Nobelpristagaren, Ted Ström
  • 2018:06
  • Publicerad:

Bob Dylan - Inte så olik clownen Jac



Bob Dylan är svårfångad. Ofta skiftar han skepnad utan att vara kappvändare. Nobelpriset i litteratur ändrade inte på detta. Dylan uppskattade priset men tog det med ro och talade vid Nobelfesten via ombud. Han hade den goda smaken att närvara distanserat för att inte stå på öronen i manegen. Han är trots allt en vanlig kille som inte låter sig berusas av andras beröm. Är Hjalmar Bergmans romanfigur clownen Jac en själsfrände?



En långfärdsåkare tar eleganta skär på den tunna isen i ytterskärgården. Det är Bob Dylan. Vi ser honom för vårt inre när USA:s Sverigeambassadör Azita Raji läser inför tv-kamerorna vid Nobelfesten i Blå hallen 2016. Han är omisskännlig. Soloåkare och humorist i gränslandet där det stundom varken bär eller brister. Närvarande och frånvarande i samma stund. Det passar Dylan. En hel del av hans ord ska som vanligt läsas mellan raderna. Det är mer en intressant deklaration än ett tacktal.

Väl medveten om stundens krav på inledande snirkliga former slår Dylan an en lättsam ton: Good evening, everyone. Det är nästan som ett ”tjaba” i detta sammanhang. Han fortsätter hälsningen med att, liksom bara i förbigående, skicka sina varmaste hälsningar till akademin och ”övriga fina gäster” (distinguished guests). Dylan har här definitivt minst en räv bakom örat (andra kan stila med stela och tomma fraser). Ändå - så att ingen ska få för sig att han är arrogant och självgod - uttrycker han i nästa andetag sin ursäkt (”I´m sorry... …”) över att inte kunna närvara i egen person men betonar samtidigt sin andliga närvaro och stora tacksamhet för priset. Han får därmed också sagt att han har hjärta och en hyfsad uppfostran. Akademiledamoten Per Wästberg hade ju öppet hyst sitt starka tvivel på detta. Men visst kan världsartisten uppföra sig … vid behov. ”I´m a clean-cut kid and I been to college too”, deklarerade hans alter ego i ett utsatt läge i låten Motorpsycho Nightmare, redan 1964.

I några piruetter kring namn på tidigare Nobelpristagare i litteratur som han säger sig ha läst och ”absorberat” samt i häpnad över att nu ha hamnat i deras sällskap, funderar han lite på om dessa föregångare någonsin funderat på om de skulle få det stora priset innan det hände. Han antyder sin förmodan att alla som skriver, åtminstone undermedvetet, när just drömmen om det riktigt stora priset. Själv blev han helt överrumplad och fick ta tid på sig att rätt förstå (”to properly process”) att just han var den utvalde. Han säger med andra ord att priset var en välkommen julklapp som knappt fanns på önskelistan.

Nu tar Dylan första skäret på den tunna is som han nog egentligen litar på. Han jämför sig nämligen oblygt med William Shakespeare, men det sker på alldeles särskilda premisser.Nu tar Dylan första skäret på den tunna is som han nog egentligen litar på. Han jämför sig nämligen oblygt med William Shakespeare, men det sker på alldeles särskilda premisser. Litterära jämförelser vore förstås övermaga och ett utslag av hybris - alldeles oavsett Dylans poetiska kvaliteter. Det är helt enkelt tabu att utge sig för att vara mästarens like. Det är inte bara jantelag. Han utgår i stället från att de bägge har ett gemensamt i att de är alldeles för upptagna av livet självt för att hinna etikettera sina egna texter (som varande litteratur eller inte). De har fullt upp med att vara kreativa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Sedan Dylans nobelpris proklamerades har en livlig diskussion följt runtom i världen. I synnerhet professorer i litteraturhistoria har förstås känt sig manade att ha åsikter. Röstläget har varit högt både för och emot årets litteraturpristagare. Det är inte ovanligt men den här gången tycks polariseringen extra stark. Det kan vara svårt att faktiskt avgöra om åsiktsbalansen i stort tippar hit eller dit, men mediebilden torde ändå kunna läsas entydig till Dylans favör. Lättast har därtill säkert varit att vara jasägare. Man behöver inte ladda med lika stort batteri av argument för att klara sig mest helskinnad. Dylan är nämligen inte sällan en ytterst helig ko som man inte rör ostraffat. Alldeles nyligen satte skräckmästaren Stephen King njutningsfullt yxan i huvudet på två, i hans tycke, ovärdiga litteraturprofessorer (Gary Shteyngart vid Columbia University i New York är en av dem). De hade tagit sig friheten att raljera kring Dylan som en oförtjänt trubadur på litteraturparnassen. En duktig singer/songwriter men absolut ingen litterär poet av rang, var åsikten. Kings eget författarskap eller det faktum att han och andra gurus tycks avguda Dylan reservationslöst (Apples grundare Steve Jobs som mest namnkunnig i den skaran) drar säkert inte upp sympatierna för Dylan bland redan negativa litterära akademiker. Men till övervägande delen tycks man också på universiteten gilla senaste valet av Nobelpristagare. Johan Svedjedal professor i litteraturhistoria i Uppsala är en av många som helhjärtat stöder utnämningen. Han menar utan omsvep att Dylan är en av vår tids största. I Dagens Nyheter har han till och med korat Dylan ”vår tids Rimbaud”. Och på den amerikanska sidan har flera litteraturvetare pekat på Dylan som den självklare arvtagaren till storheter som Walt Whitman och Henry W Longfellow. Det talas allmänt också om de europeiska impulserna från William Shakespeare och Charles Baudelaire. Litterär tyngd så det förslår.

Dylan själv har hela tiden intagit en tämligen tveeggad hållning till den akademiska diskussionen om hans verk. Oftast har han avfärdat sitt eget deltagande med något i stil med att ”andra som är duktiga på sånt får analysera mina texter, själv är jag inte kompetent nog”.

Men att Dylan ändå bryr sig om diskussionen är inte att ta miste på. Han må strunta i själva striden men han bevakar synpunkterna på sitt livsverk. När han nu i Nobeltalet gör en markering så lutar han sig helt självklart mot Shakespeare. Han filosoferar över hur den brittiske dramatikern såg på sitt eget arbete. Han frågar sig om han över huvud taget hann fundera på om det var litteratur han skrev. Hans kreativa ansträngningar och visioner sysselsatte honom säkert helt, tror Dylan. Sådant som rollbesättning och om dramat Hamlet verkligen skulle förläggas till Danmark. Därtill praktiska göromål som finansiering, bekväma sittplatser för publiken och hur man får tag i ett mänskligt kranium, fortsätter Dylan. Där underhöll han med några tåspetspiruetter och den tunna isen sprack inte.

Att jämföra sig rakt över disk med Shakespeare är ju nästan att självmant glida ner i öppen vak. Dylan inser förstås detta och han vill visa att han inte drabbats av storhetsvansinne. Ett litet gung i isen men med några lätta skär är det lugnt igen. Med en kort återblick på den egna karriären konstaterar han att hans ambitioner från början inte sträckte sig längre än att just få erkänsla för sina insatser. Att nå ut på lokala musikställen och kunna spela in någon skiva, som sen kunde höras på radio. ”Det var högsta pris, som jag tänkte då”, säger Dylan. Det var ett kvitto på att han nått den stora publiken och det var fullgott. Han konstaterar att han sen kommit ganska långt på den vägen och gläder sig stort åt att hans sånger verkar betyda mycket i mångas liv, i de mest skilda kulturer runtom i världen. Shakespeare då. Jo, det blir lite paråkning med honom mot slutet av talet. Precis som den store dramatikern (nu, om man behagar, underförstått: som likt Dylan skrev stor litteratur utan att själv tänka på att det var just litteratur han skrev) så är Dylan upptagen av sitt skapande och ofta även av rent värdsliga ting. Val av musiker, rätt inspelningsstudio och rätt tonart på en sång, är exempel varmed Dylan gör sista stoppsväng. ”En del saker förändras inte ens på 400 år”, avrundar han sin fria åkning hand i hand med William Shakespeare.

Det är tydligt att Bob Dylan inte vill falla Svenska Akademien i armarna. Han agerar i stället ytterst förvånad över priset men visar också tacksamhet. Han markerar övertydligt att han, förmodligen lika lite som William Shakespeare, någonsin tänkt tanken på den egna textproduktionen som litteratur. Men i nästa stund bugar han djupt för Svenska Akademien för att den dels tagit sig tid att begrunda just frågan om hans sånger är litteratur (”Are my songs literature?”) och dels bidragit med ett så underbart svar ”wonderful answer.” Akademien har tilldelat honom ett stort pris och en litteraturetikett i en och samma stilfulla manöver. Räven tittar åter fram bakom örat. Kanske med ett välvilligt leende.

Vem Bob Dylan är lämnar han med varm hand över till andra att avgöra men utan att de därför för ett ögonblick ska tro att han sen kommer att bifalla deras slutsatser. Själv har han under åren presenterat sig på så många skilda sätt. Kläder, identitet, musikstilar skiftar ibland snabbare än årstiderna. Det började när ynglingen Robert Zimmerman (också formellt) blev Bob Dylan. Några gånger har han proklamerat sig som en enkel ”song and dance man” eller med allvarsam humor klargjort ”I´m a poet, I know it, I hope I don´t blow it.”

I sin tidiga (1964) låt I Shall Be Free No 10 deklarerar han sig i första versen som en genomsnittsmänniska, som vem som helst:

I’m just average, common too
I’m just like him, the same as you
I’m everybody’s brother and son
I ain’t different from anyone
It ain’t no use a-talking to me
It’s just the same as talking to you

Mytbildningen är avsevärd kring samtidsikonen Bob Dylan. Han blev i alla fall otvetydigt 2016 års Nobelpristagare i litteratur. Just därom kan inget tvivel råda. Men han är sen länge också målare, konstsmed och sexbarnspappa. I några avseenden är han förstås den helt vanliga kille som han gör anspråk på i sången ovan. Å andra sidan är han en exceptionell person i kultursfären som har drag av såväl Chaplin som Baudelaire. En ensamåkare på svaga isar som håller. Emellanåt faktiskt inte så lite av Hjalmar Bergmans romanfigur Clownen Jac – oåtkomlig och undflyende, mitt på scenen. Dylans många munspelssolon framkallar den ensamme västernhjälten vid lägerelden -the self-made man - the lone star. Just det kan vara Bob Dylan, och nyligen åkte han långfärdsskridskor på gungiga isar i Stockholms ytterskärgård. Det är sant för det fanns mellan raderna när USA:s Sverigeambassadör läste upp Bob Dylans tacktal på Nobelfesten 2016.

Text Anders Tidström
Bild Nobelpristagaren, Ted Ström


UTGÅVA 2018:06

Foto: Bo Högrelius, Kinasamling.

I stormens öga: Revolutionens epicentrum

”Han tog av sig glasögonen, torkade dem hastigt med en mjuk duk, satte på sig dom igen, öppnade en låda längst ned i skrivbordet tog en näve och släppte ut...

Av: Benny Holmberg
2018:06 | 05 juli, 2018

Detalj ur omslaget

Europa mot judarna 1880–1945

BOK | ”Vanlig mänsklig småaktighet kombinerad med rovdrift och ett sökande efter syndabockar var alltså, enligt Aly, tre av de mest avgörande mekanismerna som låg bakom den framtida förödelsen och mordet på...

Av: Elisabeth Brännström
2018:06 | 06 juli, 2018

Bild: AnnaKarin Svedberg

Sanning eller lögn i Indien

Annakarin Svedberg minns sina möten med den Indiska premiäministern Indira Gandhi.

Av: Annakarin Svedberg
2018:06 | 05 juli, 2018

Nobelpristagaren, Ted Ström

Bob Dylan - Inte så olik clownen Jac

Bob Dylan är svårfångad. Ofta skiftar han skepnad utan att vara kappvändare. Nobelpriset i litteratur ändrade inte på detta. Dylan uppskattade priset men tog det med ro och talade vid...

Av: Anders Tidström
2018:06 | 05 juli, 2018

TEST

Poesin betraktad utifrån en obetraktad f…

Med denna essä söker jag delvis en poetisk form utifrån en ordnad princip av fragment, delvis det formlöst fragmentariska i en poesi under ständig rörelse. Båda verksamma i ett världsligt...

Av: Göran af Gröning
2018:06 | 06 juli, 2018

Marina Abramović, The Artist is Present, 2010

Att manipulera genom symbios

Varför är det här konst? Konstnären Marina Abramović ställde frågan i samband med framförandet av verket ”The artist is Present” på MoMa 2010. Ett verk där 1600 personer stått länge...

Av: Karl-Gustav Köhler
2018:06 | 06 juli, 2018

Detalj ur omslaget

Att söka tillhörighet

BOK | Att konstatera är att det finns flera historiska sanningar, det beror på vem som skriver och formulerar orden. Det är som att lyssna till linden, dess tystnad, viskningar och småpratande...

Av: Bo Bjelvehammar
2018:06 | 10 juli, 2018

Artikelförfattaren

Sonja Åkesson och förortens romantik

Carsten Palmer Schale reflekterar över Sonja Åkessons poesi.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:06 | 06 juli, 2018

© Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-07-06

Äntligen fredag, ditt vidunderliga Keith Richards-riff när du behöver det! Korka upp din iskalla findricka och luta dig bakåt, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:06 | 06 juli, 2018

Edesta barnhem, 1903, vykort. Fotograf okänd

Tack och hej

Jag hade sjutton punkter på min lista. Jag ansågs inte ha läst på. Jag tog upp tiden. Men jag tog mitt uppdrag på allvar och insisterade. Mycket var sådant som...

Av: Per-Henrik Bartholdsson
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto: Einar Askestad

Månadens lyrik

Tidningen Kulturens redaktion presenterar stolt MÅNADENS LYRIK.

Av: Tidningen Kulturen
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto fr förlaget

"Kärlek är lagen, kärlek styrd av v…

BOK | ”Människan, när hon agerar utan anknytning till resultatet av sina handlingar, börjar uppfylla sin sanna vilja och blir Gud. Kort sagt, bara genom viljeakten, befriad från dubbelhet och "lust av...

Av: Guido Zeccola
2018:06 | 06 juli, 2018

Affishbild till verket Cracks 2008. Foto: Gunnar H Stening

SU-EN: brutal skönhet, naturens och krop…

MÅNADENS KONSTNÄR | SU-EN. Min filosofiske vän Per Nilsson har bjudit in mig till Tidningen Kulturen för en presentation av mig och mitt konstnärskap.

Av: SU-EN
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto: Artikelförfattaren

Reflektioner efter Bologna Children´s Bo…

BOK | Björn Augustsson minns barnbokmässan i Bologna 2018. Han reflekterar över läsande, över barnboken och seriemagasin. Vilka tar ansvaret för barnens läsande idag?

Av: Björn Augustsson
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto: Belinda Graham

Fars lilla tös

SCENKONST | ”Fars lilla tös” är i grund och botten en klassiker, en uppdatering av ”Fars lille påg”. I pjäsen är det 1926 och Hälsingborg stavas fortfarande med ä. Men samtidigt som...

Av: Belinda Graham
2018:06 | 06 juli, 2018

Antoni Piotrowski (1853-1924): Smierc Wandy (Vandas död).

”Vi har vandrat i främmande länder”. Dvo…

Den tjeckiske tonsättaren Antonín Dvořák (1841-1904) blev redan under sin livstid internationellt berömd för framför allt sin instrumentalmusik. Som många andra tonsättare hyste han livet igenom en olycklig kärlek till...

Av: Henry Larsson
2018:06 | 06 juli, 2018

Detalj ur omslaget

Diktens ledtrådar

BOK | Jag blir alltid förtjust när jag läser Katarina Frostenson. Det blir jag även när jag läser Sju Grenar. Skandalerna kring henne intresserar mig inte.

Av: Guido Zeccola
2018:06 | 06 juli, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.