Arthur Currie i Mons, 1918. Library and Archives Canada.
  • 2018:08
  • Publicerad:

Konsten att avsluta ett krig



Den 11 november för hundra år sedan tystnade äntligen vapnen utmed första världskrigets frontlinjer. Efter fyra år i dödens närhet hade de flesta av soldaterna svårt att uppbåda någon starkare känsla än lättnad över att kriget var slut. Men det fanns tillräckligt många hemvändande veteraner som var bittra över de meningslösa offren vid fronten, och som krävde att någon skulle ställas till svars för slakten i skyttegravarna.



I England föreslogs att man skulle tillsätta en speciell granskningskommission, men chefen för generalstaben, Lord Milne, menade att kriget hade varit en ”abnormitet” som sannolikt aldrig skulle komma att upprepas. Någon granskning behövdes därför inte. Men åtminstone en offentlig granskning blev det i alla fall, även om den kom att ske i ett oväntat sammanhang.

Den 16 april 1928 samlades journalister från när och fjärran i den lilla kanadensiska staden Cobourg i provinsen Ontario. Samma dag inleddes nämligen en historisk rättegång, där första världskrigets offer låg i ena vågskålen. Orsaken till att den stora salen i Cobourgs tingshus nu var fylld till bristningsgränsen var en artikel som publicerats i lokaltidningen Port Hope Evening Guide i juli året innan.

Tingshuset Victoria Hall i Cobourg. Wikimedia Commons
Tingshuset Victoria Hall i Cobourg. Wikimedia Commons

Artikelns författare W.T.R Preston anklagade general Sir Arthur Currie, tidigare befälhavare för den kanadensiska expeditionskåren men nu rektor för det ansedda McGill-universitetet i Montreal, för att ha offrat kanadensiska liv i onödan när hans trupper under krigets sista dagar intog den strategiskt obetydliga belgiska staden Mons. Det var vid Mons som brittiska och tyska soldater för första gången drabbade samman fyra år tidigare, så symbolvärdet i kanadensarnas erövring var uppenbart. Preston menade att Currie låtit kanadensiska soldater stupa för att han själv skulle kunna gå till historien som den härförare som avslutade världskriget. Currie var både sårad och ilsken, och stämde både Preston och tidningens utgivare för förtal samtidigt som han krävde 50 000 dollar i ersättning. Bollen hade satts i rullning.

Anklagelsen som fördes fram i Prestons artikel var inte ny för Currie. Den luftats tidigare, bland annat i ett tal i det kanadensiska parlamentet hållet av f.d. krigsministern Sir Sam Hughes den 4 mars 1919. Hughes och Currie hade kommit på kant med varandra sedan Currie i juni 1917 blivit befälhavare för hela den kanadensiska armékåren och vägrat ge Hughes son Garnet befälet för en av kårens fyra divisioner. Men Hughes tirader i parlamentet speglade också stämningar i folkopinionen. Kriget hade krävt enorma offer. Vid krigsutbrottet 1914 hade Kanada en befolkning på 8 miljoner invånare, och landets stående armé uppgick inte till mer än 3 000 man. När kriget var slut hade man mobiliserat mer än 600 000 man, mestadels frivilliga. Över 60 000 av dem hade stupat, 170 000 hade sårats. Det var oundvikligt att frågor snart började ställas om offren kunde motiveras. Lika oundvikligt var det att ett och annat pekfinger höjdes i riktning mot Arthur Currie.

Arthur Currie i Cobourg 1928. City of Toronto Archives.
Arthur Currie i Cobourg 1928. City of Toronto Archives.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Curries reaktion inför artikeln är inte svår att förstå. I första världskrigets militära staber rådde det ingen brist på generaler som med förfärande regelbundenhet skickade våg efter våg av soldater genom ingenmansland, bara för att mangrant mejas ned av fiendens väl förskansade kulsprutor och kanoner. Men Arthur Currie var ingen sådan general. Han var inte yrkesofficer, utan hade försörjt sig som skollärare och fastighetsmäklare innan kriget, samtidigt som han var aktiv i den kanadensiska milisen. Hans framtoning var inte särskilt krigisk: uniformen satt illa på hans päronformade kropp, och han saknade mustasch - något som annars var ett obligatorium för brittiska officerare. Han var en intellektuell militär, som var ganska dålig på att hålla tal inför trupperna, avstod från att besöka fältsjukhusen och uppfattades som något av en överlägsen snobb.

Arthur Currie var inget strategiskt geni, men han var övertygad om att minutiös planering var nyckeln till framgång, och ett sätt att undvika stora förluster i människoliv. Hans närmast överordnade, den okonventionelle engelske generalen Julian Byng, delade Curries syn på krigföring. 1917 fick de möjlighet att prova ut sina teorier i praktiken. Den kanadensiska kåren hade fått det närmast omöjligt uppdraget att erövra Vimy-åsen, något som både britter och fransmän redan misslyckats med. Men under tre bitande kalla påskdagar körde kanadensarna bokstavligt talat över de tyska ställningarna, och erövrade hela den strategiskt viktiga åsen. Förlusterna var små, åtminstone med första världskrigets mått mätt.

Curries framgång vid Vimy var spektakulär, men den hade en mörk baksida. Den övertygade nämligen den brittiska militärledningen om att kanadensarna var ena sjutusan till soldater, som kunde användas för alla slags omöjligt uppdrag. Resultatet blev att den kanadensiska kåren fick vara spjutspets under krigets sista hundra dagar, när tyskarna gradvis pressades bort från belgiskt och franskt territorium. Priset i människoliv var högt: 70% av alla de kanadensiska soldater som stupade under kriget dog under dessa sista tre månader. Currie hade manat till försiktighet, men den allierade överbefälhavaren Foch ville hålla trycket mot tyskarna uppe, så att de inte skulle få tillfälle att gräva ned sig i befästa försvarsställningar igen. Men "erövringen" av just Mons hade inte föregåtts av någon masslakt: ett trettiotal kanadensare hade stupat. Den siste av dem, en man vid namn George Lawrence Price, föll bara några minuter innan vapenstilleståndet inträdde.

W.T.R Preston och Frank Regan i Cobourg 1928. City of Toronto Archives.
W.T.R Preston och Frank Regan i Cobourg 1928. City of Toronto Archives.

W.T.R Preston hade i första hand baserat sin artikel på Sam Hughes tal i parlamentet och på vad han läst i andra tidningar. Men trovärdiga ögonvittnesskildringar var det sämre med. Preston och hans utgivare engagerade den hårdföre brottmålsadvokaten Frank Regan som ombud, och Regan insåg snart att han skulle sitta med dåliga kort på handen om inte kunde få rättegången att inkludera även general Curries insatser tidigare i kriget – helst ville han låta hela det kanadensiska militära etablissemanget paradera inför skranket, men Currie fick duga. Currie själv hade anlitat William Norman Tilley som ombud, en av landets mest ansedda advokater med vana vid högprofilerade mål. Han genomskådade Regans strategi, och förstod att han egentligen bara behövde hålla rättens fokus på Mons, och bara Mons, för att vinna målet.

Med hjälp av en mindre armé av vittnen, de flesta f.d. soldater, försökte Frank Regan förgäves att blåsa upp förlustsiffrorna, och bevisa att de var konsekvensen av en utstuderad hänsynslöshet. Men många av de gamla veteranerna mindes inte vem som stupat var, eller ens exakt var de befunnit sig. Det enda man kunde enas om var att stackars George Lawrence Price faktiskt var den enda kanadensiska soldat som stupat under krigets sista dag. William Norman Tilley hade inga större problem att punktera Regans argumentation. Domaren i målet, Sir Hugh Rose, var en erfaren jurist som räknat med en kort rättegång. Efter att Regan och Tilley paraderat sina horder av vittnen hade flera veckor gått, och domaren började bli otålig. På rättegångens elfte dag var det dags för Regan att korsförhöra Arthur Currie i egen hög person. Den lilla tingssalen var fullpackad med åhörare som ville följa vad många trodde skulle bli rättegångens höjdpunkt.

Frank Regan gjorde sitt bästa för att snärja Currie och få honom att motsäga sig själv. När inte det lyckades tog han till rena insinuationer, lösa spekulationer eller hänvisade till bevismaterial som domaren redan underkänt. Förhöret var slut sex timmar senare. Currie hade inte låtit sig rubbas. Nu var det dags för juryn att dra sig tillbaka och fatta ett beslut. Efter drygt tre timmar föll avgörandet: juryn hade funnit W.T.R Preston och Port Hope Evening Guide skyldig till förtal. Sir Arthur Currie tilldömdes en ersättning uppgående till 500 dollar. Currie var lättad, men det låga beloppet var en besvikelse: han uppfattade det som att domstolen inte insett allvaret i tidningsartikeln. Orsaken var dock snarare att domstolen kallt räknat med att den mer eller mindre konkursmässiga lilla lokaltidningen Port Hope Evening Guide inte hade resurser att punga ut med de 50 000 dollar som Currie begärt. När rättegången var slut reste Currie hem till Montreal igen. W.T.R Preston bestämde sig för att överklaga domen, men i oktober 1928 dömde en appellationsdomstol i Toronto åter till Curries fördel. Då var gränsen redan nådd för honom: Currie drabbades av ett nervöst sammanbrott, och lämnade Kanada. Han skulle inte återkomma förrän ett år senare.

Men rättegången satte djupa spår hos samtliga av dess huvudpersoner. För Port Hope Evening Guide blev utfallet en katastrof. Ägaren Frederick Wilson knäcktes fysiskt av de höga advokatkostnaderna, och han dog bara ett år efter det att W.T.R Prestons överklagande avvisats. Preston själv fortsatte i gamla banor, och fram till hans död 1942 kantades hans liv av våldsamma publicistiska utfall och åtföljande rättegångar. Hans advokat Frank Regan hade hoppats på att rättegången i Cobourg skulle ge hans karriär ordentlig fart, men effekten blev den motsatta. Hans aggressiva processföring hade gjort honom till ett svart får i Kanadas juridiska kretsar. För Arthur Curries advokat William Tilley och domaren Sir Hugh Rose gav rättegången i stället en vitamininjektion till deras respektive karriärer, och bägge kom att nå höga positioner i landets rättssystem.

Till vänster: Domare Sir Hugh Rose i Couburg 1928. City of Toronto Archives.
Till vänster: Domare Sir Hugh Rose i Couburg 1928. City of Toronto Archives.

Arthur Curries öde var dubbelbottnat. Han var besviken över det svala mottagandet som han fått när han satte fötterna på kanadensisk jord efter vapenstilleståndet. För politikerna var han en het potatis, och de vägrade belöna honom med den slags ekonomiska ersättning som de flesta av de allierade befälhavarna fått. Pengarna kom bättre till nytta som änkepensioner till de stupade soldaters hustrur, menade parlamentarikerna i Ottawa. Currie hade hoppats att minnet av de kanadensiska soldaternas uppoffringar skulle föda en ny national enighet mellan alla kanadensare. Men det hade inte blivit så. Bitterhet och glömska dränkte krigsminnena.

Paradoxalt nog blev det rättegången i Cobourg som gav Curries popularitet en ordentlig skjuts. Många som tidigare hade varit negativa till honom berömde hans rakryggade och rättframma uppträdande under rättegången. Brev och telegram från veteraner och anhöriga till veteraner som stupat strömmade in. Ett av dem kom från en viss James Price, far till George Lawrence Price. ”Som far till den ende kanadensare som stupade på vapenstilleståndsdagen vill jag inför er ödmjukt framföra min önskan om att rättvisan ska drabba de som är skyldiga till att denna historia lyfts upp till allmän beskådan. Det har bara lyckats att riva upp gamla sår som varit bättre att lämna åt glömskan”, löd texten.

Arthur Currie hade vunnit, men kände det som att han förlorat. Han hade dragit på sig stora skulder för att kunna betala sina advokater, och lönen som universitetsrektor räckte inte långt. Själva processen hade också påverkat hans hälsa negativt, och 1933 avled han. Arton månader senare tillerkändes Curries dödsbo – och därmed hans änka – en statlig gratifikation uppgående till 50 000 dollar.

Idag, hundra år efter krigsslutet, finns inga veteraner kvar i livet. Minnena bleknar gradvis av ett krig som vi enbart kan ta del av genom ryckiga, svartvita stumfilmssnuttar. Men rättegången i Cobourg fortsätter att vara aktuell genom de uppsatser juriststudenter än idag producerar vid de kanadensiska universiteten. Och när Vimy-monumentet till minne av Kanadas stupade soldater återinvigdes i Frankrike förra året deltog 25 000 tillresta kanadensare, majoriteten av dem skolungdomar. Glömskan är inte lika frätande som man skulle kunna tro. Så sent som 2004 när Kanadas nationella TV-bolag CBC bad sina tittare nominera alla tiders störste kanadensare hamnade Arthur Currie – som varit död i över 70 år – på plats 25. Tre pinnhål längre upp på listan fanns den okände soldaten från kriget 1914–1918. Den gamle generalen hade nog inte protesterat mot den rangordningen.

Text Anders Olofsson

UTGÅVA 2018:08

Foto: Privat

Två texter

Två texter av Per Teofilusson.

Av: Per Teofilusson
2018:08 | 31 augusti, 2018

Detalj ur omslaget

Send Me Your Daughter

MUSIK | Måhända, är jag inte rätt person att skriva en anmälan på Galleriets senare EP. Jag har förvisso ett stort stort musikintresse – men mina kunskaper när det kommer till elektronisk...

Av: Sebastian Andersson
2018:08 | 31 augusti, 2018

Fiskebåt i Sydkinesiska sjön. Foto: Författaren.

Om Mo Yans litterära universum

I Mo Yans litterära universum utgör det illustrativt gestaltade våldet och den lemlästade kroppen ett tema som berättelserna kretsar kring och det som vid sidan om hans eventuella politiska intentioner...

Av: Anneliese Fältström
2018:08 | 31 augusti, 2018

Foto: Belinda Graham

Wanås Konst

KONST | Hem och längtan, samhörighet och lekfullhet, storskalighet och närhet. Detta går som en röd tråd genom de nya verken på Wanås. Den klara röda tråden går också som en röd...

Av: Belinda Graham
2018:08 | 31 augusti, 2018

Jägarna i snö, av Pieter Bruegel de äldre, 1565.

Den övergödda samtidskulturen

Nåt random nättroll kallade mig full av ressentiment för att jag skrev en kritiskt hållen text i en annan tidning om det popkulturella fenomenet Alex & Sigges podcast. Eller kritiskt...

Av: Gunnar Strandberg
2018:08 | 31 augusti, 2018

Mätverktyg, Gedenkstätte Am Steinhof (detalj). Foto: Mats Olofsson.

Rasbiologins uppkomst och konsekvenser

Darwin använde sig av uttrycket "Survival of the fittest", som beteckning för den viktigaste drivkraften för överlevnad. Det naturliga urvalet skulle avgöra en människas överlevnad. Med Darwins skrifter påbörjades en...

Av: Lilian O. Montmar
2018:08 | 05 september, 2018

Eric ”Umedalen” Johansson. Foto: Antwood/Wikmedia Commons.

Mysteriet Umedalen

Rolf Karlman om släggkastaren Eric ”Umedalen” Johansson, och ett av vår tids kanske mest besynnerliga ”fusk”.

Av: Super User
2018:08 | 31 augusti, 2018

Sara Anstis

Månadens konstnär: Sara Anstis

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens konstnär Sara Anstis.

Av: Sara Anstis
2018:08 | 31 augusti, 2018

Arthur Currie i Mons, 1918. Library and Archives Canada.

Konsten att avsluta ett krig

Den 11 november för hundra år sedan tystnade äntligen vapnen utmed första världskrigets frontlinjer. Efter fyra år i dödens närhet hade de flesta av soldaterna svårt att uppbåda någon starkare...

Av: Anders Olofsson
2018:08 | 05 september, 2018

Barrskog, Free-Photos/Pixabay.

Människans vanvård av Moder Jord

Mänskligheten är den första arten på jorden med den intellektuella förmågan att begränsa dess antal medvetet och leva i ett bestående, dynamiskt jämviktläge med andra former av liv. (Arne Naess)

Av: Lena Månsson
2018:08 | 31 augusti, 2018

Detalj ur omslaget

En hårdför berättelse om kvinnors utsatt…

BOK | Kicki Sehlstedt, författare till ”Sweet Lolita” har förutom sitt skrivande erfarenhet både som journalist och kriminolog, en insikt som starkt kommer till utryck i denna hennes debutroman.

Av: Jens Wallén
2018:08 | 31 augusti, 2018

Foto: Privat

Ondskan som företeelse och i sig (i)

ONDSKA! Visst reagerar vi ofta spontant på det sättet när något ohyggligt inträffar. KORSFÄST! Hämnas! Inför dödsstraff! Lås in fanskapet på verklig livstid och släng bort nyckeln! Ja, det är...

Av: Carsten Palmer Schale
2018:08 | 31 augusti, 2018

Vasili Grigorjevitsj Perov, porträtt av Fjodor Dostojevskij (1872)

Om nyttigheten i Dostojevskijs debut

Hur kan man som fattig vinna sitt värde i andras ögon? Genom arbete skulle många tänka, men kanske inte säga – eftersom vårt samhälle fortfarande präglas av, låt oss säga...

Av: Robert Halvarsson
2018:08 | 31 augusti, 2018

Citroen CV4, GuentherDillingen/Pixabay

Vad är modernismen?

Gunnar Lundin reflekterar över den så kallade modernismen.

Av: Gunnar Lundin
2018:08 | 31 augusti, 2018

Nobelpristagaren V. S. Naipaul talar i Dhaka, Bangladesh. Foto: Faizul Latif Chowdhury/Wikimedia

V. S. Naipaul 1932-2018

Ivo Holmqvist gör en minnesteckning över den nyligen bortgångne författaren.

Av: Ivo Holmqvist
2018:08 | 31 augusti, 2018

Detalj ur omslaget

Regn i gråljus

BOK | Bo Bjelvehammar om Lars Lerin och Kerstin Högstrands senaste bok ”Råskinn”.

Av: Bo Bjelvehammar
2018:08 | 31 augusti, 2018

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Bilder från Turkmenistan

När Sovjetunionen kollapsade 1991 bildades i ett slag fem nya stater i Centralasien, en av dem Turkmenistan. Trots att landet är republik och betecknas som demokratiskt har inte mycket ändrats...

Av: Tarja Salmi-Jacobson
2018:08 | 31 augusti, 2018

Del av Mynoria, järnduksskulptur av Barbro Bäckström. Foto: Claes Hall

Genom järnduk och kameralins visas männi…

KONST | Nakna människokroppar i form av skulpturala reliefer, skira och motsägelsefulla, samsas med gåtfulla arkeologiska bilder i ena delen av konstgalleriet Fabriken i Bästekille. I den andra delen av den rymliga...

Av: Nancy Westman
2018:08 | 31 augusti, 2018

Stenen. Foto: författaren.

Jag är tystnad

Den allomfattande ljudlöshetens härbärge förseglat med ordlöshetens sigill har varit min borg där mina uttalanden i tomma högtidstal har varit mitt ordlösa språk.

Av: Benny Holmberg
2018:08 | 31 augusti, 2018

Porträtt av Philip Roth, Wolf Gang/Flickr.

Vägar till Philip Roth

Erik Cardelus om författaren Philip Roth som avled under våren 2018.

Av: Erik Cardelus
2018:08 | 31 augusti, 2018

The Eye of Time Myth II: A need to survi…

MUSIK | Det här är ingen populärmusik och kommer aldrig att så vara. Musiken är monotont drabbande och svårbestämt ambient dark. Rytmerna är orgasmiska med konnotationer åt alla håll och kanter. Öster...

Av: Super User
2018:08 | 31 augusti, 2018

Foto: Einar Askestad

Månadens lyrik

Redaktionen presenterar stolt månadens urval av lyrik.

Av: Super User
2018:08 | 31 augusti, 2018

Rosor, Pixabay/Carl Russel.

Om det som är tragiskt

I denna feuilleton reflekterar Anders Björnsson över relationerna mellan det vi brukar kalla lycka och det som är tragiskt.

Av: Anders Björnsson
2018:08 | 31 augusti, 2018

Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-08-31

Äntligen fredag, din hugsvalelse i grötgrå grottekvarnsvånda! Ställ fram HB-dunken och Päronsodan på bordet, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:08 | 31 augusti, 2018

Marilyn Horne & Monserrat Caballé (1981).

Montserrat Caballé

Annakarin Svedberg gör en okritisk och inspirerad betraktelse kring en hyllad spansk sopran. Hur en enda Prima Donna lyfter fram flera aspekter i vår kultur.

Av: Annakarin Svedberg
2018:08 | 31 augusti, 2018

Detalj ur omslaget

Den arabiska apokalypsen och andra dikte…

BOK | ”Att ständigt vara hemma någon annanstans än hemma, kanske för det en närmre eviga företeelser som till exempel havet och solen. Sådant som utan några som helst tveksamheter finns överallt...

Av: Ida Thunström
2018:08 | 31 augusti, 2018

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.