Agora

Skammen

Essäer

Skrivet av Thor Olav Olsen

dec082014

Innledning

spegelnGitt at vi forstår hva som menes med ‘atferd’, så er menneskelig atferd verdi – og normstyrt. En verdi er om hva som virkelig teller for oss mennesker, som at sannhet, hederlighet, oppriktighet og forståelse er eksempler på verdier, mens en norm er en størrelse, en standard, eller en regel, som vi legger til grunn for vår tenkning og vår handling, eller som kan utledes fra det vi gjør. Normer utledes fra verdier, som i normen ‘Du skal ikke lyve’, så er det forutsatt at sannhet har forrang framfor løgn. Et eksempel på en underforstått norm, er at i situasjoner der det blir avgitt et løfte mellom to personer, så forstår mottakeren av løftet at det vil være uforenlig med alminnelig kommunikasjon mellom mennesker om avsenderen går ut fra at et løfte er på linje med en tom lyd. Nedenunder forfølger jeg spørsmålet om menneskelig atferd i relasjon til verdier og normer.

Dikternas burna väsen

Essäer

Skrivet av Göran af Gröning

dec022014

kramaordDe förverkligade ambitionerna har något som sandlikt går oss ur händerna samtidigt som deras efterbilder förvandlas till monument och kring det ohjälpliga väver människan sin historia: en historia som inte går att vrida tillbaka. Å andra sidan vet vi lika säkert att ingen strävan är meningsfull utan en aldrig så vag föreställning om att den möjligen kan röna framgång, fullbordas eller infrias.

Räcker, räcker inte till, svårt att veta vad jag vill. Vilsen min enda tanke just i denna bittra sfär, det som är, det som inte är.

Du omedvetet medvetna, och den skärva av det som en gång var lättsinne i mig.

Du medvetna, som slumpen sköljt i land av våg och vind.

Jag säger (nej, tänker): en form av salt som både blöter och torkar min kind

En poetik satt i kollusion med sig själv, kanske därför funkar den, nu vidare. Nej, satt i karantän menar jag, i spe till de andra.

(I)

Började ensam, lever ensam, går sönder ensam, i döden ensam. Familj, ja, älskad ja, ändå blöder jag ut ensam. Inget offer, valde ensam och nu hittar jag inte ut.

Allt var tecken men jag brydde mig inte om att se, allt var allt för tydligt. Det enda som räknades var stunden och det som var osynligt – för mig. Nu har erfarenheten hunnit i kapp, tecknen de samma, jag tyder, men de gäller inte mig längre. Kroppen orkar inte svara, hjärnan säger: låt vara!

Rettferdigheten

Essäer

Skrivet av Thor Olav Olsen

dec012014

Forord

Francis Bacon Figures in a LandscapePlaton var opptatt av spørsmålet om rettferdighet. Grovt sagt kan en uttrykke dette spørsmålet slik. For det første, at det er om lederens intellektuelle, etiske og sosiale egenskaper, det vil si om disse egenskapene er framragende eller ikke. Den første betingelsen er likeledes avgjørende for relasjonen til andre stater, for eksempel Sparta. For det andre, det har å gjøre med relasjonene mellom samfunnsklassene, som, ifølge Platon, bestod av lederen, vokterne og den næringsdrivende. For det tredje, rettferdigheten beror på rett oppdragelse og at det sørges for den aller beste undervisningen for hver eneste medlem i samfunnsklassene. Jeg går nå over til å skrive om den første betingelsen for dannelsen av rettferdigheten, det vil at det er om lederen, filosofkongen, for så å avslutte med noen få ord om den andre og den tredje betingelsen.

Filosofkongen

Ut fra filosofihistorien er intet i universet fremmed for den som har viet sitt liv til tenkning og refleksjon, det vil si at hun skriver om alt som menneskets ånd befatter seg med, både det som er smått som det som er stort, så vel som det som knytter de små detaljer sammen med storheten – det mellomstore. Hovedanliggender for filosofer, er streben etter skjønnhet, godhet og sannhet. ‘Filosof’ står for ‘kjærlighet til visdom’, eller, om en ønsker og vil, for ‘venn med visdom’. Dessuten er det slik ‘at en filosof er et menneske som blir elsket av gudene’. Å sette dumskaller til å styre et samfunn er lite lurt; iblant er det slik at det inntreffer ulike former for kriser, som flom eller tørke, eller at en står overfor fiendtlige grupper av mennesker, for eksempel Sparta, og som truer hele samfunnsordningen, så er det vesentlig og viktig at det sitter et menneske ved makten som vet hva som er best å gjøre for samfunnet som helhet. Det betyr at slike tilfeller påkaller snarrådighet med henblikk på å fatte en beslutning, og, ikke minst, at beslutningen springer ut fra den som vet best – som rår over adekvat innsikt og oversikt.

Vad jag till sist kommit fram till

Essäer

Skrivet av Erland Lagerroth

nov282014

Erland i Salzburg 1952Vad jag till sist kommit fram till i alla dessa studier, allt detta tänkande, är att världen inte styrs av en Gud, men den är heller inte ett mekaniskt, deterministiskt maskineri. I stället skapar den sig själv. Den och alla dess fungerande delar är självorganiserande. Det är inte alldeles olikt vad som sker i de romaner, som jag började mina studier med. I båda fallen en process, som under sitt förlopp bygger upp relationer och samverkan mellan delar den kommer i beröring med och därmed skapar ett fungerande nätverk, en värld, som inte fanns där förut. Och som inte kan förutsägas. Bygget kan bli nog så stort och hållbart. Eller som en av mina sagesmän, Denis Noble, uttryckte det: kompositören av musikstycket jorden är en process. (Se vidare essän ”Varför ´dissipativa strukturer?´”.)

Detta är något helt annat än en deterministisk mekanism, bland annat därför att här fokuseras relationerna mellan delarna, allt som binder dem samman till fungerande helheter, alltså ett icke-materiellt element, som tycks peka mot vad vi brukar kalla det andliga. Allt andligt tycks ha en bas i det materiella – hjärnan till exempel – och här ser vi just hur materiella förhållanden mynnar ut i något immateriellt.

Varför ”dissipativa strukturer”?

Essäer

Skrivet av Erland Lagerroth

nov242014

Ilya Romanovich Prigogine

När Prigogine som den förste fick grepp om de system med återkoppling, som konstituerar vår värld, kallade han dem ”dissipativa strukturer”. Efter honom har man sedan mestadels kallat dem ”självorganiserande system”, så t ex hans lärjunge Erich Jantssch med den storartade boken
The Self-Organizing World”. Själv har jag också gärna talat om ”självorganisation”, men långt nere i medvetandet har det funnits något slags obehagligt, ovälkommet tvivel: hur kan ett system organisera sig själv, när det tydligtvis kommer till just genom denna organisation? Och Prigogine har hållit fast vid sitt språkbruk – varför har han det?

Prigogine hade i tankarna, att dessa system, som allt eller det mesta i naturen, lever på omsättningen i världen från energi av högre valör till sådan av lägre, precis som vid ett vattenfall: vattnet efter fallet har mindre (läges)energi än det före. Men detta fall kan utnyttjas för att genom turbiner och generatorer utvinna den energi, som annars skulle gå förlorad som entropi, oordning. Men det innebär naturligtvis att energin till sist ändå förskingras i processen, dissipieras – det vill säga försvinner ut i universums allmänna och obrukbara ansamling av energi. Obrukbart därför att det finns inga fall eller stigningar eller rörelse att utnyttja, allt är bara jämnstruket.

Den stora upptäckten innebär nu att det inte bara är människan, som förstått att utnyttja detta energifall. Tvärtom, hela naturen är full av system, som har skapats av och lever på denna frigjorda energi och på så sätt har blivit organiserade. Från virvlar i vatten och luft, som ger väder och klimat, till eldar, flammor, ljus av olika slag, alla sorters liv liksom system inom de levande varelserna ner till den enskilda cellen. Inklusive, naturligtvis, oss själva. Ekologiska och sociala system, städer och samhällen. Ett särskilt frappant fall är fotosyntesen: energin i solljuset gör det möjligt för den gröna växten att av koldioxid i luften och vätet i vatten bygga upp sig själv och därmed också djur och människor. Vilka därtill kan existera genom det syre, som växten frisätter, när den spjälkar vattnet i väte och syre. Naturen kan!