Foto: Privat
  • Ledare
  • Publicerad:

Ledare | 2018:09-10



I dagens politiska situation lägrar sig ett mörker över världen, ett mörker där människor blir alltmer rädda och ropar efter förändring. Det som sökes är en konservativ förändring, ett sökande högerut på den politiska maktskalan. Till synes längtar människor tillbaka till en gyllene tidsålder. Det är som om det ganska nyligen slagit folk att det var bättre förr. Högerkrafter i Sverige citerar Per-Albin Hansson, gör Astrid Lindgren till sin och kidnappar folkhemsbegreppet från Socialdemokraterna. Folkhemmet, måste vi påminna oss, är ett begrepp som i Tyskland användes lika mycket av Nazistpartiet som av de socialistiska partierna, med andra ordet ett begrepp som inte är främmande för högerpopulismen. I Sverige kom det att betyda ett samhälle för hela folket byggt på jämlikhet och samförstånd. Idag andas begreppet nostalgi, en längtan tillbaka till något fast och säkert i en tid av fruktan och osäkerhet. Frågan jag ställer mig är om denna nostalgi äger någon giltighet och om det inte är andra krafter som behövs för att trygga människans existens i världen.

Farorna för människans existens blir allt flera och allt djupare för vad dag som går. Klimatförändringarna hotar att smälta permafrosten som binder stora mängder metangas vars frigörande kommer att accelerera klimatförändringarna alltmer. Vi har krig, naturkatastrofer och därmed flyktingströmmar runt snart när hela planeten. Ingenstans verkar ett botemedel finnas, annat än att fortsätta som förut och hoppas på att det nyliberala ekonomiskpolitiska projektet kan finna lösningarna inom sina egna ramar. Systemet, menar man, behöver endast finjusteras för att problemen ska lösas. Men att det kan finjusteras på ett sådant sätt håller jag för otroligt, lika otroligt som att marknadsekonomi och demokrati är intimt sammankopplade. Där marknadsekonomi finns, har det hävdats, finns också demokrati och vice versa. Kina visar sig vara ett tydligt motexempel, ett motexempel som inom några år kommer att vara den enskilt största ekonomin och marknaden i världen om än satt under ett diktatoriskt politiskt system.

Nåväl, jag kommer naturligtvis inte här att lösa problemen. Om de har en lösning så ligger den i framtiden eller förborgad i vår historia. Men känslan av en förestående katastrof är tydlig och såväl nostalgin som ett cementerande av det nuvarande systemet tycks mig farligt. Jag slås av Anne Carsons ord: ”Inte skulle ögonblickens mekaniska död komma rasande över oss som mörker, om vi inte stannat upp för att se oss om efter ljuset”. Orden betecknar väl den nostalgi som ligger i många av de högerpolitiska projekt som idag genomsyrar västvärlden, inte minst Sverige.

Jag kommer här att peka på ett, som jag menar, nödvändigt men inte tillräckligt villkor för en samhälls- och systemförändring som möjligen kan vända utvecklingen. Förändringspotentialen ligger i oss själva som människor, i vår kapacitet till tänkande. Min utgångspunkt är min mångåriga erfarenhet som docent och universitetslektor i filosofi vid Konsthögskolan vid Umeå universitet. Det är universitetens, konstens och filosofins roll för civilisationsbygget som sådant jag vill lyfta fram. Att tro på dessa företeelser, att återupprätta dem, kan tyckas nostalgiskt i sig, men jag vill hävda att de snarare är institutioner och företeelser som ofta varit framåtriktade och systemkritiska, även om de två senare idag lever i samhällets marginaler. Min utgångspunkt blir universiteten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Traditionellt sett har universiteten varit ett av demokratins fundament. Det har stått för bildning, forskning och kritiskt tänkande. Inte sällan har en omfattande systemkritik gjort sig gällande, en kritik syftande framåt mot något nytt. Detta framåt, som hämtar sin kraft i upplysningen, bygger just på bildning och fri forskning. En passande beteckning på ett sådant universitet är forskningsuniversitet, ett universitet där meningsskiljaktigheter möts, stöts och blöts i demokratisk, om än inte alltid vänskaplig, anda.

Men idag kan vi läsa att Umeå universitet karaktäriserar sig som ett utbildningsuniversitet. En anledning är att det alltmer trycks på att forskningsmedel ska sökas externt i konkurrens, och konkurrensen är mördande. Denna externfinansiering innebär att allt mindre procentandel forskning ingår i de akademiska tjänsterna. När man dessutom döper om forskningsandelen i lektorstjänsterna till kompetensutveckling, en utveckling som bestäms av universitetsledningen, innebär det att allt mindre forskning faktiskt görs på universiteten. Kompetensutveckling syftar i hög grad till att utveckla just utbildningskompetensen hos lektorer. Dessutom innebär strategiska satsningar, satsningar som ska ha en direkt tillämpbarhet i samhället inom det nyliberala ekonomiskpolitiska projektets ramar, att en än mindre grupp kommer ifråga för forskningsmedel.

De Akademiska rättigheterna, stipulerade i Högskolelagen, kap. 1: 6 §, lyder:

För forskningen skall som allmänna principer gälla att
   1. forskningsproblem får fritt väljas,
   2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och
   3. forskningsresultat får fritt publiceras.

Dessa rättigheter är idag starkt beskurna. De rundas och marginaliseras av strategiska satsningar och dessas inverkan på fördelning av externa forskningsmedel. Satsningarna är också till men för den akademiska bildningen och det kultur- och/eller civilisationskritiska tänkandet. Universitetens utbildning kännetecknas alltmer av enfaldstänkande än mångfaldstänkande, ett enfaldstänkande som innebär att studenter utbildas för att passa in i det ekonomiskpolitiska projektet, ett projekt som redan på 90-talet omtalades som den enda vägens politik. Det är en farlig väg att slå in på, en dogmatisk väg som sätter ramar för forskningens och bildningens kritiska mångfaldsperspektiv. Som universitetslektor är det min starka uppfattning att ett sådant mångfaldsperspektiv borde vara rättesnöre för alla institutioner involverade i högre utbildning och forskning, en uppfattning som inte anses vara utslag av sunt förnuft idag. Tyvärr menar jag därför att utbildningsuniversitet är en korrekt etikett på Umeå universitet idag, utbildningsanstalt är ett än mer passande namn. Forskning är en lyx som berör en allt mindre grupp lektorer, docenter och professorer. Utbildning och administration är de verkliga kärnämnena. Universiteten är idag byråkratier och de har högskolefierats.

Den yngre generationen som nu utbildas på universiteten har från början skolats in i ett mycket instrumentell tänkande vad gäller utbildning. Det gör det än svårare att hävda fritt kritiskt tänkande, mångfald och fri forskning. De eftersträvar en utbildning som ger dem en bra chans inom ramarna för det system de utbildas för att ingå i. Studenterna har blivit universitetens produkter, produkter universiteten konkurrerar med på en öppen marknad. Så ser vi också universitetens marknadsanpassning. Universiteten vänder sig till marknaden, efterfrågar vad den behöver och utbildar därefter. Att inbilla sig att marknaden är till för människorna och inte tvärtom utmålas som en tankevurpa idag, som idealistisk utopism.

Jag önskar att forskare och akademiker som faktiskt besitter makten att äga dessa frågor, om de vill och törs, börjar manifestera den makten, ta den tillbaka. Som det nu är ligger makten hos ledningarna på universiteten och en tydlig top-downstyrning utmärker dem. Menligheten av detta system har fått sitt tydligaste uttryck i Macchiarinaffären på Karolinska institutet. Det är samma ledningssystem på alla våra universitet, men än så länge är det bara på KI det lett till dödligt resultat, åtminstone efter vad vi vet. Vi dinglar dock alla i samma galge. Så hur ska makten återtas? Det är ju tyvärr förunderligt tyst på universiteten.

Det nödvändiga, men inte tillräckliga, villkor jag föreslår är att tänkandet återinträder på universitetens arena. Hannah Arendt, välförtjänt filosofen på modet, uttrycker det väl: ”Av tänkandets alla ting är poesin det som står tänkandet närmast, och ett poem är det minst tingslika av alla konstverk… Tänkande och kognition är inte samma sak. Tänkandet, konstverks källa, är manifest utan omvandling eller förändring i all stor filosofi, medan den utmärkande manifestationen för kognitiva processer, genom vilka vi skaffar oss och samlar kunskap är vetenskaperna. Kognition strävar alltid efter ett givet mål…men när detta mål är nått, så har den kognitiva processen nått sitt slut”. Vad som utmärker universitetens marknadsanpassning och konkurrensinriktade utbildnings- och forskningssystem idag är vad Arendt benämner kognition. Målen är satta, systemet intakt, och nu ska universiteten förse marknaden med konkurrenskraftiga varor. Tänkandet, det som ger oss konst, filosofi, mångfald och kritiskt tänkande trycks undan, anpassas till marknadsmodeller som är dem främmande.

Ett annat stridsrop kom från poeten och Nobelpristagaren i litteratur Octavio Paz: ”Alltsedan Parmenides har vår värld varit den klara och kraftfulla distinktionens värld, distinktionen mellan vad som är och vad som inte är. Vara är inte icke-vara. Denna första utrotning—därför det var ett uppryckande med rötterna av varat från det ursprungliga kaoset—konstituerar grunden för vårt tänkande. På denna föreställning byggdes de ’klara och distinkta idéernas’ byggnad, som, om den har gjort västerlandets historia möjlig, också har dömt till brottslighet varje försök att få grepp om varat med andra medel än med dessa principer. Mysticism och poesi har därför levt ett underordnat, hemligt och förminskat liv. Sprickan har varit outsäglig och konstant. Konsekvenserna av denna förvisning av poesin blir mer skrämmande för var dag: människan är förvisad från det kosmiska flödet och från sig själv”.

Vi har tappat bort oss själva, vi vet det men är rädda för att uttrycka det. På universiteten vet man det mer än någonannanstans men ingen vågar uttrycka det. Konsekvenserna för visselblåsarna på Karolinska institutet vad gäller Macchiarinaffären förskräcker och skrämmer. Tänkandet har gått vilse och ersatts av kognition och information. Universiteten präglas idag mer av informationsutbyte än av kommunikation, mer av kognition än av tänkande. Han, Byung-Chul uttrycker sig väl när han menar att information helt enkelt är momentant tillgänglig, den förmedlas och står oemotsagd. Tänkandet, får vi påminna oss, är långsamt, en utdragen process som inte svarar upp mot dagens snabba effektivitetskrav. Ordet eftertänksam uttrycker det väl.

Fegheten hos de flesta av oss akademiker, fegheten för att uttrycka våra tankar, kommer dock att bestraffa oss. Vi färdas allt längre ner i det nyliberala ekonomiskpolitiska projektets malström, styrda av kognition, av instrumentell rationalitet. Vi vet det, men cyniskt knyter vi handen i fickan och cashar in vår månadslön, gör oss blinda för vad universitetet en gång var. Vi som anställda har nu blivit universitetets produkter, universitetet statens och staten det nyliberala ekonomiskpolitiska projektets. Ett utryck för den enda vägens politik. Något långsamt uttänkt, kreativt och originellt göre sig icke besvär.

Så är då hoppet ställt till tänkandet som nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att komma tillrätta med problemen vi står inför naivt och utopiskt? Är det en nostalgisk och galen tro att konst och filosofi är av största betydelse för civilisationsbygget som sådant? Det är givetvis ett enormt projekt att bryta sig ur det nuvarande destruktiva systemet, kommunicera istället för att informera, bryta illusionen av den enda vägens politik, manifestera vår makt att ta tillbaka frågan om forskning och bildning från det ekonomiskpolitiska projektets järngrepp, det verkar helt enkelt vara ett enormt projekt att åter börja tänka. Jag vill dock hävda att det är än mer naivt och utopiskt att tro att det system som lett oss till katastrofens rand också självt ska lösa de problem det ställt till med. Låt mig så avsluta med Albert Einsteins ord: ”Det intuitiva medvetandet är en helig gåva och det rationella medvetandet dess trogna tjänare. Vi har skapat ett samhälle som hedrar tjänaren och glömt gåvan.”

   

                     

UTGÅVA 2018:09-10

Harlan Ellison från en läsning på D.V. Foto: Pip R Lagenta

Harlan Ellison 1934-2018: Pina och plåga…

”Som en modern Balzac kartlade han oförtröttligt livet i amerikanska storstäder, i Los Angeles, Detroit, Las Vegas, New York… Och nästan alltid sönderfallet bakom fasaderna.” Ivo Holmqvist minns författaren Harlan...

Av: Ivo Holmqvist
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Broschyr (beskuren). Foto: MSB

Är orange orons färg?

Aldrig så bra som nu. Ekonomin går som tåget, arbetslösheten sjunker, herrlandslaget har spelat (bättre än väntat) VM och sommaren är här. Men läget är orange – som krig, kris...

Av: Erik Cardelus
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Svamp. Foto: Benny Holmberg

Likhetens estetik

Att söka den ultimata likheten i det absolut konforma, som en flyende chimär där ständigt nya olikheter uppträder och andra likheters centrum menar sig äga auktoriserat ärende

Av: Benny Holmberg
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Foto: Okänd

Tro och vetande, klassisk konflikt i mod…

Om medvetandets natur, förhållandet mellan vetenskap och religion, mellan fakta och värderingar, upplysningens rationalitet kontra myter och berättelser och tradition kontra nödvändigheten av nya insikter och en uppdatering av traditionell...

Av: Patrik Stigsson
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Detalj från omslaget

Att utrota sina egna

BOK | Bo Bjelvehammar har läst Lena Einhorns Geniet från Breslau och ser en bok som på ett mästerligt sätt skildrar ett lands förvandling, olyckliga strategiska beslut och oförmåga att tänka i...

Av: Bo Bjelvehammar
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Tango. Foto: pinthemapproject/Pixabay.

När det rådde dansförbud i Finland

Rolf Karlman ger en kort reflektion över det besynnerliga beslutet att förbjuda människor från att dansa.

Av: Rolf Karlman
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Detalj från omslag

En bräcklig figur i marginalen

BOK | I Bo Bjelvehammars sökande efter ursprung och bevekelsegrunder för Emil Kléens poesi framträder poetens hembygd med det öppna skånska Ringsjölandskapets odlade marker, träddungar och vatten som avgörande markörer och inspirationskällor...

Av: Benny Holmberg
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Pressbild. Foto: Patriez van der Wens

It´s a Tragedy

SCENKONST | Anna Bergqvist har sett POSTE RESTANTES senaste production It’s a Tragedy, en föreställning som till stor del bygger på överraskningsmomenten.

Av: Anna Bergqvist
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Judith Owen. Foto: Press

Att upptäcka, på nytt

MUSIK | ”Judith Owen är både påhittig och fantasifull i närmandet av andras material, hon har dessutom en röst med stor närvaro, med intensitet och framförandet andas en själfull passion.”

Av: Bo Bjelvehammar
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Romantisk renässansträdgård! Foto: Graham

Norrvikens trädgårdar

Rudolf Abelin letade med ljus och lykta efter en ny plats för att förverkliga sina paradisiska trädgårdsvisioner, och han lockades till norra Skåne och trakterna kring Båstad av vännerna Ellen...

Av: Belinda Graham
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Detalj ur ”I Bråvalla bokskog”, omslag.

Intressant läsning om bokälskare och bok…

BOK | I en nyutkommen vacker bok botaniserar den lärde Norrköpingsbibliotekarien Ola Gustafsson bland östgötska boksamlingar som han håller i gott förvar på en nerlagd flygflottilj.

Av: Ivo Holmqvist
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

26th Street, hörnet till Mahabandoola Rd, Yangon.

En vördad oas mitt i Yangons (Rangoon) m…

Följ med Tarja Sami-Jacobson till Rangoon, Myanmar, på en fotografisk bildessä. Läs historien om den judiska församlingen och synagogan i staden, deras historia, nutid och framtid.

Av: Tarja Salmi-Jacobson
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Höstvatten. Foto: Bengt Berg

Utdrag ur: Jag går där jag gick

Bokens titel, Jag går där jag gick, är ett hommage till den finske diktaren Pentti Saarikoski, som döpte en av sina tidiga diktsamlingar till Jag går där jag går. Men...

Av: Bengt Berg
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Foto: artikelförfattaren

De svarta änglarna

Om dem som kommer flygande när vi som mest behöver dem. En kort betraktelse kring något ont som förde med sig något gott.

Av: Super User
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Ur sviten ”Rörelser”. Foto: Mats Caldeborg

Om det blå och en fågel på hjul med stöd…

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens konstnär Mats Caldeborg. Med utgångspunkt i en det "blå": en fågel, en skulptur ur sviten "rörelser", ger Caldeborg en litterär och bildmässig reflektion över världen...

Av: Mats Caldeborg
2018:09-10 | 12 oktober, 2018

Porträtt av författaren. Foto: Gunnar Lundin

Samhälle och poesi

Patrick Modianos sätt att minnas, Henry David Thoreaus sätt att leva i naturen har anknytning till poesin. Och poesi har en etisk sida som gör den till en del av...

Av: Gunnar Lundin
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Illustration: Fredrik Jonsson

Fredagsbönen | 2018-10-12

Äntligen fredag, din skänk från ovan när solen din har gått i nedan! Kräng på dig mysoverallen och slå upp GT:n, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Pressbild: Draw the line. Illustration: Malin Biller.

Draw the line

BOK | Marja Beckman har läst serieantologin Draw the line.

Av: Marja Beckman
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Detalj från omslaget

En sång till den som fortfarande pundar

BOK | Recension av Jyrki Suominens debut, diktsamlingen En sång för den som fortfarande pundar, åtföljd av tre dikter.

Av: Per Nilsson
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Otar Imerlishvili. Foto: Rimma Markova.

Otar Imerlishvili, glädjens konstnär frå…

KONST | ”Otar Imerishvilis bildvärld är fylld av små detaljer som man kan fördjupa sig länge i, som hos Sven Nordqvist, men här ofta i ett stadslandskap. Dock viktigast av allt innehåll...

Av: Irina Persson
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

The Sound of Music på Intiman 2018. Foto: Belinda Graham

Film är bäst på teater

SCENKONST | Broarna i Madison County, Så som i himmelen, Ghost och The Sound of Music lockar teaterbesökare. Belinda Graham ger en genomgång av fyra föreställningar som nu spelas på svenska teaterscener.

Av: Belinda Graham
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Foto: Privat

En essä om ondskan som företeelse och i …

Carsten Palmer Schale fortsätter sin odyssé in i ondskans domäner. Läs del 2 av 4. Missa inte heller del 1 i Tidningen kulturens utgåva 2018 nr 8.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Foto: Okänd

Andra människors minnen

En novell om historien i tillblivande, individens och kollektivets berättelser. Om de nära relationerna mellan tid, kroppar, och känslor.

Av: Monika Orski
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Foto: Privat

Målande prosa

Två korta målande prosatexter av Per Teofilusson

Av: Per Teofilusson
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

© Corbis. All Rights Reserved. Credit © Hulton-Deutsch Collection/CORBIS

Spanska inbördeskriget som litterärt mot…

Erik Cardelus sonderar de senaste fem årens litterära produktioner efter motiv från Spanska inbördeskriget och finner att ämnet: både konkret och metaforiskt, är i allra högsta grad levande.

Av: Erik Cardelus
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.