Porträtt av författaren. Foto: Gunnar Lundin

Samhälle och poesi



Patrick Modianos sätt att minnas, Henry David Thoreaus sätt att leva i naturen har anknytning till poesin. Och poesi har en etisk sida som gör den till en del av en humanism. Minne, natur, humanism är ämnena för Gunnar Lundins essä.



1. Poesi och minne

Patrick Modiano

Efter två romaner publicerar Patrick Modiano 1975 Villa Triste. Han är trettio år och skriver sig bakåt i tiden om en yngling som är arton. Vi är i juni, den första sommar­månaden 1961, på en liten semesterort vid gränsen till Schweiz. Artonåringen är under det antagna namnet ”Victor Chmara” på flykt undan en inkallelseorder till striderna i Algeriet. Han är en intellektuell med konstnärliga ambitioner. Först bor han med sin enorma koffert och tre resväskor på hotell Les Tilleuls och senare flyttar han till den unga skådespelerskan Yvonnes svit på L’Hermitage. Än finns bara habituéerna där, men snart kommer semester­firarna och den ”lilla hålan” lever upp för att sedan på hösten sjunka ner i den isolerade småstadens förvecklingar.

     Här vid sjöstranden, med simavstånd till Géneve, når Victor en sorts trygghet som bara störs av rädslan för spioner – som värnpliktsvägrare kan han vänta sig ett hårt straff. De nya vännerna, Yvonne och den åtta år äldre ”doktorn” René Meinthe upplever sommaren tillsammans. En åtminstone i minnet paradisisk sommar. Det tycks bara finnas en dag, ett dygn. De är ”kungar för en dag”. Victor, som nu antagit titeln greve, går in för att ”bara intressera sig för likgiltiga ting, kläder, böcker, music-hallprogram.”

   Schweiz står i traditionen från Voltaire för friheten. Dit flyr man, med eller utan koffert och resväskor, för att undslippa trångmål och förföljel­ser i hemlandet. I vår roman, Villa triste, konstaterar den trettioårige berättaren: ”Men då visste jag inte att Schweiz inte finns.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

     Villa Triste är historien om ett uppskjutande. Victor finns i zonen mellan ungdom och vuxenhet, just innan den punkt då varje handling får betydelse för vem man blir, vilka vänner man får, vilket arbete, om man gifter sig eller förblir ogift, om man får barn, så att man snart är bunden till sitt öde. – Men ödet kan man i längden inte fly ifrån. Schweiz ”finns inte”. I det man väljer eller tvingas till finns sedan friheten.

   Zonen innan vad vi kallar ödet tar vid blir i de senare verken ett bestående tema. Människor och miljöer är mycket närvarande. Men eftersom handlingen är förlagd till det förflutna blir det en därvaro. Patrick Modiano destillerar eller renar minnet så att man får essensen – och lär sig ett sätt att minnas. Det handlar om stunder i 18, 20-årsåldern då stämningen var en annan och ”det låg något i luften”. Modiano är en detektiv som spårar upp stigarna till därvaron.

   Så räddas ungdomens avgörande stunder ur töcknet och dammet åren lagt över dem. De gyllene stunderna bidrar till att bestämma något av livets värde. Men artonåringen Victor är ännu mannen utan väg. Det är först i minnet de gyllene stunderna socialiseras och blir till en del av en berättelse.

   Så här kan det låta: ”Det var en julimorgon, sådan som jag senare aldrig har upplevt.” Och på besök hos Yvonnes farbror, den trötte, skeptiske bilmekanikern, önskar han att kvällen ska vara i oändlighet. Han får höra att han är full av entusiasm. ”I er ålder är man förstås full av entusiasm.” Detta ser farbrorn, men inte Victor. Modiano upptäcker det i minnet.

   I ”doktor” Meinthes villa: ”Jag har aldrig senare upplevt timmar som har varit så innehållsrika och samtidigt gått så långsamt som dessa. Jag har hört att opium har en likadan effekt, men jag betvivlar det.”

   Den nyfunna trion lever med Yvonnes svarta och vita grand danois, flegmatisk och ”melankolisk” som en gren av den habsburgska kejsarfamiljen. Dagarna förflyter med utflykter, krogbesök, hippor, allt uppfattat som en sorts preludier; det ”riktiga” livet, det stora livet, väntar ju om hörnet.

     Som vi vet var dessa händelser och stämningar i ungdomen uppblandade med osäkerhet, frågor, identitetssvaghet, rollspel. Här blir pinsamheter­na, finnarna, blygheten, de tillfälliga sällskapssuccéerna, ett förstoringsglas. Människor och miljöer får i minnet en ny betydelse. ”Don’t critizise what you can’t understand.” Hos Modiano är det tvärtom: det är först den äldre, mogne mannen, som kan börja förstå de personer som han när han levde med dem var för ung för att förstå. Och: han var för ung för att uppskatta sin ungdom.

   Det är inte fråga om någon nostalgi. Den entusiasm som fanns hos den som från barndomens via pubertetens misärer och dramatik, fått sitt intellektuella ljus tänt och vaknat till nyfikenhet inför världen, behöver inte vara förlorad.

   Av självbiografin Stamtavla förstår vi att 18-åringen Victor hade likheter med författaren. Modianos far var jude från Saloniki. Victor Chmara utger sig för son till en greve från Alexandria. Modianos mor var liksom Yvonne skådespelerska som uppträdde i boulevardkomedier och mindre filmroller. Victor är på flykt. Det är också huvudperso­nerna i de senare romanerna, som ofta utspelas i Paris under den tyska ockupationen 1941-45. Då gäller det judar vilka liksom Modianos far är förföljda av hemliga överlöpare och angivare.

   Flykten, uppbrottet är temat; men därtill en djup tillit. ”Vissa hemlighetsfulla varelser – alltid desamma – står som vaktposter vid varje korsväg i vårt liv.”

   Vad Modiano sedan skriver är dokumentärer över mer eller mindre anonyma, judar, motståndsmän, brottslingar, några av dessa tiotusentals som inte fått en röst.

      I Dora Bruder (1997) har Modiano utgått från ytterst knapphändiga dokument om en ung judisk kvinnas väg från en internatskola i Paris till Auschwitz. Av självbiografin vet vi att föräldrarna långa perioder placerade Patrick på internatskolor. Den erfarenheten delar han med Dora Bruder. Detektiv­arbetet efter det förflutna får en torrhet över sig som desto starkare och oemotsägligare blottar det väsentliga i tillvaron. Det händer att de förföljda och utsatta bättre och starkare än förföljaren, han som endast följer Ledarens order, får kontakt med vad det är att vara människa. Dora Bruder avslutas med några dokumentära brev från en ung man i väntan på transport till Auschwitz. Han vet ännu inte att detta är slutet. Breven skrivs under ett par dagar före transporten. De inne­håller i blixtbelysning vad som är väsentligt i livet. Breven som Modiano fann i ett bokstånd på Vänstra stranden i Paris, kom inte att nå sina adressater. Inte förrän nu.

2. Poesi och natur

Thoreau

David Henry Thoreau föddes 12 juli 1817 i Concord, en liten stad i New England. Hans far var tillverkare av blyertspennor. Morfadern ledde ett omtalat studentuppror mot de engelska kolonisatörerna. Thoreau studerade vid Harvard utan att ta någon examen och var sedan periodvis lärare, en tid i en experiment­skola som han och brodern John startade. John av stelkramp dog efter att ha skurit sig med en rakkniv. Nu möter Thoreau Emerson, förgrunds­gestalt för den så kallade transcendenta­lismen. ”Skriver du dagbok?” frågar Emerson, och initierar ett dagboksskrivande som fortgår ända till Thoreaus död i lungsot 1862, endast 44 år gammal.

     Transcendentalisterna hade två dominerande inslag: det ena var försöket att skapa en genuint amerikansk litteratur och filosofi. Det andra har att göra med rörelsens namn. Transcendera betyder överskrida; naturens föremål och företeelser ägde en andlig dimension. Naturlagarna korresponderade med andliga lagar. Lagen, som Emerson talar om i sedermera urkunden Nature, tilldelade varje individ ett pensum möjligheter att förverkliga. Hos Emerson är compensation ett viktigt begrepp. Det vi misslyckas med på ett område tar vi igen på ett annat. Här gällde den klassiska devisen Känn dig själv. Den oberoende och mot makten kritiska människan var idealet. Tysk romantik stålades och gjordes elastisk i mötet med amerikansk nybyggaranda.

   1845 flyttar Thoreau till en jordlott vid sjön Walden. Där bygger han egenhändigt en stuga med en golvyta på 5 x 3 meter och lever vildmarksliv. ”I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life…” I barken på trädstam­marna fanns pilspetsar från indianernas pilbågar. Vistelsen skildras i Skogsliv vid Walden. Efter drygt två år lämnar han Walden för att bo hos Lidian Emerson medan maken är i Europa. Senare delen av sitt liv bor han i över­våningen på föräldrarnas hus.

   För Thoreau stod indianerna närmare naturen och naturen represente­rade det vilda. Emerson och han var med om att skapa en ny kultur. De läste inte bara europeisk litteratur utan även de klassiska indiska och persiska verken. Allt detta återkommer i tolkningen av natur och människor. Men medan Emerson stod med ena foten i den klassiska europeiska traditionen stod hans yngre vän och lärjunge med båda fötterna på amerikansk jord. Thoreau använder gärna indianska namn på sjöar och berg. Han gör en utflykt i kanot med en indian som vägvisare. Om man jämför Emersons Journals med Thoreaus Dagbok­san­teckningar ser man att Emerson haltar.

   Den livssyn som är ledande i dagboken sammanfattar Thoreau så här: ”En människa tar bara emot det hon är redo att ta emot, antingen det är intellektuellt, fysiskt eller moraliskt.” Hon ”spårar sig fram genom livet…Hennes observationer formar en kedja. Det fenomen eller faktum som inte på något sätt kan förenas med resten av vad hon observerat, observerar hon inte…Så småningom kan vi vara redo att ta emot det vi inte kan ta emot nu.”

     Det är människan och hennes respektfulla kommuni­kation med naturens föremål som står i centrum. Linné är mästaren. I hans anda gör Thoreau detaljskarpa observationer med flora, anteck­nings­bok och penna. Dagen efter skriver han rent i dagboken; han får då, det är ju en av tjusningarna med dagboksskrivande, uppleva samma händelse två gånger. Förhållandet till naturen bestäms av en humanitet och steget från vandringen på en mossdoftande stig till politiska ställningstaganden är kort som tumnageln. Då USA inleder ett kolonialt krig mot Mexico vägrar Thoreau betala skatt och sätts i fängelse. Händelsen ledde till traktaten On Civil Disobedience (Om civil olydnad). Emerson kommer på besök i fängelset och frågar ”Varför är du här?” och får svaret ”Varför är du inte här?”

   Och vad betyder ”humanitet”? Det finns ett förhållande mellan poesi och vetenskap som motsvarar förhållandet mellan en målning och ett fotografi. Thoreau ser från mänsklig synpunkt (”humanitet”) en natur som vi är en distinkt del av. Om man beskriver hur man varseblir och värderar en planta har ett nytt faktum tillförts världen. Vad vet veten­skaps­mannen om naturen jämfört med en bildkonstnär eller en poet? Jämför ett fotografi av en bambuskog med en kinesisk mästares målning. Jämför ett fotografi av sparvar som lyfter från en buske med en målning av sparvar som lyfter från en buske. På en vandring utanför Concord kommer han till en våtmark med vatten­liljor. Deras doft har ”en moralisk kvalitet”. Gör, uppmanar han sig själv, så att dina handlingar får en sådan doft. Och en annan gång, om våren, då han ser videns ludet borstiga knoppar då snön fortfarande ligger kvar på marken: ”Måtte jag ständigt vara vid lika gott mod som viden… Videkekraft! Hur snabbt den kommer över sina skador!”

   Det han ägnar sig åt kan ur vanlig samhällssynpunkt ses som dåraktigt. Men de verkliga dårarna är kanske vi moderna konsumenter.

     Träd lever på fotosyntes och vad rötterna suger upp ur marken. Bladen förmultnar och blir till ny jord. Träd skräpar inte ner. Ett äppelträds livsfilosofi finns uttryckt i blommen om våren lika mycket som i fallfrukten om hösten. Naturens oskuld finns lika mycket i ett lejon som i en backsvala eller en fisk.

     Poesi är något centralt för Thoreau. Den finns i minnet av barnets eller den unga människans blick. Från ung till vuxen innebär ett omärkligt steg från poesi till prosa. Barnets öga en sanning – ett ogrumlat ursprung. Under en paus på en vandring sätter sig Thoreau på en sten, drömmande. ”Jag tänkte på de sommarstunder då tiden är färgad av evigheten…minnet av vår ungdom.” Goethe ansåg det fel att använda optiska instrument. Ögat är tillräckligt. Vad finns kvar av naturen i Fox News mer än namnet?

     Naturen står inte i motsättning till civilisationen utan är ett komple­ment. Den visdomen finns i daoismen och i många äldre kulturer. Vi säger: ”Jag ska sova på saken.” I naturen, på promenad, kan vi så att säga vakna sova på saken. Återfå våra ändamål bland de ting som finns med sina blygsamma, lagbundna ändamål. Det som växer och blommar. Fågeln, stilla på en gren, burrar upp fjädrarna i kylan.

   Blommornas fägring ska locka insekter och fåglar. Varför uppfattar vi dem som sköna? De följer sin lag. Och vi – en fjärran släkting vars kropp också följer sin lag.

   Men Thoreau idylliserar inte. Naturen är också en kamp på liv och död. Varför vitaliseras vi mitt i en tjutande storm? – För Thoreau får vi då, som när fienden blåser i hornen, vara med om hur våra domnade livsandar vaknar och ”jagar det triviala i vårt vackert-väderliv på flykten.” I Sverige fick vi erfara det häromåret, då stormen gick, och trädens grenar och byggarbetsplatsens verktyg kom vinande genom luften. Är stormarna och översvämningarna naturens hämnd?

   Thoreaus favoritfågel är fläckskogtrasten.”Varje gång människan hör den är hon ung och det är vår i Naturen. Var gång hon hör den är det en ny värld och ett fritt land….” Det är ”tidiga morgontimmar och det ligger dagg på gräset och dagen är för alltid är oprövad.”

   Thoreaus ämne kunde även sammanfattas som upptäckten av närvaro och hem. Förmågan att känna sig hemma. Ett ämne som sannerligen inte är något nytt. I en medeltida persisk berättelse berättas om en man i Bagdad som hade en dröm. Han drömde att på en gata i Kairo, i en lägenhet, fanns en skatt gömd. Han lämnade allt han ägde och for till Kairo. Flera veckor tog resan. I gnistrande sol, på dammiga ökenstråk, i elaka dofter från karavanseraljens trötta kame­ler. Framkommen irrade han runt i den jättelika staden tills han äntligen fann gatan och lägenheten. Han knackade på dörren. En gamling med långt skägg öppnade. Frukostrester satt i skägget. Mannen hade de svarta ögon som är vanliga i Orienten. Nu berättade resenären sin dröm.”För en tid sedan hade också jag en dröm”, sade mannen. ”Jag drömde att i en lägenhet i Bagdad fanns en skatt gömd.” Det var just den lägenhet mannen kom ifrån.

     Träd har en tillväxt på våren och en på hösten. På liknande sätt med människor. För några kan det vara svårt att komma över besvikelsen om ungdomens drömmar inte infriats. Andra återhämtar sig och växer lika kraftigt på hösten som på våren.

   Årstiderna, dygnet, rutinerna – allt sådant är sig likt. Det är bara vi själva som kan förändras. Behövs nya vänner? Behövs nya prylar? ”Besvära dig inte med att skaffa nytt hela tiden”, säger Thoreau. ”Vänd på det gamla; återvänd till det. Saker och ting förändras inte; vi förändras…” Den hårde och obändige Thoreau, så framställs han av Emerson i gravtalet, är också en optimist.

3. Poesi och humanism

Då hela samhället är inställt på att få hjulen att snurra och gå runt, och att vi därför måste inordna oss i de regler och värderingar som gäller på arbetsmarknaden, i hemmet, i modet osv. är poeten den som tar ett steg åt sidan. Som stiger ur hjulet. Som betraktar världen med en personligt mänsklig blick. Vad ser han då? Vilka är våra fördomar, vi som berömmer oss av att vara fördomsfria och på en högre nivå än förgångna släktled? Idag är homosexuella accepterade. Drottningen kommer och tar dem i hand och kramar deras babiesar. För inte länge sen sattes homo­sexuella i fängelse. Men redan då, för inte länge sen, fanns poeter som tog ett steg åt sidan och såg hjulet snurra och de avvikande fastna i hjulet och lemlästas eller halshuggas.

   Vår syn på ungdomar med särdrag som gör att de inte passar in i ett klassrum har också ändrats. Förr föstes de ut i korridoren och ut ur gemenskapen. Idag får de diagnos och vi ser deras unika förtjänster. Det fanns en tid då udda barn sattes i skogen eller placerades i asyler. Poeter har ofta känt sig besläktade med dem. Poesin sågs under antiken som en sorts högre dårskap. På svenska landsbygden fanns respekterade byfånar. Det finns olika sorters dumhet. Det sätt på vilket människor har betraktat dumhet är ibland en spegling av deras egen dumhet eller självrätt­färdighet.

   Vårt samhälle innehåller kanske mer än de flesta tidigare svårupp­nåeliga förebilder. Vi behöver den som kan konsten att misslyckas. Han som drar in luften och spänner musklerna, och faller pladask – ner till en grund där det är tillräckligt, utom tävlan, att vara den han är.

Många tar för givet att vi är enastående fria och fördomsfria. Så har det ofta men långt ifrån alltid varit. För Platon och Sokrates fanns guldåldern i det avlägset förflutna. Själva befann de sig i järnåldern. Enligt Horatius tillhörde hans far, den friköpte slaven, en ädlare generation än hans egen. Men tendensen alltifrån Upplysningen har varit att varje släkte anser sig veta bäst.

   Också idag kan poeten, oberoende av politiska ideologier och sekter, vara den som ser våra fördomar, de som gör oss förtryckta och ofria. Samhällskritisk observans på maktövergrepp och förtryck behöver ett komplement i en humanitet. Poeten vet, i ryggmärgen, att människan är sig lik, att hon idag är densamma som under antiken och medeltiden, i Västerlandet och i Orienten. Orientens kultur är en modula­tion i det allmänmänskliga. I varje modulation uppträder möjligheten till en ny blick. Visdom och upplysning – likaväl som mörker och vidskepel­se – finns i de mänskliga erfarenheter som vi fått i arv.

   Den historielösa människan är ensam, det spelar ingen roll om hon har tvåhundra Facebookvänner. Om kedjan till det förflutna klippts av står hon isolerad på en ö utan broar vare sig bakåt eller framåt.

   När kan vi få uppleva stämningar av nedskruvade anspråk? Av något som vi uppfattar som sant? Att vardagens små rutiner har en mening. Kanske efter en influensa eller efter en svår sjukdom. Nu har det vänt. Tillfrisknandet har börjat. Vi är konvalescenter med mycket små krav på tillvaron.

   En vän till mig drabbades av en svår muskelsjukdom. Under några månader låg han på intensiven med dropp och av och till respirator. Han var passionerat musikintresserad. Älskade jazz. Efter en tid hade han inget behov av musik. Dottern hade samplat Charlie Parker på en cd men han ville inte höra. Det var på sommaren. Tidigt på morgonen hörde han de första ljuden från fåglarna i parken utanför. De minsta företeelser hade fått en främmande rikedom, som om han fått tillträde till en ny värld. Det var inte fråga om någon exaltation. Snarast var det en stillsam mottaglig­het. Personalen som på bestämda tider kom och gick. De enkla vanliga rutinerna.

   Bevara oss från sjukdom. Men låt oss ta emot dagen först, innan program­men. Tacksamheten kan hjälpa oss att reducera behoven.

Text Gunnar Lundin

UTGÅVA 2018:09-10

Otar Imerlishvili. Foto: Rimma Markova.

Otar Imerlishvili, glädjens konstnär frå…

KONST | ”Otar Imerishvilis bildvärld är fylld av små detaljer som man kan fördjupa sig länge i, som hos Sven Nordqvist, men här ofta i ett stadslandskap. Dock viktigast av allt innehåll...

Av: Irina Persson
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Foto: Privat

Målande prosa

Två korta målande prosatexter av Per Teofilusson

Av: Per Teofilusson
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Pressbild: Draw the line. Illustration: Malin Biller.

Draw the line

BOK | Marja Beckman har läst serieantologin Draw the line.

Av: Marja Beckman
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Judith Owen. Foto: Press

Att upptäcka, på nytt

MUSIK | ”Judith Owen är både påhittig och fantasifull i närmandet av andras material, hon har dessutom en röst med stor närvaro, med intensitet och framförandet andas en själfull passion.”

Av: Bo Bjelvehammar
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Romantisk renässansträdgård! Foto: Graham

Norrvikens trädgårdar

Rudolf Abelin letade med ljus och lykta efter en ny plats för att förverkliga sina paradisiska trädgårdsvisioner, och han lockades till norra Skåne och trakterna kring Båstad av vännerna Ellen...

Av: Belinda Graham
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Foto: Okänd

Andra människors minnen

En novell om historien i tillblivande, individens och kollektivets berättelser. Om de nära relationerna mellan tid, kroppar, och känslor.

Av: Monika Orski
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Foto: Privat

En essä om ondskan som företeelse och i …

Carsten Palmer Schale fortsätter sin odyssé in i ondskans domäner. Läs del 2 av 4. Missa inte heller del 1 i Tidningen kulturens utgåva 2018 nr 8.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Detalj från omslaget

En sång till den som fortfarande pundar

BOK | Recension av Jyrki Suominens debut, diktsamlingen En sång för den som fortfarande pundar, åtföljd av tre dikter.

Av: Per Nilsson
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

© Corbis. All Rights Reserved. Credit © Hulton-Deutsch Collection/CORBIS

Spanska inbördeskriget som litterärt mot…

Erik Cardelus sonderar de senaste fem årens litterära produktioner efter motiv från Spanska inbördeskriget och finner att ämnet: både konkret och metaforiskt, är i allra högsta grad levande.

Av: Erik Cardelus
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Detalj från omslag

En bräcklig figur i marginalen

BOK | I Bo Bjelvehammars sökande efter ursprung och bevekelsegrunder för Emil Kléens poesi framträder poetens hembygd med det öppna skånska Ringsjölandskapets odlade marker, träddungar och vatten som avgörande markörer och inspirationskällor...

Av: Benny Holmberg
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Höstvatten. Foto: Bengt Berg

Utdrag ur: Jag går där jag gick

Bokens titel, Jag går där jag gick, är ett hommage till den finske diktaren Pentti Saarikoski, som döpte en av sina tidiga diktsamlingar till Jag går där jag går. Men...

Av: Bengt Berg
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Broschyr (beskuren). Foto: MSB

Är orange orons färg?

Aldrig så bra som nu. Ekonomin går som tåget, arbetslösheten sjunker, herrlandslaget har spelat (bättre än väntat) VM och sommaren är här. Men läget är orange – som krig, kris...

Av: Erik Cardelus
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Illustration: Fredrik Jonsson

Fredagsbönen | 2018-10-12

Äntligen fredag, din skänk från ovan när solen din har gått i nedan! Kräng på dig mysoverallen och slå upp GT:n, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Tango. Foto: pinthemapproject/Pixabay.

När det rådde dansförbud i Finland

Rolf Karlman ger en kort reflektion över det besynnerliga beslutet att förbjuda människor från att dansa.

Av: Rolf Karlman
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Detalj från omslaget

Att utrota sina egna

BOK | Bo Bjelvehammar har läst Lena Einhorns Geniet från Breslau och ser en bok som på ett mästerligt sätt skildrar ett lands förvandling, olyckliga strategiska beslut och oförmåga att tänka i...

Av: Bo Bjelvehammar
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Foto: artikelförfattaren

De svarta änglarna

Om dem som kommer flygande när vi som mest behöver dem. En kort betraktelse kring något ont som förde med sig något gott.

Av: Super User
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

26th Street, hörnet till Mahabandoola Rd, Yangon.

En vördad oas mitt i Yangons (Rangoon) m…

Följ med Tarja Sami-Jacobson till Rangoon, Myanmar, på en fotografisk bildessä. Läs historien om den judiska församlingen och synagogan i staden, deras historia, nutid och framtid.

Av: Tarja Salmi-Jacobson
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Svamp. Foto: Benny Holmberg

Likhetens estetik

Att söka den ultimata likheten i det absolut konforma, som en flyende chimär där ständigt nya olikheter uppträder och andra likheters centrum menar sig äga auktoriserat ärende

Av: Benny Holmberg
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Porträtt av författaren. Foto: Gunnar Lundin

Samhälle och poesi

Patrick Modianos sätt att minnas, Henry David Thoreaus sätt att leva i naturen har anknytning till poesin. Och poesi har en etisk sida som gör den till en del av...

Av: Gunnar Lundin
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Harlan Ellison från en läsning på D.V. Foto: Pip R Lagenta

Harlan Ellison 1934-2018: Pina och plåga…

”Som en modern Balzac kartlade han oförtröttligt livet i amerikanska storstäder, i Los Angeles, Detroit, Las Vegas, New York… Och nästan alltid sönderfallet bakom fasaderna.” Ivo Holmqvist minns författaren Harlan...

Av: Ivo Holmqvist
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

The Sound of Music på Intiman 2018. Foto: Belinda Graham

Film är bäst på teater

SCENKONST | Broarna i Madison County, Så som i himmelen, Ghost och The Sound of Music lockar teaterbesökare. Belinda Graham ger en genomgång av fyra föreställningar som nu spelas på svenska teaterscener.

Av: Belinda Graham
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Pressbild. Foto: Patriez van der Wens

It´s a Tragedy

SCENKONST | Anna Bergqvist har sett POSTE RESTANTES senaste production It’s a Tragedy, en föreställning som till stor del bygger på överraskningsmomenten.

Av: Anna Bergqvist
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Detalj ur ”I Bråvalla bokskog”, omslag.

Intressant läsning om bokälskare och bok…

BOK | I en nyutkommen vacker bok botaniserar den lärde Norrköpingsbibliotekarien Ola Gustafsson bland östgötska boksamlingar som han håller i gott förvar på en nerlagd flygflottilj.

Av: Ivo Holmqvist
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Foto: Okänd

Tro och vetande, klassisk konflikt i mod…

Om medvetandets natur, förhållandet mellan vetenskap och religion, mellan fakta och värderingar, upplysningens rationalitet kontra myter och berättelser och tradition kontra nödvändigheten av nya insikter och en uppdatering av traditionell...

Av: Patrik Stigsson
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Ur sviten ”Rörelser”. Foto: Mats Caldeborg

Om det blå och en fågel på hjul med stöd…

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens konstnär Mats Caldeborg. Med utgångspunkt i en det "blå": en fågel, en skulptur ur sviten "rörelser", ger Caldeborg en litterär och bildmässig reflektion över världen...

Av: Mats Caldeborg
2018:09-10 | 12 oktober, 2018

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts