2019 : Kvartal 1
Publicerad: 27 februari, 2019

En prisad roman

BOK | Sebastian Andersson har läst Johanna Frids kritikerrosade debutroman Nora eller Brinn Oslo brinn.

Johanna Frid
Nora eller brinn Oslo brinn
ellerströms

Efter en del påtryckningar från olika årsbästalistor väljer jag slutligen att ta hem Johanna Frids debutroman ”Nora eller Brinn Oslo brinn” för att läsa. Om författaren vet jag ännu ingenting. Jag läser något kort invik om bildningsgång och tidigare litterär produktion och förstår att Frid är poet. Under 2017 debuterade hon med diktsamlingen ”Familieepos” som författades tillsammans med, som jag förstår det, vännen Gordana Spasic.

Nora eller Brinn Oslo brinn, som jag nu håller i mina händer, erbjuder redan inledningsvis ett visst motstånd. Ett motstånd som förvisso finns hos mig själv och inte i den faktiska boken. Jag är – likt många andra – oerhört känslig för hausse, ni vet sådana tillfällen när någonting för snabbt blir populärt, så snabbt kanske att en inte hinner med. Men, min nyfikenhet är i det här fallet större än min något barnsliga motvilja.

Jag öppnar och läser. Romanen, som är autofiktiv (en självbiografisk litterär genre som blandar fakta och fiktion) tar direkt ett fast grepp om min uppmärksamhet som den lyckas hålla under större delen av läsupplevelsen. Jag läser nyfiket om huvudpersonen Johanna och Emil och Nora, samt omväxlande direkt och indirekt om deras familjer.

Berättelsen är en kärlekshistoria, ett triangeldrama, som uppehåller sig vid kärlekens mörka utkanter. Johanna som är kär i Emil råkar av en händelse notera att Emil fortfarande kommunicerar med sitt ex Nora vilket gör henne oerhört sårad. Hon drabbas av en omedelbar och svår svartsjuka som manifesterar sig i en brinnande misstro mot sin pojkvän och kärleken dem emellan. Paranoian, som naturligtvis är både verklig och inte, omskrivs på ett smart sätt och vävs diskret ihop med den vitglödgade psykiska skam som alltid följer den svartsjuke.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Utöver den psykiska smärtan lider Johanna av endometrios, en av vår tids folksjukdomar. Sjuk och nedsatt försöker huvudpersonen navigera genom ett kärlekstrassel som redan utan dessa brister vore en svår utmaning.

Johanna Frid använder sig på ett skickligt sätt av liknelser. Den fysiska smärtan kan ses som ett sätt att förstå, eller som en illustration, av den psykiska smärtan – och vice versa. Triangeln som formas mellan Johanna, Emil och Nora gestaltas samtidigt med hänvisning till var de kommer från. Johanna är svensk, Emil dansk, och Nora norsk. Det är precis som recensenten på instagramsidan Bokbruk skriver: ”Sverige, Danmark och Norge är i krig.”

Ländernas geografiska positioner spelar en viktig roll för berättelsen, likaså de skandinaviska språken. Personliga platser och minnen som de olika kärleksparen skapat mellan varandra (över)analyseras och – om ni tillåter en krigsreferens – invaderas av Johannas ständiga oro.

Trots att romanen är välskriven och behandlar både allmänmänskliga och svåra ämnen så är det ändå något som saknas. Kanske har detta något att göra med just den något osannolika vurm som uppstått mellan romanen och Sveriges förvånansvärt eniga kritikerkår. Och att mina förväntningar är både stora och lite förvridna.

Författaren Johanna Frid tilldelades nyligen Dagens Nyheters kulturpris för ”Nora eller Brinn Oslo brinn”. Så här motiverar DN:s kulturchef Björn Wiman beslutet i ett pressmeddelande:

– Johanna Frid gör på ett omedelbart sätt det som alla författare strävar efter: Hon etablerar en helt egen röst i sin text. Hennes roman är egensinnig, intelligent och rolig – ett helt självklart val som vinnare av DN:s kulturpris.

Det är riktigt som Wiman säger att det med att etablera en helt egen röst i sitt författarskap är något som många författare strävar efter. Men, vad är egentligen den förmodat egna rösten? Det framgår inte av meddelandet (vilket i och för sig är rimligt). Istället förklaras att den egna röstens karaktär i det här fallet präglas av att vara: ”egensinnig, intelligent och rolig.” Så långt håller jag med.

Däremot skulle jag säga att händelsen då den förmodat egna rösten framträder i skrivandet ännu inte är det som särskilt utmärker Johanna Frids författarskap, eller Nora eller Brinn Oslo brinn. Jag upplever tvärtom att det personliga, som vi får anta (åtminstone delvis) är kännemärke för en ”egen röst”, försvinner bakom kristillståndens extremer. Endometrios och svartsjuka.

Jo, boken är egensinnig, intelligent och rolig. Och den är i allra högsta grad läsvärd. Men stundtals hänger sig författaren åt referenser som känns sökta. Lite som att bära för stora eller för små skor, eller att låta hatten bära människan – och inte tvärt om. Men nu är jag inne på jävligt små detaljer. Språkbruket är behagligt rappt och äger en samtidighet med det som händer runt oss (vår tidsanda om en så vill), utan att för den skulle bli vare sig teknikromantiskt eller fragmentariskt.

Nora eller Brinn Oslo brinn är vackert gestaltad. Skyddsomslaget föreställer en målad bild av ett naturlandskap, troligen ett motiv från andra halvan av 1800-talet, kanske en norsk fjord (?); över bilden står romanens titel luftigt formgiven tillsammans med en stilistisk figur av en livmoder. De båda referenserna skapar en behaglig dissonans mellan epoker och olika former av konstnärliga uttryck.

Köp eller låna den. Läs den, och gör vad du vill med den. För egen del kan jag bara säga att jag se fram emot att följa Johanna Frids författarskap vidare och se vart det tar vägen.