Övriga essäer

De jämtska -vin-namnen. En betydelsefull ortnamnstyp och dess öden och äventyr i tradition och byråkrati

Essäer

Skrivet av Håkan Roos

dec022014

1909 VeljeskolanHägra, Härke, Höla, Knytta, Knöva, Kövra, Rista, Skickja, Ösa, Rätan, Grytan, Rödön, Silje och Välje är namn på orter i gamla betydande jämtbygder. Vad de på urnordisk tid betydde är utifrån nutidens språk inte lätt att räkna ut. I den mån man har tillräckligt tidiga dokument och har kunskap om det äldre ordförrådet, visar namnen sig vara naturbeskrivande. Med många ortnamnsforskares insatser genom tiderna är namntolkningsläget följande: Hägra anknyter till fågeln häger; Härke har med hark att göra med betydelse antingen något besvärligt, kanske i terrängen eller med avseende på vatten (eller båda delarna); Höla kommer av hol ’kulle’; Knytta kommer av knytt-, troligen något med knut; Knöva kan komma av knöv-, kanske terrängförhöjning; Kövra kommer av ett ord som troligen beskriver något buktande i terrängen; Rista kommer av rist-, ’klyfta’ i terrängen, troligen älvfåran vid vattenfallet; Skickja har okänd betydelse men kommer troligen från ett tidigt namn på Örån i byn; Ösa kommer av os (neutr.) ’kallkällsprång’; Rätan kommer av rät ’rak’ – kanske den långsmala Rätanssjön; Grytan kommer av gryt ’sten’ i terräng; Rödön kommer av rod ’stång’, som t ex hässjeroa och engelska rod; Silje kommer troligen av sil ’rinnande vatten’; Välje anses komma av vil ’lust’, ’vilja’.

Den svarta rosen från Paris. Om Juliette Gréco

Essäer

Skrivet av Åke Erlandsson

nov242014

Juliette Gréco som ungJuliette Gréco, ”den svarta rosen” från Saint-Germain-des-Prés, är en levandefranskikon. Hon har hyllats i alla tonarter, inte bara i Frankrike. Den 7 februari i år fyllde hon 87 år. Sin födelsedag i fjol firade hon med att framträda på Châtelet-teatern och i TV med några av sina mer kända visor. Förmodligen kommer den legendomspunna sångerskan även i år att fortsätta med sina offentliga framträdanden. Hon bor i kommunen Ramatuelle, nära Saint-Tropez i Provence-Alpes-Côte d’Azur. Stod som affischnamn på programmet inför den trettionde Ramatuelle-festivalen 2014. Svanesången får säkert vänta.

Juliette, född 7 februari 1927 i Montpellier, uppfostrades, liksom sin äldre syster Charlotte, nära Bordeaux av morföräldrarna efter föräldrarnas skilsmässa. Sitt första offentliga framträdande gjorde hon som tioåring på en talangjakt i skolan. Liksom föräldrarna var hon aktiv i motståndsrörelsen under andra världskriget. Tillsammans med sin mor och äldre syster fängslades hon 1943 av Gestapo men släpptes snart på grund av sin unga ålder. Modern och systern Charlotte skulle överleva koncentrationsläger och krig. Men säger Juliette: ”Min mor var aldrig en riktig mamma, hon levde som en soldat. Hon var en stilig kvinna, men inte kärleksfull. Jag har aldrig haft en riktig familj.

1945 besökte hon Saint-Tropez, blev förtjust i Rivieran, klimatet, Medelhavet.

”Vi var ett gäng ungdomar, nyfikna, upproriska och komplexfria”, förklarar hon. Scendebuten gjorde hon arton år gammal med att recitera dikter.

Harpan på Drachmanns grav

Essäer

Skrivet av Kerstin Dahlén

nov232014

Vandratur omkring SkagenPå skalden Holger Drachmanns grav bland klittren på Skagens Sønderstrand finns det en harpa, eller kanske är det en lyra. En lyra i järn på det minnesmonument som Peder Severin Kröyer skapade till Drachmanns minne. Drachmanns grav ligger bland klittren – med utsikt över havet och Grenen. Men havet är inte till att lita på, så Drachmanns urna och monument har måst flyttas flera gånger undan sandflykten. Nu tronar det inte längre så högt upp som det gjorde den gången, när Holger Drachmanns stämma i världen just hade tystnat.

Lyran på Drachmanns grav är inte bara en musikalisk symbok, den är faktiskt ett musikinstrument. Man kan spela på Drachmanns grav. Fyra strängar – fyra toner. H CISS E H. Ett slags keltiska klanger uppe i Nordjylland, vilket inte är det minsta märkligt. England och Danmark var ju samma land under forna tider. En egendomlig melodi, blandad med det ständiga bruset från havet och vinden. Vilken upptäckt – ingen i Skagen tycktes veta om det, förrän jag och min vän, den danske poeten, kom dit under en pingstvecka.

Fotosyntesen och levern

Essäer

Skrivet av Erland Lagerroth

nov122014

ljuset påverkar livet

För fackmänniskorna är det inget nytt jag har att komma med, kanske inte heller för duktiga elever, som minns sina lektioner. Men för oss vanliga tanklösa varelser är det nog nytt. Nytt är det därför att vi tar det mesta som självklart och vaknar därför aldrig upp till undran. Och undran är det första som fordras för att upptäcka och förstå de under, som vi lever i och av och under och som vi själva är en del av. Vi tar det ju som självklart att solen strålar in den energi, som vi vet att jorden med all dess rörelse och allt dess liv behöver. Och vi vet också att befruktningen av växterna genom insekter är helt nödvändig för att de och de djur vi äter skall kunna leva. Om insekterna dör, dör vi också. Därom behövs ingen närmare utläggning.

Men har ni tänkt på att det är lång väg från solenergin till oss djur, lång och nog så invecklad? Det hade inte jag förrän ganska så nyligen. För det är ingalunda självklart, att solenergin kan omsättas till växterna och deras liv och att den här materien, som vi stoppar i oss, kan bli till kraft och rörelse och andligt liv hos oss själva, till Mona Lisa, Beethovens nia och rentav den här lilla artikeln. Förutsättningen är växlingar av former av energi och materia, som är föga mindre än under.

En bricka i det stora spelet eller John Landquist en kristallisationspunkt i svensk humaniora

Essäer

Skrivet av Erland Lagerroth

nov032014

John Landquist Litteraturvetenskap hette tidigare litteraturhistoria. Men ingenting har ändrats utöver just namnet. Det är alltfort en vetenskap om litteraturen och dess historia.

Och därmed skulle saken vara klar, kan man tycka. Så trodde i alla fall jag, när jag började studera ämnet och sedan fortsatte fram till disputation. Jag började i Lund för Staffan Björck och fick högsta betyget i fil. kand. och fortsatte i Stockholm fram till disputation 1958. Det senare berodde på att jag bodde i Smedslätten till 7 års ålder och lärde mig älska Stockholm och dess natur och ville tillbaka.

Men det gick inte lika bra. Den ”gamla” professorn Henry Olsson gillade mig nog eller i varje fall mitt ämnesval: ”Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson”. Gösta Berlings saga – ”det är väl vår märkligaste roman?”, sade han, och det tyckte jag också. Men 1956 hade professuren dubblerats, och innehavare av den nya tjänsten hade blivit E N Tigerstedt, som kom från Finland och hade varit professor i Helsingfors. Han ogillade i hög grad avhandlingen och hotade att sätta betyget Ba. Det stannade vid en kompromiss: AB utan docentkompetens.

Men på själva dagen för disputationen, den 15 november 1958, infördes i Aftonbladet en recension av John Landquist, som slutade: ”Han betraktar Selma Lagerlöfs verk som ett kollektivt epos, ett folkepos, i relation till ett landskap. Härom har han haft nya saker att säga, särdeles tillräckliga för en doktorand” (kurs. här).

Inget är så rött som färskt blod i snö

Essäer

Skrivet av Belinda Graham

okt212014

Snövits trilogi från FinlandDetta är början på en trilogi – Röd som blod, Vit som snö,Svart som ebenholts. Alla som kan sin Snövit känner igen ramsan— den gravida sagodrottningen önskade sig ett barn med läppar röda som blod, hy vit som snö och hår svart som ebenholts. Resultatet blev det vackra barnet Snövit, som sedermera blev så hatad av sin elaka styvmor för sin stora skönhets skull.

Den första delen har ett flickansikte på omslaget, den andra delen en spegel och den tredje delen ett svart äpple. Som ser mycket giftigt ut.

Lumikkis hela tillvaro har blivit förgiftad. Och hon har ett större hot att oroa sig för än en elak styvmor.

Nu var Snövit alldeles ensam i den stora skogen. Hon var mycket rädd och såg sig förskräckt omkring. Träden skrämde henne och hon gav sig till att springa. Hon sprang över vassa stenar och genom taggiga snår. Hon såg många djur, men de gjorde henne ingenting. Hon sprang så fort benen bar henne tills det började skymma.

Varför har majoritetsbefolkningarna behandlat urfolken illa? En interkulturell och djuppsykologisk analys

Essäer

Skrivet av Nina Michael

okt052014

Norrsken i Sameland

Orsaker till varför urfolk (indigenous peoples) som samer och indianer överallt i världen har blivit illa behandlade är ett tabubelagt tema (definition av begreppet urfolk: Se *). Medierna informerar om att vissa folk har blivit illa behandlade men orsakerna till detta nämns vanligen inte. Oftast sägs som motivering att ekonomiska faktorer spelar en avgörande roll – sedan rycker man på axlarna som om detta vore en förklaring som inte kan ifrågasättas. Det talas alltså endast om ”yttre faktorer”. Detta är säkert en väsentlig del av sanningen men jag anser att det även finns viktiga ”inre faktorer” som påverkar processen. Dessa inre faktorer förklarar dessutom de grymma metoder som används för att underkuva eller förstöra och utrota dessa folk.

Kolonisationen av Sameland började på allvar på 1600- och 1700-talen av evangelisk- lutherska kyrkan och de nordiska staterna. Nybyggarna ägnade sig åt jordbruk, något som stod i stark kontrast till de traditionella samiska näringarna. Urfolkens situation förändrades radikalt genom införandet av de sociala teorierna av Charles Darwin omkring 1850. Darwins läror tolkades rasistiskt och urfolk sågs som lägre stående folk som inte klarade sig själva. Det finns fortfarande negativa och nedlåtande attityder bland majoritetsbefolkningen vilka bottnar i seglivade, gamla föreställningar.

En dansk möbelklassiker: Hans J Wegner

Essäer

Skrivet av Ivo Holmqvist

sep262014

Hans J WegnerAlldeles nyss råkade jag komma över en trevlig kompakt bok i en serie om designklassiker. Den här handlar om hundra stolar från 1900-talet, med ett uppslag åt varje: de slitstarka kaféstolarna i böjträ från firman Thonet, Gerrit Rietvelds färglatt geometriska länsstol, rakryggade matsalsmöbler av Joseph Hoffman och Charles Rennie Macintosh, Marcel Breuers i stålrör, Mies van der Rohes Barcelona-stol, Charles Eames i plywood och läder, och så vidare i en väldig mångfald. Av de hundra stolarna är en tredjedel ritade av nordiska möbelarkitekter, ett svårslagbart rekord. Flera finländare finns med (inte bara Alvar Aalto) och svenskar (Bruno Mathsson och andra) men mest danskar. En av dem skulle ha fyllt hundra för några månader sedan. Här något om honom (och hans kolleger):

Lunningpriset till framstående formgivare i Norden fick en flygande start när det instiftades 1951, tack vare de båda första pristagarna. Den ene var glaskonstnären Tapio Wirkkala, den andre Hans J. Wegner, redan då berömd för sina stolar. Hans far hade varit skomakare i Sønderjyllands gränstrakter, och respekten för hantverket satt i hos sonen som sattes i snickarlära redan som fjortonåring. Yrkeskickligheten förenades med en livslång kärlek till trä hos Wegner, den siste i raden av Danmarks stora möbelarkitekter.

Under och efter kriget samarbetade han med Arne Jacobsen som såg till att Wegner inreddehans Rådhus i Århus, och på femtiotalet med Børge Mogensen i det kooperativa FDB – de båda blev vänner redan på Kunsthåndværkerskolen i Köpenhamn. Av Wegners över femhundra möbelritningar kom ett hundratal i produktion, och många blev snabbt klassiker som var både stilrena och påfallande bekväma. Påfågelstolen varierar de klassiska engelska Windsor-stolarna, medan Thonets böjträ och traditionell kinesisk formgivning kan anas i Y-stolen och ”den runde stol” som blev hans genombrott i USA. CBS köpte in åtta av dem för tv-studion där Kennedy valspurtade mot Nixon 1960 – den blev sedan känd som ”The Chair”.

Postapokalypsens symboliska murar

Essäer

Skrivet av Sebastian Lööv

sep082014

Attack on TitanNär jag var i Tokyo i maj visade min kompis upp en mangabok med en gigantisk, flådd jätte på framsidan. Ovanför jätten svävade en liten mansfigur med två dragna, sylvassa svärd i högsta hugg.

  – Den här mangan är riktig stor i Japan just nu. Det finns en animerad serie också, sa min vän, som pratar japanska och har bra koll på vilka kulturella trender som finns i landet.

Jag tittade en del på japansk Animé när jag var yngre, men på senare år har det mest varit Hayao Miyazakis trolska filmer jag sett, och kanske inte så mycket av den mainstream-manga som finns i omlopp och som främst konsumeras av barn och tonåringar. Men när jag såg framsidan till Attack on Titan väcktes ett behov av att se just den serien hos mig. Det var någonting enskilt makabert med omslagsbilden som fick mig att både känna olust och längtan. Den känslan följde mig sedan genom hela den animerade seriens tjugofem avsnitt. Attack on Titan handlar om en framtid, närmare bestämt 2000 år framåt, där människan för en tynande existens i kolonier bakom höga murar. I den värld som en gång styrdes av människan härskar nu gigantiska, människoliknande titaner. Dessa titaner äter i sin tur de människor de lyckas komma åt. Tittaren får följa Eren Yeager och hans adoptivsyster Mikasa Ackerman, som lever i Shiganshina. Staden ligger innanför den första ringmuren, Wall Maria, som en dag attackeras av en enorm, skinflådd titan. Jätten slår in murens port och i dess följe kommer mindre titaner som väller in i staden och sätter i sig de ont anande invånarna. Serien är förvisso tecknad, men det bidrar föga till att minska det äckel som uppstår när detaljerade scener i vilka titanerna sätter sig både män och kvinnor rullas upp för tittaren. Vad som skapar olusten är själva det faktum att seriens antagonister, titanerna, är så människolika. Men samtidigt som de liknar oss saknar de helt empati; de äter inte heller för näringens skull, utan tycks ha helt andra drivkrafter. En av de mest obehagliga scenerna i hela serien är när grupp människor hittar en slemmig boll fylld med mänskliga kvarlevor: titanspya. Titanerna är till råga på allt nästan omöjliga att ha ihjäl; något som Eren Yeager och Mikasa kommer upptäcka när de tar värvning i ett militärt elitregemente med uppgift att bekämpa mänsklighetens plågoandar.

Werner Schwab och lidandet

Essäer

Skrivet av Bo I Cavefors

sep032014

Foto Spieltriebe 32 Abfall Bergland Cäsar – Eine Menschensammlung von Werner Schwab1997 spelades Werner Schwabs pjäs Folkmord eller min lever är meningslös, på Intiman i Malmö. Fick fin kritik. Svarta rosor ströddes. Samtidigt med detta skådespel publicerade Bokförlaget Symposion Schwabs Himlen min kärlek eller mitt döende byte (översättning av Ulf Peter Hallberg), kompletterat med några Schwabreflektioner kring teaterns väsen och språk, med boktiteln En världslig totalsmädelse.

1992 utkom på tyska Schwabs Abfall, Bergland, Cäsar. Eine Menschensammlung (Residenz Verlag, Salzburg), där författarens expressionistiska brutalprosa kommer till sin rätt även i tryckt form.

Likt tyskspråkiga författare som Norbert Gstrein, Josef Winkler och Peter Weber, ägnade sig Schwab (konstnär och författare) åt civilisationskritik. Författarnas texter uppträder som fallna änglar i de tysk/österrikisk/schweiziska kulturlandskapen. Alkoholism, incest, aktiv sexualitet, mord och kannibalism är visserligen företeelser folk i allmänhet inte är obekanta med – det skulle i så fall vara kannibalism, å andra sidan finns det ju även verbal kannibalism – men att tala om detta så som Schwab talade om det gör man definitivt inte på moraliserande kulturredaktioner.