Foto: Counterdesign

En bok är för mig aldrig ett ting



Följ Crister Enander in bland myllrande bokryggar.



Mörk morgon. Timmen är arla. Natten dröjer ännu kvar. Kaffebryggaren startar smidigt, börjar puttra hemtrevligt. Jag vänder mig om i köket. Väggarna är även där fulla med böcker, och det är inga kokböcker. Av någon anledning har Fjodor Dostojevskij hamnat bredvid det gamla stora kallskafferiet – som för övrigt är proppat med böcker, inte minst mina egna. Ordningen i mina hyllor är, snällt uttryckt, organisk. Men hittar gör jag utan svårigheter.

Jag tar muggen med Mollbergs blandning och går, insvept i det som förr kallades rökrocken, tillbaka in till sängen.

Insikten är entydig när jag vacklar omkring där i svinottan på väg från bryggaren. Jag sover i ett bibliotek.Insikten är entydig när jag vacklar omkring där i svinottan på väg från bryggaren. Jag sover i ett bibliotek. Det går inte att ens med den bästa vilja i världen att kalla det för sovrum. Bredvid mitt nattläger ser jag ordnade högar bredvid mig, liksom på väg upp ur de vackra golvplankorna. Som små träd eller någon främmande buskvegetation som sannerligen aldrig saknar ett par eller fler taggar.

Dessutom är alla väggar – från golv upp till de höga taken – täckta eller snarare tapetserade med bokryggar, överallt och i vartenda rum; myllrande, somliga lagda på tvären då det kan ge mer utrymme. Böcker har funnits runt mig nästan så länge jag kan minnas. Hemma hos mina föräldrar, alltså när jag växte upp, var det ju mest leksaker i rummet som jag först delade med min äldre syster. När hon flyttade blev det genast flera bokhyllor. Numera innehåller mina samtliga hyllor dubbla rader med böcker. Opraktiskt, förvisso. Men dessvärre en tvingande nödvändighet – ändå räcker de aldrig till. Ständigt trångt, eviga och smärtsamma gallringar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På ett ställe skriver Lars Gustafsson – jag undrar om han inte fortfarande var redaktör för anrika Bonniers Litterära Magasin i den lilla skrubben på Sveavägen och ofta bodde i lånade och kalla små rum i det då delade Berlin – att var han än var växte högar av böcker upp kring den säng han för tillfället sov i.

De var som en ”sällsam sorts svampar”, tyckte han. Och aldrig att han bestämt eller med säkerhet kunde säga varifrån dessa vajande volymer kom. Hur hamnade de egentligen där, tätt intill honom är han slog upp ögonen mitt i natten? Genom ett okänt och underjordiskt mycel med osynliga underjordiska förgreningar som sköt upp där de tyckte överlevnadsbetingelserna var goda?

Jag känner åtminstone till viss del igen mig i beskrivningen. Bor jag i ett annat land eller i andra städer härhemma, det spelar ingen roll om det är för kortare eller längre tidsperioder, så finns de vajande högarna plötsligt där. Det dröjer aldrig länge förrän jag får skjuta undan en hög eller två när jag ska lägga mig. Och där är de. Alldeles intill sängen. På bord. I köket. Som levande väsen, som signaler från andra och mer betydelsemättade verkligheter som jag givetvis alltid vill veta mer om.

En bok är för mig aldrig ett ting. En sak. De går aldrig att reducera eller att förminska till papper, lim, tråd, bläck. Ordet artefakt skulle jag inte ens ta i min mun när det gäller en bok.En bok är för mig aldrig ett ting. En sak. De går aldrig att reducera eller att förminska till papper, lim, tråd, bläck. Ordet artefakt skulle jag inte ens ta i min mun när det gäller en bok.

Det är en avgörande distinktion, en skillnad som går djupt och skiljer till exempel bokläsare från boksamlare – idag en, såvitt jag förstår, utdöende grupp – för att inte tala om den avgrund som öppnar sig mellan vanliga läsare och personer med, låt oss säga, estetiska inredningsambitioner. Böcker får gärna vara vackra, men det är inte på något sätt deras funktion.

En bok i hyllan bär på laddningar och innebörder som sträcker sig åt förvånansvärt skilda håll, som lodar olika djup. På ett sätt är boken även en sorts behållare för det egna minnet. Jag läser till exempel nästan alltid med penna i hand, blyertsstreck och ibland något ord i marginalen, hundöron, utropstecken och frågetecken, blir då lättare en effektiv hjälp, en form av förlängning. Synminnet av en boksida dyker lätt upp när jag börjar leta efter en uppgift eller ett sammanhang. Dessutom har jag på så sätt lätt att hitta en sida eller ett kapitel när jag väl har boken i handen.

Hur många gånger har inte min hand träckts ut, sökt sig efter hyllraderna och – nästan alltid – snabbt och enkelt funnit boken jag letat efter? Det är inte bara en enkel handling, en handens letande. Det är en känsla. En särskild sorts upplevelse.

Laddningar, skrev jag. Ibland har jag medvetet ställt antagonister och fiender bredvid varandra. Sida vid sida står de och bråkar och larma och hojtar genom banden år efter år, de står ju aldrig rygg mot rygg som vänner i en strid. Kjell Espmarks samlade produktion står och gnuggar sig mot Olof Lagercrantz många böcker. I Kjell Espmarks Missförståndet, där det är svårt, ja omöjligt att inte då och då se ansiktet på den späde Lagercrantz gestalt träda fram ur huvudpersonens ibland dimmiga konturer därinne i bastuns värme och ångheta luft. Men det är egentligen inte det viktiga eller på något sätt avgörande. ”Nej, riktigare: jag ställde min poesi i kritikens tjänst – det levande tar man ju med sej in i förnyelsen. … Jag blev en stor förförare, det inser jag medan jag talar, men en förförare som inte berövar någon något”. Nog plågas såväl de levande som döda där i hyllorna. Det viktiga är att de är, och förblir, levande oavsett ålder, tidevarv, sammanhang. I varje bok finns – i bästa fall – alltid en röst.

Ändå ler jag oväntat när jag ser böckernas placering. Andra gånger har slumpen spelat spratt med var de hamnar. Romanen Stoppa världen, jag vill hoppa av! står mycket nära Har de vodka på månen? utan att jag för den skull har planerat att, eller ens vill, ge mig av från vårt klot. Men somliga dagar kan känslan övermanna mig, och säkerligen oss alla.

Böckerna lever ett eget liv. Så enkelt är det. Ändå så svårt att förklara för andra, har jag märkt genom åren.

Aldrig är det tyst omkring mig. De talar till mig. De skänker hjälp i arbetet liksom tröst i mörker och tillfällig förtvivlan, därtill stimulans och intellektuella injektioner. ”Författaren i sitt verk måste vara som Gud i universum, allestädes närvarande och ingenstans synlig”, skriver Gustave Flaubert. Jag tror att han hade rätt.

När jag ligger i sängen, som också sedan över fyrtio år tillbaka, är en arbetsplats då jag gärna – tja, nästan alltid, om sanningen ska fram – läser liggande, och blicken börjar vandra omkring i rummet och över hyllorna kommer snabba och ibland överrumplande impulser. Tankar tänds. Insikter formas, och linjer dras mellan i grunden djupt främmande sammanhang. Genom åren har jag lärt mig att, lugnt och avvaktande, bejaka infall av det slaget. Hur meningsfulla de är bryr jag mig egentligen inte längre om. Det gäller att i stället dröja, som när man sitter i en båt och metar. Under den spegelblanka ytan rör sig det som inte ögat kan se. Ändå vet jag att många uppslag till artiklar, essäer eller enbart någon kort reflektion har fötts på just det sättet.

Jag säger det igen: Böcker lever.


Löven gulnar, lönnens bladverk blir röda och gula. Färgerna lever. Rönnbären hänger i stora brinnande och tunga klasar och varnar redan för en hård och kall vinter. Men även den så kallade bokhösten är här. Utgivningen är, som varje år, stor och alltmer oöverskådlig. Skräpet, och antalet missriktade spekulationer i kändisskap och tramsigheter, växer för varje år. Det är så det är. Egentligen inget att orda om. I stället gäller det att söka efter de näringsrika och levande böckerna. De finns där. Allt som krävs är ett sorts rastlöst tålamod – jo, jag menar just denna paradoxala kombination – och kunskap om vilka förlag som även äger en mer genomtänkt utgivning.

Visst, det blir svårare för varje år. Inte tu tal om det. Men vem har sagt att det ska vara lätt? Även högarna med kataloger, där de nya böckerna presenteras i glättiga färger och fluffiga floskler, blir högre bredvid sängen. Där kan jag – det måste jag erkänna – känna en trötthet som det gäller att möta med entusiasmens brinnande lågor.

”Och”, tänker jag tyst för mig själv, ”det är sannerligen inte min första tango.” Höst har fogats till höst, likt en lockande och ibland krävande ringdans av böcker genom decennierna. Jag tar ett djupt andetag och tänker efter. En sak som tack och lov inte har förändrats är min nyfikenhet, och en grundläggande entusiasm inför vad jag tycker är god litteratur eller bra böcker – inte alltid samma sak, bör tilläggas. Vetgirigheten eller förväntan förblir orubbad. Åtminstone nästan. Inför en bok som tycks äga litteraturens sanna lockelse – stil, känsla, djup, visdom eller måhända kunskaper – fylls jag av en glädje som på något plan liknar barnets. Boken förblir något levande för mig. En bok bär på röster, eller bara en röst. Vad jag vill är att rösten ska börja tala till mig, utan motstånd eller onödiga störningar.


Min nyfikenhet mattas inte; den kan stå i tamburen, framför brevlådan efter brevbärarens besök, och stampa som en ungtjur som just fått känna vårens första doft av färskt grönt gräs. En ny bok är en möjlighet, en egen värld att upptäcka, något som jag ska och vill förstå.

Kort och gott: Möjligheter. Signaler. Intryck.

Entusiasm är ett ord som inte på rätt sätt täcker den känsla det rör sig om. Vad jag upplever är större; i mina ögon mycket mer betydelsefullt. Jag tar varje gång, inför varenda bok som jag har förväntningarna inför, sats i min egen okunskap. Nyfikenheten väcker liv i varje fiber i min kropp; synapserna ”spritter till som en polyp i ättika” – för att stjäla en formulering av August Strindberg.

I mitt fall rör det sig inte om att ”tycka om” att läsa. Böckerna är på något märkligt och svårbeskrivbart sätt en ”förlängning” av mitt eget jag. Att böcker och minne hör ihop, det tror jag är lätt att förklara och beskriva. Men dessutom har jag ju – bland annat – haft läsandet som en form av ”yrke”. Andra sätter stundtals etiketten ”litteraturkritiker” på mig. Själv är jag inte nöjd eller bekväm med några etiketter, titlar eller begränsade fack. Vad jag nog försöker säga är att jag, trots alla decennier som ”litteraturkritiker” nästan har kvar samma ogrumlade förväntansfullhet inför en ännu oöppnad bok som jag hade i tonåren, i den så kallade bokslukaråldern. Den känslan är svår att beskriva, tycker jag. Dessutom har jag genom åren lagt märke till att många som har samma arbete som jag, sorgligt ofta tycks ha förlorat glädjen, den oförställda nyfikenheten inför en oöppnad bok. För mig representerar en ny volym en liten värld möjlig att erövra, möjlig att förstå.

Solen letar sig sakta upp på himlen, envist, som om det bjöd motstånd. Kaffet, även andra muggen, är urdrucket och har bytts ut mot en kall flaska Ramlösa. Ännu är det svårt att avgöra hur dagen kommer att bli. Allt står ännu och väger. Ett par gånger har jag rest mig upp från skrivbordet och sakta gått runt i lägenheten, tittat på bokhyllorna, försökt tänka på hur dess innehåll har formats – inte sällan av oväntade omständigheter, en liten hänvisning i en bok pekade vidare mot andra författare. I den så kallade slukaråldern, mellan – låt säga tretton och nitton – blev mitt läsande (”vildläste”, kallade någon det träffande), efter en lika förvirrad som ohämmat glupsk start – alltmer systematiskt. Den tiden sätter fortfarande tydligt sina spår överallt i hyllorna. Den kanske största och mest envetna utsvävningen var den franska litteraturen – från Anatole France och Gustave Flaubert, Guy de Maupassant och André Gide, Marcel Proust över Roger Martin du Gard, François Mauriac och de övriga mer eller mindre katolska författarna och även deras senare efterföljare Simone de Beauvoir, Marguerite Duras och den mer nyckfulla Françoise Sagan.

Det var avgörande utflykter för mig, och mängden böcker från den tiden – och senare besök i antikvariat där jag kunnat hitta och köpa många böcker som jag en gång lånat och då inte hade råd att köpa – är påfallande många, men framför allt betydelsefulla för mig. Återigen: de är laddade. Och där finns, bland annat, även den brittiska traditionen, alltifrån Samuel Johnson, Samuel Pepys, de stora klassikerna från 1700-talet som Jonathan Swift och Daniel Defoe ända fram till 1900-talets Graham Greene, Somerset Maugham, Virginia Woolf, Doris Lessing, Anthony Burgess och Evelyn Waugh för att nämna några givna valfrändskaper till de franska kollegorna på andra sidan Engelska kanalen.

Minnena övermannar mig. Kraftfulla, ofta glädjerika. Pockande och inspirerande; framför allt givande. Men jag måste hejda tankarna annars riskerar jag hänfalla till excesser, riskerar – tänker jag – att alltför mycket påminna om en alkoholist i en parfymaffär.

Ofta kan jag framkalla var och när jag en gång för mycket längesedan läste böckerna – i vilket rum, stad, i vilket samband det skedde med vad som då hände i mitt liv. Varför mitt minne fungerar så har jag inte ens en ansats till idé om; inga förklaringar tycks betyda något. Egentligen är det meningslös kunskap. Men stämningen är betydelsefull för mig, och minnet leder lätt vidare och kan öppna samband och sammanhang som annars lätt hade kunnat gå förlorade. Även på så sätt är mina böcker en förlängning av mitt minne, de öppnar dörrar till sedan länge låsta rum. Jag kan kliva in i svunna små lägenheter och glömda nätter och se hur situationer återigen blir tydliga, ja till och med tankar jag då tänkte – när boken var ny, när nyfikenheten stod på topp och brann som en skrämmande prärieeld – återvänder och ger mig en möjlighet att jämföra hur jag idag resonerar och tänker med den mycket unge grabbens reflektioner. Det skapar ett samspel, dels mellan nu och då, dels – och kanske främst – mellan läst och levt. Orden, de svarta myrorna på papperssidorna, får aldrig – anser jag – avskiljas från omgivningen, den så kallade verkligheten. Då riskerar läsandet att bli till flykt, till något annat än insikter och kunskap. Sterilt. Öde. Öken.

”Läsandet måste ha näring i verklighetsupplevelse”; skriver Gunnar Ekelöf, ”man måste ha gjort erfarenheter för att känna igen sig i det lästa. Och för att få nya eller fördjupade erfarenheter. Annars lär man bara livets bokstav.”

Detta är, inser jag på nytt, verkligen svårt att formulera, snudd på omöjligt att förmedla till andra. Många gånger har jag försökt, nästan lika många gånger har jag irriterande nog kommit till korta. Det är snopet och retsamt. Det är frustrerande. För mig är denna vidgade verklighet lika självklar och påtaglig som morgongröten som jag nyss åt med råröda lingon. Men få kan se vad jag ser, känna vad jag med stor tydlighet förnimmer. Bristen är min. Orden sviker, de vägrar och vill inte.

Innehållets vikt och betydelse förblir för mig ändå avgörande. Böckerna hjälper mig. Och de hjälper mig mycket. Kanske kan man kalla det för en resonanslåda eller jämföra det med vad akustiken i en lokal kan betyda för en musiker eller sångare.

Kanske är ändå Olof Lagercrantz iakttagelse den bästa. I Om konsten att läsa och skriva framhåller han: ”En god bok ger läsaren en förnimmelse av att det är vår egen erfarenhet vi läser om. När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt.”

Slutsatsen är enkel. En bok är aldrig ett ting. Det förblir omöjligt att reducera eller nedvärdera läsandet, en bok är inte en bok är inte en bok – kära Gertrude Stein. Den är något större, något vida mer mäktigt.

Text Crister Enander


UTGÅVA 2019:3 | DET BOKLIGA

Foto: Thorsten Frenzel

Antikvariaten och framtiden

Hela samhället förändras - snabbt. Hur förändras antikvariaten? Svenska antikvariatföreningens ordförande Mats Petersson resonerar kring antikvariatens plats och betydelse.

Av: Mats Petersson
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 27 september, 2019

Detalj ur omslag

Hur viktiga är bokomslagen?

Väljer du böcker efter bokomslaget? Författaren? Berättelsen? Genren? Det är många kriterier att ta hänsyn till när man ska välja en bok att läsa. I dag tar det visuella stor...

Av: Lisbeth Ekelöf
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 28 september, 2019

Index

Fyra sekel i pekfingrets tjänst

Index är inte bara ett register över innehållet i exempelvis en bok utan också den helvetets mun dit den katolska kyrkan skickade de böcker och de författare den inte gillade...

Av: Guido Zeccola
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 28 september, 2019

Foto: Stocksnap

Bibliofiler i alla länder, förenen eder!

Vad är böcker? Peter Bodén, antikvariatsbokhandlare, slår ett slag för bibliofilin.

Av: Peter Bodén
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 27 september, 2019

Bertolt Brecht. Wikipedia

Ett bibliotek att fundera på

Vilka var böckerna Bertolt Brecht använde sig av i sitt skrivande?Jan Myrdal har närmare skärskådat Bertolt-Brecht-Archivs nya praktutgåva av den bibliografiska förteckningen över författarens efterlämnade bibliotek.

Av: Jan Myrdal
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 27 september, 2019

Foto: Bibliotheek Bornem

Varför läsa skönlitteratur?

Varför läsa skönlitteratur? Här är svaren!

Av: Lena Kjersén Edman
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 27 september, 2019

Foto: Leeroy agency

Den brinnande boken

Att bränna en bok - Mathias Jansson diskuterar bokens brinnande aktualitet.

Av: Mathias Jansson
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 28 september, 2019

Illustration av Antoine Joseph Wiertz

Ingemisco

Guido Zeccolas lyrik kretsar här kring döden, kärleken, ideal och omoral.

Av: Guido Zeccola
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 30 september, 2019

Ett exempel på ett nummer AVB.

När det var bättre förr

Det är över femtio år sedan sista numret av Sveriges utan konkurrens bästa novelltidskrift kom ut. Någon riktig efterföljare har den aldrig fått och det är lite synd att behöva...

Av: Bertil Falk
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 27 september, 2019

Foto: Counterdesign

En bok är för mig aldrig ett ting

Följ Crister Enander in bland myllrande bokryggar.

Av: Crister Enander
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 27 september, 2019

Månadens lyrik

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Månadens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Månadens lyrik | 03 juni, 2019

Foto: Sebastian Andersson

Månadens lyrik | 2019:03

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads lyrik, av Helga Krook.

Av: Helga Krook
Månadens lyrik | 06 mars, 2019

Mer lyrik

Månadens prosa

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

Tidningen Kulturen presenterar stolt september månads prosa.

Av: Per Teofilusson
Månadens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.