Gästkrönikör

Johannes döparen, som vägröjare

Krönikor

Skrivet av Hans-Evert Renérius

dec142014

Nu tänder Johannes Hoppets ljusEn av de mer mystika och spännande personligheterna i evangelierna är Elisabet och Sakarias son Johannes. Han kommer så att säga ”in från värmen”. Han kommer gående med solen i ryggen, som en verklig rebell i det öde ökenlandskapet.

Han är heller inte vem som helst. Han är en principfast härförare, som vågar säga sin mening i alla lägen. Han är en färgstark protestant, som en kraftfull ordrik ”gerillaledare”, som talar för ett rike som skall komma dvs. himmelriket.

”Omvänd” er! ropar han.

Det är detta rike som inte kan nås utan bot, bättring, tvivel och kamp. Det är han, Johannes, som ställer kraven. Johannes gör anspråk på en konsekvent livsföring i detta rikes anda.

Orden ”brinner” mellan sandens ökenbankar: ”Gör bättring ty himmelriket är nära!” Hans ord blir lag i den skara som han nu samlar omkring sig. Här är det långt ifrån de glittrande och för världen imponerande kungahusen, palatsen.

С Рождеством

Krönikor

Skrivet av Stefan Gehander

dec082014

SnegurotjkaJultomten finns inte i Ryssland, men Santa Klaus, eller Nikolaj Ugodnik, som den helgonförklarade biskopen från 300-talet heter i den rysk-ortodoxa kyrkan, firas varje dag. Före eller efter jobb, under promenaden på helgen, eller bara under ett av många spontana besök i kyrkan, som är öppen dygnet runt, slinker ryssen in och tänder ett ljus, ofta framför ikonen som gestaltar Nikolaj Ugodnik, han som uppfyller alla önskningar och kan överraska med presenter. Nikolaj är omåttligt populär för sin omtalade givmildhet, och särskilt bland Krims många sjöfarare, för vilka
Nikolaj är skyddshelgon. Jag har i tidigare artiklar talat om Rysslands förmåga att uppta och avge idéer, och Jultomten är ett av de tydligaste exemplen. Jultomten har efter Reformationen blivit en krämare i Coca Colas tjänst hos de amerikanska puritanerna, som inte firar jul, medan Nikolaj aldrig blivit sekulariserad i Ryssland.

Nikolaj är tomte bara i Västerlandet. I Ryssland är jultomten en naturkraft, Fader Frost, och en jämlik sådan, för han reser runt med sin ledsagerska Snöflingan, Snegurotjka, som hjälper till att vara snäll mot barnen. Denna helt barnsliga fest sker inte heller i juletid, den är helt och hållet planerad till Nyåret, som i Ryssland är en helg större än julen när det gäller det jordiska. Nyår är också den största kulturkrocken sedan Ryssland blev en demokrati med öppna gränser (även om Västerlandet gjort tvärtom och skärpt visumkraven mot Ryssland sedan Murens fall), varvid miljoner ryssar har rest till den europeiska drömmen för att slå två flugor i en smäll: fira nyår i det vackra och leende Europa.

Två av senhöstens mäktigaste kulturupplevelser i Stockholm: Almqvist respektive Strindberg – på Forum respektive Maximteatern

Krönikor

Skrivet av Björn Gustavsson

dec012014

Björn Gustavsson 25-årsjubilerande Forum, som drivs av Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson och som utgör ett av Stockholms mest spännande kulturställen, bjöd nyligen på en helafton med tema C J L Almqvist. Som inledning visades en drömlik film om diktaren, gjord 1978 av koreografen Margaretha Åsberg och något av det märkligaste, mest avantgardistiska jag sett i genren. Faktiskt påminner den om en tysk Schubert-film, Notturno, gjord ungefär samtidigt, i likartat utstuderad stil.

Horace Engdahl höll ett briljant anförande om Almqvist; det gäller både innehållsligt och formmässigt: det lite dröjande, djupt engagerade sätt han framförde det på. Lägg härtill Songes-stycken framförda av Annika Skoglund, texter lästa av Elin Klinga och Johan Holmberg samt Beethoven och Schumann med Roland Pöntinen respektive Love Derwinger vid flygeln – och ännu en minnesvärd kväll i denna lite ”avantgardistiskt” ruffiga källarlokal var till ända.

Scenen sitter som en smäck

Krönikor

Skrivet av Tommy Åberg

nov302014

Tommy ÅbergAtt vara statist handlar i stor utsträckning om att förhålla sig till tiden. Någon ser oavbrutet otåligt på klockan och undrar varför det aldrig händer någonting. Varför man ska vara på inspelningsplatsen i timmar innan ens teknikerna kommit och börjat rigga ljus – och kameratekniken. En annan ser på klockan och undrar varför han är omgiven av tjugo okända människor som sitter i ett fönsterlöst, kvavt rum och tuggar småkakor och bara väntar på att bli uppbjuden av en statistansvarig för att gå in på inspelningsplatsen och delta i en scen där han så småningom i åtta fall av tio blir bortklippt, bortzoomad. Varför? Bara för att gå den där mållösa vandringen som man vet att man måste göra om, gång på gång utan att begripa varför? Ständigt övervakad och bedömd av någon man inte vet om det är en statistansvarig eller en regiassistent eller en regissör eller en inspelningsledare. Ibland utan att ens veta var kameran finns, bara höra ropen som skalla: ”Tystnad, Tagning, Varsågod, Tack. En gång till, En gång till! Nästan Perfekt, En gång till!” Och det känns på en gång lugnt och lite bedrövligt när kameran är på så kallat betryggande avstånd.

Så blir det oväntat något slags möte i en scen, något som kanske kan kallas spel. Ett uttryck föds i alla fall som känns autentiskt, ja mer än verkligt och du har gått utöver dig själv och det du trodde var möjligt av dig här och nu. Scenen sitter som en smäck. ”Lysande!” hör du regissören nöjd utropa. Ja, fast det var på en annan plats än där du var, när du kände dig mer än verklig en sekund tidigare. Det gällde några skådespelare, några som var där kameran var. Det visste du, men det är betydelselöst, just nu.

En guldgruva och ett svart håll

Krönikor

Skrivet av Clara Mulugeta

nov292014

Clara MulugetaDundee om hösten är rått. Virar halsduken två extra varv innan jag kliver ut genom den tunga dörren. Skottlands-dörren som låses av sig själv när man slår igen den. Såhär på hösten slår det mig hur urusel värmeisoleringen är här i Storbritannien. Skottland ligger högt upp, det blåser för jämnan. Sen morgon. Morgnar här i lillstaden är intressanta och förundrande. Märkligt är det att folk klär sig så annorlunda här, trots att vi är vana vid samma klimat, skottarna och jag. Tunna jackor ända in i december. Inga vinterdojjor eller ens strumpor i skorna så långt ögat kan nå. De har väl varmare blod, skottarna. Luften är speciellt krispig. Storbritanniens fukt gör luft och vind hänsynslös. Det doftar jäst öl blandat med frityr ifrån snabbmatskrypin. Kylan gör sig ofta påmind.

Om morgnarna promenerar jag en rak sträcka genom min älsklings-fina Perth Road som är fyllt med Krims-krams affärer och småblommiga kaféer. Promenerar förbi postkontoret och korsar gatan. Vänster, höger väns… nä. Fel! Tänk på vänstertrafiken nu. Blir nästan påkörd. Föraren vinkar matt fram mig och skakar lamt på huvudet. Kanske förstår han att detta är en helt-jävla förvirrad, nyinflyttad utlänning som inte förstår? Eller så antar han att jag är nonchalant och oberörd. Småspringer förbi Premier-shop där diverse alkohol och tobak brukar inhandlas inför helg-festligheter. Stöter på den unge mannen med ihåligt ansikte. Ser honom först på långt håll. Han halt-springer när han ser att jag stannar till. Säljer tidningar. Fast oftast frågar han bara om växel. När han stannar och frågar: You go´ ehny chaenge tudeh? syns bruna tänder i underkäken.