2019:01
Publicerad: 10 januari, 2019

Om poeten Lars Fredin

BOK | Den store svenske poeten Lars Fredin (1919-1988) är på nytt aktuell. Eftersom vi fortfarande är några som minns, och läser, honom. Särskilt samlingen Båtöga, men också resten. Lars Fredin medgav framförallt ett bildskapandets drömmeri. Hans dikter ter sig – i presens – som vibrerande astralkroppar eller som Shivas kosmiska dans. De antyder alla sammanhangs enhet eller det enhetligas sammanhang: att det föränderliga är själva sakens själ, och enheten dess kropp: tillvaron skiftar, men är alltid en och densamma. Djupast sett.

Envar av oss är personliga reläer för denna enhetens puls. Och personligheten är i varje ögonblick den flyende konturen i dimman mellan vårt inre och yttre liv.

Hos Lars Fredin bottnar känslan i en inre vision; en dröm om fenomenens plastik. Men den ursprungliga känslan formas om och ges kontur av erfarenhetens lugna andetag. För att slutligen erodera helt och förvandlas till sediment för ständigt nya skapelsecykler. Fredin liknar på ett ställe detta bildmakeri vid byggandet av en åt och säger:

det tidlösa i denna båt
är dess nyhet dess rörelse
i elemenrtarrummen
som alltid står öppna

Den eviga rörelsen, livets kretslopp, har också letat sig in i Fredins språk, som är öppet åt alla håll, men ändå förtätat: beroende på det egna stämningsläget kan det kalejdoskopiska meningsskapandet mellan raderna från det ena ögonblicket till det andra skifta karaktär från ett om Sten Hagliden påminnande detaljtäljeri till en Transtömersk blindskrift, mättad med ordlös klarhet.

För Fredin är det endast den nakna öppenheten som förmår oss att förnimma den skapande spänningen mellan tillvarons poler – ja, barfota öppnas diktens broar. Och det är i mellanrummen, de yttre och de inre, som livet verkligen levs. Men samtidigt finns det ingen genväg till insikt – bara en lykta inifrån.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det som hos mig gör störst intryck i Fredins diktning är därför upprätthållandet av mångfaldens enhet och denna enhets ständigt pågående förvandling kring en kärna av ljus:

Penselns alla hår i ett enda streck
dansen rörelsen
det alltid oavslutade
men med vilan som följer rörelsen
in i minsta vrå ljusnar denna
teckning

Men också det varma, vackra och ofta erotiskt laddade bildspråket i sig sjävt, som i kortdikten I kärlekens fruktkött:

Källan sprutar geisyrvarm.
Grottan blommar.
Därinne springer ett barn.
Samma barn emot oss,
som jag ser i Dina ögon.

Lars Fredins dikter är nästan alla höjdpunkter i ett fyrtioårigt författarskap. Hans dikter är laddade av mening, skönhet, liv och värme: de skänker läsaren oförklarliga stunder av harmoni. Fredin är på en och samma gång vad någon kallt för social mystiker (också influerad av österländsk mystik) och en lekfull språkvirtuos som förmår skapa de mest lysande arrangemang av enkla ”vardagligheter”. Hans ton är lågmäld och klangfull som det djupa vattnet under senvinterisen.

Lars Fredin leker, förflyttar sig med fjäderlätta rörelser och skapar vid behov egnas resonansbottnar – ständigt medveten som han ju är om om den pulserande strömmens riktningsbyten.

Vad dagens läsare INTE läser är bland annat: