Porträtt av Olle Granath, foto av artikelförfattaren

Olle Granath: bejakelsens mästare i svenskt konstliv



BOK | Tidningen Kulturens Michael Economou söker upp författaren och konstkritikern Olle Granath, en av vårt lands mest initierade bejakare av konst, för ett samtal i dennes hem i Stockholm med anledning av essäboken "Ekfraser : möten", vilken utkom sent förra året på Bokförlaget Langenskiöld.



Köp Ekfraser : möten hos bokus.com
Olle Granath
Ekfraser : möten
Bokförlaget Langenskiöld

Att tillägna sig grundlig faktakunskap - är det bästa sättet att bejaka konst? Årtal, trender och strömningar, influenser, utställningar, kritikers och kuratorers påverkan, recenserandets nedsablingar och hyllningar? Måste inte också känslighet, fördomsfrihet och öppet sinne, levande förmåga att förstå inte bara konstnärsrollen och dess villkor utan också material, teknik, ljusvinklar, motiv, teman och estetik vara lika viktiga ingredienser i ett seriöst betraktande, värt namnet?

Jo, självfallet - detta är ett axiom. Det är inget paradoxalt eller oförenligt. Men ofta tål detta självklara att upprepas, och förhållningssättens sammantagna innebörd är användbar när man ska karaktärisera ambitioner som uppenbart styrt Olle Granath, under flera decennier betydelsefull bejakare av svenskt konstliv. I rollen som DN-kritiker och chefredaktör för Konstrevy, samt som chef såväl för Moderna museet som för Nationalmuseum har mängder med möten – tavlor, utställningar, konstnärer, texter, bilder, livs- och yrkeshistorier framtvingat en skärpt blick, i ständig utveckling, i ständig dialog med verkligheten.

I ekfraser – möten, den essäbok som såg dagens ljus sent under 2018 och vars texter författats under en längre period, närmare bestämt ett decennium, finns flera ypperliga prov på seendets värdefulla innebörd. Men man bör inledningsvis, som ett slags utgångspunkt, försöka upptäcka en programförklaring, ett signum för gärningen, genom att lyfta fram några väsentliga ord som bejakar och vill ringa in betydelsebärande syften. Det tar ett tag i läsningen innan man hittar denna Granaths bejakande avsikt. Man får bläddra till sidan 194, vilket är mödan värt, för auran kring orden är så stark att de nog så kvalificerade anger helhetsmönster och författarmotiv för ekfraser - möten:

”Genom ögonblicket får man syn på en skymt av det där större, det oändliga, som när det kommer till kritan nog inte finns någon annanstans än där man stadigt fäster blicken.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Citatet är bättre talande än den mer accentuerade programförklaring, som Granath, aningen torrt, redovisat tidigare i bokens förord. Ingen konstnär representerar mer än sig själv, säger han där. Ideologi, idéströmning - nej. Ateljéns hållfasthetslära med ”form, material, tanke och, inte minst, magkänsla” som ingredienser - ja. Någon marxism i konstfilosoferandet à la John Berger gör sig således inte något besvär, men – och det är viktigt att betona, innebörden blir inte detsamma som att en social medkänsla utesluts i Granaths blick på konsten och världen.

Jag söker upp Olle Granath för ett samtal, och när han tar emot i sitt hem i centrala delar av Stockholm, bekräftar mängden tavlor på väggarna såväl status som vidden av yrkesgärningen. Lever man i konstvärlden, gör man det på allvar. Inte kitschigt eller kosmetiskt, inget är på låtsas. Och Granath har rört sig i konstvärlden alltsedan han som ung gymnasist på 1950-talet började ta sig runt i Stockholm för att besöka flera av de gallerier som stod öppna då.

Ekfrasen – första ordet i bokens titel, blev i svensk kontext åter aktuell och angelägen för mer än femtio år sedan i samband med Gunnar Ekerlöfs Diwantrilogi, varefter mycket skrivits i ämnet på svenska. När så kallad intermedial forskning utvecklades, kom också ekfrasen till heders. Ett äldre ursprung redogör Granath för – grekisk-ortodoxa kyrkan ville beskriva ikoner på ett sätt så att den som inte hade direkt åtkomst till dem, skulle kunna se för sitt inre och på så sätt kunna bygga en känslomässig relation. Sålunda presenterar ekfrasen såväl själva bilden som känslan som bilden gett upphov till för den som skriver. Detta är möjligen en förklaring till den myckenhet vitt som finns på boksidorna i ekfraser – möten. För sidan om texten nästan skriar en stor tomhet på varje uppslag efter att uppmärksammas, vilket så till den milda grad störde mig – åtminstone till en början, att jag färgkopierade tavlor av respektive konstnär i miniformat för att sedan klistra in dem på allt ledigt utrymme.

Vilket fick till följd att jag kom på kontrakurs med Granaths avsikter.

För ekfrasen omintetgörs ju på sätt och vis, åtminstone i viss utsträckning, av bilders alltför påträngande närvaro. Mina inklistringar störde så mycket den känslomässiga upplevelsen av ordens kärleksfulla försök att ge liv åt konstverken, att jag till slut beslöt mig för att riva ut allt.

Det vita ger utrymme åt tankens känsla, sidornas generöst tomma ytor fungerar som replipunkter och reflexioners rastplatser. Eller, om man så vill, som generöst tilltagna pauser för intellektuellt insupande av vad som i ord beskrivits och levandegjorts, och visst - vad som i ord målats.

Man kan stadigt fästa blicken också i tomrummen, för ofta är dessa minst lika viktiga som orden.

Vill man göra sig lustig går det att hävda att ekfraser - möten börjar med en mamma och slutar på en åker och en äng. För essäerna, av gedigen kulturhistorisk art, formulerade i klassisk och respektfull folkbildningsnit, är placerade i alfabetisk ordning efter konstnärernas namn. Således börjar boken med Karin Mamma Andersson och slutar med Emma Åkerman och Olle Ängkvist. Däremellan kan man upptäcka över åttio andra konstnärer med namn som kan ge upphov till allsköns associationsmöjligheter.

Vad sägs exempelvis om Lennart Mossberg, vars friska landskapsbilder, allt annat än mossiga bergsbetraktelser, överraskar, och faktiskt, hur paradoxalt det än låter med tanke på genrens vanlighet, får en att längta efter ännu fler landskapsmålningar. Till denna känsla bidrar inte bara tavlorna i sig – sök på nätet! – utan, i lika stor utsträckning, Granaths skarpa reflektioner och generösa beskrivning av ett konstnärskap, som i påfallande stor utsträckning sökt sig mot horisonten och inte till människor. Vilket, nog så riktigt påpekat av författaren, inte behöver vara detsamma som asocialitet och alienation och en fientlig inställning till mänsklighet och gemenskap.

Eller vad sägs om Carl Fredrik Hill, vars fader tog namnet Hill – kulle eller hög, efter släktens ursprung i Högruda i Järeda socken i Östergötland? Här, i texten ”Två resenärer” (Carl Fredrik Hill/Ernst Josephson), upptäcks ett sällsynt exempel på att jag vill säga emot Granath. För när han beskriver Hills landskapsmåleri som ”lysande” tycks han glömma att konstnären i sin samtid knappast stod ut varken som exceptionell och originell. Det kan var och en bli varse som gör sig besväret att jämföra Hills landskap med samtida konstnärers målningar, till exempel idag i princip okända danskar, vars verk inte på något sätt och vis går att karaktärisera som sämre än Hills; snarare tvärtom faktiskt. Granath har förvisso rätt dels i att man inte kan göra så mycket åt åsikter, i det här fallet mina, dels i att Hills märkligt fascinerande sjukdomsteckningar skapade ett slags avslutande livsdjup åt hela konstnärskapet, som hos få andra konstnärer. I det senare fallet måste jag således hålla med författarens karaktäristik: Hills teckningskonst är ”fantastisk”, öppen som den är för suggestiva och fantasifulla tolkningsförsök.

Men trots att mina invändningar kanske inte väger tungt, framför jag dem under samtalsstunden för en lyssnande Granath. I min värld framstår Hill som en av många konstnärer i historien, som man hittar massor att skriva om. Det rasslar till fort i texter om lundensaren, som om samma spelbrickor och mynt i en aldrig sinande ström forsar fram ur spelautomaten. Om det inte är allt ypperligt i hantverket, all elegans i landskapsmålningarna som envist och alltid framhålls, är det sjukdomen och den teckningskonst som härrörde ur en svår schizofreni. Och – vilket är den springande punkten i min kritik, det mesta av detta upprepas verkligen till leda, också av Granath - utan att varken han eller någon annan lagt tid på Hills samtida mer kända kollegor, idag i princip glömda, och vilka i jämförelse inte är omskrivna och hyllade, trots att de i själva verket i många fall var skickligare.

Sök exempelvis Hugo Salmson på nätet, han som var lärare åt en ung prins Eugen och som avslutade sitt liv på tragiskt möjliga vis. Många av hans målningar framstår som överlägsna och mer intressanta än Hills, utan att vi för den sakens skull minns eller hyllar denne Hugo Salmson idag. Frågan frestar, men är möjligen aningen orättvis: är den ojämlikheten alls att jämföra med den som många målande kvinnor utsatts för i konsthistorien?

Å andra sidan måste man i rättvisans namn vara tydlig om att Granath knappast är särskilt starstrucked. Det framgår bland annat i texterna om Mårten Andersson och Mollie Faustman; den förstnämnde i tämligen stor utsträckning skymd såväl av Rättviksmålarna som av allmogekonstnärerna, den sistnämnde av de betydligt mer upphaussade bland svenska modernister. Granaths förmåga att se, att hylla och inte glömma bort de mer osedda och ouppmärksammade av våra konstnärer, framskymtar också i essän om Berta Hansson. Här ges en känslig och inkännande hyllning åt en konstnär utanför konstmetropolerna, småskolelärarinnan från den lilla byn i Jämtland som levde utanför modernismens högborgar och som, när hon någon gång lämnade glesbygden, aldrig glömde varken sitt ursprung eller de människor (läs: barnen) som hon levde för och tjänade. Granath fångar varmt själva livsgärningen i nitton ord: ”Att se den andre och låta det ta den tid det tog är nyckeln till hennes målande och tecknande.”

Kanske får vi med de ordens hjälp också en nyckel till Olle Granath, som emellertid är ganska fåordig om sig själv under vårt samtal. Det verkar nästan som om han, utan att förhäva sig, med en lika naturlig som självklar pondus vill peka ut konsten och konstlivet som sig själv, åtminstone den konst som han sett och det konstliv som han känner.

L´art, c´est moi.

Eller - för att undvika associationen med maktfullkomliga män, måste det uttryckas bättre:

Konst är vad som finns levande inom mig.

Hybris handlar dessa ord inte om, för frågan som pockar på uppmärksamhet formulerar ju sig själv: hur viktig är man utanför allt som brinner inom en själv?

Men visst vill jag veta mer om en människa som så länge och så kärleksfullt bejakat konst. För att undvika oväsentligheter blir bästa sättet att försöka skapa sig en bild av Olle Granath helt enkelt att undvika att ställa frågan och i stället söka i några av de mest väsentliga texterna i ekfraser-möten.

Jag tänker bland annat på den 20 sidor långa ”I en vindil över Riddarfjärden”, som genom att gestalta ett konstnärskollektiv, Färg och Form, vilket hölls samman och förenades av ytterst magra livsvillkor, samtidigt, på sätt och vis, förlöser såväl bilden av Olle Granath som hans syn på stora delar av Sveriges sena 1800-tal och hela 1900-tal. För så är det: när vi betraktar avslöjar vi oss själva. När Granath beskriver denna svenska utvecklingsresa, talar han också om sig själv. När vi får levande ord om vad som i svensk samhällsutveckling och estetik möjliggjorde dels själva bildandet av konstnärgruppen, dels vad som höll samman gruppen, pekar Granath samtidigt ut värden som han uppenbarligen själv hyllar. En demokratisk och reformistisk kärna fanns hos konstnärerna i Färg och Form, heter det, och de ”såg möjligheterna till förändring utan att hela spelet vältes över ända.” Reformer och demokrati, javisst. Med stängda dörrar mot kommunismens icke-demokratiska metoder, absolut. I spåren av dessa tankegångar, som så fint fångar uppbrottens och förändringens Sverige, kan man ana att Olle Granath själv tagit sig fram, och förmågan att gestalta dramatiska skiften i samhällsutvecklingen med hjälp av angelägen konst och litteratur är så driven att man i honom tycker sig upptäcka en sann demokrat av gammalt folkhemssnitt. Gunnar Sträng skulle ha skattat sig lycklig över en sådan text.

Mina farhågor om att konstnärerna i ekfraser-möten centrerats till en Stockholmskontext hamnar i viss utsträckning i skamvrån. Visst är staden och dess museer och gallerier Granaths främsta jaktmarker, visst är yrkesgärningen utförd här, men konst värd namnet är mer universell än urban. Konstens räckvidd begränsas inte av geografiska strukturer. I porträttexten om Madhat Kakei framgår detta både utförligt och lyckat. Förvisso bor denne kurdiske konstnär stundtals i Stockholm, men hjärtat slår inte för den bubbla som staden i sina sämsta stunder kan vara, utan för det av kriget och terrorn så sönderhärjade Kurdistan, vilket dessvärre inte finns annat än som en förhoppning. Kakeis måleriska gärning beskrivs bland annat med katedralen i Chartres som historisk fond, den byggnad som kanske mer än någon annan i västerlandet ”formulerar vårt förhållande till evigheten.” Långsökt är det inte: Kakei vistas och arbetar också i Chartres. Med kyrkostenens materialitet och katedralens förmåga till ljusverkan jämför Granath själva andemeningen i Kakeis konstnärskap: det är som om konstnären ”sökte /…/ samma transcendens som blir det bestående intrycket av katedralen.” Här i texten bränner det också till, på avstånd från det Sverige som förvisso inte längre påminner om ett folkhem, men som i jämförelse med många andra länder ännu är relativt tryggt. Kakei har nämligen försökt vidga ett möjligt mänskligt värde av konsten genom sina utvecklade planer om ett konstmuseum i Kirkurk, som skulle samla och ena alla regionens goda krafter och påminna om motsättningarnas destruktivitet. Men Granath, som i texten kallar Kakei för ”en passionerad praktiker” gör mig besviken:

  • - Nej, det projektet kunde aldrig förverkligas… det blev alldeles för farligt…

Viss tröst inger dock textens avslutande ord, påminnande om bejakelsens möjliga styrka. Miraklens tid får helt enkelt inte vara förbi: ”Vi är fler och fler som börjar komma till insikt om att vi bara har den här planeten att överleva på. Madhat Kakei är en människa av det slag som får den insikten att växa och spridas.”

Av min text ovan bör det vid det här laget framgå att ekfraser-möten inte är någon översiktlig konsthandbok, heller inget uppslagsverk över konstnärers biografier och verk. Granath har helt enkelt så mycket i livsbagaget att han inte kan undvika att generöst dela med sig av sina erfarenheter. Datum för texternas tillkomst blir därför ovidkommande, och att begränsa ekfraser-möten till utgivningsåret 2018 låter sig inte göras. Aktualiteter är en sak, levandegjorda insikter en helt annan.

Trender går som bekant över, vilket man inte kan säga om Granaths gedigna faktakunskaper och känsliga förmåga att bejaka värdet med konstnärernas arbete.

På min fråga om varför essätexterna författades, svarar han först underfundigt för att sedan fortsätta med större allvar:

  • - Jag är utpräglat ”reaktiv”. Texterna är tillkomna efter att jag tillfrågats att skriva om konstnärer och utställningar. På begäran alltså, skulle man kunna säga. Men minnesorden, för sådana måste ju dessvärre också formuleras, är mina egna initiativ.

Till bokens mest givande inslag hör texterna om Erik Dietman och Kjartan Slettermark, så långt från faktaåtergivelser i wikipedianotiser som bara tänkas kan. Dessa två konstnärer lät sig inte ledas och fann sig sällan bekväma i mer eller mindre löjliga konstnärsroller. Här ges inte bara prov på en humor som inte är så tydlig överallt, utan också exempel på att Granath inte drar sig för att ge nålstick åt företeelser som han anser vara mer eller mindre dumma i samtidens ofta inskränkande korrekthetsklimat. En annan konstnär som drabbades av kännare och tyckare som ”tror sig veta hur allt ligger till” är Anja Notini, som får en värdig upprättelse i ”Rum med gravitation”, vilken är ett respektfullt möte med Notinis skickligt byggda och genomtänkta konstnärsvärld.

ekfraser-möten är en tankebok med värdefulla insikter och iakttagelser, åskådliggjorda på levande vitt papper. Här finns meningar som vibrerar av prosalyrisk precision, iakttagelser av sådan skärpa att vilken skönlitterär författare som helst skulle förnöjas. Men framförallt lever i ekfraser-möten en oförställd kärlek till konsten med en sådan bejakande kraft att de 85 involverade skaparkrafterna, antingen de nu är i himlen eller på jorden, torde fyllas av stolthet över att ha blivit sedda med Granaths stadiga blick.

Konstnärerna tillåts skymta förbi där som något större, något oändligt i ögonblickets särskiljande och avgörande betydelse.

Text Michael Economou
Bild Porträtt av Olle Granath, foto av artikelförfattaren


UTGÅVA 2019:2

Bild av Kaiyan Leong (Pixabay)

Hon har legendstatus

Hon har legendstatus. Inte så konstigt när det gäller någon vars dagliga promenader kunde gå genom djupa dalgångar och över bergspass på 4000 m öh.

Av: Annakarin Svedberg
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj från omslag

Att leva i en deprimerad tid

BOK | En av våra mest erkända särlingar inom den europeiska litteraturen av idag har Claes-Magnus Hugoh valt att skärskåda här i sin essä om Michel Houllebecqs nya roman Sérotonine. Där kan...

Av: Claes-Magnus Hugoh
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj ur teckning av Folke Dahlberg.

Tuschteckningar som meditativa verk

Erling Öhnell vänder sig mot trakterna av norra Vättern och skriver om konstnären Folke Dahlberg, vars tuschteckningar närmast är meditativa verk av koncentration och finmotorik.

Av: Erling Öhnell
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Swedenborgs lusthus, Stockholm/Skansen. Akvarell av Herman Müller.

En andeskådare i svensk upplysningstid

Emanuel Swedenborg, en andeskådare i svensk upplysningstid. Swedenborg är författare till några av de märkligaste skrifterna som publicerades i 1700-talets Sverige, däribland den vidunderliga Jordkloten i vår solvärld, där författaren...

Av: Mats Barrdunge
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Bild av Stefan Schweihofer från Pixabay

Påskpina (en roman)

Per Teofilusson bjuder oss på påskpina.

Av: Per Teofilusson
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Bild av Pexels från Pixabay

Ur Fluga förnär

Av: Ulf Olsson
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj ur omslaget

En mångbottnad berättelse om en kvinna o…

BOK | "Överstinnan" är en berättelse om Finland och dess historia. Om ett land som tvingades till strid mot både Ryssland och Tredje Riket. Och om de nationella såren som kanske aldrig...

Av: Elisabeth Brännström
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj från omslaget

Ett andra anstånd

BOK | Kurt Bäckström har läst Jan Myrdals ärliga och tankeväckande ”Ett andra anstånd”.

Av: Kurt Bäckström
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Porträtt av Olle Granath, foto av artikelförfattaren

Olle Granath: bejakelsens mästare i sven…

BOK | Tidningen Kulturens Michael Economou söker upp författaren och konstkritikern Olle Granath, en av vårt lands mest initierade bejakare av konst, för ett samtal i dennes hem i Stockholm med anledning...

Av: Michael Economou
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Bild av Chris Reading från Pixabay

Tomas Tranströmers Roxtuna

I Tage Danielssons filmklassiker ”Släpp fångarna loss” från 1960 manifesteras lite av tidsandan. ”Var människa i själ är god” var ett bärande tema. Säkert tänkte den unge psykologen Tomas Tranströmer...

Av: Rolf Karlman
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj ur omslaget

En livlig utflykt

BOK | Jonas Lindman har läst Leif Nelsons ”Bortom Pluto”.

Av: Jonas Lindman
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Månadens lyrik

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Månadens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Månadens lyrik | 03 juni, 2019

Foto: Sebastian Andersson

Månadens lyrik | 2019:03

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads lyrik, av Helga Krook.

Av: Helga Krook
Månadens lyrik | 06 mars, 2019

Mer lyrik

Månadens prosa

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

Tidningen Kulturen presenterar stolt september månads prosa.

Av: Per Teofilusson
Månadens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.