Barbro fångar det märkligt nära

BOK | Millan Jonsson läser Barbro Lindgrens diktsamling "Du ber mig beskriva en flod".

Barbro Lindgren
Du ber mig beskriva en flod
Karneval

Barbro Lindgren har återigen släppt en diktsvit. Med utgångspunkt från naturen och stillheten fångar hon det som den samtida människan flyr undan av ängslan och glömska: Att livet är ett verb som vi ser ta form, omformas och lösas upp. Utgångspunkten för diktsviten är bland annat Karums alvar[1]. Har ni någon gång varit där så vet ni att det är nära till horisonten. Där ryms en enorm färgprakt i milda men ibland bjärta toner och en enorm stillhet. Jordmånen är kalkrik och havet är bräckt. Det som märks mest är ljusets skiftningar och himlens föränderlighet. Färgtonerna skiftar inte så mycket i stunden, utan märks mest som en cirkelrörelse – med längre eller kortare skuggor – i solsken och månsken. Utanför stör inte det som finns innanför, men ibland är de mörka och drivande molnen nära:

De mörka drivande molnen

Vad jag tycker om dem

och trädens djupa grönska

Med små medel öppnar Barbro upp för insikterna: Livet så som vi känner det är knutet till materian; massan fångar ljuset och omformar det till livskraft. Som levnadskrafter befinner vi oss någonstans i ett kontinuum: Mellan vår, sommar, höst och vinter tar livet sig olika uttryck. Nära naturen är det tydligare hur livet kommer och går. Närvaron och frånvaron av ljus, värme och vatten determinerar. Faunan och floran tar form med utgångspunkt från livsbetingelserna utan någon egentlig början och något egentligt slut. Livet gror, slår rot, knoppas, frodas, vissnar och skrumpnar ihop och ljuset låter sig fångas i nya skepnader. Livet är ändligt och på en och samma gång oändligt:

Du ber mig beskriva en flod

hur den vindlar sig fram

djupt nere i ravinen

[…]

Vi visste inte att floden

hade en början och ett slut

Barbro har alltid kunnat fånga det märkliga nära: Där ryms det förunderliga! Barnbokskaraktärerna Max, Loranga, Sparvel och Barbro fick fånga de eviga frågorna med humor i Lindgrens barn- och ungdomsböcker. Där satt Barnfarbrorn i trädet och gol som en gök medan Max, som nyss landat i objektpermanensen, undrade ”Var är kakan?” Barbro slutar inte heller i poesin att väcka frågorna. Hon fångar det svårbegripligt obesvarbara med Karums allvar och humor: I all sin enkelhet fångar dikterna livets utsträckning i tid och i rum. Föränderligheten är det enda som är bestående i livet så som vi känner det och livskraften är oändligt föränderlig. Det är väl där någonstans som den postmoderna människan gick vilse och tappade bort ljuset. Fastnar vi i fakticiteten[2] blir livet något vi försöker hålla kvar: En stillbild där ingenting förändras. Där allt förväntas vara slätt och oanvänt; ständigt nytt. Himlen förväntas alltid vara klar och skuggorna tillåts bara vara cirkelrörelser.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Låt oss som den nutida människan treva efter något nytt: Efter postmodernismen kommer antropocen[3] – människans epok – och det är hög tid att lyssna inåt. Det är i det lilla som de stora frågorna och värdena finns. Vi får treva oss efter ljuset: Enbart på detta sätt kan vi få levnadskraft! Det har alltid funnits ljusbärare på den här planeten och Barbro Lindgren är en av dem. Hittar vi det inre ljuset kan det komma något nytt och må det då inte slockna. Bladen brinner nu som då i det lilla. Vågar Du lyssna inåt?

[1] Karums alvar är en del av Karums naturreservat på Öland. Där finns ett stort gravfält med den ståtliga skeppssättningen Noaks Ark.

[2] Fakticitet, ”i eksistensfilosofien hos Heidegger og Sartre det forhold, at mennesket altid befinder sig eller er kastet ind i en bestemt situation, som det aldrig selv kan blive fuldstændig herre over.” Gyldendal: Den store danske Encyklopædi

[3] Antropocen, ”Människans tidsålder”. Begreppet föreslogs år 2000 av nobelpristagaren och atmosfärskemisten Paul Crutzen, som ser mänsklig påverkan av jordens miljö som så signifikant att det motiverar införandet av en ny geologisk epok. Se Forskning & Framsteg