Bild av Kaiyan Leong (Pixabay)

Hon har legendstatus



Hon har legendstatus. Inte så konstigt när det gäller någon vars dagliga promenader kunde gå genom djupa dalgångar och över bergspass på 4000 m öh.



Hon hade bestämt sig. Färden skulle gå till Lhasa, den förbjudna staden. Alltså gällde det att undvika gränskontroller och allt som kunde vara avslöjande. Kläder, hårfärg och frisyrer, skor, naglar, allt måste anpassas för att underlätta framkomligheten.

Alexandra David föddes i Paris 1868, begåvad med ett envist kynne och en vacker röst. Hon sjöng Verdis la Traviata i Hanoi, 25 år gammal, turnerade i Asien, men gav sedermera upp sångkarriären för helt andra mål i livet. 51 år gammal hade hon bestämt sig: Hon skulle bli den första västerlänningen att besöka Lhasa, den tibetanska huvudstaden. Rösten var antagligen inte heller längre vad den en gång varit.

Hon gav sig av i sällskap med en ung lama, den då 21 år gamla Yonden.

Alexandra var kort - 1,56 - men kraftigt byggd. 36 år gammal gifte hon sig med järnvägsingenjören Philippe Neel, som visserligen sällan gavs nöjet att tillbringa tiden med sin hustru, men likafullt visade sig vara nödvändig för hennes möjligheter att genomföra sitt bisarra projekt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

1927 kom hennes bok, berättelsen om hennes äventyr: Voyage d´ une Parisienne á Lhasa. Där kan vi läsa hur hon hotar att skjuta sig en kula för pannan om Philippe inte förser henne med de nödvändiga medlen. Att återvända till Paris är inte att tänka på. Det vore liktydigt med döden. Pengarna kommer, och Alexandra drar vidare.

Hon beskriver resan som noga förberedd i alla detaljer - från bagagets storlek, tyngd och innehåll till färdvägar, rastställen och uppbrott.

Historiskt står Kina inför sin revolution - det stora språnget. Kejserliga dynastier ifrågasätts, förminskas i betydelse och tappar auktoritet. Bondsonen Mao Zedong, född 1893, läste på om Marxist-Leninismen för att, 1949, förklara Folkets Kinesiska Republik. Imperialismen med dess politiska och kulturella inflytanden från Europa kan mer eller mindre anses förintad.

Alexandra uppfattar sin resa inte bara som ett personligt äventyr med dess utmaningar, överraskningar och faror, men som själva livet. Vilket för Alexandra är liktydigt med att ”vara på resande fot.”

Innan avfärden från Ku Bum, ett buddhistiskt kloster, där hon lever som ensam kvinna bland ca 4000 munkar, 1920, har hon hunnit med en del - inte minst att studera det tibetanska språket, samt vanor, traditioner, ceremonier och klädkulturer. Hon har börjat arbeta med en fransk-tibetansk ordbok och med att översätta ett av buddhismens viktigaste verk: Prajna-Paramita-Sutra. Ofta uppträder hon själv i enlighet med traditionella klädkoder. Språket hjälper henne många gånger vid möten och läsning.

Alexandra bekymrar sig om vägen. Hur framkomlig kan den vara? Hur tätt är det mellan broarna? Hur branta är stränderna, hur vida är fälten? Hon irriterar sig också över att tillträde till Lhasa förbjudits av kolonisatörerna, som hon ansåg sakna moralisk rätt till ett sådant förfarande.

Väg, landskap, träd, dalar och höjder beskrivs med nästan osannolika detaljer. En sluttning kan antyda förekomst av vatten. Ett träd kan ge skydd mot främmande blickar. De båda resenärerna kan avstå såväl mat som dryck för att inte avslöjas av sina rörelser.

Växterna saknar namn i hennes beskrivning. Träd är träd, buskar är buskar och gräs är gräs. Ändå är de individer med tydligt beskriven struktur.

Den äventyrliga färden ger kunskap om vanor och traditioner där minsta misstag som de båda resenärerna möjligtvis begår kan innebära katastrofala avslöjanden och inte bara hindra vidare färder, men tvinga dem att återvända dit där de en gång börjat. Hon måste till varje pris kunna uppträda som tiggerska eller pilgrim av inhemsk härkomst. Avslöjas hon som philing (främling) är det kört.Hon kommer med visshet inte att släppas över gränsen till sin resas mål: Lhasa, den förbjuda staden, vid vars gräns också britterna, sedan 1900-talets början, haft ett ord med i laget.

De spelar sina roller. Yonden, hennes unge färdkamrat, uppträder som lama med kunskaper i spådomskonsten. Bybor och resenärer flockas kring dem.

Skildringen är rik på naturupplevelser i dalar och på höjder, beskrivet utan namn men med spektakulära och sinnrika detaljer. Vilka träd som växer i täta eller glesa skogspartier får läsaren aldrig veta. Den skildrar också tibetansk vardag, kultur och religion med tydliga formuleringar. I bokens förord påpekar dess författare - Thomas W - att Alexandra besitter större kunskaper än kammarlärda, men att hon tillägnat sig dem och använde dem på sitt eget unika sätt. Akademiska titlar bekommer henne knappast. Hennes inställning är praktisk och direkt. Hon lär sig hur hon kan färdas från punkt a till punkt b, vilka hinder och möjligheter som kan finnas, hur människor samtalar, uppträder, klär sig, tror och tänker längs den vägen.

Målet är ett och detsamma: att nå Lhasa och passera dess gräns. Hinder på den vägen blir också till kunskap om kultur, miljö, tradition.

Ett ord på vägen: smuts. Utan blygsel finns den överallt och täcker världen med sina lager. Stundtals tjocka, stundtals slöjlikt tunna. Den döljer, den försvarar, den uppenbarar. Den förvandlar världen på sina villkor. Den färgar hår och kläder, tak och golv, madrasser och redskap. Den som vill färdas genom världen i främmande trakter måste förstå sig på smuts och gilla dess närvaro. Hur långt bör vi gå för att acceptera smuts? Antagligen hur långt om helst. Smuts är oundvikligt, inte minst i Tibet och i Alexandras färgrika skildring av sin resa.Den täcks av smutsens olika lager.

På webben finner jag en bild: Alexandra David Neel iklädd yvig pälsmössa. Jag gissar att hon är i 50-årsåldern. Ögonen/blicken, näsan munnen. Ett av de ståtligaste porträtt jag någonsin sett av en mänsklig varelse. Och vars majestät hon ofta dolde med den smuts som skall försäkra hennes inkognito.

Att vandra i Tibet som lortig tiggerska ger frihet. Ingen ifrågasätter den som räcker ut en smutsig hand i önskan om ett litet mynt. Alexandra vandrar i denna frihet, obekymrad om sin status i omvärldens ögon. Det enda hon vill är att komma vidare så att färden kan fortsätta och målet nås. Hon siktar mot Lhasa, den förbjudna staden, Dalai Lamas hemvist. Det är 20-talet enligt västerländsk tideräkning, och den världskända Dalai Lama som sedermera föds på 30-talet är alltså knappast i antågande.

”Då och då blixtrade det till om de förgyllda tempeltaken som till svar på glansen från den rödskimrande hatt som högt uppe i det blå prydde lamakungens palats. Centralasiens underbara sol lyste över landskapet, gjorde färgerna intensivare och fick de vitaktiga bergen vid horisonten att stråla. ” (s 322, ö Britt Arenander, 1997, En bok för alla)

Alexandra når sitt mål i sällskap med sin unga medvandrare, och ger livfulla beskrivningar av hur tillvaron ter sig i den tibetanska huvudstaden, förvånad över hur fritt hon kan röra sig utan att bli avslöjad.

Tibet är i dag annekterat av Kina (1959). Den 14e Dalai Lama flydde till Indien, och bebor ett magnifikt tempel högt över bergstopparna. Jag har besökt honom där, medförande gåvor från tibetanska flyktingar i Sverige. Där lärde jag också känna ett par tibetanska flykting-familjer, som drev en trång resturang i en smal och mörk gränd. För en relativ blygsam summa kunde jag hjälpa dem till bättre lokaler.

Många gånger kan jag fråga mig vad det är som lockar på dessa svårtillgängliga breddgrader, men finner inget riktigt svar.

Jag bodde själv, 200 sneda och obekväma trappor upp, intill en lodrät brant med gräs och buskar, i ett buddhistiskt nunne-kloster, tillhörande en Karmapa-tradition. Visst, det var vackert. Den vackraste utsikt jag upplevt i mitt liv, där höglänta vattendrag glimmade mellan bergskammarna. Nunnorna sjöng i sitt tempel, spelade på sin stora trumma, sina cymbaler och trianglar, reciterade mantran och andra texter till de upplystas ära.

Tibetansk buddhism är just det: tibetansk buddhism. (Till skillnad från tex Theravada, som har huvudsakliga fästet på Sri Lanka.) Där finns demoner såväl som medkänslans och visdomens buddhor. Där finns föreställningen om återfödelse. Inte mig emot.

Vad vet vi? I skrifterna kan vi få veta, hur vi täpper till livmodern, så att vi inte kan komma fram den vägen, men befrias från återfödelse. Dess sorger såväl som dess lycka.

Vad får människor att vilja ta sig fram över de mest svårtillgängliga områden? Vilka friheter har vi? Kan vi välja mellan enahanda vardag och äventyrens utmaningar? Alexandra tycks villig att åta sig faror utan slut. Ofta förefaller det som att hon gissar sig fram över bergen, antagligen med hjälp av hur solen rör sig. Ett vanligt husmorsliv med man och barn ingick knappast i hennes drömmar. Som ung genomkorsade hon Europa på cykel.

Mina egna upplevelser i det snöhöljda landet - Himalaya - förefaller mig nästan komiskt ynkliga, som en nypa mellan tummen och pekfingret i jämförelse med några rejäla famntag. Jag färdades i såväl bil som buss på lättingars vis, och gick aldrig mer än ca dryga två mil åt gången. Å andra sidan: ”kalla sig annat än hare har ingen hare rätt till” (Fröding.) Så det gjorde jag inte heller.

Hur jag än färdades och vad jag än såg har det stannat kvar som skatter i mitt minne, liksom mötet med människorna på vägen.

Inombords lever också min naturliga skepsis sida vid sida med glädjen och beundran över vad jag fick uppleva. Jag måste inte till varje pris varken tro eller veta. Men jag kan stiga in i ett tempel och visa just den vördnad som traditionen bjuder.

Text Annakarin Svedberg

UTGÅVA 2019:2

Bild av Kaiyan Leong (Pixabay)

Hon har legendstatus

Hon har legendstatus. Inte så konstigt när det gäller någon vars dagliga promenader kunde gå genom djupa dalgångar och över bergspass på 4000 m öh.

Av: Annakarin Svedberg
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj från omslag

Att leva i en deprimerad tid

BOK | En av våra mest erkända särlingar inom den europeiska litteraturen av idag har Claes-Magnus Hugoh valt att skärskåda här i sin essä om Michel Houllebecqs nya roman Sérotonine. Där kan...

Av: Claes-Magnus Hugoh
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj ur teckning av Folke Dahlberg.

Tuschteckningar som meditativa verk

Erling Öhnell vänder sig mot trakterna av norra Vättern och skriver om konstnären Folke Dahlberg, vars tuschteckningar närmast är meditativa verk av koncentration och finmotorik.

Av: Erling Öhnell
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Swedenborgs lusthus, Stockholm/Skansen. Akvarell av Herman Müller.

En andeskådare i svensk upplysningstid

Emanuel Swedenborg, en andeskådare i svensk upplysningstid. Swedenborg är författare till några av de märkligaste skrifterna som publicerades i 1700-talets Sverige, däribland den vidunderliga Jordkloten i vår solvärld, där författaren...

Av: Mats Barrdunge
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Bild av Stefan Schweihofer från Pixabay

Påskpina (en roman)

Per Teofilusson bjuder oss på påskpina.

Av: Per Teofilusson
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Bild av Pexels från Pixabay

Ur Fluga förnär

Av: Ulf Olsson
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj ur omslaget

En mångbottnad berättelse om en kvinna o…

BOK | "Överstinnan" är en berättelse om Finland och dess historia. Om ett land som tvingades till strid mot både Ryssland och Tredje Riket. Och om de nationella såren som kanske aldrig...

Av: Elisabeth Brännström
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj från omslaget

Ett andra anstånd

BOK | Kurt Bäckström har läst Jan Myrdals ärliga och tankeväckande ”Ett andra anstånd”.

Av: Kurt Bäckström
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Porträtt av Olle Granath, foto av artikelförfattaren

Olle Granath: bejakelsens mästare i sven…

BOK | Tidningen Kulturens Michael Economou söker upp författaren och konstkritikern Olle Granath, en av vårt lands mest initierade bejakare av konst, för ett samtal i dennes hem i Stockholm med anledning...

Av: Michael Economou
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Bild av Chris Reading från Pixabay

Tomas Tranströmers Roxtuna

I Tage Danielssons filmklassiker ”Släpp fångarna loss” från 1960 manifesteras lite av tidsandan. ”Var människa i själ är god” var ett bärande tema. Säkert tänkte den unge psykologen Tomas Tranströmer...

Av: Rolf Karlman
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj ur omslaget

En livlig utflykt

BOK | Jonas Lindman har läst Leif Nelsons ”Bortom Pluto”.

Av: Jonas Lindman
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Månadens lyrik

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Månadens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Månadens lyrik | 03 juni, 2019

Foto: Sebastian Andersson

Månadens lyrik | 2019:03

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads lyrik, av Helga Krook.

Av: Helga Krook
Månadens lyrik | 06 mars, 2019

Mer lyrik

Månadens prosa

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

Tidningen Kulturen presenterar stolt september månads prosa.

Av: Per Teofilusson
Månadens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.