Konstdebatt
Warning! attack of books might occur in the surrounding area
A KIÁLLÍTÁSThis is naturally not written at the entrance of the XIV. Győri Könyvszalon or the XIVth Book Salon in Győr in Hungary, but it should be. A theatre is temporarily occupied by publishers’ stands, interviews, quizzes, concerts, dedications – so basically by books and booklovers.
„The most important literary event in Hungary that doesn’t happen in the capital” this is what the XIVth Book Salon in Győr claims to be. It takes place in the National Theatre in Győr from 7-9 November. There are at least twenty stands placed on the corridors and the halls including the representatives of the best-known Hungarian publishers like Ulpius or Kossuth, publishers of the Young Writers’ Association that doesn’t have an own stand instead shares one but there’s also a collective stand for Győr’s twin towns Kuopio among them where informational brochures and books are to be found or a stand for the library in Győr.
Angående alternativa rum – del ett
Artifice #1Artifice är ett tidningsgalleri och består av en utställning med 10 affischer skapade av olika samtidskonstnärer.
Har konstens etablerade kanaler alltid varit hotade? Under nittonhundratalet återkommer olika avantgardistiska försök att hitta nya rum och möjligheter att visa konst på. Inte bara, antar jag, för att de traditionella instanserna är begränsade och ofta ganska upptagna av redan godkända konstuttryck utan också för att olika konstnärer behöver olika rum. När man tänker på det är alternativen så få att det nästan blir löjligt. Det borde ju finnas plats och tid att rikta den kreativa uppmärksamheten även hit, kan man tycka.
Forumen blir mer exklusiva, och mer begränsade i sitt utbud. Akademierna har blivit trängre och mer selektiva medan gallerierna följer det likriktande marknadsstyrda idéerna alltmer. Klimatet är helt enkelt hårdare, och vi kan välja att antingen dö ut och förgås i total cynism genom att låta den estetiska friheten sväljas upp av svårrubbliga strukturer, eller se till att någonting händer.
När de samtida kanalerna för spridning och presentation av konst känns förlegade är alltså varje försök att skapa nya slags visningsrum av godo.
Affischen har alltid använts i första hand som informationsbärare och informationsspridare, och den har ofta utgjort någon slags kommentar på historien. Kanske handlar det om dess något flyktiga karaktär. I flera fall har de accepterats som konst först i efterhand.
Man får inte heller glömma rummets roll som skapare av kontext. Vi uppfattar bilder i det vita galleriet på ett helt annat sätt än affischen på husväggen. Före 1850 hade varje konstverk en given kontext som blev en slags förlängning av verket ut i rummet. Idag måste varje konstnär skapa den kontexten om hen vill att verket ska nå utanför sina egna fysiska gränser.
Jag arbetar med min roman och andra böcker i konsten
Målningen Bibliotekarien av Giuseppe ArcimboldoMin vän bibliotekarien är inte så bildad som han ser ut. Nej, precis som många andra av 1500-talskonstnären Giuseppe Arcimboldos porträtt så är det bara en synvilla. Bibliotekariens ansikte är nämligen uppbyggt av böcker i olika storlekar och färger som ger intryck av ett ansikte framför mig.
Förr i tiden innan massutgivningens era var en bok något värdefullt. Den var ofta handgjord, den kostade mycket att köpa och fanns bara i en begränsad upplaga. Om man hade ett eget bibliotek hemma visade det på bildning, rikedom och makt. I äldre porträttkonst kan man därför hitta en hel del personer som sitter med en bok i handen. Det är däremot sällan man ser vilken bok personen i målningen läser. Konstnären Agnolo di Cosimo di Mariano, eller Bronzino som han kallades i Italien, målade 1530 Porträtt av en ung man som visar en yngling i profil med en bok i handen. Den unge mannen har fingret mitt i boken som för att markera var han är i texten men eftersom boken visas med kortsidan mot oss kan man inte avgöra vad det är för bok han läser. När Van Gogh målade av Madame Joseph-Michel Ginoux 1889 ser vi hur hon sitter vid ett grönt bord med en hög böcker framför sig och läser, men vad det är för typ av böcker framgår inte av bilden.
Inte ens när Jean-Honoré Fragonard år 1769 målade av den berömda författaren Denis Diderot som bland annat skapade den franska Encyklopedin får vi veta vilken bok han läser. Man kan förstås gissa att Diderot symboliskt sitter och läser i något av banden från Encyklopedin. Med lite ansträngning kan man förstås hitta namngivna böcker i konsthistorien. En annan fransk konstnär Jean-Baptiste Greuze målade runt 1780 av Madame Jean-Baptiste Nicolet. Den bok som hon har uppslagen framför sig verkar vara helt blank men i bakgrunden syns två volymer där man kan läsa titlarna på ryggarna. Det rör sig om ett band från Rousseaus samlade verk och ett annat band från Molières samlade verk. Böckerna visar att framför oss sitter en bildad kvinna som följer med vad som händer på den franska kulturscenen.
Nära men oåtkomliga skulpturer
HG 200:17 Sara Lidman, författare, 1967Vad är egentligen porträttfotografiets funktion? Är det verkligen att fånga människans själ, eller rör det sig om något mer komplext som gömmer sig i människans relation till framställningen av henne själv? Vad är egentligen betydelsefullt i ett ansikte?
Hans Gedda, en av Sveriges mest kända fotografer, har under sommaren visats på Dunkers kulturhus i Helsingborg, och här uppstår dessa frågor.
Mest känd är Gedda för sitt omfattande arbete som just porträttfotograf, och i de 140 bilder som idag hänger på Dunkers är det människan, inget annat, som härskar.
Ansikten, massor av ansikten, men individerna synliggör sig inte via sina personliga drag. De visar sig inte ens i ögonen (de där själens speglar som alla talar om) nej det som gör blickarna mänskliga, återger någon slags själ, är i så fall snarare ögonlocken. Geddas individer uppstår i huden.
I hans extremt närgångna bilder (med linsen alltså) är det som blir mest levande ansiktenas porer. Människorna finns i dessa kroppens egna pixlar, varje prick en fristående del av den enhet som bildar ett ansikte. Mönster, ytor som är alldeles stilla framför oss och fria för oss att röra oss i. Abstrakta helheter där blanka detaljer som ögonglober, irisar och målade läppar blir till strukturlösa filter som vi liksom halkar över.
Peter Jönsson
fittkonst av peter jönsson
”Fittan är intressant mer som organisk form än som politisk manifestation. Men i alla lägen är den kul att teckna.”
Charlotte Nilsson
akryl på duk, 100x73cm
Konstnär Charlotte Nilsson 27 år, Göteborg
Andreas Paulsson
lek
Andreas Paulsson är fotograf, verksam i Malmö.
Bilden är ur fotoserien Lek, där kön och andra intima kroppsdelar hanteras på ett lekfullt sätt. Ämnet är humor och finurlighet, i kombination med absurditet och provokation.
Johanna Pyykkö
Fittfaces
Konstnär Johanna Pyykkö, 30 år, Borås
Fittfaces teckning/blandteknik, 30×43 cm
Fittkonst till SD, konst som facebook-aktivism
Lo Vrede
Det började med en delning av en nyhetsartikel på min privata facebooksida. Artikeln rörde Sverigedemokraternas ledamot i riksdagens kulturutskott, Margareta Larsson, som kommit med det kontroversiella förslaget att konstnärer som porträtterar vaginor i skolor ska fängslas. Margaretas motivering till detta var att ”den översexualisering som råder och att sexvanor är något som det görs politik av” enligt henne är sexuellt ofredande av minderåriga. Detta bisarra förslag föddes ur Carolina Falkholts närmast abstrakta tolkning av könsorganet och det var flera saker som förvånade mig med uttalandet: dels att Margareta hade provocerats så till den grad av ett enskilt konstverk att detta kändes som det mest relevanta av exempel att ta upp på ämnet sexualisering, och dels för att detta är så ovanligt förekommande; har det ens hänt mer än en gång?
The Other Camera “Fighting Back by Looking Good”!
Take me a photo Paul WeinbergIdag är det mer än någonsin bilder som präglar hur vi ser på omvärlden. När det gäller kontinenten Afrika är det ofta så att bilderna som sprids kommer från västerländska fotografer som flyger in, gör ett jobb, skaffar “säljbara” bilder och flyger hem igen.
-“Säljbara bilder” följer två huvudfåror, Afrika som katastrofzon eller det exotiska Afrika. Det är vad nyhetsbyråer vill ha, påpekar Afrika-experten Odd Melin som inviger Sverigepremiären av The Other Camera.
-Men det finns en annan verklighet och det ser man i utställningen The Other Camera som samlar fotografier från så kallade “street photographers” i Sydafrika. De försöker hanka sig fram ofta utan studio, lever på att göra porträtt av människor. De har ett inifrånperspektiv, ett deltagarperspektiv.
Nu är det Sverigepremiär av The Other Camera, utställningen har tidigare ställts ut i Chicago, och man kontrasterar den sydafrikanska utställningen The Other Camera med Jens Assur utställningen Africa is a Great Country på Hallands Konstmuseum.
Fler artiklar…
- Stig Larsson och Paul Cezanne
- Etnicitet och arv under lupp
- Elefanterna – jordens pelare
- Félix Vallotton och elden under ytan
- Historien om en osynlig målare
- I väntan på flera spännande Aktioner
- GIBCA – Lysande Socialism på vita duken
- Edvard Munch och Tyskland
- Konst och kupp
- Maskulint på kvinnodagen
- Stadens goda smak; enligt vem?
- Om institutionell diskriminering inom kulturlivet
- Konst inför rätta, anno 2011
- Rör inte min konstnär!
- Kulturstrategi eller institutionell diskriminering?
- Konstkritiker, vad är det egentligen ni säger?
- Den Nutida konstens dilemma ; kan vad som helst bli konst?
- Är de "inresta" bjudna till bröllopsfesten?
- Konstrunda för alla
- Lars Vilks har fel
- De illitterata arkitekterna
- Vad är det för mening med konstnärerna och konsten?
- Varför åtalas inte Konstfack för händelsen vid Liljeholmsbron?
- Vem är den nya konstnären?
Sida 1 av 4.



































9591
11942
9591
54807