Porträtt om politik & samhälle

Mordet på Jean Jaurès

Porträtt

Skrivet av Eva-Karin Josefson

jul312014

Assassinat de Jean Jaurès 31 juillet 1914Den 31 juli strax före kl 9 för exakt hundra år sedan lämnade den franske socialistledaren Jean Jaurès dagstidningen Humanités redaktion i centrala Paris för att äta middag på Café de Croissant beläget strax intill, rue de Montmartre. En stund senare sköts han till döds av nationalisten Raoul Villain.

Både i och utanför Frankrike har socialistledaren Jean Jaurès fram till 1900-talets sista decennium varit ganska bortglömd. Hans namn har framför allt förknippats med det blodiga attentat som ändade hans liv strax före Första världskrigets utbrott. Mordet var med stor sannolikhet den logiska följden av den hetskampanj som drivits mot honom under ett par års tid av reaktionära skribenter, som i tidningsartiklar envist utpekat honom som landsförrädare – den pacifism som karakteriserat Jaurès liv som politiker blev inför det hotande krigsutbrottet alltmer uttalad och gjorde honom till ett hatobjekt bland franska nationalister som beskyllde honom för att gå Tysklands ärenden. Hans död uppfattades i skilda läger som en stor förlust inte bara för Frankrike utan för ett Europa som stod på randen till ett världskrig. 

Men Jaurès förtjänar att uppmärksammas inte bara på grund av sina pacifistiska strävanden och sin martyrdöd. Att hans intellektuella kapacitet och mångsidighet var häpnadsväckande har länge signalerats av den forskningsgrupp som under ledning av den nu framlidna historieprofessorn Madeleine Rebéroiux strävat efter att ge en helhetsbild av socialistledaren. De franska forskarnas arbete har också givit konkreta resultat genom nypubliceringen av Jaurès skriftliga produktion på Fayards förlag. En av delarna består av Jaurès avhandling i filosofi De la réalité du monde sensible från 1891 och har givits ut av Annick Taburet-Wajngart. Att Jaurès skrivit en avhandling i filosofi är inte någon absolut nyhet. Utdrag ur den har publicerats i skilda volymer på senare tid och för några år sedan kom hela avhandlingen i nyutgåva. Vad som är speciellt intressant är att den publicerades som en av de första delarna i samlingsutgåvan: filosofins roll för Jaurès politiska tänkande får på så sätt en central plats.

Förstår liberaler frihet?

Porträtt

Skrivet av Pierre Gilly

mar312014

Domenico Losurdo foto Pierre GillyÄr det dags att uppdatera bilden av Joseph Stalin? Har liberaler aldrig förstått sig på frihet? Är kampen mot kolonialismen verkligen över? Frilansskribenten Pierre Gilly har intervjuat den kontroversielle italienske filosofiprofessorn Domenico Losurdo.

Jag tänkte börja med att be dig kommentera de olympiska spelen i Sochi.

Väst har lyckats militarisera de olympiska spelen. OS har blivit ett redskap i ett nytt kallt krig. Vi har sett bojkott eller bojkottsförsök i samband med spelen i Peking. Och nu med OS i Sochi. Men vi såg ingen bojkott i samband med OS i London. Storbritannien var ändå ansvarig för att ha krigat, för att ha deltagit i det andra Gulfkriget, med USA, utan mandat från FN:s säkerhetsråd. Det var ett avskyvärt krig som startades med hjälp av lögner. Storbritanniens premiärminister Tony Blair hävdade till exempel att Saddam Hussein kunde och var beredd att använda massförstörelsevapen på fyrtiofem minuter. I det här fallet blev det ingen bojkott. Det betyder att kriga inte är ett brott mot mänskligheten. Det är Washington som bestämmer vad som är ett brott mot mänskligheten. En stor del av vänstern i väst delar tyvärr den här synen och har ställt sig till förfogande i det här nya kalla kriget.

En ovanlig strateg

Porträtt

Skrivet av Bertil Falk

okt082013

Strategen Giap om krigets konstGeneral Vo Nguyen Giap har avlidit 102 år gammal. Denne vietnamesiske strateg kämpade mot japanerna, besegrade fransmännen vid Dien Ben Phu 1954 och tvingade USA att dra sig tillbaka ur Vietnam. Nu hyllas han – inte bara av sina vänner utan också av gamla fiender – som ett militärstrategiskt geni. Helt i linje med kinesen Sun Tzu, som för över tvåtusen år sedan skrev ”Krigskonsten”. Även Vo Nguyen Giap har skrivit en manual för hur man bedriver krig, en text som ivrigt studerats runtom i världen.

”How We Won the War” är en mycket intressant skrift, visserligen författad på svårsmält politrukartad, marxist-leninistisk jargong, men ger man sig tid att läsa vad som egentligen står bakom de kommunistiska schablonerna och hyllningarna till partiet, så förklaras segern över USA in i minsta detalj. Det är en skrift fylld med lärdomar.

Ytligt sett tycks dessa lärdomar vara begränsade till att beskriva framgångsrik, enpartistyrd gerillakrigföring. Djupare sett överskrider texten gränsen för marxist-leninistiska doktriner och representerar fullt användbara strategier för inte bara gerillakrigföring utan också för annan verksamhet, precis som Sun Tzus ”Krigskonsten”, som också har kommit att tillämpas på andra områden. Strateger av skilda slag runtom i världen har använt sig av denna manual, som utgör ett komplext system som inkluderar det mesta: strategi, logistik, organisation, politik, planering, analys.

I raden av notabla erfarenheter är tidsperspektivet och långsiktigheten hos vietnameserna i kontrast till den amerikanska otåligheten och kortsyntheten avslöjande. Skillnaden är som mellan de snabba klippens dagtradare på stockholmsbörsen och wallenbergsfamiljens generationsbaserade långtidsperspektiv.

Nelson Mandela – förebild för tolerans och försoning

Porträtt

Skrivet av Kurt Bäckström

jul162013

Nelson MandelaDen 18 juli 1918 föddes Nelson Mandela i Mvezo, Östra Kapprovinsen. På hans födelsedag i år firas på Times Square i New York den internationella Nelson Mandela-dagen, som instiftades av FN år 2010. Temat är ”The Power of words”.

Enligt egen utsago hade Nelson Mandela kunnat bli en afrikansk hövding med många får och getter och en omfångsrik mage. Förutsättningar därtill fanns: fadern hade rötter i en hövdingesläkt. Men i stället kom Mandela att bli en över hela världen aktad ledare med en nimbus fjärran från den som ofta förbinds med dagens politiker och styresmän. Den kropp som härdades genom sit-ups, armhävningar och tennis under 27 år i fängelse, större delen av tiden på Robben Island, hålls nu vid liv av modern livsuppehållande apparatur.

Mandela har fått uppleva den inte så vanliga ynnesten att bli hyllad, närmast helgonförklarad , före sin död, inte minst i vårt land. ”Sverige intar en särskild plats som solidaritetsbaserad samarbetspartner”, enligt den sydafrikanske frihets- och jämlikhetskämpen.

Pierre Gilly och den osynliga sanningen om Iran

Porträtt

Skrivet av Guido Zeccola

apr122013

Pierre GillyPierre Gilly är journalist och författare. Han är bosatt i Linköping men befinner sig ofta på resande fot. Gilly hade ett bidrag i Högerns Svarta bok, och debuterade 2008 med Bombdiplomati : konsten att skapa en fiende. Hans nya bok heter Information mot Iran. Samtliga är publicerade hos Verbal förlaget. Det mesta Pierre Gilly skrivet är kontroversiellt, och, Informationskriget mot Iran är kanske det mest kontroversiella hittills.

Vill du först berätta lite om dig själv för våra läsare.

– Det är svårt att analysera sig själv, och minnet är oerhört opålitligt. Jag brukade berätta historier om hur oerhört skeptisk jag var till vad vuxna sa redan i förskolan men hur vet jag att det inte är efterhandskonstruktioner? Ska man tro forskningen om minnet så är det under ständig rekonstruktion. Minnet är mer av en kreativ process än något som liknar en hårddisk. Fast jag tror att de flesta som känner mig skulle beskriva mig som kritisk. Att jag är halvfransk har säkert bidragit.

I Sverige står konformismen högt i kurs. I Frankrike är det en sport att tycka olika.

– Jag är inte särskilt social. Jag umgås helst med folk jag känt sedan grundskolan. I små doser. Jag reser oftast ensam. Jag tycker inte om telefoner, TV eller Facebook. Kuriosa: Jag gick på Katedralskolan i Linköping, i samma klass som författaren Jan Wallentin. För runt femton år sedan hjälpte jag Christer B Johansson – som recenserat min senaste bok för Tidningen Kulturen – att tömma tidskriften Förr och Nu:s kontor. Vi har nog inte setts sedan dess. Kartongerna hamnade i Jan Myrdals källare. Sociala människor kan lätt bygga upp ett fantastiskt kontaktnät inom kultursvängen som allmänheten inte känner till men som ändå påverkar vem som får jobb, och vad som skrivs. Sverige är väldigt litet. Den som inte umgås privat med andra journalister eller författare har lättare att skriva fritt.

Jack Uppskäraren. En ikon för massmördarna

Porträtt

Skrivet av Sofie Nikolajsen Bergh

jan082013

omslaget på tidningen PuckÄven om man kanske inte vet vilka offren var eller hur han tog livet av dem, känner de flesta människor än idag till namnet Jack the Ripper. Den bakomliggande personen är dold och han har kommit att gå till historien som ett fenomen, en slags ickeexistens, ett ansiktslöst spöke. Han har ingen bakgrund, ingen barndom. Han är inte förankrad i samhället annat än som likställd med sina handlingar.

Denna mytologisering grundar sig givetvis i flera faktorer: hans brutala modus operandi, offrens utsatta sociala position med mera. Men det tyngst vägande argumentet är trots allt ändå den omständighet att polisen aldrig lyckades gripa honom. Hade de gjort det, skulle tidningarnas bevakning av fallet sannolikt ha hållit i sig fram till och med rättegången, men i och med domen skulle han antagligen ha fallit i glömska och på sin höjd gått till historien som en vaxdocka i något hörn av The London Dungeon. Det faktum att han aldrig tillfångatogs, aldrig blev en fysisk, faktisk person, gör att han fortsätter vara en gåta. Krasst uttryckt skulle man kunna säga att det kända blir historia, det okända mytologi.

Genom åren har över tvåhundra misstänkta presenterats. Många är de sentida författare som mer än ett sekel efter morden menar sig ha kommit på lösningen till gåtan om vem Jack the Ripper var, något som gör det svårt att sätta sig in i fallet då det finns så mycket oseriös litteratur att tillgå i ämnet. Med tiden har det dock kommit att bli allt mindre relevant att spekulera kring vad mördaren egentligen hette och idag är det kanske mer intressant att undersöka hur de samtida tidningarna på ett rent språkligt plan presenterade vad som skedde. För det råder ingen tvekan om att skribenterna genom sina semantiska och retoriska val påverkade läsarna och bidrog till mytbildningen kring Jack the Ripper.

Det kommer inte att uppstå fler nya ledtrådar eller bevis i fallet. Oavsett vilken ingång man tar så har man samma material att arbeta med, nämligen det som de samtida journalisterna skrev i sina tidningar. I detta fall är det så att reportern skapat historien – historikern kan enbart sortera och undersöka den.

Minnet av Finland

Porträtt

Skrivet av Tobias Harding

dec112012

kyrkogården i KimitoFör några år sedan var jag i Finland i samband med en doktorandkurs i minnets politik som arrangerades i samarbete mellan Linköpings Universitet och Åbo Akademi. Besöken på detta den svenskspråkiga minoritetens enda högre lärosäte gav ett alldeles särskilt perspektiv på den finska och finlandssvenska nationella självbilden, mycket lärorikt för en rikssvensk som sedan barnsben är van vid att höra sitt modersmål omkring sig i offentligheten i Sverige, men få ha det för sig själv när man är utomlands.

Den annorlunda relationen såväl till språket som till historien mötte oss i närmast fysisk manifestation när vi besökte kyrkogården i Kimito, på lansbygden strax utanför Åbo i det som på svenska sedan gammalt kallas Egentliga Finland. Svenska språkets högre representation bland gravstenarna än bland de levande i dagens Åbo är svår att inte lägga märke till för en svenskspråkig besökare från Sverige, en märklig upplevelse av att de dödas språk är mer begripligt än det som på Åbos gator talas av de levande. I ett hörn av kyrkogården kunde man se hjältegravarnas vita kors uppradade kring ett monument över Frihetskriget, Vinterkriget och Fortsättningskriget. Just så kallas de – hjältegravar – ett ord för ett fenomen som för de flesta moderna svenskar är mer bekant från amerikanska filmer än från egen erfarenhet, ens från kyrkogårdar som i övrigt inte alls skiljer sig från de som omger svenska landsbygdskyrkor.

Mubarak har odlat skägg. Samtal med Fayek Saleh

Porträtt

Skrivet av Mohamed Omar

okt182012

Fayek SalehDet finns nog ingen palestinavän i Uppsala som inte känner Fayek Saleh. Han är ordförande för Palestinska folkets förening och brukar tala på de flesta palestinamöten i staden. Han föddes 1952 i den lilla byn Rishaf i södra Libanon, ungefär två kilometer från Bin Jbeil. Föräldrarna kom dit 1948 efter att ha fördrivits från sitt hem av den israeliska ockupationsmakten i det som på arabiska kallas nakban, katastrofen. Jag träffar honom på Drottninggatan, där han driver en resebyrå.

När blev du politiskt medveten?

– Så fort jag började tänka blev jag politiskt engagerad. Det var en naturlig följd av vår situation. Det gick inte att undvika politik. Mina föräldrar kom från en by som heter Tarshiha i Palestina, nära gränsen till Libanon. De var bönder som hade egen mark och eget hus. När Israel bildades förlorade de allt och blev flyktingar.

Jag föddes i Rishaf i södra Libanon, men när jag var två år gammal flyttade vi till ett flyktingläger i hamnstaden Tyr. Hela familjen bodde i ett rum. Det fanns ungefär en toalett per hundra invånare i lägret. Vi var sextio barn i varje skolklass. Det fanns inget vatten. Min mor fick gå två kilometer för att hämta vatten. Hon bar vattnet i en behållare på sitt huvud.

Den orättvisa som hade drabbat mig och min familj tvingade mig att bli politisk. Vårt hem fanns bara några mil från flyktinglägret! Men det var ockuperat av israelerna och vi kunde komma dit. Fram tills sexdagarskriget trodde vi att Nasser skulle befria Palestina och att vi skulle få återvända hem. Nederlaget tvingade oss att tänka om. Palestinierna måste befria sig själva.

1969 gick jag med i DFLP, Demokratiska fronten för Palestinas befrielse, som var en utbrytargrupp ur PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse. Jag fick snabbt ett stort ansvar. Vi var påverkade av Mao Zedongs teorier om det långvariga folkkriget och av Che Guevara. Det gick inte att förlita sig på att någon arabisk stat skulle hjälpa oss. Hela det palestinska folket måste mobiliseras. Vi insåg nu att kampen kunde bli mycket utdragen.

Fundamentalisterna är den arabiska vårens vinnare

Porträtt

Skrivet av Mohamed Omar

okt102012

Ayed Ahmed med Mohamed OmarMohamed Omar intervjuar den palestinske läkaren Ayed Ahmed.

Ayed Ahmed är en läkare och politisk aktivist med rötter i Palestina. Han är ordförande för Arabiska kulturföreningen och sitter i styrelsen för palestinska folkets förening i Uppsala. Vi träffas ofta över en kopp kaffe för att diskutera arabisk politik. När jag kommer hem till honom den här gången sitter han och tittar på den nya tevekanalen Al-Mayadeen. Den libanesiske kulturpersonligheten Ziad Rahbani blir intervjuad av journalisten Ghassan bin Jiddo. Ziad Rahbani är musiker och författare men också uttalad kommunist och frispråkig debattör. Han är son till sångerskan Fairuz. Ghassan arbetade förut på Al-Jazeera men hoppade av år 2011 på grund av dess ensidiga rapportering från krisen i Syrien, vilket han tolkade som ett kryperi för imperialismen. Många journalister har hoppat av Al-Jazeera, som har förlorat mycket av sitt förtroendekapital. Man uppfattar den mer och mer som ett verktyg för den oheliga alliansen bestående av de qatariska och saudiska diktaturerna, Muslimska brödraskapet och USA-imperialismen.

Jag är orolig över den avhumaniseringen av kvinnor i vårt samhälle. En intervju med Annelie Babitz

Porträtt

Skrivet av Guido Zeccola

sep082012

Annelie Babitz

Annelie Babitz är författare, hon har varit verksam som journalist i en mängd tidningar och tidskrifter, bland annat Journalisten, Göteborgsposten, Amelia och Tidningen Kulturen.

Vid sidan om arbetet som journalist har Annelie jobbat som strippa på en porrklubb i Göteborg. Nu har Annelie Babitz givit ut en bok ”Bakom den nakna huden: en berättelse om avklädning” på Vertigo Förlag. Jag träffade Annelie för en intervju.

Jag vill inte ställa dig frågor som många andra har redan ställt dig men det kan bli svårt. Jag måste erkänna att din bok är rolig. Det finns flera delar som fick mig att skratta glatt. Det är också glädjen som du vill framföra. Stämmer det?

– Att skriva har alltid inneburit glädje för mig. Jag har skrivit varje dag sen jag var liten. Det är en drift för mig och på något sätt väcks alltid en massa humor och bisarra idéer till liv när jag sätter mig framför min laptop och börjar skriva. Att skratta är det bästa som finns och det finns en hel del nattsvart skruvad humor i ”Bakom den nakna huden: en berättelse om avklädning”som jag hoppas läsarna ser, förstår och kan skratta gott åt.