Foto: Privat
  • 2018:07
  • Publicerad:

Självförverkligandet



Vad betyder ”självförverkligande”? Carsten Palmer Schale reflekterar här över ett begrepp som i vår tid, liksom under tidigare epoker, har haft stor betydelse för-, och inverkan på människor.



När jag funderar över fenomenet ”självförverkligande” återkommer jag ganska ofta till Friedrich Paulsens etik, bl.a. som den framställs i hans System der Ethik. Mit einem Umriß der Staats- und Gesellschaftslehre. Hertz, Berlin 1889., Einleitung in die Philosophie. Och en långt senare publicerad brevväxling mellan Paulsen och Tönnies: Ferdinand Tönnies/Friedrich Paulsen: Briefwechsel 1876–1908. Hrsg. Von Olaf Klose, Eduard Georg Jacoby, Irma Fischer. Hirt, Kiel 1961.

Men också till exempelvis Aristoteles, Goethe, Rousseau, Kierkegaard, Nietzsche, Maslow, Kurt Goldstein (i boken The Organism: A Holistic Approach to Biology Derived from Pathological Data in Man (1939), Ekelund och Ekman, Rolf Ekman: Vilhelm Ekelund och Nietzsche, Lund, 1951; Enskild väg, 1963; Egna villkor, 1976 samt ett stort antal fackfilosofiska texter om etik och estetik.

Låt oss ändå här för en stund uppehålla oss vid Paulsen. Vilket är motivet till den normativa etiken (System..., ibid.) enligt Paulsen? Jo, just självförverkligandet. Detta begrepp, och denna företeelse, som stått i i ett slags centrum av mitt liv under många år.

Självförverkligandet utgör det rikast möjliga förverkligandet av de egna anlagen i det praktiska handlingslivet. Ett synsätt han delar med både Aristoteles och Goldstein. Varje enskild varelse strävar enligt Aristoteles efter att förverkliga sina inneboende möjligheter. Ett koncept, som finns på förhand, formar varje individ i enlighet med människans natur (essens), det allmänmänskliga i oss och inte det individuella som hos Goldstein. Skillnaden är den att Aristoteles föreställde sig skapelsen som ett förverkligande av begrepp (idealism som filosofi), medan Goldstein var förankrad i det nutida utvecklingsbiologiska synsättet, enligt vilken arterna fått sina arvsanlag genom en lång biologisk utveckling. Medan Aristoteles alltså är idealist är Goldstein evolutionist.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Märkligt nog tycks emellertid inte Paulsen vara särskilt intresserad av vare sig principiell idealism eller evolutionism, och inte heller av skillnaden mellan individualpsykologiska och mer allmänt normativa motiv för handlingen i dess konkreta form.

Men om jag nu håller mig till det förstnämnda motivet och analyserar mina egna bevekelsegrunder: jag läser Paulsens bok (och ett stort antal andra böcker) och skriver ner de här raderna; dels för att befria mig från den olust som ligger i att ha tråkigt, dels för att bli av med en mer speciell olust, den som sammanhänger med bristande intellektuell klarhet. Och vidare: jag gör det, därför att det ger mig en lustkänsla att få större kunskap och ökad klarhet om olika sammanhang.

Självförverkligandet, som jag fattar det: det ger olust att ängslas för vad andra tänker och tycker, det ger lust att ”stå på egna ben” (en sorts trygghet); det ger, eller kan ge, en olust att uppleva en stark begränsning i sina intressen, i sin bildningshorisont, det ger lust att känna, hur bildning och talanger (som inte behöver ha med traditionellt fattad bildning att göra) vidgas och berikas, i konst, litteratur, filosofi, vetenskap, idrott, blomsterodling, hantverk; det kan ge olust att vara medveten om det eklektiska i ens kulturerfarenhet; detta exempelvis att det ena stora läggs till det andra i ett mycket stort, men osammanhängande, lapptäcke; det ger lust att få sammanhang och integration att sätta en personlig prägel på liv och verksamhet.

Men att man söker lust eller vill förverkliga sig är inte synonymt med att man (i normativ mening) bör göra detta.Men att man söker lust eller vill förverkliga sig är inte synonymt med att man (i normativ mening) bör göra detta. Förbiser man den distinktionen, så gör man sig skyldig till det ”naturalistiska misstaget”. Dock bör man verkligen, om man vill skapa en hållbar morallära och ge normer för människors liv, ta hänsyn till den mänskliga naturen. Detta krav fyller lyckoetiken bättre än en rigorös pliktetik eller en glädjefientlig puritanism. Men självförverkligandet är en bättre utgångspunkt än lyckan eller olusten.

Jag tycker att man, provisoriskt och varsamt, kan ha viss nytta av Maslows behovstrappa. En behovstrappa är en förklaringsmodell inom psykologin för hur människor prioriterar sina behov. Modellen presenterades av den amerikanske psykologen Abraham Maslow i artikeln ”A Theory of Human Motivation"(1943). Teorin nämner, i sin första version, behov i fem nivåer, vilka omarbetades under 1950-talet. Senare har ytterligare preciseringar och problematiseringar sett dagens ljus.

Den primära idén innebär att behoven på en lägre nivå måste vara tillfredsställda innan högre mål blir viktiga för individen. Men när vi rör oss mellan stadierna handlar det inte enbart om att klättra uppåt i hierarkin, utan en person kan flytta sig fritt mellan dem eller stanna kvar på någon av nivåerna.

De fem behoven är enligt Maslow (1 är längst ner i trappan och 5 i toppen):

  1. Fysiologiska behov (bland annat mat, sex, tak över huvudet, hälsa)
  2. Trygghetsbehov (bland annat gemenskap, skydd av olika slag)
  3. Behov av kärlek (en djupare form av mer begränsad gemenskap, exempelvis mellan två personer)
  4. Självhävdelsebehov (behov av att bli sedd och bekräftad)
  5. Självförverkligandebehov (att så fullt ut som möjligt bli den man kan och vill bli)

Visserligen tycker jag, att dessa begrepp går in i varandra, kompletterar varandra, och inte alls bör betraktas i ljuset av en sorts strikt linjär utveckling. I självförverkligandet, liksom i gemenskapen, finns exempelvis en trygghet, och det ger en omedelbar självrespekt. ”Livskvalitet” talas det också om; det kan nog fattas som tillfredsställandet av alla dessa behov så mycket som möjligt.

Beträffande egoism och altruism hävdar för övrigt Paulsen, som jag finner med rätta, att motsägelsen mellan egen och andras välfärd, själviska och altruistiska motiv, inte utgör regel utan undantag. Där står också, att godhet utan visdom inte är bra utan fördärvligt.

Maslow kan – som Paulsen – med andra ord vara en god utgångspunkt för en diskussion om självförverkligande. Men bara en utgångspunkt. Inom mig väcker tankefiguren många starka känslor; i synnerhet på grund av att så många jag beundrar så ofta framstår som egocentriker, gränsande till egoister, snarare än som solidariska medmänniskor som odlar altruistiska tendenser.

Inte minst en rad egotrippade existentialister (Kierkegaard, Nietzsche). Samtidigt finns det människor i så att säga andra änden som också de är existentialister (Buber, Lévinas), men också en rad andra (Goethe, Emerson). Däremellan finns en mängd individer som, från olika håll och med olika betoningar, starkt bidragit till diskussionen (Pomponazzi, Spinoza, Hobbes, Campanella, Rousseau, Leibniz, Hegel, Marx,Tönnies, Weber, Goldstein, Asplund).

Renässansen

Renässansen följer på medeltiden och är en period då man sätter människan och hennes kunskap i centrum, hennes livslust, nyfikenhet och upptäckarglädje. Man intresserar sig för naturen, vetenskapen som metod att förstå naturen och tror på utveckling. Kyrkan får mindre betydelse och vetenskapen värderas högre. Det sinnliga och lustfyllda ersätter medeltidens ganska mörka syn på materien och människokroppen som en källa till ont.

Renässansen är ett slags kulturrörelse med ursprung i 1300-talets Italien, och författare som Dante och Boccaccio brukar lika ofta räknas till renässansen som till medeltiden bland annat för att de faktiskt skrev på folkspråket (italienska) och inte på kyrkans språk (latin). Människan är alltings mått och harmoni, enkelhet, klarhet kännetecknar tidens arkitektur, måleri, musik. Renässansen sprider sig över Europa och sträcker sig fram till 1500-talets slut i de allra flesta länder. Det som föddes på nytt var den antika kulturens tankegångar och vidareutvecklingen av dessa. Under medeltiden ägnade de allra flesta tänkare och författare sig åt att arbeta i kyrkans tecken. Dante, som skildrade medeltidens världsbild, placerade ju flera av de antika filosoferna och författarna i sitt Inferno (helvete). Konst, musik, teater, sexualitet sågs under renässansen som medel för självförverkligande, precis som under antiken. Precis som hos Aristoteles (och delvis Platon).

Och de närmare skälen till pånyttfödelsen av tanken på människans självförverkligande? Som jag ser det var de viktigaste sådant som den alltmer långtgående arbetsdelningen, den ökade sociala mobiliteten och det begynnande sönderfallet av den dittills nedärvda ståndsindelningen som inträdde under 1400- och 1500-talen i avancerade länder som Italien. Detta ledde nämligen till att människor inte längre lika självklart föddes in i en roll, i ett yrke, i en verksamhet – som under det tidigare millenniet och drygt det (läs Ladurie, Ginzburg, Annales-historikerna) – utan att hon istället i viss utsträckning måste söka sin egen plats i världen.

I ett sådant läge måste också samhället definieras på ett nytt sätt. Under feodalismen var det en allmän uppfattning att de olika stånden hade skilda uppgifter att fylla för samhället. Denna princip överförs nu på individerna. Den venetianske filosofen Pomponazzi skriver exempelvis att individen måste förstå att hon bara är en del av människosläktets utveckling, och att hon därvid måste komma till klarhet om de funktioner som hon efter sin natur är skickad att utöva. Hon skall sedan fylla denna plats efter bästa förmåga i medvetande om att hon därmed deltar i släktets samlade målsträvan.

I denna version behåller idén om självförverkligandet en stark bindning till det förmoderna samhällets uppfattning om individen som en del av en organisk gemenskap. Individen förverkligar sig alltså inte enkom för sin egen skull (om det går?), utan för samhällets och mänsklighetens skull.

Goethe och Rousseau

På 1700-talet, inte minst hos Rousseau, förlorar denna syn på självförverkligandet den dimension som riktar sig mot mänskligheten och mot individens plats i en större organism. Den kommer att snävas in till jagets egna trånga liv och verkningskrets. 1700-talets klassiska jag-roman står ju annars Goethe för: Den unge Werthers lidanden (Die Leiden des jungen Werthers, 1774)

Den jagföreställning som denna bok bygger på är emellertid ytterst försåtligt, och knappast något Goethe själv skulle vilja bejaka. Werther är passiv och försöker egentligen inte alls förverkliga sig. Den narcissistiskt självupptagna jagtyp som Goethe här har tecknat skrivs mellan raderna snarast fram som något negativt, ja, som något Rousseau kunde ha dragit lans för. I vissa stycken påminner han snarast om esteten oss Kierkegaard och den disträa prototypen hos Ekelund. Vill man gräva fram Goethes mer djuplodande syn på saken bör man läsa Wilhelm Meisters Lehrjahre(1795) och dubbeldramat Faust (Faust I 1808, II 1833).

Rousseau bör dock studeras om man vill få syn på egotrippandets ur-guru. Exempelvis i Les Rèveries du promeneur solitaire (1782). Goethe var en stor humanist i alla bemärkelser. Spänningen som återfinns mellan Rousseaus och Goethes idéer om självförverkligande utgör spänningen mellan ett ”mera jag-” och ett ”mera vi-perspektiv”.

Kant, Hegel och Marx

Kant hade redan talat om ”det mänskliga i människan”, Hegel menade att självförverkligandet förutsatte en återställning av det skadade förhållandet mellan enskilt och allmänt. Att en individ är fullt utvecklad innebär hos Marx att hon i sig rymmer allt mänskligt, dvs ”den allsidiga utvecklingen av personligheten” (Parismanuskripten från 1844). Det senare påminner både om en generös tolkning av Aristoteles och en generös tolkning av Maslow. Dagens värld förefaller mig, mot det ovanstående, att prioritera Rousseaus narcissism.

Kierkegaard

I vår kommer jag troligen ut med en monografi om Sören Kierkegaard, som jag arbetat med i över ett decennium, men mer intensivt i snart tre år. Under praktiskt tagit hela mitt vuxna liv har jag dessutom varit en flitig läsare av Nietzsche. Båda vetter avgjort mer åt det egocentriska än åt det medmänskliga hållet. Nietzsche skall jag i denna korta text bespara läsaren, men jag vill säga åtminstone några ord om K.

Vi i Sverige har hög livsstandard. Nästa steg för oss är kanske därför inte i första hand är att nå ökat yttre välstånd. Eller är det det (betänk här ånyo Maslow)?

Kierkegaard skulle säga att nästa steg är inre välbefinnande. Hur vandrar vi då inåt i oss själva? Detta är Kierkegaards huvudfråga. För det första måste vi anamma våra liv med känsla och engagemang. K lyfter fram lidelsen, hänförelsen och entusiasmen. Att existera som människa är för K att förhålla sig till sig själv. Detta innebär att vara uppmärksam på sig själv, vem man är. K förkastar människor som lever ovetande om sin personlighet och som lever utan djupare engagemang i tillvaron.

Det finns fyra olika sätt att leva eller existera på, vart och ett med sin karaktäristiska lidelse. Han beskriver dem i termer av livsstadier, men ett bättre och modernare ord är kanske livsstilar.

- Att leva sitt liv disträ och förströdd, dvs att i egentlig mening inte leva alls, eller åtminstone inte existera. Att leva allmänt och omedelbart.

- Att leva estetiskt eller rent sinnligt. Du frossar i upplevelser. Hastar vidare från upplevelse till upplevelse på ett ganska planlöst sätt. Det finns ingen röd tråd i ditt liv förutom upplevelserna. Du vill inte konfronteras med frågorna: vem är jag? Vem vill jag vara? Vad lever jag för liv?

- Att leva etiskt eller innerligt. Här är det fråga om mening och värde. Du vill med lidelse välja ditt liv och välja vem du vill vara som också, fast hos K kritiskt sällan, innesluter andra människor. Du engagerar dig i dina val. Det handlar inte om att välja gott eller ont, utan om att vilja välja (ytterst det goda).

- Att leva religiöst eller andligt. Du vågar lämna förnuftet för ett mer vidgat livsperspektiv. Du anar att det finns något bortom vetenskapens beskrivning av verkligheten och du öppnar ditt sinne och medvetande mot denna ytterligare dimension. Tron på Gud är något högst personligt och subjektivt. Vad Gud är för dig kan bara du veta. ”Tron är subjektivitetens lidelse” menar Kierkegaard.

Om detta kan då i korthet (i övrigt hänvisar jag till ett halvt dussin essäer av mig på Nät-tidningen kulturen) sägas bl.a. följande.

Jaget, självet, själen, frälsningen är centrala begrepp hos K. De två viktigaste verken är kanske (pendangerna) Antingen-Eller (Enten - Eller. Et Livs-Fragment udgivet af Victor Eremita, 1843) och Stadier på livets väg ( Stadier paa Livets Vei. Studier af Forskjellig , 1845). Även om K naturligtvis ser, och delvis accepterar och lever i det allmänna, och sida vid sida med de omedelbara, är hans förakt illa dolt.

Dessutom kan jag med sorg bara konstatera, att K väldigt sällan tar sig an samhället och dess krav på medborgerlig gemenskap. Han ser knappt – med ett modernt uttryck – Den andre. Det som är ett huvuddrag hos den visavi K kritiske Lévinas, vars huvudverk lyfter fram Den Andre på flera sätt.

Nej, K är fixerad vid den personliga utvecklingen genom fyra (eller åtta eller tolv) stadier och siktar på sitt eget självförverkligande genom trons och korsets frälsningsmöjlighet. Nietzsche, Heidegger och (åtminstone ställvis) Sartre är inte mycket bättre. Däremot Buber, Jaspers. Min - och Ekmans – existentiella vurm stöter alltså i stor utsträckning på patrull hos flera av de största existentialisterna. Existentialismen förefaller mig sålunda i övervägande grad vara egocentrisk (om än inte primärt egoistisk) – medan självförverkligandet förutsätter den sociala gemenskapen som strängen sin klangbotten.

Men vad betyder då självförverkligande?

Vi har redan berört mycket av det viktigaste, men flera saker bör likafullt lyftas fram tydligare, och i någon mån även kompletteras. För mig är det alltså så att självförverkligandet handlar om att i möjligaste mån förverkliga sina anlag så mycket som möjligt, och så allsidigt som möjligt. Detta förutsätter en viljeansträngning och en strävan, men också omgivningens stöd. Vidare kan vi nog inte längre förbise att ett allsidigt och optimalt självförverkligande måste anamma ett multifaktoriellt synsätt. I detta synsätt måste numera också ingå varje individs genetiska disposition. Därmed återknyter vi en aning till Goldstein. Alla människor bär dessutom på åtminstone merparten allmänmänskliga anlag – om än i många fall endast rudimentärt. Därmed återknyter vi en aning till både Aristoteles och Marx.

Slutligen då detta med min egen käpphäst i sammanhanget: självförverkligandet kan inte tänkas utan gemenskapen eller vice versa. Om det ena urartar i ensidighet hamnar vi i destruktiv kollektivism (som i Sovjet, Nazi-Tyskland, Maos Kina). Om det andra urartar i ensidighet hamnar vi i destruktiv individualism, dvs. i narcissistisk utltraegoism. Jag är rädd att vi i dagens värld i stort, och i de moderna västliga demokratierna i synnerhet, riskerar att närma oss den sistnämnda polen – om vi inte redan är där.

Låt mig för övrigt anmärka att jag naturligtvis är medveten om att det finns tusen invändningar mot detta resonemang. Vi har exempelvis inte talat om variationer betingade av kultur, etnicitet, religion, kön, klass etcetera. Vi har inte talat om förekomsten av dolda eller oupptäckta talanger. Vi har inte talat om möjligheten att nöja sig med lite av varje från de olika nivåerna, eller rentav att man inskränker sin strävan till blott några nivåer eller några intressen eller behov, att förskjutningar av de egna preferenserna kan ske över tid och så vidare. Men alla sådana invändningar kanske bara gör det hela än mer intressant. Och likafullt kanske man kan utgå från det förda resonemanget med syftet att bredda, fördjupa och nyansera det?

Allra sist. För mig är självförverkligande meningen i livet (inte med livet). En så allsidig realisering av envars potential som möjligt.

Text Carsten Palmer Schale

UTGÅVA 2018:07

Detalj ur omslaget

Tussan Tott och plasten i havet

BOK | Ett av våra största miljöproblem idag är våra förorenade hav. Detta belyser författaren Anki B Wennlert i sin bok Tussan Tott och plasten i havet. Det är en pedagogisk barnbok...

Av: Helena Svensson
2018:07 | 03 augusti, 2018

Performing Concordia

Månadens konstnär

Månadens konstnär | EmmaLina Ericson

Av: EmmaLina Ericson
2018:07 | 03 augusti, 2018

Detalj från bokomslaget till den engelska utgåvan av ”Fallet Mersault”.

Mellan två texter

BOK | Den postkoloniala erfarenheten sitter som en tagg i den algeriska författaren Kamel Daouds texter. Tydligast märks det i succédebuten ”Fallet Mersault”, romanen som poetiskt och lekfullt både dekonstruerar och rekonstruerar...

Av: Erik Cardelus
2018:07 | 03 augusti, 2018

Saint Patrick, katolsk kyrka i Columbus Ohio. Interiör absid, korsfästelsen. Foto: Nheyob

TRADITION OCH (KON)TRADI(K)TION

När vi hävdar att kyrkan verkat med förtäckta maktintressen måste vi ställa frågan: när då och var?

Av: Marcus Myrbäck
2018:07 | 02 augusti, 2018

Foto: Privat

Självförverkligandet

Vad betyder ”självförverkligande”? Carsten Palmer Schale reflekterar här över ett begrepp som i vår tid, liksom under tidigare epoker, har haft stor betydelse för-, och inverkan på människor.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:07 | 02 augusti, 2018

Detalj från bokomslag till Friedrich Nietzche: Samlade skrifter, del 8; Sena skrifter. Symposion

Nietzsche går

Den kulturkritik, direkt och indirekt, som redan från början funnits hos Nietzsche, i Tragedins födelse, med det blasfemiska ”dionysiska”, och i Otidsenliga betraktelser, med den viktiga essän Schopenhauer som uppfostrare...

Av: Gunnar Lundin
2018:07 | 02 augusti, 2018

Dying planet

Två texter

Två texter av Ulf Olsson, författare och estradpoet.

Av: Ulf Olsson
2018:07 | 03 augusti, 2018

Foto: Privat

Kisel. Kattguld. Fools gold.

1948, i öknen mellan Albuquerque och Amarillo spelar John Huston, med sitt tuggande och tvära grin in Sierra Madres skatt, med en Humphrey Bogart med pumpande blick, till och med...

Av: Per Teofilusson
2018:07 | 03 augusti, 2018

Foto: Björn Gustavsson

Konstmuseer i USA

SCENKONST | I vintras besökte Björn Gustavsson en mängd konstmuseer i USA – här en sammanställning av de främsta. Först ut: New York City.”

Av: Björn Gustavsson
2018:07 | 03 augusti, 2018

Foto: Belinda Graham

The Birgit Nilsson Experience - Drömmen…

MUSIK | Tidningen Kulturens skribent Belinda Graham har besökt Birgit Nilsson Museum.

Av: Belinda Graham
2018:07 | 03 augusti, 2018

Detalj ur omslaget

Välkomna och please come in

BOK | Elisabeth Brännström har läst Birgit Häggkvist senaste bok och ser ”ett relevant inlägg i debatten om engelskans inflytande över det svenska språket.”

Av: Elisabeth Brännström
2018:07 | 03 augusti, 2018

Novemberplöjning, olja på duk (1914). Tillhör Jönköpings läns museum.

Det gamla möter det nya: en resa i Ester…

KONST | ”Jag lever i två världar. Ester Almqvist och konstlivet 1890-1934”

Av: Michael Economou
2018:07 | 03 augusti, 2018

Foto: Artikelförfattaren

Karolinernas öden i en skev spegel

BOK | Elena Dahl har läst Alexej Ivanovs romansvit Tobol och ser hur historiska fakta löper gatlopp genom intrigen.

Av: Elena Dahl
2018:07 | 03 augusti, 2018

Äldre par på söndagspromenad. Foto: Pixabay/Susanne Pälmer

Sagan om det Oranga kuvertet, eller kons…

BOK | Det är en skam att så många gamla måste tillbringa sina sista år i fattigdom, detta i ett rikt land som Sverige där stora delar av befolkningen har kunnat se...

Av: Benny Holmberg
2018:07 | 07 augusti, 2018

Erik Domellöf, 2018

Fredagsbönen | 2018-08-03

Äntligen fredag, din välkylda Pommac i solen! Ner i trädgårdsstolen och upp med mungiporna, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:07 | 03 augusti, 2018

Tova Gerge. Foto: Moa Schulman, Bonniers

Sex, våld och litteratur

BOK | En intervju av Guido Zeccola med konstnären och författaren Tova Gerge; om romanen Pojken som utkommer på Albert Bonniers förlag 14/8.

Av: Guido Zeccola
2018:07 | 02 augusti, 2018

Detalj ur illustration av Alekfucksia Braunisch Cosmos.

Månadens lyrik

Redaktionen presenterar stolt månadens lyrik av Alekfucksia Braunisch Cosmos, Lars Krumlinde, Marie Gavois & Tina Persson.

Av: Alekfucksia Braunisch Cosmos, Lars Krumlinde, Marie Gavois & Tina Persson
2018:07 | 03 augusti, 2018

Sveaborgs fästning. Foto: Förvaltningsnämnden för Sveaborg/Suomen Ilmakiva Oy.

Sveaborg – minns traumat från 1918

Det är inte många huvudstäder givet att ha en nästan intakt 1700-talsfästning inom räckhåll. Mycket har Sveaborg sett och trots att den aldrig har stormats gömmer den de mest tragiska...

Av: Rolf Karlman
2018:07 | 02 augusti, 2018

Foto: Belinda Graham

Falsterbo Horse Show

SCENKONST | Lika mycket "Show" som "Horse" - och lika mycket kultur som sport!

Av: Belinda Graham
2018:07 | 03 augusti, 2018

Detalj ur omslaget

Vem är Emmanuel Macron? – Några nedslag …

BOK | Elisabeth Tegelberg har läst en av de mest lästa böcker som har skrivits om Emmanuel Macron på franska: Emmanuel Macron, un jeune homme si parfait. Le vrai visage du nouveau...

Av: Elisabeth Tegelberg
2018:07 | 02 augusti, 2018

Berlin Zoo, akrylmålning av Karin Broos. Foto: Marc Broos

Alma Löv firar 20 år med konstkalas för …

KONST | En jubileumsutställning ska förstås vara speciell och den som egensinniga Alma Löv Museum of Unexp Art – som det engelska namnet till trots ligger öster om Fryken – gjort överträffar...

Av: Nancy Westman
2018:07 | 03 augusti, 2018

Staden Qazvin.

Iranska kvinnors dolda frihet

Under 2014 arresterades över 3,5 miljoner kvinnor i Iran därför att det fanns något att anmärka på deras obligatoriska slöjor. Sedan revolutionsåret 1979 infördes i landets konstitution att alla kvinnor...

Av: Tarja Salmi-Jacobson
2018:07 | 02 augusti, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.