Saint Patrick, katolsk kyrka i Columbus Ohio. Interiör absid, korsfästelsen. Foto: Nheyob
  • 2018:07
  • Publicerad:

TRADITION OCH (KON)TRADI(K)TION



När vi hävdar att kyrkan verkat med förtäckta maktintressen måste vi ställa frågan: när då och var?



Efter att precis ha avslutat förkunnelsen stiger prästen ned från predikstolen, plockar upp psalmboken och ställer sig med ryggen mot menigheten.[1] En nästan slentrianmässigt andäktig tystnad råder i rummet. Församlingen tyder tecknen och reser sig upp. Den celebrerande prästen tar så ton under de första orden och sjunger ut, ”Credo in unum Deum/Jag tror på en enda Gud” och menigheten tar vid i ett enda helgjutet dån, när hon fortsätter med att sjunga ”...Patrem omnipotentem/den allsmäktige Fadern”. Datumet för mässfirandet är likgiltigt. Det hade kunnat vara vilken söndag som helst de senaste sexton- eller sjuttonhundra åren. Inte är det enkom de kroppsligen närvarande som fyller rummet. Under det att trosbekännelsen mässas fram fylls rummet av ekon från deras föregångares röster och församlingen hör i bekännelsen förfädernas stämmor. Under den dryga timme som mässan pågår bryts den sedvanliga tids- och rumsuppfattningen upp och århundradena förefaller inte längre som tydligt åtskilda från varandra, när seklerna flyter in i varandra och den enskilda i församlingen finner sig stå bredvid både nu levande och sedan länge döda kristna. Levande och döda, till evigheten bredvid varandra med ryggarna böjda inför altaret, tar sig varje söndag i enlighet med kyrkklockornas inringning till mässan, som ett svar – till upplevelsen – på den levande Gudens tilltal.

Ifall vi ska tro Louis Althusser är denna beskrivning en skenbild av verkligheten och de kristnas upplevelse av att de i mässan svarar på Guds tilltal en fullständigt förvrängd upplevelse, en, som han skulle säga, ideologisk skenbild.[2] Det må vara så att den enskilde har en djup och sannfärdig tro, som hon upplever är grunden för sitt handlande, men detta är bara ytskiktet på vad som föranleder henne och de hundratals andra i hennes kyrka att bete sig såsom de gör i kyrkan. Hon och hennes medtroendes bild av verkligheten och det handlande som åtföljer denna bild är på ett mer grundläggande plan en följd av makterna, de förhärskande klasserna och deras försök att befästa sin egen upphöjda ställning i samhället.

Kyrkan är för Althusser en i raden av betydelsefulla så kallade ideologiska statsapparater som syftar till följande: ”All Ideological State Apparatuses, whatever they are, contribute to the same result: the reproduction of the relations of production, i.e. of capitalist relations of exploitation”.[3] Hennes, kyrkans, existens syftar till att vidmakthålla den vid tillfället förhärskande ordningen, vilken ordning det än för dagen gäller, syftar till att se till att de underordnade anpassar sig till och fortsätter att bevara status quo.

Någonting liknande gäller för Gramscis syn på samma företeelse, men som han benämner med andra begrepp. De intellektuella, till exempel prästerskapet – en för Gramsci väldigt klassisk grupp intellektuella, den traditionellt sett mest betydelsefulla – har till syfte att verka för att den i ett samhälle förhärskande gruppens vilja och världsbild utsöndras i samhällskroppen: ”The intellectuals are the dominant group’s ”deputies” exercising the subaltern functions of social hegemony and political government”.[4] Denna de intellektuellas funktion består, bland annat, i att verka för att folket, menigheten, de underkastade, naturligen samstämmer med, inordnar sig under viljan från den härskande samhällsgruppen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Gramsci och Althusser framträder som till det väsentliga besläktade, nämligen i det avseendet att de båda ger en intellektuell klass, prästerskapet i det här fallet och den kyrka som de styr, en först och främst instrumentell uppgift: kyrkan eller prästerskapet går till sitt själva väsen någon annans ärende, verkar för förverkligandet av någon annans (den förhärskande klassens) vilja. Ifall man ska tro dem är kyrkan ingenting i sig själv, ingenting annat än ett genomskinligt fönster för någonting annat, och kyrkan kommer att förändra sina syftningar var gång en förhärskande klass avsätts av någon annan.

Efter ett antal århundraden av marxistiskt ifrågasättande av kyrkans historia har vi avtrubbats inför det magstarka i de påståenden som ovan redogjorts för. Efter att ha stått med fötterna på denna jord under snart tvåtusen år, som ett träd med rötterna djupt ned under marken med trädtoppen sträckt mot himmelen, för vilken ett årtionde är en dag och ett år ett ögonblick, i vars liv och föreställningsvärld människor sedan lite drygt vår tideräknings början funnit de nycklar som öppnar det världsgåtans valv som leder in till den pelarsal som är Guds och änglarnas boning, finner sig kyrkan nu med att bli avfärdad som ingenting annat än ett instrument för någon annan, som blott en ideologiskt driven upplärningsanstalt, som en maktens lakej. Hur orättvist beskriven upplever hon sig inte vara inför en sådan enkel bild!

Vad en sådan bild (den tolkning av Althussers och Gramscis bild som ovan penslats fram) framförallt undgår att täcka är att kyrkans nästan tvåtusenåriga livstid inte låter sig fångas i en enkel sammanfattning av det slaget. Om någonting kännetecknas kyrkans historia av brokighet och mångfald. Vi talar om en av världens äldsta ännu levande institutioner, sannerligen katolsk i bemärkelsen världsvida, det vill säga inbegripande de flesta folk och tungomål på jorden som tänkas kan, och som genomlevt de mest skiftande levnadsomständigheter, alltifrån sina barndomsår som kännetecknades av förföljelse och utsatthet – kristendomen som martyriets religion – till att bli det nästan allenarådande trossamfundet i Rom under senantiken och senare i Europa fram till våra dagar.

När vi hävdar att kyrkan verkat med förtäckta maktintressen måste vi ställa frågan: när då och var? Under denna historia, under många år den mäktigaste institutionen på Europas mark och alltid en faktor att räkna med, har hon givetvis många gånger verkligen gått maktens ärende.[5] Men det finns också en annan berättelse, mindre omtyckt från marxistiskt håll, en berättelse om när Petrus och Paulus vid tiden för kyrkans tillblivelse bevattnade marken med sitt blod under kejsar Neros regim, en berättelse som sträcker sig ända in i vår egen tid när en Óscar Romero (1917–1980), ärkebiskop i El Salvador, till följd av sitt motstånd mot en förtryckande diktatur under firande av mässa blir mördad framför altaret. Eftersom kyrkans historia präglas av dessa bägge olika berättelser – och ännu mer eftersom de bägge berättelserna ofta glidit in i varandra – måste vi följaktligen tala mer avgränsat. Kyrkan som maktens instrument: låt oss alltid ställa frågan när då och var.

Ett begrepp som bättre än ideologisk statsapparat fångar och gör rättvisa till kyrkans verklighet och väsen är begreppet tradition. Ordet stammar ur det latinska verbalsubstantivet traditio, som i allmän mening betyder överlämnande, från verbet tradere, att överlämna, och betecknar det skeende när någonting överantvardas från ett led till ett annat. I mer särskild, katolsk, bemärkelse betecknar det skeendet när någonting får möjlighet att bevaras genom tidens förgängligande vattenflöde för att ständigt på nytt få ge sig till känna, uppenbara sig och utsprida sin sanning, sina ord om tillvaron. Allting i kyrkans liv kretsar kring traditionens närvaro, alltifrån bekännandet av trosbekännelsen[6] vid varje högmässa till det regelbundna återuppläsandet av Bibelns texter vid varje mässa.[7] Allting som kyrkan tror, och känner till om sin tro och sin tros historia, om de ursprungliga händelser som blev fröet för hennes egen existens, har hon fått givet till sig, berättat för sig, allting har ”traderats” åt henne.

Jag skulle här vilja tillåta mig en åtskillnad mellan två besläktade begrepp, nämligen mellan historia och tradition. I en folklig föreställningsvärld glider stundom dessa ord samman, och skillnaden dem emellan tycks inte alltid vara glasklar (någonting som inte är det minsta märkvärdigt, med tanke på hur nära orden ligger varandra). Traditioner, så uppfattas det ibland i folkligt tal, är sedvänjor från förr, från de gamla, det som har historiska rötter. Men vad är då den historia för någonting som inte kan kallas tradition? Det korta svaret är att det helt enkelt är den historia som är ”död”, som inte tillåtits leva vidare i sedvänjor eller i en levande tro. Historia finner vi på ett museum, inglasad, fridlyst från påverkan, stelnad i det förflutna, någonting vi får se på men inte röra; tradition finner vi (bland annat) i kyrkan som någonting med historiska rötter men som är lika levande idag som då tron först började utövas.[8] Detta kräver att närmare utvecklas. Jag hävdar att dessa ord är två olika sidor av samma mynt. Historia betecknar den historiska verkligheten, helheten eller enskilda delar av förflutna händelser, skeenden, yttranden, människoöden, hela denna mängd av osammanhängande och ofta obegripliga förlopp som tilldragit sig på vårt jordklot under miljarder år. Tradition ger denna historia, denna osammanhängande mängd av händelser och människoöden, betydelse. Historia betecknar mängden; tradition den strukturerande principen eller utblicken utifrån vilken en historisk verklighet kommer till oss som meningsfull, angelägen, begriplig och som pockande på vår uppmärksamhet också med avseende på vår samtid. Traditionen är det samlade utfallet av årtusenden av sållande, utväljande, upptagande.[9]

Som en följd av att traditionen är ett bevaringskärl som innefattar röster, sedvänjor och föreställningar från miljontals människor från olika tider och länder, från människor vars blickar sedan länge slocknat, inbegriper då denna verklighet ett väldigt uttrycksregister. Det säger sig självt att ett kärl som fyllts med tankar och ord av människor i ungefär tvåtusen (eller tretusen år om vi räknar in den judiska erfarenheten) kommer att innehålla mängder med föreställningar och hållningar som inte alltid är samstämmiga. Den som ägnar den kristna traditionen en noggrann och lång blick kommer att se att denna tradition under historien både varit samstämmig i sin vilja att ständigt på nytt uttrycka och utveckla den tro som de första apostlarna fick ta del av, samt hur brokig och misstämmig denna tradition varit i sin samlade föresats att göra det. Traditionen må vara en, men bakom den döljer sig en mängd olikartade intellektuella strömningar och rörelser i flertal. I årtusenden har kristna stridigt – både i tankar och ord och med händer och blod – med varandra om det rätta sättet att uttrycka vem Gud är och vad han vill med människan.

Tradition och (kon)tradi(k)tion[10]: traditionen har sagt emot sig själv, igen och igen, genom seklen.[11] Ytterligare en följd av att traditionen är ett bevaringskärl, en rymd fylld med tankar och sedvänjor som lagrats genom årtusenden, blir att den människa som träder in i traditionens rum får tillgång till ett erfarenhets- och uttrycksregister som överskrider hennes eget. Hennes känsloliv, förståelsehorisont och minne utvidgas till det som andra människor före henne utforskat och andras liv och erfarenheter blir hennes egna.[12]

Av dessa skäl framstår Althussers enkla bild av kyrkan som blott en ideologisk statsapparat och Gramscis bild av den prästerliga klassen som maktens hantlangare som alltför trubbig för att vara användbar som beskrivning över kyrkan historia och väsen. I en bild där hon beskrivs som dels en apparat (ett verktyg), tillhörig staten (såsom gående statens ärenden), genomsyrad av ideologi, finns det ingen plats för hela den spretiga mångfald, alla de mot varandra motsägande röster som kyrkans kärl innefattar. Ifall vi kallar kyrkan för ideologisk statsapparat lägger vi munkavel på och förtiger alla de kristna röster som sagt nej, sagt någonting annat, satt sig på tvären.[13]

LITTERATURLISTA
Althusser, Louis. ”Ideology and Ideological State Apparatuses”. Från Lenin and Philosophy. https://www.marxists.org/reference/archive/althusser/1970/ideology.htm
Gramsci, Antonio. Selections from the Prison Notebooks. Översatt av Quintin Hoare och Geoffrey Nowell Smith. New York: International Publishers, 1992.
Holmes, J. Derek och Bicken, Bernard W. Katolska kyrkans historia. Översatt av Ylva-Kristina Sjöblom. Stockholm: Veritas förlag, 2006.
Lane Fox, Robin. Antikens värld. En historisk odyssé genom Grekland och Rom. Stockholm: Prisma, 2008.
Markus, R. A. The End of Ancient Christianity. Cambridge: Cambridge University Press, 1997.
Pelikan, Jaroslav. The Christian Tradition. A History of the Development of Doctrine: The Emergence of the Catholic Tradition. Chicago: The University of Chicago Press, 1971.
NOTER
[1] Det som på liturgiskt språk benämns som ”ad orientem”, det vill säga latin för mot öst(ern).
[2] Som han skriver: “The essential point is that on condition that we interpret the imaginary transposition (and inversion) of ideology we arrive at the conclusion that in ideology ‘men represent their real conditions of existence in an imaginary form’. Louis Althusser, “Ideology and Ideological State Apparatuses”, från Lenin and Philosophy. https://www.marxists.org/reference/archive/althusser/1970/ideology.htm
[3] Louis Althusser, “Ideology and Ideological State Apparatuses”, från Lenin and Philosophy. https://www.marxists.org/reference/archive/althusser/1970/ideology.htm
[4] Antonio Gramsci, Selections from the Prison Notebooks, övers. Quintin Hoare och Geoffrey Nowell Smith (New York: International Publishers, 1992) s. 12.
[5] Eller kanske snarare gått sitt eget ärende i egenskap av makthavare. Ett exempel, för att inte undvika frågan om ”när och var?”, var de förföljelser som påbörjades mot hedniska romare på 400-talet e.Kr. efter det att kyrkan kommit att bli den mäktigaste religiösa institutionen i riket. R. A. Markus, The End of Ancient Christianity (Cambridge: Cambridge University Press, 1997), s. 92
[6] Den nicenska trosbekännelsen, ovan antydd i mässoscenen, arbetades fram vid konciliet i Nicea år 325 f.Kr. och har sedan dess befunnit sig i mittpunkten av kyrkans liv och tro. J. Derek Holmes och Bernard W. Bickens, Katolska kyrkans historia (Stockholm: Veritas förlag, 2006), s. 41f.
[7] I till exempel katolska kyrkan läses varje dag under kyrkoåret en gammaltestamentlig, en epistel- och en evangelietext upp, och på så vis återberättas de forna händelserna om och igen från predikstolen, och närvarandegörs och hålls vid liv i minnet genom årtusenden.
[8] Ordalydelsen ”fridlyst från påverkan” är tagen från ett inlägg på Facebook av Torbjörn Elensky, den 7 Mars 2018. https://www.facebook.com/torbjorn.elensky/posts/10156178930480960
[9] Jfr Jaroslav Pelikans ord: ”Tradition without history has homogenized all the stages of development into one statically defined truth; history without tradition has produced a historicism that relativized the development of Christian doctrine in such a way as to make the distinction between authentic growth and cancerous aberration seem completely arbitrary. [...]. Tradition is the living faith of the dead; traditionalism is the dead faith of the living”. Jaroslav Pelikan, The Christian Tradition. A History of the Development of Doctrine: The Emergence of the Catholic Tradition (Chicago: The University of Chicago Press, 1971), s. 9.
[10] Engelskans contradiction som här anspelas på kommer från det latinska verbalsubstantivet contradictio, -onis (f), som inte främst betyder (logisk) motsägelse, utan genmäle, motsägande, invändning.
[11] Det skulle kunna hävdas att traditionen ständigt på nytt upphäver sig i en ny enhet efter de ideligen fortgående invändningarna.
[12] Ett rörande exempel på detta är den antika, athenska erfarenheten att de, athenarna, stod i förbindelse med grekerna i den homeriska berättelsen om grekernas krig mot Troja och därför inte kunde tänka sig att stå under en annan stadsstats befäl – ett exempel på hur traditionstillhörighet vidgar det gemensamma minnet och odlar en självbild med historisk förankring. Robin Lane Fox skriver: “Samma västliga självsäkerhet mötte de fastlandsgrekiska sändebud som kom för att söka hjälp i krisläget efter den persiska invasionen [f.Kr.] 480. Härskaren i Syrakusa krävde att få föra befäl över hela den grekiska styrkan mot Persien som villkor för att ställa upp. De athenska sändebuden åberopade sin roll i Homeros trojanska krig och avböjde”. Robin Lane Fox, Antikens värld. En historisk odyssé genom Grekland och Rom (Stockholm: Prisma, 2008), s. 130. Texten inom klammern är mitt eget förtydligande.
[13] De senaste två åren har ett antal texter som på något sätt bearbetar förhållandet mellan historia och tradition runnit ur mig, vilka angriper ämnet utifrån infallsvinklar som teckengränsen här förhindrar mig från att beröra. Det rör sig om ”Namnen, orden och tingen i den kristna traditionen,” Opulens Magasin, Mars 29, 2018, ”Vår tids glömska,” Opulens Magasin, April 3, 2017, ”Den kristna erfarenheten,” Tidningen Kulturen, 28 Februari, 2017, ”Den antika kulturen som både dåtid, nutid och framtid,” Tidningen Kulturen, 31 December, 2016.
Text Marcus Myrbäck
Bild Saint Patrick, katolsk kyrka i Columbus Ohio. Interiör absid, korsfästelsen. Foto: Nheyob

UTGÅVA 2018:07

Detalj ur illustration av Alekfucksia Braunisch Cosmos.

Månadens lyrik

Redaktionen presenterar stolt månadens lyrik av Alekfucksia Braunisch Cosmos, Lars Krumlinde, Marie Gavois & Tina Persson.

Av: Alekfucksia Braunisch Cosmos, Lars Krumlinde, Marie Gavois & Tina Persson
2018:07 | 03 augusti, 2018

Performing Concordia

Månadens konstnär

Månadens konstnär | EmmaLina Ericson

Av: EmmaLina Ericson
2018:07 | 03 augusti, 2018

Detalj från bokomslaget till den engelska utgåvan av ”Fallet Mersault”.

Mellan två texter

BOK | Den postkoloniala erfarenheten sitter som en tagg i den algeriska författaren Kamel Daouds texter. Tydligast märks det i succédebuten ”Fallet Mersault”, romanen som poetiskt och lekfullt både dekonstruerar och rekonstruerar...

Av: Erik Cardelus
2018:07 | 03 augusti, 2018

Foto: Belinda Graham

Falsterbo Horse Show

SCENKONST | Lika mycket "Show" som "Horse" - och lika mycket kultur som sport!

Av: Belinda Graham
2018:07 | 03 augusti, 2018

Foto: Björn Gustavsson

Konstmuseer i USA

SCENKONST | I vintras besökte Björn Gustavsson en mängd konstmuseer i USA – här en sammanställning av de främsta. Först ut: New York City.”

Av: Björn Gustavsson
2018:07 | 03 augusti, 2018

Foto: Privat

Kisel. Kattguld. Fools gold.

1948, i öknen mellan Albuquerque och Amarillo spelar John Huston, med sitt tuggande och tvära grin in Sierra Madres skatt, med en Humphrey Bogart med pumpande blick, till och med...

Av: Per Teofilusson
2018:07 | 03 augusti, 2018

Foto: Belinda Graham

The Birgit Nilsson Experience - Drömmen…

MUSIK | Tidningen Kulturens skribent Belinda Graham har besökt Birgit Nilsson Museum.

Av: Belinda Graham
2018:07 | 03 augusti, 2018

Detalj ur omslaget

Vem är Emmanuel Macron? – Några nedslag …

BOK | Elisabeth Tegelberg har läst en av de mest lästa böcker som har skrivits om Emmanuel Macron på franska: Emmanuel Macron, un jeune homme si parfait. Le vrai visage du nouveau...

Av: Elisabeth Tegelberg
2018:07 | 02 augusti, 2018

Novemberplöjning, olja på duk (1914). Tillhör Jönköpings läns museum.

Det gamla möter det nya: en resa i Ester…

KONST | ”Jag lever i två världar. Ester Almqvist och konstlivet 1890-1934”

Av: Michael Economou
2018:07 | 03 augusti, 2018

Detalj från bokomslag till Friedrich Nietzche: Samlade skrifter, del 8; Sena skrifter. Symposion

Nietzsche går

Den kulturkritik, direkt och indirekt, som redan från början funnits hos Nietzsche, i Tragedins födelse, med det blasfemiska ”dionysiska”, och i Otidsenliga betraktelser, med den viktiga essän Schopenhauer som uppfostrare...

Av: Gunnar Lundin
2018:07 | 02 augusti, 2018

Foto: Artikelförfattaren

Karolinernas öden i en skev spegel

BOK | Elena Dahl har läst Alexej Ivanovs romansvit Tobol och ser hur historiska fakta löper gatlopp genom intrigen.

Av: Elena Dahl
2018:07 | 03 augusti, 2018

Staden Qazvin.

Iranska kvinnors dolda frihet

Under 2014 arresterades över 3,5 miljoner kvinnor i Iran därför att det fanns något att anmärka på deras obligatoriska slöjor. Sedan revolutionsåret 1979 infördes i landets konstitution att alla kvinnor...

Av: Tarja Salmi-Jacobson
2018:07 | 02 augusti, 2018

Saint Patrick, katolsk kyrka i Columbus Ohio. Interiör absid, korsfästelsen. Foto: Nheyob

TRADITION OCH (KON)TRADI(K)TION

När vi hävdar att kyrkan verkat med förtäckta maktintressen måste vi ställa frågan: när då och var?

Av: Marcus Myrbäck
2018:07 | 02 augusti, 2018

Foto: Privat

Självförverkligandet

Vad betyder ”självförverkligande”? Carsten Palmer Schale reflekterar här över ett begrepp som i vår tid, liksom under tidigare epoker, har haft stor betydelse för-, och inverkan på människor.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:07 | 02 augusti, 2018

Detalj ur omslaget

Tussan Tott och plasten i havet

BOK | Ett av våra största miljöproblem idag är våra förorenade hav. Detta belyser författaren Anki B Wennlert i sin bok Tussan Tott och plasten i havet. Det är en pedagogisk barnbok...

Av: Helena Svensson
2018:07 | 03 augusti, 2018

Dying planet

Två texter

Två texter av Ulf Olsson, författare och estradpoet.

Av: Ulf Olsson
2018:07 | 03 augusti, 2018

Berlin Zoo, akrylmålning av Karin Broos. Foto: Marc Broos

Alma Löv firar 20 år med konstkalas för …

KONST | En jubileumsutställning ska förstås vara speciell och den som egensinniga Alma Löv Museum of Unexp Art – som det engelska namnet till trots ligger öster om Fryken – gjort överträffar...

Av: Nancy Westman
2018:07 | 03 augusti, 2018

Erik Domellöf, 2018

Fredagsbönen | 2018-08-03

Äntligen fredag, din välkylda Pommac i solen! Ner i trädgårdsstolen och upp med mungiporna, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:07 | 03 augusti, 2018

Äldre par på söndagspromenad. Foto: Pixabay/Susanne Pälmer

Sagan om det Oranga kuvertet, eller kons…

BOK | Det är en skam att så många gamla måste tillbringa sina sista år i fattigdom, detta i ett rikt land som Sverige där stora delar av befolkningen har kunnat se...

Av: Benny Holmberg
2018:07 | 07 augusti, 2018

Sveaborgs fästning. Foto: Förvaltningsnämnden för Sveaborg/Suomen Ilmakiva Oy.

Sveaborg – minns traumat från 1918

Det är inte många huvudstäder givet att ha en nästan intakt 1700-talsfästning inom räckhåll. Mycket har Sveaborg sett och trots att den aldrig har stormats gömmer den de mest tragiska...

Av: Rolf Karlman
2018:07 | 02 augusti, 2018

Tova Gerge. Foto: Moa Schulman, Bonniers

Sex, våld och litteratur

BOK | En intervju av Guido Zeccola med konstnären och författaren Tova Gerge; om romanen Pojken som utkommer på Albert Bonniers förlag 14/8.

Av: Guido Zeccola
2018:07 | 02 augusti, 2018

Detalj ur omslaget

Välkomna och please come in

BOK | Elisabeth Brännström har läst Birgit Häggkvist senaste bok och ser ”ett relevant inlägg i debatten om engelskans inflytande över det svenska språket.”

Av: Elisabeth Brännström
2018:07 | 03 augusti, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.