Marie Bashkirtseff, I studion (1881), detalj.

Skrivandet som samtalspartner



Elin Parkman Smirnova ger en läsning av konstnären Marie Bashkirtseffs dagbok.



Marie Bashkirtseff hann aldrig bli den stora konstnär hon så desperat längtade efter att bli. Av de omkring hundra verk hon efterlämnade var de flesta ofullbordade och därtill företrädare för en konstriktning som redan höll på att bli omodern. I stället är det genom sin dagbok som hon fixerar sig i historien.

När dagboken gavs ut på franska år 1887, tre år efter Marie Bashkirtseffs död, blev den en stor succé som snart översattes till andra språk och kom att bli ett slags kultbok bland unga damer ur adels- och borgarklasserna. Prominenta intellektuella läste den och satte värde på dess klarsynta skildringar av livet inom den franska och ryska aristokratin, liksom på författarens tankar om tro, konst och kärlek. Bildningen, den kontinentala livsstilen, men kanske framförallt den unga kvinnans död i tuberkulos vid endast tjugosex års ålder, bidrog starkt till det skimmer som under några decennier skulle omge dagboken och Bashkirtseffs person innan den i stort sett föll i glömska. Bland andra Marina Tsvetaeva hörde till dem som dyrkade Bashkirtseff och tillägnade henne sin första diktsamling. Andra fann dagboken ytlig och intetsägande, näst intill oläslig för dagboksjagets skriande självupptagenhet.

I författarinnans eget förord till dagboken är intentionen med skrivandet uppenbar. Den är hennes samtalsparter under de resor runt om i Europa som hon efter uppbrottet från barndomens Ukraina företar tillsammans med sin mor. På dess sidor redogör hon exalterat för intrycken från resor och sällskapsliv, beskriver operaföreställningar och maskerader, Colosseum och Louvren, tjurfäktningar i Madrid och vargjakt på faderns gods utanför Poltava. Men dagboksskrivandet är lika mycket ett litterärt projekt, ämnat att publiceras och läsas. Genom sannskyldigt skildrande av sitt eget känsloliv vill hon skapa ett fotografi av en kvinna. Det kan, som hon självsäkert skriver, omöjligen vara annat än intressant. Dagboken blir på så vis ett slags plan B – ett sätt att nå berömmelse om hon inte lyckas bli världskänd sångerska.

Dagboksanteckningarna förs från det att Marie är femton år och redan i flera år har varit på resande fot i Europa. Med vaken blick betraktar hon sin omgivning med det egna jaget som dess självklara medelpunkt. Hon njuter av syrenen i den tidiga skymningen, men än mer av hur vackert hennes vita klänning och gröna krans måste ta sig ut mot det blommande violetta. Hon skriver om vilka kläder hon har på sig, om håruppsättningen för dagen, hon sitter i timmar framför spegeln och betraktar sitt eget ansikte. Gud får också vara med. Ofta skriver Marie i dagboken med Gud som den indirekta adressaten, i böner där hon med ett stort mått av beräkning och magiskt tänkande (trehundra bugningar till golvet mot att Du gör mig lycklig!) ger uttryck för den önskan som upptar henne allra mest: önskan om att bli känd.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Fixeringen vid ära och berömmelse är själva huvudlinjen genom tio års dagboksanteckningar, från tonårens storhetsvansinne till besvikelser och självtvivel. Marie skriver att hon är ”ämnad för lycka och starka upplevelser”, upphöjd över andra människor. Hon är ett älskat barn i en mycket välbärgad, adlig familj, men hennes känsla av upphöjdhet torde lika mycket stamma ur vetskapen om att hon besitter en särskild begåvning. Förutom franska och och ryska talar Marie engelska och italienska flytande. När hon tjatat sig till en privatlärare i latin överraskar hon denne genom att på sex månader klara två års kurser.

Efter latinet läser Marie antik grekiska. Hon sätter ihop ett intensivt studieprogram som innefattar matematik, fysik och kemi. Genomgående är Maries vilja att hinna så mycket som möjligt på kortast möjliga tid och förklaringen finns i den föraning om annalkande slut som är närvarande redan tidigt i dagboken. Hon skriver: Jag fruktar bara att min vilja att leva i högsta hastighet är ett tecken på att jag kommer att dö ung. Därför får ingen tid gå till spillo. Marie slår bakut när man vill få henne att ödsla tid på handarbete och när guvernanten försover sig blir hon rasande. Dygnets timmar räcker inte för att släcka Maries bildningstörst. Hon sitter vaken på nätterna och läser, övar sig vid pianot och harpan, medan modern oroligt bankar på dörren och vill att hon ska gå och lägga sig. I de närståendes omsorger, liksom i deras undfallenhet inför varje nyck från Maries sida, låter sig samma föraning skönjas: en inte namngiven sjuklighet. Där är Maries svåra hosta och drömmen om att bli sångerska som krossas när en kronisk halsinfektion fördärvar hennes röst.

I sorgen över att inte längre kunna sjunga sätter Marie sitt hopp till konsten. Som nittonåring blir hon antagen vid Académie Julian i Paris, en privat konstskola och den enda i Frankrike som tar emot kvinnliga studerande. Där låter Marie sig uppslukas till fullo och arbetar stor del av dygnet i ateljén: en timmes uppehåll för att äta blir en förlorad arbetsdag i veckan, 4 dagar i månaden, 48 på ett år! Marie gör genast stora framsteg i sitt måleri och flyttas snabbt upp i klasserna. Redan första året som hennes verk ställs ut på Salon du Paris vinner hon medalj, men kan inte glädjas åt den då hon inte kommit på första plats. Den vacklande hälsan tvingar henne till sanatorievistelser, där hon långleds och plågas i brist på sysselsättning. Hennes blödningar från halsen och tilltagande dövhet förklaras av läkarna som nervöst betingat och råder henne till en lugnare tillvaro.

Så snart Marie inte får utlopp för sina förmågor sjunker hon ner i depressivitet. Sida efter sida fylls dagboken med frustrerade utropstecken. Sin tillvaro beskriver Marie som en alldeles för varm klänning, möblernas orörlighet som hån och provokation.

Jag lyfter, lyfter i sinnet, min själ utvidgar sig, jag känner mig förmögen till enorma ting, men vad tjänar det till? När jag sitter här i ett mörkt hörn och ingen vet om att jag finns! När de egenskaper som kunde varit mina bästa antingen anses onödiga eller opassande.

Vad är vad i Maries desperata sinnesstämning? Är hennes lidande ett utslag av det bortskämda barnets första möte med motgångar – efter en månad bland de betydligt mer erfarna studenterna vid Académie Julian sliter hon sitt hår över det faktum att hon fortfarande inte är bäst - eller bottnar kvävningskänslorna i krass realitet i ett samhälle som inte ger kvinnan fritt utrymme att växa? Gång på gång beklagar sig Marie i dagboken över att vara kvinna, över att mannen har trettiosex olika utvägar, medan kvinnan har giftermålet som sin enda. Hon ondgör sig över denna orättvisa, men är samtidigt slav under sina egna beräkningar för att praktiskt trygga sin framtid: i Ryssland borde hon kunna få ett gott parti, men där skulle hon rosta i isolering. I Frankrike finns inte mycket hopp om en rik make, och ska hon ta en fattig så är Italien bättre. De siare hon konsulterar i ämnet ger inget bra svar, utan talar bara om sjukdom och död. Och är tillvaron verkligen så nattsvart som Marie framställer den i dagboken, eller är det hela ett experiment, ett sätt att skriva sig själv som konstnär, en pose som hon intar där hon ligger på golvet i sitt rum med blicken i taket, omgiven av sina tre hundar och liiider?

Om drömmen om berömmelse i de tidiga dagboksanteckningarna har just formen av ljuv dröm, så framträder den hos den vuxna Marie alltmer som tvingande nödvändighet. Marie är besatt av att åstadkomma något stort, att inte dö utan att ha lämnat något efter sig. Hela dagboken präglas av en smärtsam medvetenhet om livets förgänglighet, även före anteckningen den 28 december 1882, när hon skriver: Ja, det är lungsot jag har.

Maries ambition om total ärlighet i skrivandet kommer på skam efter hennes död, när dagboksanteckningarna ges ut i hårt censurerad form av modern. Det politiska engagemanget för kvinnors rättigheter är då borta, liksom flertalet kärleksrelationer och gräl inom familjen som hade kunnat belysa Maries enorma ärelystnad ur en annan vinkel: ett flertal rättsprocesser och en alkoholiserad morbroders vandel har skadat familjens anseende så svårt att ett gott gifte eller karriär som konstnär är Maries enda möjlighet att två sig ren. Men värt är även att lyfta fram det bedrägliga i dagboksgenren som sådan och ställa frågan om hur mycket dagbokens Marie har gemensamt med den Marie som håller pennan. I de tidiga anteckningarna ägnar hon till exempel stort utrymme åt sin saknad efter Pietro, en ung italiensk adelsman som hon haft en kort romans med. När Marie några år senare bläddrar igenom det skrivna konstaterar hon förvånat att Pietro i själva verket inte betydde någonting. Men hon ville så gärna prova rollen som olyckligt kär. Denna splittring i beskrivande och beskriven är Marie fullt medveten om, så till den grad att hon stundtals frågar sig vad som är på riktigt upplevt och vad som endast är effektsökande: Ibland tror jag att lungsoten är en frukt av min fantasi.

Dagboksanteckningarna från Marie sista levnadsår präglas av sorg och uppgivenhet. Den tidsbrist som hela tiden jagat henne har då getts namn av sjukdomen och hoppet om att bli känd har i stort sett falnat. Gud är ute ur bilden, eller har stelnat till en bild, men är det sista hopp till vilket hon vänder sig med en bön om att få slutföra den målning hon håller på med. Inte om hjälp, bara om att få arbeta ostört. Att hennes tavlor äntligen vinner priser och att franska och ryska tidskrifter hänfört skriver om henne nämns då bara i förbifarten. Ingen framgång är nog för att uppväga Maries känsla av misslyckande.

Sett till de litterära kvaliteterna är dagboken ojämn, till de biografiska högst opålitlig. Inte heller som rent tidsdokument griper den tag ordentligt. Snarare är det det tidlösa i den som gör dagboken läsvärd. Maries strävan efter berömmelse är en strävan efter att undvika total utplåning, och har sin grund i medvetenheten om den korta tid som står till buds. Allmängiltigt blir det kanske med bilden av skapandet som människans enda medel mot förgängelsen.

Likaledes allmängiltig är önskan om att bli tagen till vara, men också en skildringen av en människa som på grund av olika omständigheter inte lyckas eller tillåts resa sig i sin fulla längd. (Maries krav på livet är å ena sidan intill löje grandiosa, å andra sidan rörande anspråkslösa: när hon skriver att hon vill vara man – inte bara det, en ful man – är det med önskan om att få besöka konstmuseum på egen hand.) Sammantaget gör det hennes dagbok till en mycket intressant läsning. Den egocentrism som hade kunnat vara svårsmält kan förlåtas Marie för hennes unga ålder, och besattheten av att lämna avtryck i världen blir gripande vid tanken på hennes alltför tidiga död. Den sista målningen blev bara en skiss och av resten av hennes produktion fördes det mesta efter hennes död till Ryssland, där den gick om intet i askan efter två världskrig. Kvar finns dagboken, Maries reservplan, i vilken hon genom att ärligt beskriva sin stora bekräftelsetörst, lyckas med att skapa precis det ”fotografi” som hon säger sig vilja: ett lysande psykologiskt porträtt av en ung kvinna som bryts ner av sin egen prestationsångest.

Text Elin Parkman Smirnova
Bild Marie Bashkirtseff, I studion (1881), detalj.

UTGÅVA 2019:01

Foto: Pixabay/Wikilmages, detalj.

De elaka

Rolf Karlman om en period i Finlands historia som kanske bäst går att likna vid vilda västern.

Av: Rolf Karlman
2019 : Kvartal 1 | 27 april, 2019

Elefanter. Foto: Pixabay

L´Art Brut – Den oanpassade konsten och …

Lena Månsson om en av de främsta målarna inom l'Art brut, Aloïse Corbaz.

Av: Lena Månsson
2019 : Kvartal 1 | 27 april, 2019

Omslagsbild, beskuren.

Ett slags feministiskt manifest

BOK | Julia Hariz har läst Aase Bergs senaste roman ”Haggan”.

Av: Julia Hariz
2019 : Kvartal 1 | 27 april, 2019

Amos Oz, Foto: Michiel Hendryckx / Wikimedia Commons.

Amos Oz

Erik Cardelus om den nyligen bortgångne författaren och journalisten Amos Oz.

Av: Erik Cardelus
2019 : Kvartal 1 | 27 april, 2019

Maxim Gorkij kring sekelskiftet 1900. Bild: Wikimedia commons

Maxim Gorkij i Finland och Sverige

Rolf Karlman om den ryske författaren Maxim Gorkijs tid i Finland och Sverige.

Av: Rolf Karlman
2019 : Kvartal 1 | 06 april, 2019

Detalj ur omslag

Medicinturism

BOK | Lilian Montmar har läst ”Medicinturism. Gränsöverskridande sjukvård i teori och praktik” som utkom 2019 på Gidlunds förlag. För Tidningen Kulturen gör hon nu en detaljerad redogörelse av antologin som behandlar...

Av: Lilian O. Montmar
2019 : Kvartal 1 | 06 april, 2019

Kama sutra

Kamasutra

Den arkaiska indiska texten är på en och samma gång en handbok om könsumgänge, en politisk traktat och en roman. Guido Zeccola har läst Wendy Donigers ”Erotic Spirituality and the...

Av: Guido Zeccola
2019 : Kvartal 1 | 06 april, 2019

Svartsjuka, målning av författaren.

När självgodheten allierar sig med den d…

Estoardo Barrios Carillo kommenterar artikeln ”Idoler som anklagas”, vilken publicerades i Metro den 15/3.

Av: Estoardos Barrios Carillo
2019 : Kvartal 1 | 06 april, 2019

”Missfärgade glasrutor”, installation Franciscuskapellet i Nyköping, juni 2018 Foto: Maria Rosenlöf

Att bli fullständigt uppslukad av det li…

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads konstnär, Ida Rödén.

Av: Ida Rödén
2019 : Kvartal 1 | 06 mars, 2019

Omslag, detalj. Bilden är roterad 90 grader motsols.

En Landnamabok

BOK | Gunnar Lundin har läst Michael Economous senaste diktbok Christos/Ötzi.

Av: Gunnar Lundin
2019 : Kvartal 1 | 06 mars, 2019

Omslag, detalj

Att vara Anna i Världen

BOK | Bo Bjelvehammar har läst Anna i Lund, en samling dikter av Anna Rydstedt som tidigare enbart publicerats i studenttidningen Lundagård.

Av: Bo Bjelvehammar
2019 : Kvartal 1 | 06 mars, 2019

Marie Bashkirtseff, I studion (1881), detalj.

Skrivandet som samtalspartner

Elin Parkman Smirnova ger en läsning av konstnären Marie Bashkirtseffs dagbok.

Av: Elin Parkman Smirnova
2019 : Kvartal 1 | 06 mars, 2019

Bokomslag ”Internet bakom taggtråden”, detalj.

Ryska mästerverk

BOK | Varlam Sjalamov, 1900-talsförfattare och Liza Alexandrova-Zorina, rysk nutida journalist, så olika men ändå med beröringspunkter. Båda aktuella med svenska utgivningar.

Av: Thomas Wihlman
2019 : Kvartal 1 | 27 februari, 2019

Detalj ur omslag

Vem äger rätten att tala om att åldras?

BOK | Thomas Wihlman har läst Hanne Kjöllers senaste bok.

Av: Thomas Wihlman
2019 : Kvartal 1 | 27 februari, 2019

Detalj ur omslag

En prisad roman

BOK | Sebastian Andersson har läst Johanna Frids kritikerrosade debutroman Nora eller Brinn Oslo brinn.

Av: Sebastian Andersson
2019 : Kvartal 1 | 27 februari, 2019

Detalj ur omslag

Mormorordning, hägringsöar

BOK | Millan Jonsson har läst Kalle Hedström Gustafssons diktbok ”Mormorordning, hägringsöar”.

Av: Millan Jonsson
2019 : Kvartal 1 | 27 februari, 2019

Bild: Porträtt av författaren (beskuret). Foto: Matti Koli

Hej Vilt

BOK | Theodor Hildeman Togner om Mimmi Corneliussons romandebut ”Hej Vilt” som utkom 2018 på Lesbisk Pocket.

Av: Theodor Hildeman Togner
2019 : Kvartal 1 | 06 februari, 2019

Detalj ur omslag

Berget är livets moder

BOK | Bo Bjelvehammar har läst Paolo Cognettis ”De åtta bergen”, en bok om att utforska världen och att utforska varandra.

Av: Bo Bjelvehammar
2019 : Kvartal 1 | 06 februari, 2019

Bild: Hebriana Alainentalo

Några tankar om musiken

Denna text är en stark bearbetning av en gammal essä jag skrev för nu ca 10 år sedan. Det är den första delen av en artikelserie om musiken. Jag ville...

Av: Guido Zeccola
2019 : Kvartal 1 | 06 februari, 2019

Koltrast. Foto:Pixabay

En koltrasts sång och hemfärd

Människorna rör sig oroligt på jorden, var för sig eller tillsammans. I krig såväl som i fred ser de sig upptagna av problem de själva skapat. Där borta kämpade också...

Av: Robert Halvarsson
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Båt. Foto: Pixel2013/Pixabay.

Om poeten Lars Fredin

BOK | Den store svenske poeten Lars Fredin (1919-1988) är på nytt aktuell. Eftersom vi fortfarande är några som minns, och läser, honom. Särskilt samlingen Båtöga, men också resten. Lars Fredin medgav...

Av: Carsten Palmer Schale
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Detalj från omslaget

Poetisk besvärjelse över ett medvetande

BOK | Lidbeck hittar ord i naturen som i sitt eget minne då hennes arv tar sig ända ut i haven och hämtar och vandrar via släktled genom skogarna hem till det...

Av: Benny Holmberg
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Kaos. Foto: Aitoff/Pixabay

Utdrag ur Overkill

”Med hjälp av GPS fann dom mig. På taket till centralbyggnaden. Dom säger att jag frös. Jag stod vid kanten till evigheten i bara kalsonger och nattskjorta.”

Av: Ulf Olsson
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Bar-Sur-Aube

Bachelard och den poetiska föreställning…

”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)

Av: Mattias Lundmark
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Porträtt, Adonis. Foto: Mariusz Kubik (Wikimedia commons), redigerad version.

Adonis och den alkemiska förbindelsen me…

Sigrid Kahle fördjupar sig i en viktig aspekt av poeten Adonis liv och verk: frågan om civilisationerna i världen gäller graden, inte arten. Fosterlandet är språket, språket är fosterlandet.

Av: Sigrid Kahle
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Överhögdal inlandsbanan Foto: Wikimedia commons

Resor på Inlandsbanan

Tommy Enström om att resa, skriva och minnas.

Av: Tommy Enström
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Uggla Foto: Pixabay

Hötorgskonst och äpplen

Ska essän, som är poesins prosaiske syskon, vara för de välmående lätt uttråkade och ge kittlingar och halsbrytande perspektiv? Eller för den som har det svårt?

Av: Gunnar Lundin
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Dag Almerheim, Nio sparade spår

Se upp! Tänk dig för

Jag vill nyansera vardagstanken och befria den från sin ofta förutsägbara elektromagnetiska kompass, för att visa att vi kan ta oss till ställen som vi inte visste fanns. Det är...

Av: Dag Almerheim
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Människor i samtal. Foto: Pixabay

Den kulturkritiska essän som litterär fo…

Såväl samtal som essäer handlar om åtminstone någon form av utbyte. De är redskap för medvetenhet. Utbyte har att göra med förmågan att ge och att ta emot. Att lyssna...

Av: Carsten Palmer Schale
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Månadens lyrik

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Månadens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Månadens lyrik | 03 juni, 2019

Foto: Sebastian Andersson

Månadens lyrik | 2019:03

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads lyrik, av Helga Krook.

Av: Helga Krook
Månadens lyrik | 06 mars, 2019

Odilon Redon, Ofelia (beskuren).

Månadens lyrik | 2019:02

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik, dikter av Jyrki Souminen.

Av: Jyrki Suominen
Månadens lyrik | 06 februari, 2019

Odilon Redon, Ofelia (beskuren).

Månadens lyrik | 2019:01

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik. Dikter av Cecilia Persson, i urval av Per Nilsson.

Av: Cecilia Persson
Månadens lyrik | 10 januari, 2019

Odilon Redon, Ofelia (1900-1905).

Månadens lyrik | 2018:11-12

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik med Göran af Gröning, Michael Economou, Peter Harström.

Av: Super User
Månadens lyrik | 07 december, 2018

Mer lyrik
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.