Nyheter

Inbjudna aktörer informerar om ekonomiska bidrag till kulturskapare

Många besökare på Innovativ Kulturs eventVerksamma konstnärer genomgår inte alltid de lättaste av resor. Det är svårt att etablera sig och det är svårt att kunna leva på sin konst. Det går att få visst ekonomiskt stöd, om man så behöver. Och det är möjligt, på grund av att vissa aktörer, stöder kulturskapare. Men de ekonomiska bidragen minskar runt kulturarbetare. Se bara på dansare och sångare på Kungliga Operan, där dessa hotas med att få sina pensioner konfiskerade. Och där materialet kostar, kontra den konstart man utövar.

Innovativ kultur bjöd in kulturskapare till öppet hus i bryggarsalen på Norrtullsgatan 12N vid Odenplan (Vasastaden). De hade samlat ett antal aktörer som informerade om sina verksamheter och tjänster, och framför allt, information om deras ekonomiska stöd. Individuellt, gemensamt eller genom projekthjälp.

Intervju med en fredsjournalist

Vanessa Bassil Foto Anne EdelstamDet är i Libanon – ett av världens mest sekteristiska länder – jag träffar min första ”fredsjournalist”. Men vad är det för benämning? Det ska vi få reda på i denna artikel.

Vanessa Bassil är en 26-årig, nyutexaminerad libanesisk journalist jag träffade och intervjuade i Beirut.

Hur började ditt äventyr som ”fredsjournalist”? Och vad betyder det?

-Det började 2009 efter min filkand i journalistik och under mina magisterstudier i Political Sciences i Beirut. Då träffade jag den person som kom att bli min mentor – BBC-reportern Jake Lynch som numera undervisar på Sydney universitetet. Han är pionjär i detta ämne. Så fort jag hörde honom berätta om vikten av fredsjournalistik föll jag för idén.

Men finns det överhuvudtaget studier i detta ämne?

– Det finns enbart ett FN: mandaterat universitet i Costa Rica som undervisar i fredsstudier. Dit sökte jag och lyckades få bidrag för att läsa där under ett års tid. Jag kom tillbaka till Beirut denna höst 2014.

Har ditt projekt tagit form ännu?

– Innan jag reste dit, startade jag en förening som heter ”Media Association for Peace” – MAP (Fredsförening för Media) för undervisa fredsjournalistik.

Stop-over i Beirut

ruinerna i Byblos Från Kairo till Beirut tar det enbart en dryg timme men att komma dit är som att stiga in i en annan värld. Beirut är en härlig blandning av Paris och Kairo – en doft av orienten i en västerländsk stad i ett land inte större än Skåne.

Beirut är liksom New York uppdelat i olika kvarter: det armeniska, det kristna, det muslimska… I den kristna delen där vi bor ser man inte många huvuddukar utan, framförallt på kvällen, barer fulla av unga, hippa libaneser som är ute och roar sig. Både vinet liksom det lokala ölet är gott och det libanesiska köket är ju världsberömt. Gatorna är förvånansvärt rena – rengjorda av bangladeshare får jag reda på och de kan sopa, det garanterar jag! Växtligheten liknar den i södra Frankrike och när jag kikar in i gränderna blommar kaktusar och bougainvillea i glada färger. Vore det inte för det närliggande hotet från fundamentalisterna och kriget i Syrien skulle Beirut vara ett litet paradis med havet på ena sidan och bergen på den andra.

Intervju med Boutros Boutros Ghali

Boutros Boutros GhaliFN:s före detta generalsekreterare ger oss sin syn på den aktuella egyptiska inrikes situationen.

Vad är er syn på Egypten efter fallet av det Muslimska Brödarskapet?

– Trots att det muslimska brödarskapet förlorade makten, exploderar varje dag en bomb här eller där. De som mördar är egyptier och de som dör är egypter. Men en annan än värre tickande bomb är den demografiska explosionen. Varje år ökar vi med en million invånare! Hur ska vi kunna ge alla dessa mat, utbilda dem och ge dem hälsovård? Enbart i Kairo är vi numera 20 miljoner! Det är ett problem regeringen måste ta itu med.

Varför har det i Egypten – framförallt inom utbildningen – gått utför så mycket?

Ebba Matz bjuder in oss till hennes drömvärld

Drömarkiv and Korsdrag, 2014, installation view, Foto: Cecilia Hillström GalleryNär man kommer in i galleriet möts man av nio vita skjortor som hänger ner från taket, vilka har små luffarschacks- insydda trådformationer på sina ryggar.

Hon har i sin dröm sett det kända fotot där konstnären Marcel Duchamp spelar schack mot den nakna Eve Babitz.

Detta sätter igång Ebbas fantasi. Och hon bygger hela sin installation på den.

Ifall man ser mot mitten av rummet, står där ett schackbräde i trä, och om man höjer blicken mot den ena väggen ser man flera arkivlådor. De går inte att dra ut men symboliserar hur man kan samla på sig sina drömmar och bevara dem åt sig själv.

Det finns också bilder från en järnhandel som är uppsatta på väggarna. Och hon berättar att dessa tilltalar henne.

Det skänker en liten spöklik känsla att komma in i galleriet när skjortor hänger ner från taket utan kroppar. Det ser nästan ut som de svävar eller flyger. Som i en dröm. Som att man har kommit in i ett nytt land, såsom i ett svävande landskap.

Vi minns en massaker

25 år sedanPå morgonen den 16 november 1989 fann man sex jesuiter, deras kokerska och hennes dotter skjutna i San Salvador. Alla hade avrättats under natten av militärregimen. I år är det tjugofem år sedan massakern.

Jesuitprästernas verksamhet vid universitetet och deras ”de fattigas kyrka” var ett hot. De hade blivit dissidenter genom sin kamp för vad Ignacio Ellacuría — universitets rektor och en de mördade — kallade ”ett samhälle som tjänar sitt folk”. Dådet blev kulmen på en rad mord på präster, nunnor och andra kyrkoarbetare i El Salvador. 1977 hade en jesuit skjutits i bilen. Under 1980 mördades inte bara ärkebiskop Oscar Romero, mitt under firandet av mässan, utan också fyra kvinnliga missionärer som först våldtogs. Alla dessa är bara toppen på ett isberg: de representerar tusentals och åter tusentals offer under El Salvadors blodiga 1900-tal.

”Välkommen” är temat för Stockholms Internationella Poesifestival 2014

Ioana Nicolaie medverkar på Stockholms Internationella Poesifestival. Foto: Mircea CărtărescuFör artonde året anordnar tidskriften 10TAL Stockholms Internationella Poesifestival. Vid bland annat Nobelmuseet, Södra teatern, Stadsbiblioteket, Teaterstudio Lederman och Kafé Valand kan man mellan tisdag den 25 och söndag den 30 november höra och se poeter från fyra världsdelar.

Bland en uppsjö intressanta personer kommer den rumänska poeten Ioana Nicolaie. Hennes prosalyriska ”Himlen i magen” publicerades 2005 och översattes förra året till svenska av Inger Johansson. Boken handlar om graviditetens dubbelhet – det superkroppsliga och samtidigt kosmiska tillståndet – och har fått ett feministiskt symbolvärde i Rumänien. Nicolaie kan höras vid Stadsbibliotekets lunchpoesi på onsdagen och på Teaterstudio Lederman samma kväll klockan 18. Temat Välkommen kan rymma det mesta av frågor rörande såväl form- som innehållsmässiga aspekter av poesi och ett ämne som tycks vara återkommande är just det om den kvinnliga kroppen. Exempelvis norska Gro Dahle – i Sverige känd för barnböcker som ”Den arge”, och ”Kriget” – som i sin diktsamling ”Hundra tusen timmar” undersöker kroppen, hemmet och den intima relationen mellan mor och dotter. Boken utkom i Norge 1996 och har nu publicerats i svensk översättning av Stewe Claeson. Om det kvinnligas förhållande till det kroppsliga skriver också danska Olga Ravn, som debuterade för två år sedan med ”Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne”.

Ta ljuden på allvar – Sound of Stockholm 2014

Den förnämliga franska kammarensemblen L’itinéraire Foto Heiko PurnhagenDen uppmaningen, som rubriken varslar om, levererades via högtalare i Hörsalen i Kulturhuset i Stockholm under invigningskonserten till den femte upplagan av Sound of Stockholm, och den ska man absolut ta på allvar. Ljud är allt som hörs, sedan må det ha människan eller naturen som upphov. Ha en avsikt eller vara avsiktslöst. Jag plockar bland ljudligheterna.

De ljud som den förnämliga franska kammarensemblen L’itinéraire presenterar har tveklöst sin hemhörighet hos människan, ordentligt domesticerade som de är, och avsikten, låt vara långt ifrån entydig, är också klar. Du är tilltalad, och i det här fallet – jag kan naturligtvis bara tala för mig själv – tilltalas du också högeligen av vad du hör. Det låter helt enkelt bra, åtminstone om tre av de fem verken. Det kan ju vara på det sättet att det låter bra även om det som inte riktigt håller måttet.

Louis-Vuitton öppnar sina dörrar

arkitekturen av Frank GehryHösten började i stil i Paris med invigningen av den kände arkitekten Frank Gehrys ståtliga byggnad i Bois de Boulogne.

Ett nytt konstmuseum öppnar sina dörrar

Köerna slingrade sig långa utanför denna surrealistiska konstruktion mitt i den annars lätt sömniga och familjevänliga gigantiska parken precis i utkanten av Paris.

Mellan trädtopparna sticker sedan oktober 2014 vad som liknar segel av glas upp och bryter de vackra höstfärgerna med sin kalla, lätt genomskinliga vita yta, vackert kontrasterat av trä och stål. Precis som Louvrens glaspyramid vi nu vant oss vid, kommer det nog att ta lite tid att vänja sig vid detta ”utomjordiska skepp” mitt i den anrika Boulogneskogen. Både nyfikna parisare liksom turister undrade vad detta skepp som landat här som av misstag väl kunde bära med sig?

Jag promenerade också dit, nyfiken och frågande med, i åtanke, att multimiljonären och konstsamlaren Bernard Arnault knappast gör något av ”en slump”.

Frank Gehry

Den kanadensiske arkitekten Frank Gehry är mest känd för sina egendomliga men smakfulla strukturer som Guggenheimmuseet i Bilbao, Spanien, eller Disneyland Paris.

Flera modeller finns utställda i ett retrospektiv av arkitekten på Centre Pompidou parallellt med öppnandet av Fondation Louis Vuitton.

Vad gömmer Louvren ?

den hemliga LouvrenUnder Louvrens glaspyramid och de flotta utställningssalarna finns utgrävningar av vad som en gång varit ett medeltida slott.

Ruinerna förtäljer om en svunnen tid.

Sedan slutet av 1100-talet dominerar Louvrens byggnader Paris. I början låg Louvren i stadens periferi men, under årens lopp, har den expanderat för att numera befinna sig mitt i stadshjärtat. Under 1600-talet var byggnaderna och Tuileries-trädgårdarna så pass nergångna att man till och med funderade på att riva allt! Men låt oss inte gå berättelsen i förväg utan vi tar oss i stället ner i underjorden och utforskar vad historien bär i sitt sköte.

1190 -1240

Philip-Augustus 43-år vid makten (1180 – 1223) markerade en förstärkning av den franska monarkin inrikes som utrikes. Paris – kontinentens första stad – fick ett nytt och mäktigt fort vars västra flygel förstärktes ytterligare för att förhindra en anglo/normandisk invasion.