Dag Almerheim, Nio sparade spår

Se upp! Tänk dig för



Jag vill nyansera vardagstanken och befria den från sin ofta förutsägbara elektromagnetiska kompass, för att visa att vi kan ta oss till ställen som vi inte visste fanns. Det är en befrielsens kamp.



Förtext: frågor till textförfattaren

Du jobbar ju med ett flertal olika uttryck, som måleri, dikt, foto och film, blandat med kreativ slöjd och dataprogrammering. Vad får dig att välja form för din skaparlust? Varför valde du i detta fall att skriva en essä?

Tack för att du visar intresse för min text. Även om en inte kan kräva en publik är det ju ändå för en tänkt mottagare som själva drivkraften att skapa har sina rötter. Jag tycker om att komponera. Det är att lägga pussel där bitarna får utbredning och kontur allt eftersom verket växer fram. Det kaotiska tillståndet är ofta utgångskänslan. Ett ge form åt något betvingar den olustiga och ibland ångestframkallande vagheten och tveksamheten. Möjligen är det ren och skär terapi och självsuggestion. Oändlighetsbegreppet måste få en form, ett avslut.

Jag förstår, men varför blev det just en essä den här gången?

Egentligen ogillar jag allt som avser klassindelning och genrebestämning. Klassbeskrivningar är möjligen de nödvändiga orienteringspunkterna som hjärnan behöver för att inte helt förvirrat resa genom livet. För att hitta hem. Jag deltar ju inte i någon institutionaliserad front där jag måste få likes och positionera mig i det fältet. Ofta handlar den akademiska verksamheten om ekonomi och kamp för överlevnad. Vetenskapliga arbetsfundament är naturligtvis viktiga och bidrar med säkerhet till vetandets utveckling. Ibland handlar dock vetenskapen om tvister kring avgränsningar och inmutade begreppsbildningar. Akademiskt käbbel. Vad religiösa fundament leder till är ju bekant.

Är inte denna inställning lite av ”surt sa räven”? Legitimiteten för ämnet saknas?

Ja, det kan nog hända. Jag vill i alla fall påstå att just essän som genre befinner sig i ett gränsland. I det spänningsfält som skapas mellan tro och vetande. Jag ser det som att dagdrömma. Essän är inte lika målstyrd som religionen och vetenskapen. En essä kan egentligen sluta hur som helst.

Det verkar lite vådligt och ansvarslöst.

Som jag sa nyss. Att lägga ett pussel mellan kaos och ordning. När texten väl är skriven får den ju en form. Den kan till och med bli mycket stram. Till skillnad från vetenskapliga och religiösa texter, har inte essän någon entydigt missionerande ambition. Den vill inte övertyga. Den vill överbrygga! När texten lämnar författarens bord får den ett eget liv. Läsaren äger texten själv nu. Läsaren kan naturligtvis uppfatta innehållet på en sann-falskskala. Läsaren kan även bedöma estetiken. Det är själva friheten som är nyckeln i essän. Gränslandet skapar den fantastiska möjligheten. Essän är inte heller rädd för motsägelsefulla delar. Inte så sällan förmedlas paradoxen med finurliga vändningar. Faktum är att ”Jag användandet” är en tillfällig konstruktion för att betona just det mer vardagliga och djupt mänskliga perspektivet. Jaget är därför inte alltid relaterat till textförfattaren.

Det låter spännande. Möjligen skapar ett sådant kontrakt med läsaren ett slags gungfly. Är du inte rädd för att den osäkerheten leder till en allför stor olustkänsla och tvingar mottagaren in i kaos.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Som jag sa. Läsaren äger texten. Det finns inte någon auktoritet att bli besviken på. Texter får ju ofta något axiomatiskt över sig. Som huggna triumfer över segerherrens stora bedrifter. Essäns ord är mer skrivna med grässtrån. Flyktiga och organiska.

Jag har inte fått svar på frågan varför du har skrivit en essä den här gången.

Förlåt om jag hela tiden svävar ut och galopperar iväg med mina egna käpphästar. Förmodligen beror det på min övervägande konvergenta natur. Att hålla fokus på något allt för länge kan bidra till en receptorisk och kognitiv utmattning och blindhet för ämnet.

Nå, hur ska jag då få svaret på min fråga?

Kära läsare, det är nog bäst att du helt enkelt läser nedanstående essä. Varsågod!

Se upp! Tänk dig för

Tanken - upplevd mellan svarta hål och vitt brus.

Det här är en text om tankens väsen och hur tankar egentligen kan beskrivas och föds. Hur de känns och hur själva tankens händelseförlopp manifesterar sig i första hand hos en människa.

I all forskning finns det något gåtfullt och förväntansfullt. Det kommer att uppdagas i en känsla, ett tillstånd av förvåning med överraskande inslag. Ibland har en anat vad som kommer att ske. Det är bara än så länge höljt i dinkel och dumma. Whops? Vad hände? Nu och då blir det fel. Bokstäverna kastas om och ett dyslektiskt symptom visar sig.

Den här texten kunde lika gärna blivit en installation av Dan Wolgers eller ett skiktmåleri, likt William Turners stormstudier. Den kunde blivit en balett i Pina Bausch´s anda. Ett lagerfyllt poem av Tomas Tranströmer. Som film kunde den blivit som Pavel Pawlikowski´s film Cold War. I romanens form skulle det kunna vara ett långt deltagande i minnesstudier enligt Marcel Proust eller som i Karl Ove Knausgårds tegelsten, Min kamp.

Nu är det inte det utan detta får bli Min Kamp. En essä om tankens väsen och hur tankar uttrycker sig på olika sätt.

Jag vill nyansera vardagstanken och befria den från sin ofta förutsägbara elektromagnetiska kompass, för att visa att vi kan ta oss till ställen som vi inte visste fanns. Det är en befrielsens kamp. En kamp för straffrihet för de brott som nya tankar ofta bidragit till för att göra världen mer begriplig och mer uthärdlig.

Jag har en metod. Jag ställer mig inte i något led. Tillhör inte någon skola. Jag redovisar inga källor. Jag tillåter mig att vara så fri som målet för min undersökning är. Den yttersta kraften av alltets skapelse kanske kan liknas vid en krukmakare som drejar vaser med elliptiska profiler med en minimal öppning i krukans centrumlinje. Vad som finns bakom glasyren och den brända lerans synliga skikt kommer att förbli teorier, mer eller mindre välgrundade gissningar och antaganden. I ett analytiskt förhållningssätt kommer metoden att vara brutal och klyvande. I skärvor finns möjlighet att känna spåren av hantverkarens känsliga fingrar och möjligen kommer lena partier vittna om natursvampens utjämnande inverkan där krukan i skapelseögonblicket roterat med kraften av en varligt upprepad fotrörelse. Den inneslutna anden och luften kommer spridas och förenas med atmosfären i samma stund som hammaren krossat krukan. Metoden syns alltför vansklig och ser ut att vara katastrofal för objektets fortsatta liv.

Bättre är då att på ett infallsrikt sätt med en serie bilder med många vyer närma sig krukan för att skapa sig en mångsidig uppfattning med flera inslag och sedan med fantasi skapa en bild av helheten och på det sättet bidra till dess fortsatta roll som bärare av livgivande innehåll.

Detta försiktiga närmande kommer jag att försöka återge med frågor, komparativa arrangemang, kreativa möten och andra konceptuella iscensättningar. Jag kommer att utsätta krukan för påverkan i olika rums- och tidsförhållanden. Jag kommer använda mig av alla sinnen för att lyssna på klanger efter knackningar på olika ställen. Jag kommer duka andra krukor vid sidan om och krydda, registrera dofter vid olika tillfällen. Jag kommer beskriva den i snabba kolskisser. Jag kommer känna in mig i krukans form och bjuda upp till dans. Jag kommer lyfta och svänga den som en vän. Jag kommer försöka få den med i en nattlig dröm. Jag kommer att älska den vänligt med smekningar och mellan ögonens sackader fixera den i korta ögonblick.

Nu lämnar jag metaforen och öppnar mina sinnen för TANKENS mångskiftande väsen för att bidra till hur jag förhåller mig till undersökningsobjektet samtidigt som jag självklart klär mig som både objekt och subjekt. Trots många hindrande kognitiva betongklossar och personligt önskade resultat är ambitionen att hitta något som ligger utanför mig själv. Om jag lyckas bända upp den spalt eller lägga till ett antal facetter genom vilket vi upplever världen är jag nöjd. Om jag genom andra manifestationer lyckas vidga näsborrarnas känslighet eller genom ett vackert smide lyckas lätta på örats sordin för nya återklanger, är jag mer än nöjd. Om jag dessutom lyckas hitta hem med nya klädsamma tyger hoppas jag finna mig runt nära vänner som uppskattar den nya dräktens skärningar och snitt.

Innan jag går vidare så samlar jag bara in några vardagliga aspekter på hur tankar ofta beskrivs.

Tankar utrycks i poesi.

Skriv som du tänker.

Drömmar är tankar från det undermedvetna.

Tankar och kommunikation är inte samma sak.

Tanken är brottet mot det förväntade.

Tanken styr dig förbi det instinktiva målet.

Tanken är medvetandets uttryck.

Tankar är ackumulerad kunskap.

Tanken är en idé. Skiss. Plan över framtida händelser.

Tanken är en inre monolog.

Den som är född blind tänker i sensuella upplevelser som smekningar, ljud och dofter.

Tanken är ett möte mellan två erfarenheter. Tanken är en syntes av dessa.

Tanken är mellanrummet, Spänningsfältet mellan två bilder, satser eller rysningen mellan två ackord och klanger.

Tanken lär kroppen att den finns, kan röra sig och dansa.

Tänk först, tala sedan.

Jag fortsätter med att rada upp ett antal frågor som ska väcka bilder och funderingar kring tankens väsen.

Hur tänker en blind, döv eller dövstum?

Finns det helt enkelt olika typer av tankar?

Påverkar det faktum av att jag skriver ner detta, hur jag ser på begreppet tankar?

Om nu musikaliskt arbete är lika med tankar. Påverkas det musikaliska uttrycket, resultatet av musikens noteringssystem?

Är gehörsmusikerna fria eller mer fast i schabloner?

På vilket sätt påverkas skulptören av olika material? Jämför järn, lera, sten och trä.

Är tankar sekventiella i sin struktur?

Kan tankar likt kvantmekaniska modeller framträda simultant och uppträda som en omöjlighet att gestalta med sekventiellt språk?

Är mina språks gränser också min verklighets begränsningar?

Finns det språklösa kunskaper?

Går det att vika ihop en papperssvala utan en inre plan och dröm om hur flygningen sker och upplevs?

Nedan skapar jag några scenarier som beskriver hur människan kan tänkas agera i olika situationer.

Scen 1.

Två grupper av människor går utefter en strand. De har skiljt sig åt och den främre gruppen vill byta rikting och lämna strandens vandring och söka sig upp bland gräs och skog för att finna ett skyddande läger. Hur meddelar sig denna främre grupp till de efterkommande att de har bytt riktning? Det går att tänka sig att de helt enkelt följer i spåren efter den främre gruppen. Som stigfinnare ser de tecken som leder dem rätt. Jo, det är en enkel lösning. Låt säga att vågornas svall slätar ut fotavtrycken i sanden och den främre gruppens sandavtryck blir spårlöst utjämnade. Hm. Den främre sätter upp en pil, gör snabbt ett assemblage av flytträ och grenar. Kan de nu vara säkra på att den bakre gruppen kan läsa detta tecken? Inte säkert i en tidig mänsklig tillvaro. Bäst att på något sätt tvinga den bakre gruppen att stanna upp och bli osäkra och helt enkelt försvåra fortsatt strandvandring. Tunga stenar dras till platsen och en svårpasserad mur arrangeras i vinkel mot vattenbrynet.
En av de främre medlemmarna river av ett stycke av sitt kläde och sätter upp dessa på väl synliga platser med jämna mellanrum. När krafter och idéer sinar slår den främre gruppen läger och inväntar med en viss oro sina medvandrare. Vi förutsätter att gruppen utvecklat ett stort mått av empati för hela gruppen och har som mål att hålla ihop. Hur detta drama slutar vet vi inte men det belyser några aspekter av tänkandets väsen.

Gruppen identifierar sig som en grupp och vill hålla ihop. Det finns en given känsla av att de i den bakre gruppen kommer att vilja hitta den främre. En slags telepatisk överföring av en upplevd ambition hos en individ till en annan. Min värld är även en annans värld. Utgångsläget som den främre gruppen har, är att den bakre har en godhjärtad och förväntansfull känsla och kommer tyda de sönderrivna klädstyckena som positiva signaler och inte avskräckande. Den främre gruppen tror att den bakre kommer att hitta dem.

Scen två.

På en skolgård ringer det en klocka och de flesta som vistas där stannar upp en stund. Signalen upprepas och alla rör sig bestämt mot dörrar och lämnar platsen. Alla utom en, En flicka tittar undrande omkring sig och tar upp ett tuggummi till munnen. Hon dröjer kvar och vänder sig mot stora järngrinden som står öppen och utan att tveka vidare passerar hon ut på trottoaren och styr med bestämda steg bort från skolgården. Vad hon inte ser är att tillsyningsläraren följer henne med blicken från andra våningens lärarrum. Vad händer egentligen här?

Flickan tycks ha fått en impuls, ett infall, en egen idé. Hon gör ett brott. Förmodligen upplever hon inget hot om konsekvenser för sitt handlande. Skulle hon trots allt fundera över en framtid med risk för negativa påföljder är hon beredd att ta konsekvenserna. Möjligen kan hon slingra sig ur det hela och skylla på att någon har lurat iväg henne. Vi vet ju att hon är sedd och att hela händelseförloppet är iakttaget och att det står helt klart att hon har gett sig av utan våld eller lockelser. Tillsyningsläraren har den till synes givna uppfattningen att det här är fråga om skolk. Det som uppenbart är ett brott blir lätt synligt och en föreställning om flickans skuld blir helt naturligt hos denne övervakare.

Vad som här utspelar sig visar på något fundamentalt hos tankens natur. Den manifesterar sig som ett oväntat beteende och måste på något sätt ha sin grund i ett motiv. En förväntan hos flickan att denna flykt leder till ett förändrat tillstånd som ger henna nya möjligheter. Hos läraren infinner sig ett utredningsansvar med förmodligen redan reglerade konsekvenser. Hur medvetet flickan beter sig kan vi inte veta men något har i alla fall lett henne till att bryta mot en regel. I detta fall är det ju en rent inarbetad betingad reflex. Hennes kamrater oroar sig och undrar vad som pågår.

Scen 3.

En ung man promenerar i stadens utkant och har precis läst ett SMS där hans flickvän tycker att de bör gå skilda vägar. Ynglingen är i ett lätt chocktillstånd och har inte riktigt tagit in det korthuggna meddelandet. Promenaden är en ogenomtänkt och planlös vandring där han gång på gång undrar hur detta kunde ske. Han ser inte den omgivande trafiken och upplever inte de små förskolebarnens intensiva rollekar med höga skrik och rusningar runt dammen i parken. Något mal i huvudet och han gråter faktiskt lite skyggt när några yngre killar rullar på sina bräden, välbalanserat ner för en nyligen asfaltsbelagd trottoar.

Det som visar sig mycket tydligt i denna scen är att tanken och det inre livet triggas igång av tydliga kontraster. Ett förändrat tillstånd blir ett slagfält av bilder i spänningsfältet mellan det som var igår och det som är just nu. Även hur det hade kommit att se ut i framtiden, skapar jämförande inre scener som hetsar i snabba växlingar. Det är den komparativa situationen som driver detta inre drama och det kan egentligen bara lösas med att erkänna händelsen. Uttrycka sorgen. Klä den nakna och rubbade självkänslan och ge sig själv rätt att gå vidare. Att även finna uttryck för förlåtelse och försoning gentemot flickvännen blir ett tankearbete som får ta sin tid. Arbetet blir till ett slags terapi som kan föras med spel på ett musikinstrument, en dans eller mental indisk introspektion. Läsning av de otaliga kärleksdikter som finns är säkert också en bra strategi för den unge mannens framtid.

De här tre scenarierna kan verka en aningen utdragna redogörelser utan någon större relevans för ämnet. Jag är öppen för att det finns många fler sätt att närma sig tankekartans olika projektioner. För min del tror jag att dessa dramer sker i de rum som själva aktiviteten kring tankars väsen växer fram. Tiden som förflyter blir till ledstänger kring vilket våra funderingar om tankar förs runt. Till detta fogas ytterligare den tredimensionalitet som tankar lever sitt liv i. Jag uppfattar dessa dimensioner som själva grundpelarna i tankens form. Dess utbredning gör den svår att avbilda. Både linjärt och med begrepp som längd och bredd. Viktigast är nog den gemensamma nämnaren: Friheten att välja väg och att den väcks i rörelse.


Scen 1. Vi har dispositionen. Den ligger som en nedärvd oreflekterad inre föreställning att vi delar samma värld med människor runt omkring oss. Empati och medkänsla finns där. Tvivlet, hoten och rädslan föds tyvärr också med denna föreställning.

Scen 2. Tanken är ett brott mot det förväntade. Det kan uppstå som ett fel, en skada eller annan oförutsedd händelse. Den kan vara utan intensioner eller med kall beräkning om framtida belöningar. ”Jaget” skapas som ett svar på ett ”vi” inte längre upplevs som speciellt adekvat för en trygg existens. Gruppen utgör inte längre huvudtillhörigheten utan det föds en mer anpasslig och självisk inre bild som lätt förflyttar sig till olika habitat.

Scen 3. Tanken föds i det jämförande iakttagandet. Den föds i nya kontexter och fördjupas i upplevda motsättningar och i bästa fall utmynnar det i en syntes och ett helt nytt tillstånd. Tyvärr skapades atombomben enligt denna princip.

De här tre fundamenten syns i en mängd olika berättelser och religiösa narrativ. De finns i talesätt och ordspråk. De finns i konst och musik. De finns helt enkelt i människans alla språkformer. Återkommande teman är hur kampen upplevs i kärlek. Hur ångesten föds ur medvetandeblivandet. Evas brott i edens lustgård. Den extatiska dansens undergörande kontakt med kosmisk oändlighet. Under pilgrimsvandringar mot Nidaros och Mecka. Den finns i folksagornas dagdrömmar. I människans jämförande blickar på bilder och rörelser runt totempoler och skulpturer. De finns i Herbert Reads texter om modernismen. De finns i Paul Cézannes målningar.

Tanken är en manifestation i mångskiftande former som ett resultat av kroppslig förändring, vandringar och nödvändiga förflyttningar när den tillfälliga existensen kräver nya och värmande näringsställen.

Ett annat sätt att undersöka är att placera undersökningsobjektet i ett slags skaldiagram. Det kan vara i ett korslagt grafiskt schema med två axlar och fyra poler. Det kan innehålla en axel till och röra sig i djupled. Vi får ett koordinatsystem med x y och z. I origo placerar vi Tanken. Utmed axlarna kan vi tänka oss jämförande olikheter i kontrast med detta Tankens centrum. I en pol kan vi då föreslå -tanklöshet. I en annan - slumpen. På en axel blir tanken till naturvetenskap. Kemi, elektronik, fysik, biologi mm. Aktiviteter i hjärnan. Neuroner och synapser med mycket komplexa kopplingar och elektriska signaler. I andra polen finner vi kognition, subjektiv varseblivning, psykologi mm. På en annan axel kan vi föreställa oss kausal logik mot kaotisk intuition. Vi kan försöka hitta den bästa beskrivningen ställd mot en hel hop av till och med motstridiga modeller. Divergens mot Konvergens.

I den naturvetenskapliga synen kan det vara att se hur hjärnan vuxit ur ett evolutionärt perspektiv. Kanske går det att finna om vi följer ett barns växande självmedvetande. En modern syn är att se handlingar styrda av väl formulerade instruktioner och tydligt definierade processer, funktioner och sorteringsmodeller, algoritmer. Mot detta skulle vi kunna placera svarta hål, kaos och oåtkomliga kognitiva fenomen.

I myter, symbolforskning och religion kan säkert den psykologiska aspekten ge oss en klarare bild av tankens labyrintiska utveckling.

Om vi nu har mycket svårt att se och omfatta tankens yttersta väsen med några av ovanstående metoder, som om själva fokuseringen gör att forskningsobjektet hamnar i den blinda fläcken, kan vi försöka att se vilka skuggor objektet ger vid olika belysningar. Det hävdas ibland att det i själva gränslandet mellan ljus och skugga finns en särskilt livlig aktivitet. Precis som essän är i det fria gränslandet mellan vetenskap och konst. Som i skogsbrynet, strandkanten, förorten och det snart nollgradiga vattnet.

Hur kan då tankens skugga uppenbaras för oss?

Nu får jag erkänna att den här sekventiella texten stannar upp en stund. Jag kämpar med allt vad jag har i språkliga uttrycksformer. Här gäller inte den gamla devisen att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Hur ser skuggorna ut? Är det spår av kosmisk strålning och signalspaning? Det känns som om jag måste få tag i ett slags glasögon med linser slipade för mörkerseende. Vi måste gå från upplysning till nedsläckning. En aktiverande mörkläggning måste till för att få chans att uppleva skuggornas skygga och obskyra värld. Det slår mig att döden ibland definieras som frånvaron av ljus. Att kraften i astronomins svarta hål bara rör sig irreversibelt. Du kommer inte tillbaka! Kanske det helt enkelt finns en gräns kring vår fattningsförmåga. En gräns som också blir tankens gräns. Det djupt mänskliga har en botten dit inget ljus når och som heller inte manifesterar sig på något sätt som blir fattbart för oss. Metaforen är bara en tillfällig modell som vi så snabbt som möjligt ska överge. Vi har rätt och dessutom förmågan, att välja. Hellre tända ett ljus än förbanna och rädslas av mörkret. Ur krukmakarens drejade kosmos hörs plötsligt ekot av gränslandets sjudande livssymfoni.

Eftertext: Se upp! Tänk dig för

Frågor till textförfattaren.

Varför tycker du det är nödvändigt att även bifoga denna text till din essä?

Ja. Det kan en ju fråga sig. Förmodligen bottnar det i en osäkerhet om det verkligen gick fram vad det blev för resultat av min ljussättning. En gnagande oro över att inte fått med allt. En text får ju på samma sätt som en kruka en form till slut. Vissa tankar och ornament får liksom inte plats. Kanske tycker jag att det borde vara ett handtag eller stort gripbart öra med. Möjligen tycker jag att krukans fot gav upphov till en allt för instabil och vältbenägen form. Hålet ner i krukans rymd blev kanske för stort. Utan att fastna allt för djupt i metaforen så tänkte jag att det vore bra med en lista på några andra konstnärliga verk som på olika sätt legat bakom min text. Tyvärr är jag för lat för det. Jag blev också tvungen att döda några andra kärleksfulla meningar som på nått sätt hamnade utanför essäns form.

Vi kan komma tillbaka till dina darlingar senare, men vad är det egentligen du vill ha sagt med din text?

Om det vore enkelt att svara på det vore jag glad. Någonstans har jag en tanke om en hushållande stil utan alltför mycket utsvävande moment. Att komprimera sin upplevelse av ett konstverk leder egentligen till en analys av det. Jag blir ju tvången att dela upp den och utesluta vissa delar för att på något sätt få fram kärnan i en enda mening. Det finns ju, som även essän påpekar, en risk med sönderdelandet också.

Men om jag tvingar dig att leka med i ett sådant komprimeringsförsök, hur skulle den meningen se ut?

Okej. Det får bli en proklamering om det vardagliga synsättet som de flesta människor har om vad en tanke är. Det text- och orddominerade paradigmet om tankens definition, som vi lever i nu, hämmar och förbiser många människors fantastiska språkliga möjligheter i bild, film, animationer, dans och musik.

Jag förstår. Tycker du inte att vi lever i ett fantastisk bild- och musikflöde nu, jämfört med för till exempel 100 år sedan?

Visst det sköljer över oss en mängd olika stimuli och vi tycks nästan dränka oss i olika mediala uttryck. Enda sättet att sovra och ta till oss detta på ett källkritiskt sätt är ju att vi själva kan läsa av och koda dessa uttryck. Jag tycker de flesta har en mycket outvecklad bild- och filmspråklig förmåga som inskränker sig till att bara bedöma dess yta med ballt, coolt, jäkligt bra, obegripbart, flummigt mm. En sådan onyanserad reception är förmodligen inte bara fattig utan även skadlig.

Vad är det för övriga tankar som du bär på som inte fick plats i essän?

Jag har haft en hel del tankar om vad minnen egentligen är. Att de är besläktade med tankar känns intuitivt sant. Ibland ljuger vi ju medvetet om något vi upplevt. Vi väljer ur en slags minnesglob vad vi vill återge. En del är duktiga på att återberätta ett händelseförlopp linjärt med en tydlig poäng i slutet. Vår utomordentlige författare Torgny Lindgren menade ju att minnet inte gick att lita på. Det subjektiva urvalet färgar återberättandet och det är ju förmodligen ganska osannolikt att minnet ligger som en välkomponerad historia med en överraskande knorr. Helt tydligt är det en bearbetning och iscensättning i en social kontext. En del hjärnforskare menar att varje gång vi försöker minnas så byggs minnesbilderna upp på nytt och då finns risk för nya varianter av samma minne. På samma sätt menar jag att vi faktiskt påverkar det vi fokuserar på i vårt sökande. Själva fokuset ger konturer som det objektivt sett förmodligen inte har. Det finns en parallell till partikelfysiken där man menar att vi påverkar elementarpartiklarna med vår observation.

Det låter spännande. Vad har du mer utelämnat i din text?

Även om jag själv inte helt rett ut vad René Descartes menade med sin ofta citerade mening; ”Jag tänker, alltså finns jag”, egentligen betyder, så anar jag att mycket av det jag vill belysa finns i förtätad form i de orden. Det känns som ett cirkelresonemang som ordens begränsade verkan leder till. Det känns naturligt att gå vidare med undersökningen om paradoxerna hopar sig för ofta. För min del leder det till ett tänjt tankesätt för att beskriva vad en tanke är. Jag är förvånad över att jag har så lite referenser till filosofer och sociologer över huvud taget. Jag nämner här bara Ludwig Wittgenstein och Pierre Bourdieu som lämnat kognitiva spår.

Jag blir förvånad över att du inte fick med det i din text.

Jag vet inte men i skrivandets stund låter sig vissa tankar inte komma fram. Det är som om de väntar och hoppas formuleras på ett slagfärdigare ställe. Nu kom de med i alla fall.

Okej. Har du till slut en sista tanke som du egentligen skulle velat få med i texten?

Med risk för att jag faktiskt glömmer något riktigt essentiellt är det tankarna om slumpen. Slumpen är ju i vardagssammanhang en händelse som kan se ut som en tanke. Jag har studerat vad slump kan vara och känner att den resan kan bli mycket svår och möjligen tangerar det med råge min egen förståelsehorisont. Den finske hjärnforskaren Matti Bergström sa en gång på en föreläsning som jag var åhörare till följande: Om du har vägletts av slumpen, så vet du att du har hamnat rätt. Jag tyckte det lät fint och blev också en smula överraskad av det tvärsäkra uttalandet. I samband med att jag ibland programmerar fick jag en dag en fråga till mig själv vad slumpen i programspråket egentligen kom ifrån. Jag undrade över själva slumpens kvalité. Hur kan det gå till att till exempel generera en slumprad med siffror? Jag sökte lite och fann att det fanns en hel del forskat om detta. Faktiskt är det mycket svårt att tala om en ”riktig” slump. En sådan slump att vad som helst kan hända när vi till exempel singlar slant. Begreppet entropi är graden av oordning(kaos) i ett jämviktssystem. Total oordning är svårt att åstadkomma. Det lär finnas en bok där en ohygglig massa siffror står uppradade i slumpmässig ordning. Hm. Undrar hur många årgångar den finns i. Statistiker har visst använt sig av den i olika sammanhang. Aktuarier har använt slump vid uträknandet av försäkringspremier. Kryptovalutornas blockkedjor kräver äkta slump. Det finns pseudoslump som resultat av olika algoritmiska operationer. De är inte riktiga slumpgeneratorer utan ordningen kommer tillbaka för eller senare. Vill man skapa en ren och matematiskt användbar slump och komma så nära som möjligt, att allt kan hända, måste man gå till den analoga världen och hitta något som uppträder så slumpmässigt som möjligt. Ett exempel är vitt brus. I äldre TV-apparater med analog mottagning, hördes vitt brus när skärmen visade "myrornas krig". I dessa frekvenser går det tydligen få fram äkta slump enligt vissa beräkningar…

Zzz Zzzz Zzznaaark

Har du somnat?

Jo, det blev lite för mycket. Tack och lycka till med dina tankar!

Tack själv, Texten är din! Ha det bra. Hej då!

Text Dag Almerheim

UTGÅVA 2019:01

Foto: Pixabay/Wikilmages, detalj.

De elaka

Rolf Karlman om en period i Finlands historia som kanske bäst går att likna vid vilda västern.

Av: Rolf Karlman
2019 : Kvartal 1 | 27 april, 2019

Elefanter. Foto: Pixabay

L´Art Brut – Den oanpassade konsten och …

Lena Månsson om en av de främsta målarna inom l'Art brut, Aloïse Corbaz.

Av: Lena Månsson
2019 : Kvartal 1 | 27 april, 2019

Omslagsbild, beskuren.

Ett slags feministiskt manifest

BOK | Julia Hariz har läst Aase Bergs senaste roman ”Haggan”.

Av: Julia Hariz
2019 : Kvartal 1 | 27 april, 2019

Amos Oz, Foto: Michiel Hendryckx / Wikimedia Commons.

Amos Oz

Erik Cardelus om den nyligen bortgångne författaren och journalisten Amos Oz.

Av: Erik Cardelus
2019 : Kvartal 1 | 27 april, 2019

Maxim Gorkij kring sekelskiftet 1900. Bild: Wikimedia commons

Maxim Gorkij i Finland och Sverige

Rolf Karlman om den ryske författaren Maxim Gorkijs tid i Finland och Sverige.

Av: Rolf Karlman
2019 : Kvartal 1 | 06 april, 2019

Detalj ur omslag

Medicinturism

BOK | Lilian Montmar har läst ”Medicinturism. Gränsöverskridande sjukvård i teori och praktik” som utkom 2019 på Gidlunds förlag. För Tidningen Kulturen gör hon nu en detaljerad redogörelse av antologin som behandlar...

Av: Lilian O. Montmar
2019 : Kvartal 1 | 06 april, 2019

Kama sutra

Kamasutra

Den arkaiska indiska texten är på en och samma gång en handbok om könsumgänge, en politisk traktat och en roman. Guido Zeccola har läst Wendy Donigers ”Erotic Spirituality and the...

Av: Guido Zeccola
2019 : Kvartal 1 | 06 april, 2019

Svartsjuka, målning av författaren.

När självgodheten allierar sig med den d…

Estoardo Barrios Carillo kommenterar artikeln ”Idoler som anklagas”, vilken publicerades i Metro den 15/3.

Av: Estoardos Barrios Carillo
2019 : Kvartal 1 | 06 april, 2019

”Missfärgade glasrutor”, installation Franciscuskapellet i Nyköping, juni 2018 Foto: Maria Rosenlöf

Att bli fullständigt uppslukad av det li…

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads konstnär, Ida Rödén.

Av: Ida Rödén
2019 : Kvartal 1 | 06 mars, 2019

Omslag, detalj. Bilden är roterad 90 grader motsols.

En Landnamabok

BOK | Gunnar Lundin har läst Michael Economous senaste diktbok Christos/Ötzi.

Av: Gunnar Lundin
2019 : Kvartal 1 | 06 mars, 2019

Omslag, detalj

Att vara Anna i Världen

BOK | Bo Bjelvehammar har läst Anna i Lund, en samling dikter av Anna Rydstedt som tidigare enbart publicerats i studenttidningen Lundagård.

Av: Bo Bjelvehammar
2019 : Kvartal 1 | 06 mars, 2019

Marie Bashkirtseff, I studion (1881), detalj.

Skrivandet som samtalspartner

Elin Parkman Smirnova ger en läsning av konstnären Marie Bashkirtseffs dagbok.

Av: Elin Parkman Smirnova
2019 : Kvartal 1 | 06 mars, 2019

Bokomslag ”Internet bakom taggtråden”, detalj.

Ryska mästerverk

BOK | Varlam Sjalamov, 1900-talsförfattare och Liza Alexandrova-Zorina, rysk nutida journalist, så olika men ändå med beröringspunkter. Båda aktuella med svenska utgivningar.

Av: Thomas Wihlman
2019 : Kvartal 1 | 27 februari, 2019

Detalj ur omslag

Vem äger rätten att tala om att åldras?

BOK | Thomas Wihlman har läst Hanne Kjöllers senaste bok.

Av: Thomas Wihlman
2019 : Kvartal 1 | 27 februari, 2019

Detalj ur omslag

En prisad roman

BOK | Sebastian Andersson har läst Johanna Frids kritikerrosade debutroman Nora eller Brinn Oslo brinn.

Av: Sebastian Andersson
2019 : Kvartal 1 | 27 februari, 2019

Detalj ur omslag

Mormorordning, hägringsöar

BOK | Millan Jonsson har läst Kalle Hedström Gustafssons diktbok ”Mormorordning, hägringsöar”.

Av: Millan Jonsson
2019 : Kvartal 1 | 27 februari, 2019

Bild: Porträtt av författaren (beskuret). Foto: Matti Koli

Hej Vilt

BOK | Theodor Hildeman Togner om Mimmi Corneliussons romandebut ”Hej Vilt” som utkom 2018 på Lesbisk Pocket.

Av: Theodor Hildeman Togner
2019 : Kvartal 1 | 06 februari, 2019

Detalj ur omslag

Berget är livets moder

BOK | Bo Bjelvehammar har läst Paolo Cognettis ”De åtta bergen”, en bok om att utforska världen och att utforska varandra.

Av: Bo Bjelvehammar
2019 : Kvartal 1 | 06 februari, 2019

Bild: Hebriana Alainentalo

Några tankar om musiken

Denna text är en stark bearbetning av en gammal essä jag skrev för nu ca 10 år sedan. Det är den första delen av en artikelserie om musiken. Jag ville...

Av: Guido Zeccola
2019 : Kvartal 1 | 06 februari, 2019

Koltrast. Foto:Pixabay

En koltrasts sång och hemfärd

Människorna rör sig oroligt på jorden, var för sig eller tillsammans. I krig såväl som i fred ser de sig upptagna av problem de själva skapat. Där borta kämpade också...

Av: Robert Halvarsson
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Båt. Foto: Pixel2013/Pixabay.

Om poeten Lars Fredin

BOK | Den store svenske poeten Lars Fredin (1919-1988) är på nytt aktuell. Eftersom vi fortfarande är några som minns, och läser, honom. Särskilt samlingen Båtöga, men också resten. Lars Fredin medgav...

Av: Carsten Palmer Schale
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Detalj från omslaget

Poetisk besvärjelse över ett medvetande

BOK | Lidbeck hittar ord i naturen som i sitt eget minne då hennes arv tar sig ända ut i haven och hämtar och vandrar via släktled genom skogarna hem till det...

Av: Benny Holmberg
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Kaos. Foto: Aitoff/Pixabay

Utdrag ur Overkill

”Med hjälp av GPS fann dom mig. På taket till centralbyggnaden. Dom säger att jag frös. Jag stod vid kanten till evigheten i bara kalsonger och nattskjorta.”

Av: Ulf Olsson
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Bar-Sur-Aube

Bachelard och den poetiska föreställning…

”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)

Av: Mattias Lundmark
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Porträtt, Adonis. Foto: Mariusz Kubik (Wikimedia commons), redigerad version.

Adonis och den alkemiska förbindelsen me…

Sigrid Kahle fördjupar sig i en viktig aspekt av poeten Adonis liv och verk: frågan om civilisationerna i världen gäller graden, inte arten. Fosterlandet är språket, språket är fosterlandet.

Av: Sigrid Kahle
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Överhögdal inlandsbanan Foto: Wikimedia commons

Resor på Inlandsbanan

Tommy Enström om att resa, skriva och minnas.

Av: Tommy Enström
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Uggla Foto: Pixabay

Hötorgskonst och äpplen

Ska essän, som är poesins prosaiske syskon, vara för de välmående lätt uttråkade och ge kittlingar och halsbrytande perspektiv? Eller för den som har det svårt?

Av: Gunnar Lundin
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Dag Almerheim, Nio sparade spår

Se upp! Tänk dig för

Jag vill nyansera vardagstanken och befria den från sin ofta förutsägbara elektromagnetiska kompass, för att visa att vi kan ta oss till ställen som vi inte visste fanns. Det är...

Av: Dag Almerheim
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Människor i samtal. Foto: Pixabay

Den kulturkritiska essän som litterär fo…

Såväl samtal som essäer handlar om åtminstone någon form av utbyte. De är redskap för medvetenhet. Utbyte har att göra med förmågan att ge och att ta emot. Att lyssna...

Av: Carsten Palmer Schale
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Månadens lyrik

voieferréehorizonvisuelcarton

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Månadens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Månadens lyrik | 03 juni, 2019

Foto: Sebastian Andersson

Månadens lyrik | 2019:03

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads lyrik, av Helga Krook.

Av: Helga Krook
Månadens lyrik | 06 mars, 2019

Odilon Redon, Ofelia (beskuren).

Månadens lyrik | 2019:02

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik, dikter av Jyrki Souminen.

Av: Jyrki Suominen
Månadens lyrik | 06 februari, 2019

Odilon Redon, Ofelia (beskuren).

Månadens lyrik | 2019:01

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik. Dikter av Cecilia Persson, i urval av Per Nilsson.

Av: Cecilia Persson
Månadens lyrik | 10 januari, 2019

Odilon Redon, Ofelia (1900-1905).

Månadens lyrik | 2018:11-12

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik med Göran af Gröning, Michael Economou, Peter Harström.

Av: Super User
Månadens lyrik | 07 december, 2018

Mer lyrik
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.