Foto: Privat

En essä om ondskan som företeelse och i sig (II)



Carsten Palmer Schale fortsätter sin odyssé in i ondskans domäner. Läs del 2 av 4. Missa inte heller del 1 i Tidningen kulturens utgåva 2018 nr 8.


Detta är del II av IV.

ONDSKA! Visst reagerar vi ofta spontant på det sättet när något ohyggligt inträffar. KORSFÄST! Hämnas! Inför dödsstraff! Lås in fanskapet på verklig livstid och släng bort nyckeln! Ja, det är nog mycket mänskligt att drabbas av sådana känslor, och att i ögonblicket ge utlopp för vad som alltså ”bör göras”. Men är vi själva mindre ”onda” då, än de vi så snabbt begabbar och fördömer? Kanske, och troligen. Men vi är nog inte väldigt goda heller.

VALET OCH SITUATIONEN

En generell regel kan vara en god sammanfattning av erfarenheten av många enskilda val — men kan inte utgöra den yttersta instansen för handlingsvalet. Uppfattningen av den enskilda — den unika — mellanmänskliga situationen, i vilken det kan finnas drag, som inte täcks av den befintliga regeln, har företräde.

Valet har för övrigt minst två sidor. Valet här-och-nu tillsammans med en medväljande individ, som inte behöver innebära något annat än val av — låt oss säga — "situationsdefinitioner", utgör därvid den ena sidan (hur ser det hela ut, hur skall vi göra, vad skall vi tänka). Valets andra sida handlar däremot ofta om mer "drastiska val" i mer eller mindre individuella eller kollektiva akutlägen. Valen hänger dock ihop.

ANSVARET

Känslor är för mig för-moraliska. Medkänslan pekar vidare på människans predikament som primärt social och medmänsklig. Som an-svarig människa. I alla medmänskliga och mellanmänskliga förhållanden ingår ett mått av moral. Denna moral kan formuleras på olika sätt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Uppenbart är emellertid, förefaller det, att just medkänslan är en (medfödd) dygd som tar andra människors verklighet på allvar. Deras inre liv och känslor lika väl som deras yttre omständigheter. Medkänslan är en aktiv beredskap för samhörighet och solidaritet. Men vi föds nog också med motsatta impulser.

Denna 1700-talsuppfattning (Rousseau, Hume) har också på sina håll åter blivit modern. Ett barn skiljer inte mellan egen och andras olycka. Det gjorde inte heller Jesus. Det gjorde inte heller många stora moralfilosofer (det bästa hos Bentham och Mill). En babys klagan i barnsalen tas upp av de övriga; sympatigråt kallar vi det. Vi sitter alla i samma båt. I den mån vi tar den moderna och försvarbara civilisationen på allvar, sitter vi också i samma båt; en båt som vi alltså alla — och gemensamt — bär ett ansvar för. Vi bör dock här inte glömma bort den ”dåliga” sida, vi också bär på, den förvrängda typen av Gemeinschaft, varom Tönnies, Renvall och Asplund talar.

När vi strävar efter att göra våra barn till ansvarsfulla personer hjälper vi dem till mognad. Det ansvar vi har för det vi gör, själva eller ihop med andra, varierar dock med de sociala och politiska strukturer eller situationer inom vilka vi agerar; men det växer med mognad. "Det var hans fel" eller "Det var hon som gjorde det" är typiska repliker i ett evigt mänskligt drama som spelas upp på nytt i varje generation.

Denna sorts omognad tenderar att förlängas in i vuxenheten. Nästan alla har en ursäkt när saker går fel. I maktens korridorer läggs dimridåer ut när maktmissbruk och korruption avslöjas. De som skall ta sitt ansvar gör det långtifrån alltid. Samtidigt råder ingen brist på personer, som snabbt tar åt sig äran för det som går bra.

Vi är ansvariga inför världen — och oss själva. Men vilken roll spelar den nutida massan för individens och den invigda gruppens ansvarskänsla? Ja, menar jag med viss emfas: vilken roll spelar massmedia? Enligt min ringa åsikt, är massmedia betydligt mer intresserade av ondska och sensationer än av godhet och vanligheter. Varför? Som någon författare uttryckt det:

”Ondska är ju mycket roligare än godhet, eller hur (min kurs)”?

Kierkegaard menade att massan gör individen förhärdad och oansvarig; att den försvagar ansvarskänslan genom att förminska den till ett minimum. Augustinus för ett långt resonemang om ansvar, i sina Confessiones, närmare bestämt i anslutning till sina meditationer över sin ungdoms syndiga leverne; och liksom Aristoteles och existentialisterna hävdade han det personliga ansvaret. Men att ansvaret är personligt, innebär inte att vi inte har ansvar också för andra — och de för oss; att vårt ansvar är delat och gemensamt.

Ändå kan man, vid läsningen av etisk litteratur, få den uppfattningen, att ansvar enbart har med det egna att göra (se till exempel Holte, R., Hof, H., Hemberg, J. & Jeffner, A.: Etiska problem. Verbum. Stockholm, 1970, s. 67ff). "Jag tar mitt ansvar" eller "Han är ansvarig för sina handlingar" (under vissa betingelser; och det är just dessa som ofta diskuteras i den akademiska litteraturen på området) kan det till exempel heta. Och, visst: Jag såväl som Du och Han eller Hon eller Hen är naturligtvis ansvariga för sina handlingar.

Ur ett socialt perspektiv ter det sig, enligt min åsikt, emellertid mer än rimligt att hävda, att detta ansvar dels är ett ansvar som omfattar både egna och andras gärningar, dels är ett ansvar som är delat med andra. I vilken grad det handlar om ansvar för andras gärningar respektive om delat ansvar är, tycks det mig, snarare en fråga om betoningar längs en skala mellan extremer. För mig förefaller därmed en rimlig mittpunkt på skalan — den punkt vi ständigt bör utgå från — vara det gemensamma eller delade ansvaret; alltså medansvaret.

Somliga betonar sålunda det egna ansvaret för egna gärningar; mest extremt troligen Sartre (till exempel i romanen om Jean Genet; till exempel i ett av sina båda filosofiska huvudverk, L´Être et le néant). Andra betonar sålunda det absoluta ansvaret för den Andre; mest extremt förmodligen Lévinas (till exempel i huvudverken Totalité et infini och Autrement qu´être ou au-déla de l´essence).

Beträffande tankegångarna om andras absoluta ansvar för våra gärningar respektive vårt egna absoluta oansvar för andras gärningar förekommer väl dessa sparsamt i den filosofiska facklitteraturen, men tycks icke desto mindre ha ymnigt med företrädare i den konkreta vardagsverkligheten. Ett "Ta hand om mig; hjälp mig!" är heller inte bara ett uttryck för en slapp oansvarighet — utan i vissa fall även ett berättigat krav (till exempel i fall av viss mentalsjukdom eller på operationsbordet).

Men ibland handlar det om just slapp oansvarighet. Detta med att vara absolut oansvarig för andras gärningar (och i vissa fall till och med sina egna) — i den mån vi inte är djupt och direkt involverade i något gemensamt och medvetet projekt — är en betydligt mer bekymmersam historia.

Frågan är rentav, om inte detta är ett mycket vanligt förhållningssätt i vår tid?! Dessutom har vi åtminstone en författare i "vår tid" (Hitler) som med kraft framfört denna ståndpunkt rörande åtminstone "vissa andra", och många som i kritiska ordalag berört attityden (Lasch, Cox, C.W. Mills, Weber, Habermas, Ofstad osv.) som sådan — i avsikt att eliminera den.

En lång rad betydande tänkare har emellertid både direkt och indirekt naturligtvis pläderat för medansvaret, ehuru från delvis olika utgångspunkter och med olika språkbruk. Öppna företrädare för medansvaret har till exempel varit Perikles, stoikerna, Konfucius, Jesus, författarna av Bhagavad gita och de bhaktifromma, Thomas av Aquino, Marx, Mill, Buber, Jaspers, Jonas, Freire och Habermas.

Fenomenologer utgår med förkärlek från ett "mig" (Husserl, Schutz — delvis Mead), en enskild människa och hennes intentioner, varseblivningar och handlingar. Wittgenstein (1953) och Winch (1958 och 1970) menar att förstapersonsperspektivet (Jag) måste kompletteras med ett tredjepersonsperspektiv och att singularis måste bytas ut mot pluralis (De). Andra filosofer (till exempel Buber och Lévinas) vill komplettera (alternativt ersätta) med andra (Du) och tredje person singularis (Den Andre). Återstår därvid för oss att fundera över att också komplettera med första och andra person pluralis (Vi resp. Ni). Åtminstone Berger vill ju göra det, ehuru knappast som (renodlad) fenomenolog: människan är ett medansvarigt subjekt i en intersubjektivt bestämd värld konstruerad av medtänkande, medkänsla och samhandling (1966).

”Vi var alla medansvariga för Åmselemorden”, hävdade Jan Troell. Jag är benägen att hålla med. De allra flesta i mycket ringa utsträckning, ett fåtal andra i högre utsträckning. Men i någon mening är vi alla medansvariga för allt som händer, inte minst det onda. Varför? Därför att vi är varandras medmänniskor, och därför att vi tillsammans format en viss livsstil som inbjuder till vissa typer av aktiviteter och passiviteter.

SYFTE, VILJA OCH STRÄVAN

Grannar med valet och ansvaret finner vi, hävdar jag dristigt, syftet, viljan och strävan. Ja, de går omlott alla tre (eller fem). Ett gott syfte, en fri vilja och en stark strävan betingar i mycket hög utsträckning våra medansvariga val. Men nu berör vi begrepp, som diskuterats av tusentals tänkare i tusentals år – ej minst begreppen ”ansvar”, ”vilja” och ”val”. Begrepp som i svårighetsgrad kan minna oss om begreppen ”godhet” och ondska”. Ansvaret har vi, i denna kontext, redan berört tillräckligt. ”Godhet” och naturligtvis ”ondska” är ämnet för hela texten. Begreppet strävan vill jag här sätta inom parentes, och jag hänvisar den intresserade läsaren till mina artiklar om Kierkegaard (främst i den digitala Tidningen Kulturen).

Kvar finns främst (det fria eller ofria) valet, som vi bara snuddat vid, och (den fria eller ofria) viljan – men också syftet (avsikten som vi nämnt), som kanske kan betraktas som tändhatt för vårt viljande, väljande och handlande. Syftet bottnar då ofta i en uppfattning om det ändamålsenliga för ”saken”.

Låt mig mycket kortfattat koncentrera mig på vilja och val. Det förefaller mig i dessa fall, som om man som tänkare oftast, men inte alltid, suttit (eller gått!) där och ”tyckt”. Lite elakt uttryckt finner jag exempelvis att de flesta – med några undantag – aldrig själva varit mer än förhållandevis lindrigt belastade av ofria viljor eller val. För gemene man, däremot, har mycket ofta just detta – att vara ofri – tillhört huvudproblemen. Detta är också starka inslag i det vi skulle kunna kalla för ”omständigheterna”, men också för det vi skulle kunna kalla för ”saken”.

CARL PANZRAM

Mördaren och samhällskritikern Carl Panzram föddes 1891 och dog genom hängning 1931.

  1. Carl Panzram var åtminstone en av den västerländska kriminalhistoriens mer hemska gestalter.
  2. Carl Panzram var en påfallande insiktsfull, och filosofiskt bildad, kritiker av såväl det explicit kriminella klientelet som det fängelsesystem i USA som var aktuellt under hans egen tid.
  3. I gränssnittet mellan dessa båda förhållanden alstras tankar som vi nog alla mår bra av att betänka. Inte minst för att dessa äger giltighet ännu idag.

Här en (redigerad) kommentar hämtad från min egen artikel om Carl Panzram i Tidningen kulturen (En mördares självbekännelser, 2016).

Panzram:

"Den undre världens kodex är mycket enkel. Den är: du ska aldrig tjalla. Var aldrig någon goltupp, tjallare eller informatör. Alla skurkar vill att alla andra ska tro att de är schyssta. Samma sak med snuten. Alla vill att alla andra ska tro att de handlar utifrån principer. De berättar alltid för alla de möter om hur principfasta de är. Det är emot deras principer att göra det eller inte göra det. Det lustiga med detta är att de inte bara vill att andra ska tro det utan även tror på det själva. Men den verkliga sanningen i sakfrågan är att de lurar sig själva och förväxlar principfasthet med policy (som Panzram tycks mena skulle betyda ungefär att rätta sig efter omständigheterna, min anm.). När skurkar är schyssta mot någon är det för att det ligger i deras intresse att vara det. /.../

Samma sak med snutar. Jag kan deras knep utantill. Jag har beblandat mig med alla sorter, både i fängelset och på gatan. De och deras sätt och deras tankebanor är som en öppen bok för mig. Jag kan dem ack så väl. Jag har varit inblandad i alla möjliga sorters skumma överenskommelser med alla möjliga sorters skurkar. /.../

Således är det troligt att snuten och skurkarna arbetar ihop och samtidigt kör med dubbelspel. Och ändå gläfser var och en om sin heder och sina orubbliga principer. /.../
De som skapar och upprätthåller lagen är mer skyldiga än dem som begår de brott som strider mot lagen. Brottslingen tjänar inte något på sina brott. Det är lagskrivarna och lagupprätthållarna som tjänar mest. /.../

Innan ni någonsin ska kunna sätta stopp för brottslighet måste ni göra en helvetisk massa ändringar i systemet. Ni måste även ändra ert utbildningssystem. Ni borde utan tvivel särskilja skolor och fängelser från all politik. Som saker och ting är nu skapar ni brottslingar fortare än ni reformerar dem som redan existerar. /.../

Om ni tror att ni kan stoppa brottslighet genom att fånga oss, låsa in oss, straffa oss med era brutala handlingar, hänga oss eller grilla oss i stolen, sterilisera oss eller kastrera oss, är ni enfaldiga. Det gör bara usla omständigheter ännu sämre.

Ett barn är lätt att leda. Alla barn uppför sig på det sätt de uppfostras att göra, om de lärs rätt. Alla brottslingar är egentligen förvuxna barn. Det är ert ansvar att skapa oss eller knäcka oss. Vi är, i oss själva, misslyckanden i livet, helt enkelt för att vi inte vet bättre. /.../ Arv har väldigt lite att göra med formandet av våra liv. De huvudsakliga anledningarna till att vi är det vi är grundar sig i vår felaktiga uppfostran, brist på kunskap och vår miljö. /.../

Jag föddes som en normal människa. Mina föräldrar var okunniga, och tack vare deras bristfälliga uppfostran och en bristfällig miljö blev jag gradvis ledd in på fel väg att leva. Sakta men säkert, från dåligt till värre. Jag skickades till en reformskola när jag var 11 år gammal. Från den dagen fram till idag har jag levt hela mitt liv bland moraliska och mentala utbölingar. Alla mina kontakter, alla mina omgivningar, atmosfären av svek, förräderi, brutalitet, förfall, hyckleri och allt som är dåligt och inget som är bra”.

Ergo.

Föds man ond eller blir man det? Och vad är ondska, egentligen? Kan psykisk sjukdom förväxlas med ondska? Är den ett mer eller mindre framtvingat beteende? Kan man vara ateist och ha föreställningar om ondska? Hur kan man precisera företeelsen "ren ondska"? Eller ”ondskan i sig”?

INDIVID OCH KOLLEKTIV

Erich Fromms bok Flykten från friheten eller Escape from Freedom, som originalet heter, utkom 1941. Alf Ahlbergs Flykten från ensamheten (Ahlberg, 1953) ger många exempel på samma fenomen som Fromm tar upp, men med, enligt min mening, fylligare argumentation. Han utgår (som även Fromm) från att människans viktigaste behov är gemenskapen, och att människor, om detta behov inte tillfredsställs (som tyvärr är mycket vanligt) flyr till vilken förvrängd gemenskap som helst: livslögnen, missbruket, tyranniet.

MEN: individen i sig?

Vill man få någon rätsida på debatten om individualism och kollektivism bör man åtminstone skilja på två former av vardera slaget, som i grunden framstår som motsatser. Låt oss därvid skilja på de motsatta formerna av individualism, egoism och självförverkligande, och de motsatta formerna av kollektivism, likriktning och (organisk) gemenskap.

Om man nogsamt skärskådar innebörden i dessa uttryck, skall det visa sig, hävdar jag, att det förra ledet i de båda motsatsparen är oförenligt med all god samhällsutveckling i enlighet med de normer och värden som präglat den primärt västerländska kulturen; oförenlig med ett fritt och demokratiskt samhällsskick, medan det senare ledet omvänt utgör förutsättningar för ett sådant – och betingar varandra. Det handlar med andra ord inte här om ett alternativ utan om en syntes.

Likriktningskollektivismen vill utplåna individen genom att stöpa alla i en form. Den upplöser alla organiska gemenskaper för att ersätta den med en mekanisk enhet, centraliserad kring ”ledaren” eller ”staten” eller ”partiet” eller en ”ideologi” eller en ”religion” av något slag och stärkt genom ett ständigt underblåst hat mot någon annan grupp (judarna, muslimerna, de kristna, kapitalisterna osv.)

Vad som emellertid gör människans ställning enastående, är hennes märkliga förening, eller i vart fall potentiella förening, av individualitet och socialitet; hennes förmåga att sätta sin (visserligen begränsade) vilja mot gemenskapens vilja och nå en inre frihet, som i sin tur sätter henne i stånd att påverka gemenskapen.

Myrstacken och bikupan (ett exempel som nämns av Ahlberg) kan eventuellt på sina sätt vara mycket sinnrika samhällsbildningar, men av allt att döma förblir de sig ungefär lika över tid. De har s.a.s. ”ingen historia”.

Likriktningen hos människan kan inte genomföras utan att man gör våld på och kväver individens utvecklingsmöjligheter. I och med detta försvagas inte bara personligheten; aggressioner av olika slag frammanas, som slutligen lätt kan urladda sig i världshistoriska katastrofer.

Det finns ett inre samband mellan diktatur och krig å ena sidan och mellan demokrati och fred å den andra. Endast i en rik och levande gemenskap kan ett starkt och rikt personlighetsliv – ett självförverkligande – ha sina rötter. I den mänskliga sammanlevnaden föreligger den paradoxala lagen, att man blir rikare ju mer man ger av sig själv. Liksom människan andas ut och andas in för att kunna leva i fysisk mening, kan hennes psykiska liv endast fortgå genom ömsesidighet (se min essä om Självförverkligande).

Sålunda säger knappstöparen uttryckligen till Peer Gynt (se mina essäer om Ibsen i Tidningen kulturen):

”At vaere sig selv er: sig selv att döde/ Dog, på dig er sagtens den forklaring spildt.”

Men den gemenskap om det vilken här är fråga är alltså inte likriktningens, utan tvärtom den där var och en sätter in sitt eget i helheten, och därmed gör livet rikare både för denna och för sig själv.

KANT

Platonska idéer och former är noumena, och fenomen är saker som visar sig genom sinnena (...) att noumena och den noumenala världen är objekt för högsta kunskap, sanningar och värderingar är Platons främsta arv till filosofin. Noumenon kom till sin moderna användning genom Immanuel Kant. Han talade om tinget i sig (tyska das Ding an sich) som en filosofisk term (Wikipedia).

Noumenon skiljer sig från fenomen genom att det sistnämnda är en observerbar händelse eller fysisk manifestation som kan observeras av ett eller flera av de mänskliga sinnena. De två orden fungerar som sammanhängande tekniska termer i Kants filosofi. Som det uttrycks hos Kant (Kritik der reinen Vernunft, 1781), är mänsklig förståelse strukturerad av "begrepp i förståelsen", eller av medfödda kategorier för förståelse som sinnet använder för att omforma ostrukturerad erfarenhet till begriplig kunskap.

Enligt Kant är föremål som vi är förnuftigt medvetna om bara representationer av okända någonting – vad Kant kallar de transcendentala objekten – som tolkas a priori eller genom kategorier av förståelsen. Dessa okända någonting manifesteras inom noumenon - även om vi aldrig kan veta hur eller varför våra uppfattningar om dessa okända någonting är bundna av begränsningarna i kategorierna av förståelsen och vi därför aldrig till fullo kan känna "ting-i-sig själv".

Kant menade, att vi måste skilja mellan tinget i sig (världen som den är i sig själv) och tinget för mig (världen som den ter sig för oss då vi underkastat den våra kunskapsformer). Om tinget i sig vet vi ingenting mer än att det existerar och ger oss de intryck, det "råmaterial" som vi ordnar efter principerna tid, rum, kausalitet, enhet, mångfald etc.

Kant funderar alltså inte över verkligheten som sådan (ej heller ondskan som sådan!), hur den egentligen är, utan över verkligheten som vi uppfattar den.

Verkligheten som sådan kallar han "tinget i sig" och verkligheten som vi uppfattar den, "tinget för oss”.  

os oss". Kants filosofi har alltså kunskapsteorin som mål, inte ontologi.

Text Carsten Palmer Schale

UTGÅVA 2018:09-10

Otar Imerlishvili. Foto: Rimma Markova.

Otar Imerlishvili, glädjens konstnär frå…

KONST | ”Otar Imerishvilis bildvärld är fylld av små detaljer som man kan fördjupa sig länge i, som hos Sven Nordqvist, men här ofta i ett stadslandskap. Dock viktigast av allt innehåll...

Av: Irina Persson
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Detalj ur ”I Bråvalla bokskog”, omslag.

Intressant läsning om bokälskare och bok…

BOK | I en nyutkommen vacker bok botaniserar den lärde Norrköpingsbibliotekarien Ola Gustafsson bland östgötska boksamlingar som han håller i gott förvar på en nerlagd flygflottilj.

Av: Ivo Holmqvist
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Foto: Privat

Målande prosa

Två korta målande prosatexter av Per Teofilusson

Av: Per Teofilusson
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

The Sound of Music på Intiman 2018. Foto: Belinda Graham

Film är bäst på teater

SCENKONST | Broarna i Madison County, Så som i himmelen, Ghost och The Sound of Music lockar teaterbesökare. Belinda Graham ger en genomgång av fyra föreställningar som nu spelas på svenska teaterscener.

Av: Belinda Graham
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Svamp. Foto: Benny Holmberg

Likhetens estetik

Att söka den ultimata likheten i det absolut konforma, som en flyende chimär där ständigt nya olikheter uppträder och andra likheters centrum menar sig äga auktoriserat ärende

Av: Benny Holmberg
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Ur sviten ”Rörelser”. Foto: Mats Caldeborg

Om det blå och en fågel på hjul med stöd…

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens konstnär Mats Caldeborg. Med utgångspunkt i en det "blå": en fågel, en skulptur ur sviten "rörelser", ger Caldeborg en litterär och bildmässig reflektion över världen...

Av: Mats Caldeborg
2018:09-10 | 12 oktober, 2018

Detalj från omslaget

En sång till den som fortfarande pundar

BOK | Recension av Jyrki Suominens debut, diktsamlingen En sång för den som fortfarande pundar, åtföljd av tre dikter.

Av: Per Nilsson
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Foto: Privat

En essä om ondskan som företeelse och i …

Carsten Palmer Schale fortsätter sin odyssé in i ondskans domäner. Läs del 2 av 4. Missa inte heller del 1 i Tidningen kulturens utgåva 2018 nr 8.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Foto: Okänd

Tro och vetande, klassisk konflikt i mod…

Om medvetandets natur, förhållandet mellan vetenskap och religion, mellan fakta och värderingar, upplysningens rationalitet kontra myter och berättelser och tradition kontra nödvändigheten av nya insikter och en uppdatering av traditionell...

Av: Patrik Stigsson
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Pressbild. Foto: Patriez van der Wens

It´s a Tragedy

SCENKONST | Anna Bergqvist har sett POSTE RESTANTES senaste production It’s a Tragedy, en föreställning som till stor del bygger på överraskningsmomenten.

Av: Anna Bergqvist
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Broschyr (beskuren). Foto: MSB

Är orange orons färg?

Aldrig så bra som nu. Ekonomin går som tåget, arbetslösheten sjunker, herrlandslaget har spelat (bättre än väntat) VM och sommaren är här. Men läget är orange – som krig, kris...

Av: Erik Cardelus
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Romantisk renässansträdgård! Foto: Graham

Norrvikens trädgårdar

Rudolf Abelin letade med ljus och lykta efter en ny plats för att förverkliga sina paradisiska trädgårdsvisioner, och han lockades till norra Skåne och trakterna kring Båstad av vännerna Ellen...

Av: Belinda Graham
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Judith Owen. Foto: Press

Att upptäcka, på nytt

MUSIK | ”Judith Owen är både påhittig och fantasifull i närmandet av andras material, hon har dessutom en röst med stor närvaro, med intensitet och framförandet andas en själfull passion.”

Av: Bo Bjelvehammar
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

26th Street, hörnet till Mahabandoola Rd, Yangon.

En vördad oas mitt i Yangons (Rangoon) m…

Följ med Tarja Sami-Jacobson till Rangoon, Myanmar, på en fotografisk bildessä. Läs historien om den judiska församlingen och synagogan i staden, deras historia, nutid och framtid.

Av: Tarja Salmi-Jacobson
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Detalj från omslaget

Att utrota sina egna

BOK | Bo Bjelvehammar har läst Lena Einhorns Geniet från Breslau och ser en bok som på ett mästerligt sätt skildrar ett lands förvandling, olyckliga strategiska beslut och oförmåga att tänka i...

Av: Bo Bjelvehammar
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

© Corbis. All Rights Reserved. Credit © Hulton-Deutsch Collection/CORBIS

Spanska inbördeskriget som litterärt mot…

Erik Cardelus sonderar de senaste fem årens litterära produktioner efter motiv från Spanska inbördeskriget och finner att ämnet: både konkret och metaforiskt, är i allra högsta grad levande.

Av: Erik Cardelus
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Pressbild: Draw the line. Illustration: Malin Biller.

Draw the line

BOK | Marja Beckman har läst serieantologin Draw the line.

Av: Marja Beckman
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Foto: Okänd

Andra människors minnen

En novell om historien i tillblivande, individens och kollektivets berättelser. Om de nära relationerna mellan tid, kroppar, och känslor.

Av: Monika Orski
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Porträtt av författaren. Foto: Gunnar Lundin

Samhälle och poesi

Patrick Modianos sätt att minnas, Henry David Thoreaus sätt att leva i naturen har anknytning till poesin. Och poesi har en etisk sida som gör den till en del av...

Av: Gunnar Lundin
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Detalj från omslag

En bräcklig figur i marginalen

BOK | I Bo Bjelvehammars sökande efter ursprung och bevekelsegrunder för Emil Kléens poesi framträder poetens hembygd med det öppna skånska Ringsjölandskapets odlade marker, träddungar och vatten som avgörande markörer och inspirationskällor...

Av: Benny Holmberg
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Tango. Foto: pinthemapproject/Pixabay.

När det rådde dansförbud i Finland

Rolf Karlman ger en kort reflektion över det besynnerliga beslutet att förbjuda människor från att dansa.

Av: Rolf Karlman
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Foto: artikelförfattaren

De svarta änglarna

Om dem som kommer flygande när vi som mest behöver dem. En kort betraktelse kring något ont som förde med sig något gott.

Av: Super User
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Harlan Ellison från en läsning på D.V. Foto: Pip R Lagenta

Harlan Ellison 1934-2018: Pina och plåga…

”Som en modern Balzac kartlade han oförtröttligt livet i amerikanska storstäder, i Los Angeles, Detroit, Las Vegas, New York… Och nästan alltid sönderfallet bakom fasaderna.” Ivo Holmqvist minns författaren Harlan...

Av: Ivo Holmqvist
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Höstvatten. Foto: Bengt Berg

Utdrag ur: Jag går där jag gick

Bokens titel, Jag går där jag gick, är ett hommage till den finske diktaren Pentti Saarikoski, som döpte en av sina tidiga diktsamlingar till Jag går där jag går. Men...

Av: Bengt Berg
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Illustration: Fredrik Jonsson

Fredagsbönen | 2018-10-12

Äntligen fredag, din skänk från ovan när solen din har gått i nedan! Kräng på dig mysoverallen och slå upp GT:n, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.