Jarboe

Intervju med Jarboe 29/3–18



Möt sångerskan, musikern, ljud- och performancekonstnären Jarboe i en epostintervju av Per Nilsson. Jarboe är mest känd för sitt arbete med gruppen Swans under 80-90 talen, men har hela tiden haft en egen solokarriär. Tillsammans med Micael Gira, bildaren av Swans, startade hon även bandet Skin, som utvecklade de mjukare sidorna hos Swans. Hon är en framträdande gestalt inom den tyngre undergroundscenen men har också släppt flera eteriskt andligt orienterade verk. Hon har varit involverad i ett flertal samarbeten med band och artister som Neurosis, Father Murphy, Helen Money, Cedric Victor och Justin Broadrick, Kris Force tillsammans med vilken hon gjorde musiken till dataspelet The Path, med flera. För närvarande är hon på turné.



Jag skriver dessa frågor på Skärtorsdagen och vill därför börja med att fråga om kristna helger generellt, och särskilt då påsken, är viktiga för dig?

Kanske det kommer från Thomas Mertons tankevärld? Både katolska och Buddhistiska praktiker finns i mitt liv.

Om jag har förstått saken rätt så växte du upp i New Orleans. Vilken betydelse tror du det har haft för din konst?

Gatuartisterna, Mardi Gras masker och ritualer, voodoo och amulettbutiker, mausoleer, den tunga luften, kryddstark mat, musik överallt … hade en stark påverkan på ett barn i denna romantiskt förfallna plats som uppmuntrade excentricitet och självförverkligande.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Låt mig ställa några frågor om din tid i The Swans. Kan du berätta något om hur du blev medlem i bandet och varför?

Det var under en tid i mitt liv när jag sökte efter identitet och mening, sökte efter vad jag skulle göra med mitt liv. Jag drogs till konst och litteratur och klassisk musik och dans och film och teater, men också bodybuilding och experimentell ljudkonst. Jag träffade en grupp undergroundkonstnärer som sysslade med graffitti och noise, och jag blev en del av den gemenskapen. Det ledde till att jag lyssnade till, men också skapade, experimentella noise- och vocalverk och den öppenheten till lyssnande gjorde att jag upptäckte The Swans. Jag bestämde mig för att åka till New York och träffa människorna som gjorde den musiken. Jag inbjöds till ett rep men var tvungen att stå precis utanför väggen till repet som hölls inne i en fönsterlös lokal i gatunivå som kallades “The Bunker” på 93 gatan, Aveny B.

Vid den tiden i mitt liv var jag ostoppbar i mitt sökande efter utmaningar/upptäckter så jag ändrade mitt liv helt och flyttade dit för att gå med I Swans.

Det har, rättvist eller inte, påståtts att Swans “mjuknade” när du blev medlem och att spiritualitet fick ett allt starkare inflytande. Hur ställer sig du till dessa påståenden?

Vad gäller att “mjukna”, mitt första bidrag var ett blodisande skrik på “Time Is Money, Bastard” 12:an, och mitt sista bidrag på Swans sista turné var ett blodtörstigt growl i “I Crawled”. Jag gjorde brutala turnéer där vi kallades “the loudest band in the world”. Vi sprängde PA-system och utlöste decibelmätare överallt i Europa och US. Som resultat blev vi till och med förbjudna att, under en period, spela i Schweiz. Jag betalade min “tribut” på den tiden, spelande framför skinheads och på punkklubbar. Det fanns inget “mjukt” alls. Det var en våldsam och otäck värld på den tiden.

Vad gäller min influens på Swans sound så hade det att göra med nödvändigheten att expandera soundet efter att det blivit så långsamt och sorgfullt som bara var möjligt. Swans kunde ha lagt av, och faktiskt pratade Michael Gira med mig om den möjligheten senhösten 1984. Det är också sant att jag hade kommit till bandet med en bestämdhet och energi och en inre styrka och en kunskap om melodi och arrangemang och röst och vision. Det är sant att jag introducerade melodi och sång och fler instrument i Swans och det går att argumentera för att Swans inte skulle låta som de låter om inte jag gått med i bandet. Skins album”Blood Women Roses” och “Shame Humility Revenge”, som jag och Michael gjorde tillsammans, skrevs och spelades in före Swans “Children of God”. Det är absolut så att jag expanderade soundet och gav fler möjligheter bara genom att ha de färdigheter och idéer och den medvetenhet jag bidrog med.

Vad gäller spiritualitet håller jag personligen med om den tolkningen på ett “kosmiskt” vis och det var en naturlig utveckling av ett projekt som hela tiden utforskade och sökte.

När Swans ombildades 2010 så gjorde de det utan dig. Blev du tillfrågad om att vara med? Du sjunger på två sånger på albumet “The Seer”.

Jag blev inte tillfrågad, Michael talade inte ens om att han höll på med ett nytt Swansprojekt. Jag fick veta det genom att fans skrev till mig. Även om jag alltid haft en solokarriär så var det faktiskt traumatiskt att Michael inte ens talade om det för mig efter så manga år av hårt arbete och min lojalitet. Jag var den enda som inte lämnade gruppen från den dag jag anlände och fram tills projektet själv upplöstes. Under 2010 hade jag intensiva drömmar och förlorade så mycket vikt att mina revben syntes. Det behövdes mycket mod och distans att ensam bevista en “ny Swansspelning” 2011 och med ett leende hälsa på allihop i omklädningsrummet efter spelningen. Den förvirrande aspekten av att vara i publiken bestod i att jag förstod vokabulären och dynamiken och det kändes väldigt bisarrt att inte vara på scenen och skapa den med dem.

Jag bjöds in att sjunga “Blood On Your Hands” på Atlantaspelningen under den sista turnén av den senaste Swansupplagan, och publiken entusiasm var fantastisk när jag kom ut på scenen, liksom efter att jag sjungit klart. Man kunde höra en nål falla medans jag sjöng. Det var ett intressant och inte helt enkelt ögonblick vare sig emotionellt eller tekniskt. Monitorerna var inte så bra och Michael gestikulerade till teknikern att förbättra dem åt mig. Jag antar att det var, ja omtänksamt.

Den sista Swansrelaterade frågan, du har arbetat med en dokumentärfilm om bandet, kan du ge oss en uppdatering av projektet?

Marco Porsia är filmmakaren bakom “Where Does A Body End?” Det är en dokumentär som kommer att släppas i två versioner. Det kommer att bli en kort bioversion och en längre djuplodande version. Jag har intervjuats flera gånger, både framför kameran och via telefon och jag har hjälpt till med information, kontakter och olika fotografier och annan efterforskning och produktion. Den redigeras nu.

Det är också en auktoriserad Swans “oral-history book” med namnet: “Power and Transcendence” av den brittiska författaren Nick Soulsby. Som jag förstår ska den komma i juni. Jag intervjuades länge för den boken.

Det här dokumentärprojektet, liksom några av dina soloprojekt, har blivit crowd-funded. Hur ser du på crowd-funding i jämförelse med andra sätt att finansiera, skivkontrakt etc?

Marco Porsia ordnade finansieringen för dokumentären. Jag har aldrig själv gjort en kickstarterkampanj. Jag har dock tidigare finansierat visa speciella projekt genom förhandsbeställning.

Som soloartist har du en lång diskografi som sträcker sig från strikta soloskivor till flera samarbeten. Ett samarbete som blivit en favorit för mig är albumet du gjorde tillsammans med Neurosis. Hur kom det samarbetet till och hur såg arbetsprocessen ut?

Vi hade velat arbeta tillsammans i flera år. Det skulle hända förr eller senare men de turnerade nonstop och jag fick brev från dem. Steve von Till har sagt att “Jarboe känner musik djupare…” och från mitt perspektiv kände jag mig hemma när jag stod på scen mitt ibland all elektricitet och volym. De sex konserter vi gjorde tillsammans var intensiva. Vad gäller albumet så var mina ord helt öppna och personliga. Det finns en sång till min mors ande där jag talar med henne efter hennes död. Där finns en fasansfull sång om vad min fader viskade i mitt öra när de rullade ut honom ur operationsrummet efter att ha fått en hjärntumör avlägsnad. Där finns en sång som refererar till min huvudskada 2001 som nästan tog mitt liv och där finns andra sånger om personliga konflikter i mitt liv. Jag beslöt att inte hålla tillbaka utan vara så rå och brutal jag kunde för det albumet, och jag tror att sångerna uttrycker människans villkor och inte bara mina erfarenheter.

Jag har kommit fram till att ju mer personlig jag är i mitt skrivande, desto mer reagerar de som lyssnar och dras till det och berörs av det och förhoppningsvis helas av det.

Kommer det att bli flera samarbeten mellan dig och Neurosis i framtiden?

Tja, det kommer att bli en vinylutgåva av Neurosis- Jarboe med konst av Aaron Turner. Det gläder mig att albumet släpps på vinyl. Scott Kelly har sagt att det är hans favoritalbum med Neurosis. Det är en stor ära för mig.

Du har varit på Europaturné med Father Murphy vilka du också släppt en ep med, och ni kommer att fortsätta med en ny turné. Du arbetar också på ett nytt Blackmouth-album, ert andra album och det första sedan 2000. Kan du berätta lite om vad dessa samarbeten betyder för dig?

Samarbeten raffinerar självdisciplin. Samarbeten betyder att man släpper kontroll och stiger ur sin comfort-zone. Samarbeten kan bli självbespeglande och också portaler till en annan plats som leder till än större självkännedom. Tilliten som finns i samarbeten utvecklar karaktären och ens egen vokabulär, flexibilitet som konstnär.

Blackmouth är ett elektroniskt projekt som är medvetet mystiskt och anspelar på artificiell intelligens som kärna. Det kändes som om det var dags för en annan utgåva av Blackmouths science-fiction värld. Albumet vi arbetar på nu kommer att använda extrema vokala effekter och cut-up tekniker vad gäller texterna och ett mindre linjärt tillvägagångssätt än det första albumet.

Hur träffade du på Father Murphy och kan vi förvänta oss fler album från det samarbetet?

Jag upplevde en Father Murphy ritual i Atlanta som hade en förkrossande verkan på mig. Jag blev bokstavligt talat skild från min kropp. Det var lika gripande som den första Swans-spelningen jag såg 1984 i Europa innan jag blev medlem i bandet. Vad gäller framtiden så är jag och Father Murphy på väg att göra fler spelningar i Europa, inkluderande Roadburn-festivalen i April 2018, och därefter ett framträdande i en särskilt skapad “David Lynch inspirerad” lokal kallad “Bang Bang Bar” på Dark Mofo-festivalen i Tasmanien i juni 2018. Father Murphy har hela tiden varit ett koncept med en berättelse som nu har nått sitt slut. De meddelade att de gör sin sista turné i år.

Du har som artist varit i framkant av underground scenen under hela din karriär. Hur ser du på underground i jämförelse med mainstream.

Det är uppenbart när du undersöker mainstream att producenter och art-directors håller sig ajour med de alternativa scenernas idéer. Ibland inkorporerar mainstream element från det alternativa och det alternativa inkorporerar element från mainstream. Jag kan höra det och jag har också sett det i framträdanden. Jag tror faktiskt att gränserna mellan dem suddas ut ibland och dessa världar hamnar mer och mer i dialog med varandra. Det är läraktigt att hålla sig ajour med samtida produktionselement och ha ett öppet sinne och inte utestänga något bara för att det marknadsförs som kommersiellt framgångsrik musik, och detsamma gäller åt andra hållet. Som exempel sker den mest innovativa produktionen idag hos den relativt sett mainstream och Grammybelönade artisten Kendrick Lamar.

Efter vad jag förstår är du en spirituell person och artist, är det viktigt för dig att de du samarbetar med också är det?

Det visar sig att de alltid är det.

Jag har förstått att Yukio Mishimas bok Sun and Steel har varit viktig för dig. Vad är det i den boken du finner vara viktigt?

För att svara ganska grundläggande så vänder den sig till självets natur. Mishima skriver om att realisera levandet av ett liv av ord och den stängda intellektuella världen omkring det. Han beslutar sig för att förkasta den världen och istället omfamna ett liv i köttet och eftersträva krigarens liv. Jag känner att det var denna djupgående uppenbarelse som ledde Mishima till att begå seppuku.

Du har också gjort performance-konst. Vad är, enligt dig, skillnaderna mellan ett musikalisk framträdande och ett performanceverk?

Det kan göras gällandes att intention är vad som gör något till konst. Mina album är konceptalbum och fortsätter en performanceaspekt. I mitt fall är det mitt eget mentala fokus och det underliggande budskapets intention som sträcker sig in i performance-konst.

Många av dina skivomslag är väldigt visuellt explicita, ibland rent obevekliga, syftande på S&M (jag tanker då särskilt på albumet Anhedoniacs omslag och folder). De ger nästan en känsla av att vara dokumentationer av performance-verk. Det står klart för mig att den visuella aspekten är väldigt viktig för dig. Skulle du kunna utveckla det?

Vad gäller Anehoniac, särskilt den egentillverkade utgåvan (inte den vanliga CD-utgåvan), vilken är ocensurerad när det gäller Richard Kerns fotografier, skapade jag ett nytt ord genom att använda det psykologiska ordet “anhedonia” och lägga till ett “c” på slutet – som är fallet med “alcoholic” och “maniac”. Anhedonia är ett ord som betyder beroende av oförmågan att uppleva lust eller åtrå. Albumets texter talar om alkoholism, mani och anhedonia. Jag ville illustrera det tillståndet på ett metaforiskt sätt genom att bära ett kyskhetsbälte. Snarare är att vara ett alldagligt, blygsamt, offer som ger makten över kyskhetsbältet åt någon annan, ville jag framställa mig som en krigare. Anvisningarna/skapandet av det faktiska bältet, och röntgenfotografiet av en fraktur i min hand, och den gravstensliknande dedikationen på omslaget, och att det hela förpackades i ett bälte – var uttänkt av konstnären Cedric Victor. Han regisserade också fotosessionerna i NYC tillsammans med fotografen Richard Kern och Kembra Pfahler som stod för min kropps make-up. För omslaget till “Men Album” fick jag en stor tatuering, förställande en dolk inom ett hjärta, tatuerad på ryggen. Temat kroppsmodifiering kan också ses exempelvis i Cedrics arbeten på albumen “Dissected” och “Mahakali”.

 “Alchemic” visar mitt ansikte i ett tillstånd av metamorfos och “As Mind Dissolves As Song Begins” är avsiktligt rött vitt och blått med mig mestadels i djupt blått, det demokratiska partiets färg. Konceptet är de otäcka tal och hatmassmöten som en av det republikanska partiets presidentkandidater höll – sammankopplat med energin från mitt samtida läsande vid den tiden som var kärleksdikter av den persiska poeten, filosofen, mystikern Rumi.

Kopplat till det här är också vikten av den invärtes aspekten. Vad skulle du säga kroppens betydelse är i din konst?

Vad gäller kroppens betydelse i min konst, så är den en del av kopplingen till emotionerna. De är den mångfald röster jag nyttjar för att bli olika personas i låtarna och det har också varit performances som var fysiskt extrema där jag låg på golvet mitt ibland publikens fötter, fick handklovar på mig och tvingades ner på knä vid scenkanten av “Puppet Masters” i svarta masker, skakade mitt huvud fortare och fortare till takten hos trummorna, ströp mig själv med mikrofonsladden till sången “Sinner”… i allt detta finns en hårfin gräns mellan disciplin, medvetenhet och att hemfalla åt själv-tillfredställelse. Det kan naturligtvis vara subjektivt. Men publiken vet om du menar allvar och är ärlig. Jag känner fortsatt att ödmjukhet är den största styrkan hos en performance-konstnär.

Jag respekterar den invärtes performance-konsten hos Marina Abramovich och också de kroppsskiftande bilderna av Cindy Sherman.

Dina texter är ofta explicita och sträcker sig från en mörk spiritualism till att handla om S&M, detsamma kan sägas om musiken. Ser du alla dessa aspekter som delar av en helhet så att verket behöver dem alla för att vara komplett?

Ja, att förbinda- och fördjupa sig; att skapa en intim upplevelse med lyssnaren/publiken; att bryta ner barriärerna mellan artist och public.

Också de vokala framträdandena är väldigt speciella, de sträcker sig från spoken-words, till skrik och sång i många olika stilar. Ditt röstomfång är imponerande. Kan du berätta lite om hur du tränat din röst?

Tja, det är samma sak som med de lektioner i Hammondorgel jag fick som barn. Jag kände mig begränsad. Sångträning fick jag i olika körer och sedan med en röstcoach innan jag förstod hur begränsande dessa var för mig vad gällde att hitta min egen stil, så nyckeln blev att agera, finna, och tala utifrån oräddsla.

Det är som om du ikläder dig och uttrycker olika personas genom olika vokala uttryck. Kan du utveckla det? Agerar du när du ikläder dig dessa personas eller “blir” du den persona du uttrycker?

Jag kan säga att det alls inte är planerat. Det är att känna djupt med ett öppet hjärta. Du hittar berättelsen i sången och du talar med den röst som sträcker sig utifrån den berättelsen.

Jag läste någonstans att din sång har ansetts vara channeling, något jag kan förstå efter att ha lyssnat på dina album. Är det något endast publiken upplever eller upplever du det själv?

Jag kan säga att det har funnits tillfällen när publiken verkar ha upplevt channeling. Jag påminns om en gång i Riga i Lettland när några i publiken började darra och också gråta. Kopplingen mellan publiken och framträdandet var stark. Kris Force berättade att hon såg upp från sin violin under spelningen och sa för sig själv “Jarboe is channeling”. Om jag gjorde det så var jag inte själv medveten om det. Jag berättade bara sångens berättelse så ärligt som möjligt.  

Hur skulle du relatera bildkonst, performance-konst, musik och ritual till varandra? Med ritual menar jag handlingar med mystiskt-spirituellt innehåll.

De är alla sammankopplade. De ger näring åt varandra. Själv, vad gäller bildkonst, skapar jag meditations-målningar.

Ett verkligt kraftfullt uttryck som innefattar allt detta kan hittas i Hermann Nitsch konst.

Praktiserar du själv någon form av mysticism, och i så fall, kan du utveckla det?

Jag mässar. Jag ber. Jag drömmer.

Om du skulle tilldela konsten ett uppdrag, vad skulle det vara (jag menar inte en instrumentell uppgift, utan mer en uppgift kopplad till mening).

Det är en sanningssökande gärning. Det är sökandet självt.

Skulle du säga att konst har en politisk betydelse och i så fall, vilken skulle den vara?

Ja, konst kan få en reaktion från personer som möter den och därigenom har konsten makten att framföra ett budskap och provocera fram dialog och medvetenhet, vilket kan manifesteras i handling/splittring/förändring.

Du är curator för the National Art Parks Foundation, kan du berätta lite om det? Hur gör man för att söka residents etc. Är det också öppet för konstnärer och konststuderanden i Europa?

Ja, både konststudenter och prisbelönta konstnärer söker dessa residens. De är öppna för poeter och musiker likväl som för alla inom de visuella konsterna. De artist-in-recideny program som är tillgängliga kommer också att expandera till ställen utanför USA. De ansökanden om residens I USA som jag har granskat kommer från hela världen. Här är två länkar med mer information, här och här.

Eftersom jag är docent i filosofi på Konsthögskolan i Umeå vill jag fråga dig; vad är det enskilt viktigaste råd du kan ge en konststudent idag?

Det enligt min åsikt viktigaste är uthållighet/beslutsamhet. Komma till insikt om att möjligheter uppstår att vidareutveckla verket ju mer involverad du blir. Samarbeten kan öppna dörrar liksom modet att acceptera utmaningar. Upp och börja om igen, även om du nu bedömer det vara ett misslyckande. Allt är verkets egen livsprocess. Det har sin egen livskraft. Tro.

Text Jarboe

UTGÅVA 2018:04

Albert Benoit (enligt texten). Foto: Jean-Pierre Dalbéra [CC BY 2.0] (detalj)

Sèraphine Louis de Senlis – en särling o…

Vad är syftet med Skönhet och Konst? Att leda oss på vägen till vårt innersta hjärta (Fritjof Schoun 1994).

Av: Lena Månsson
2018:04 | 04 maj, 2018

Кока Б-уа, 10 лет [Public domain], via Wikimedia Commons

Pomperipossa - en saga om förra sekelski…

“Det var en gång för många, många tusen år sen en förfärligt gammal trollpacka, som hette Pomperipossa. Det är inte precis något vackert namn, men ändå är det bra mycket...

Av: Elin Hägg
2018:04 | 04 maj, 2018

Detalj ur omslaget

Färgstark och djuplodande skildring av H…

BOK | I maj 1913 steg den unge konstnären Adolf Hitler av tåget i München. Hans mål var att skapa sig en karriär som konstnär, trots att han två gånger misslyckats med...

Av: Elisabeth Brännström
2018:04 | 07 maj, 2018

Foto: Bengt Berg

Månadens urval av lyrik

Redaktionen presenterar månadens urval av lyrik, av Bengt Berg, Inge-Bert Täljedal, Tina K Persson och Robert Halvarsson.

Av: Super User
2018:04 | 04 maj, 2018

Foto: Privat

Jaget i dikten

Carsten Palmer Schale reflekterar runt jaget i dikten, runt det intressanta med det självbiografiska elementet, men också det allmänt mänskliga.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:04 | 04 maj, 2018

© Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-05-04

Äntligen fredag, din empatiske psykolog när mörkret sluter sig kring dig! Släng dig i schäslongen och dra i dig GT:n, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:04 | 04 maj, 2018

Detalj ur omslag

Att beträda osäker mark

BOK | Ida Andersen har läst Sabinha Lagouns novellsamling "Koreografi" och möter en debut som utgår från socialrealistiska skildringar av förorten Rosengård (åtminstone som platsmarkör), men som gärna "sveper ut läsaren i...

Av: Ida Andersen
2018:04 | 07 maj, 2018

Relaxed Performance

Relaxed Performance

MUSIK | Relaxed Performance är en ny satsning av Göteborgs Symfoniker för att ytterligare tillgängliggöra klassisk musik för alla. Relaxed Performance är ett evenemmang som åtrerkommer med jämna mellanrum på Götebnorgs Konserthus...

Av: Belinda Graham
2018:04 | 07 maj, 2018

Detalj ur omslaget

Kärleksord förfallna i förgiftad jord

BOK | Med fullständigt hänsynslösa attacker mot ett kärleksförhållandes till en början uppburna härligheter av känslosamma storheter vilka efterhand blir nedbrutna till korrupta småaktigheter, viljelösa handfallenheter och galna uppbrott, skapar Persson en...

Av: Benny Holmberg
2018:04 | 07 maj, 2018

Anna Riwkin. Självporträtt som Nefertiti, ca 1930. Moderna museet. [detalj]

- Aimez-vous Anna Riwkin?

Tidningen Kulturens medarbetare, Michael Economou, belyser en av våra stora fotografer från 1900-talet, Anna Riwkin, idag i det närmaste bortglömd, men under sin levnad internationellt uppmärksammad och prisad. På mer...

Av: Michael Economou
2018:04 | 04 maj, 2018

Fotograf okänd. Wikimedia

Slottet i Dalen

” I det där slottet fick jag lära mig att stjäla, slåss, försvara mig. Och tro mig, jag lärde mig allt så grundligt, att jag ingenting har glömt. Tyst som...

Av: Rolf Karlman
2018:04 | 04 maj, 2018

Tina K Persson

I en klyka av otid

BOK | Någon sade, ”mellan ord och ting ryms all världens filosofi”. Man skulle också kunna säga att mellan ord och tid ryms mycken poesi, inte minst Tina K Perssons senaste diktsamling...

Av: Per Nilsson
2018:04 | 07 maj, 2018

Georgiy Jacobson,

Som en spillra, småkrypens Charlie Rivel

Tidningen Kulturens skribent Bo Bjelvehammar om några av insektsvärldens mindre gycklare.

Av: Bo Bjelvehammar
2018:04 | 04 maj, 2018

Arnold Böcklin

Öar som inte finns

”I boken The Phantom Atlas: The Greatest Myths, Lies and Blunders on Maps har författaren och kartsamlaren Edward Brooke-Hitching gått igenom gamla kartor och berättar historierna bakom många av de...

Av: Mathias Jansson
2018:04 | 04 maj, 2018

Cooper Hewitt, Smithsonian Design

Hammock

"Någonting var viktigt, oklart vad – och oklart vad de egentligen gjort när de inte hade uniform." Läs Inge-Bert Täljedals vackra novellett – en minnesteckning över ett skeende och en...

Av: Inge-Bert Täljedal
2018:04 | 04 maj, 2018

Victoria Rixer (detalj). Foto: Anna Ledin Wirén

Kriget, pappa – ett tillförlitligt siffe…

BOK | Parallellrecension 2/2. Thomas Wihlman har läst Victoria Rixers "Kriget, pappa - ett tillförlitligt sifferminne".

Av: Thomas Wihlman
2018:04 | 07 maj, 2018

Victoria Rixer (detalj). Foto: Anna Ledin Wirén

Kriget, pappa – ett tillförlitligt siffe…

BOK | Parallellrecension 1/2. Marja Beckman har läst Victoria Rixers "Kriget, pappa - ett tillförlitligt sifferminne".

Av: Marja Beckman
2018:04 | 07 maj, 2018

Studenter reciterar Florence Nightingale Pledge | Galt Museum & Archives on The Commons 1947

Lytton Strachey & en hemsk - men mäk…

Stoika Hristova avslutar här sin serie om Florence Nightingale, Vem äger ideérna, med att utveckla Lytton Stracheys kritiska bild av henne.

Av: Stoika Hristova
2018:04 | 04 maj, 2018

Detalj ur omslaget

Judarnas krig - en vacker, läsvänlig och…

BOK | Ingemar Lagerström har översatt Josephus ”Judarnas krig”.

Av: Ivo Holmqvist
2018:04 | 07 maj, 2018

Jarboe

Intervju med Jarboe 29/3–18

Möt sångerskan, musikern, ljud- och performancekonstnären Jarboe i en epostintervju av Per Nilsson. Jarboe är mest känd för sitt arbete med gruppen Swans under 80-90 talen, men har hela tiden...

Av: Jarboe
2018:04 | 04 maj, 2018

TEST

Att skriva om döden

Guido Zeccola om sjukdom, liv, död, dans, musik, litteratur och illusionen bakom allt.

Av: Guido Zeccola
2018:04 | 04 maj, 2018

Foto: Christofer Psilander

Reflektion runt Svenska akademin och vik…

Trots Svenska Akademiens totala haveri tycks många fortfarande vara övertygade om att litteratur och bokläsning är något livsviktigt. Om inte akademien tar sig samman och fortsätter sitt angelägna arbete så...

Av: Patrik Stigsson
2018:04 | 07 maj, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.