Anna Riwkin. Självporträtt som Nefertiti, ca 1930. Moderna museet. [detalj]

- Aimez-vous Anna Riwkin?



Tidningen Kulturens medarbetare, Michael Economou, belyser en av våra stora fotografer från 1900-talet, Anna Riwkin, idag i det närmaste bortglömd, men under sin levnad internationellt uppmärksammad och prisad. På mer eller mindre märkliga sätt har hon påmint om sin betydelse, och ledsagat honom till biblioteken, där hennes många fotoböcker kan beställas fram.



Man kan få för sig att avlidna människor vill något. De släpper inte taget utan framhärdar, bankar på dörren, ihärdigt och hårt, likt oväntade, envisa gäster som vet sin betydelse, och som önskar komma in för att klargöra vad de vill. Öppnar vi dörren ska mötets innebörd uppenbaras, visa sig vara så betydelsebärande att vår oro för vad som kan komma ut av det okända dämpas. Det behöver inte vara saknade nära och kära som rumsterar om i medvetandet. Herakleitos filosoferade om de odödliga dödliga, om de dödliga odödliga, som lever de andras död och dör de andras liv, och visst kan man ta med sig något från hans tankar: vi levande har, om vi gör oss mottagliga, med oss de döda var vi än är i livet. Upplevelsen av de dödas närvaro är ett slags dramatik som lätt kunnat ta sig en påfallande stark surrealistisk vändning, men i mitt fall mynnade allt snart i en lugnare realism, förankrad i ens trygga, tämjda verklighet.

När jag under en begränsad tidsrymd fått se namnet Riwkin flera gånger i vitt skilda sammanhang, gick larmet inom mig: var jag sökt? Vad ville denna människa mig, denna Riwkin med förnamnet Anna, som jag inte visste så mycket om och som jag därför måste öppna dörren åt? Varför fick de där trygghetsskapande, vänligt inbjudande svartvita fotografierna samtidigt liv inom mig, i mitt undermedvetna, likt betydelsebärande ekon från en förfluten barndom, i ett varken dött eller glömt fjärran?

Ja, varför ska jag – och vi, minnas denna skapande kvinna, som så klokt tog tillvara merparten av sin stund på jorden under åren 1908-1970, trots att förutsättningarna till en början inte var särskilt goda? Frågan har grott inom mig, likt en planta som får vatten, men ingen sol. Något slags upplysning måste till för att undanröja tvivlet som också växt utan att kunna hindra att min bekantskap med Anna Riwkin tagit sig fram på minst sagt märkliga färdvägar, vilka omväxlande visat sig vara såväl senvägar och omvägar som genvägar och, faktiskt, inga vägar alls utan bara ett tomt, mörkt och pockande intet, som väntat på att kullkastas och som just därför försökt vägleda mig mot det ljus som kanske kan gry och växa till en bättre kunskap. 

Ja, finns det alls några angelägna skäl att tala om Anna Riwkin idag, under detta 2018, då mediebrus och mediedrev pågår i en rasande takt och då den så kallade utvecklingen ofta kullkastar, för att inte säga onödiggör och tar död på mycket av det bejakande och meningsfullt stärkande som en gång skapats för att det ville och kunde göra skillnad? Vi vet alla att tiden, den som just förflyter eller är förfluten - för att tala med Anders Österling, inte alltid släpper fram sådant i rampljuset som varit verkligt betydelsebärande.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Konturerna av en möjlig hållning och respekt för Anna Riwkins öde och skapande insatser har på märkliga sätt uppenbarats för mig på senare tid då frågan börjat efterlysa svar utan att detta velat infinna sig så enkelt. Jag tänker i essän här nedan varken belysa hennes syskon eller hennes make. Och den sistnämndes efternamn, Brick, som lades till hustruns dito vid äktenskapets början, bortser jag därför från i detta sammanhang. 

Ljus över frågan således - upplysning, upplysning; okunskapens tvivel får ensamt dröja kvar i skuggan, om jag alls ska kunna samla mig till konturerna av ett svar. 

Först var det två frimärken som fick Anna Riwkins namn att ta form i mitt medvetande. Porträtten av nobelpristagarna Nelly Sachs och Wislawa Szymborska, signerade A. R., har främst brevledes, inte som den fotokonst de är sprungna ur, nått ut till många människor i vårt land, troligtvis utan att fotografens namn varit så bekant. Inte lång tid efter att jag mottagit brevet med de båda frimärkenas poeter tycktes Anna Riwkin åter vilja mig något. Jag var på Katrinetorp utanför Malmö, där konsthallens utställning, ”Mod och modernitet: Kvinnliga pionjärer”, visade verk av flera olika kvinnliga avantgardister, däribland ett porträtt i olja, målat av och signerat Riwkin. Tavlan tilltalade mig så till den milda grad att jag insåg att frågan om vem hon var och varför vi kanske borde uppmärksamma henne mer nu börjat avkräva mig något slags hederligt svar.

Först var det två frimärken som fick Anna Riwkins namn att ta form i mitt medvetande.När också Crister Enander i Slagregnens år (Heidruns förlag, 2016) omnämnde Anna Riwkin i en intervjutext med och om Astrid Lindgren – ja, hon och Riwkin var de bästa av vänner; de samarbetade bland annat om åtta fotoböcker, angelägna än idag - kunde jag inte längre låtsas att Riwkin aldrig existerat, aldrig velat mig något, aldrig gjort mig brydd, aldrig fått mig att famla i det där tomma, mörka och pockande intet bortom allfarvägarna. Crister Enander tar sig fram i samma spår som jag försöker gå i den här essän: Riwkin är sorgligt bortglömd, nästan onödiggjord som om hon inte existerat, inte varit en av världens främsta fotografer, inte gjort något av sin stund på jorden. I en av de bästa levnadsbeskrivningarna över Astrid Lindgren som sett dagens ljus, Jens Andersens Denna dagen, ett liv. En biografi över Astrid Lindgren, tillåts ett ytterst knappt utrymme - några få rader - åt Anna Riwkin, vilket gör Enander, som han själv uppger, både upprörd och smått sorgsen. Jag instämmer i detta och ställer mig också ytterst undrande över det glömskans öde, som tycks ha blivit Riwkins. Kvinnorna var ju betydelsefulla för varandra; Astrid Lindgren blev uppriktigt glad, nästan euforiskt lycklig då Enander visade sig veta vem Anna Riwkin var, eftersom hon trott att väninnan i det närmaste var bortglömd. Vi vet alla genom många exempel hur grymt berömdheten kan uppföra sig: ett fåtal får det mesta av rampljuset på sig, andra knappt något alls. Varför talar vi så sällan om Anna Riwkin idag?

Så min okunskap behövde kunskap, min känsla av att Anna Riwkin sökte mig och bankade på porten till mitt medvetande hade växt sig starkare. Vad gör man då - lämpligtvis?Så min okunskap behövde kunskap, min känsla av att Anna Riwkin sökte mig och bankade på porten till mitt medvetande hade växt sig starkare. Vad gör man då - lämpligtvis? Man söker sig till biblioteken, där det än så länge erbjuds ett bättre, starkare och mer demokratiskt ljus än på många andra håll i vårt samhälle. Jag vill inte låta påskina att jag skämdes över min brist på kunskap, men det var inte långt ifrån. Anna Riwkins fotoreportageböcker om samer och romer, om barn i ibland annat Korea, Thailand, Etiopien, Finland, Korea, forna Jugoslavien, på Hawaii och i Sverige tillkom i samarbete med bland andra journalisten Elly Jannes, med Ivar Lo-Johansson, med Birgit Cullberg och Gösta Säflund, Vera Forsberg och Daniel Brick samt, som redan nämnts - med Astrid Lindgren. Det är också på biblioteket som de där ovan nämnda svartvita fotografierna, i liv djupt inom mig, med ens stod fram som en lugnande realitet från barndomen; i Mina svenska kusiner, Lindgrens och Riwkins bok om Dalarna från 1959, finns ett fotografi alldeles mot slutet som uppenbart suttit fastsvetsat inom mig sedan jag som liten trygghetstörstande pojke såg det första gången. En gammelmormor i folkdräkt sitter vid sängkanten hos en liten pojke, som inte vill somna utan som bara önskar höra vad den gamla kvinnan har att berätta. Jag måste själv en gång i tiden helt enkelt ha identifierat mig med pojken, velat vara det lilla storögda barnet. Nu börjar den pojken bli gammal, men han har inte kunnat glömma sin gammelmormor med berättelserna, och därför måste han också bli klar över vilken fotograf det var som i barndomen möjliggjorde det där ögonblicket av trygghet som är så betydelsefullt före sömnen.

Anna Riwkin bidrog till att öppna stora världen för lilla Sverige, och hennes fotokonsts allmänmänskliga spegling av barns och vuxnas livsvillkor gestaltade ett viktigt memento: Se, glöm aldrig att vi lever tillsammans på en och samma jord. Fredsbudskapet är ännu idag lätt att ta till sig, och i dess spår borde vi alla besinna oss och tänka på vilka det är som främst drabbas av krigens vansinne och fattigdomens orättvisa, stigmatiserande livsvillkor.

Klassiska, levande porträtt på svenska författare, tonsättare, konstnärer, dansare och skådespelare, varav många ofta pryder såväl bokomslag och affischer som bokuppslag och minnesbilder, är skapade av henne och ger de avbildade fortsatt liv långt efter att de gått bort. Vilken litteraturintresserad människa ser än idag inte ungdomsporträtten av Harry Martinson, Artur Lundkvist och Karin Boye för sitt inre? Eller den mogne Hjalmar Söderberg, lik en värdig indianhövding, blickande bortom lägereldens flammande illusioner? Fotografierna är sprungna ur Anna Riwkins eleganta, inlevelserika och gestaltande fotokonst. Man kan säga att hon fungerade som sin tids Lütfi Özkök, det vill säga många skapande människors vän och fotograf, men karaktäristiken haltar i stor utsträckning: Riwkin var betydelsefullare än Özkök.

I alla dessa Riwkins porträtt på skaparsjälar syns ord, danssteg, livsvisdom, karaktär och visioner naturligt i ansiktsdragen, som om allt blivit ett med personligheten, i balans med människan bakom skaparmasken. Till och med en så svårfångad lärka som Elin Wägner tittar in i kameran, klok och modig, och vi kan ana att Riwkin besatt något slags hemlighetsmakeri med vilket hon kunde tackla människors svagheter och spänningar. Fotografierna avslöjar en nödvändig överenskommelse: både jag, som fotograf, och du, som författare, kan och ska samarbeta och därför ge intryck av att liv, så som det präglat oss, är mycket värdefullare än allt som hämmar vår skaparkraft och vår inre människa. Samspelet säger mycket om Riwkin som människa: enligt vänner var hon ”naturklok”, knappast intellektuell; naiv, alltid klarseende; noggrann, sällan spekulativ; impulsiv, aldrig beräknande. Hennes egenskaper är också framträdande i det unika bildmateriel från hela världen som hon lämnat efter sig, för motiven avslöjar karaktären. Efter försöket att göra danskarriär började hon på 1930-talet att ägna sig åt bildreportage utan att därmed tappa intresset för dansen som artisteri och fenomen, och hennes första bok, Svensk danskonst (1932), hade, som kan höras av titeln, dansen i fokus. Fler böcker skulle följa, och några av dem var ursprungligen texter publicerade i tidningar. Zigenarväg (1955) var till exempel först tillkomna som en serie reportage, skrivna av Ivar Lo-Johansson och illustrerade av Riwkins fotografier. Två utsökta böcker om samer, Renarna visar vägen (1942) och Vandrande by (1950) står sig också än idag som seriösa, respektfulla tidsdokument och försök att leva sig in i samekulturen. Så här uttryckte sig Elly Jannes, textförfattaren, om hennes och Riwkins projekt: ”Så som jag och min färdkamrat, fotograf Anna Riwkin, upplevde lapplivet för några korta veckor, skulle vilken som helst svensk kunna få del av det, om han inte bara till varje pris ville dominera. Det är kanske därför en amatörskildring av lapparnas liv kan ha sitt värde, trots att det många gånger skildrats av experter med större lärdom. Kunde jag med denna enkla berättelse få om också bara några få svenskar att rucka på sin kanske omedvetna överlägsenhet gentemot bärarna av den förnämliga lappkulturen, skulle jag känna det som om jag i någon ringa grad återgäldat den gästfrihet vi åtnjöt i Jokkokaskasitan sommaren 1942.” En barnbok från sameland, Elle Kari (1951), också den i samarbete med Elly Jannes, har spritts på elva språk i ett par hundratusen exemplar. För många barn runt om i världen representerade Elle Kari en naturlig svenskhet, och Riwkin, klok som hon var, förstod att det var hos barnen som en hållbar internationalism kunde slå rot på allvar.

Carl-Adam Nycop, legendarisk tidningsman, har berättat om Riwkins besök på Se:s redaktion under 1930-talet då hon ville visa bilder av Elise Ottesen-Jensen, på resa i glesbygder där hon verkade för sexuell upplysning bland kvinnor som knappast tillhörde de priviligierades skikt.

Här ska du få se på nåt intressant. Det är en kvinna som bär på dynamit.

In i yrket halkade Riwkin på ett banaskal, och fann sig, enligt Barbro Alving, en trogen vän, ”underbart väl tillrätta däri.” Karriären utspelades under den tid då fotokonsten frigjorde sig från målerikonsten och blev ett slags nytt världsspråk med allt vad det innebar i form av en explosiv, självständig utveckling, tekniskt och konstnärligt sett. Anna Riwkin själv var inte särskilt intresserad av kamerans teknikspråk, men hon var förhäxad av den värme och mänsklighet som kameran kunde gestalta och ge liv åt. Allt var dock inte tillrättalagt för en enkel yrkesbana, för smärtan i Riwkins psyke fanns med under stora delar av resan. 1900-talets stora tragedi gick henne inte förbi – det judiska ödet präglade henne så till den milda grad att projektet Israel blev en hjärtefråga, som bland annat resulterade i två bildreportageböcker för vuxna; dels Palestina (1948), dels Israel (1955) – båda i samarbete med maken Daniel Brick. Här finns varken utrymme eller anledning att politisera innehållet, men man kan konstatera att fotografierna ger sken av optimism, tillförsikt och framtidshopp, utan att det specifikt arabiska exkluderas. Vår tids kontraproduktiva israeliska och arabiska politik tillhör vår tid, inte 1940- eller 1950-talet. Kanske var det dock en fingervisning att frågan om staten Israels uppkomst bar på sprängstoff som bidrog till att böckerna skapades för vuxna, inte som barnböcker. Det var för övrigt i Israel som Anna Riwkin 1970 gick ur tiden efter att ha drabbats av en obotlig cancer.

Barbro Alving, Bang med svenska folket, har framhållit Riwkins sagolika blick för liv. Det livet slår emot en ur såväl barnböckerna som vuxenreportagen, och sällan har väl generationsklyftan varit så ovidkommande som i dessa fotografiers värnande av små och stora människor. Gennet bor i Etiopien (1967, med Vera Forsberg), Sia bor på Kilimandjaro (1958, med Lindgren), Matti bor i Finland (1968, med Lindgren) och Marko bor i Jugoslavien (1962, med Lindgren) är några exempel på klassiska barnböcker, i kongenialt samspel ord-bild.

Barn är ett folk men de bor inte i ett främmande land utan hos oss alla, mitt ibland oss. Att världssamfundet i flera delar av världen inte orkat leva upp till detta förpliktigande – Kashmir, Syrien, Jemen och så vidare, skulle inte Anna Riwkin ha kunnat åse med ett lugnt och tryggt sinne. Om hon levt idag skulle hon ha agerat, rest iväg, tagit risker, dröjt kvar i krigszoner och pesthärdar, i slumkvarter och flyktingläger för att kunna ta de där allmängiltiga bilderna som kunnat väcka världssamfundet slumrande förmåga att göra skillnad och bidra på plats. Se, glöm aldrig att vi lever tillsammans på en och samma jord.

Anna Riwkin om någon borde veta vad det innebär att som liten vara utsatt, kanske mobbad, icke sedd, önskvärd bara av familjen.

Anna Riwkin om någon borde veta vad det innebär att som liten vara utsatt, kanske mobbad, icke sedd, önskvärd bara av familjen. Man var inte ryssar, man var ryska judar. Uppväxtåren i Gomel i Vitryssland måste ha präglat henne för livet: antisemitismen inte bara fostrade utan tvingade henne på sätt och vis att bli kosmopolit med världen som arbetsfält, och Sverige, efter 1915, skulle snart erbjuda henne möjligheter att uttrycka sig och skapa. Först ville Riwkin bli dansare, och ”den lilla barfotadansösen med den oemotståndliga charmen”, som en tidning kallade henne, tjusade många i folkparkerna på 1920-talet. Men när det stod klart att hon, enligt vad hon själv sa, aldrig ”skulle bli någon Pavlova” bytte hon ett uttryckssätt mot ett annat.

Skomakaren ska väl inte bli vid sin läst om skickligheten inte räcker till?

På 1930-talet utvecklades Riwkin till att bli den skickliga reportagefotograf som vi bör, ska och måste minnas och uppmärksamma. I det tidiga folkhemmets bildtidningar, exempelvis Se och Vi, fanns utrymme för fotokonsten, och här kunde också Anna Riwkin göra sig ett namn som i sinom tid skulle få vingar och bli uppmärksammat ute i stora världen. 1959 fick Riwkin och Lindgren New York Herald Tribunes Spring Festival Award för Sia bor på Kilimanjaro, för övrigt första gången en fotografisk bilderbok tilldelades detta pris. Fyra år senare erhöll Riwkin Elsa Beskowplaketten för sina böcker om barn i främmande länder, vilket innebar att hon blev den första fotograf som tillerkändes denna ära. Kring årsskiftet 1977-78 arrangerade Moderna Museet en retrospektiv utställning med tre fotografer – Curt Götlin, Anna Riwkin och Karl Sandels.

Märkligaste upplevelsen av att Anna Riwkin velat mig något har jag sparat till sist. Efter ett besök tillsammans med kollegor och elever på Landskrona museums fotoutställning Time/Light/Love, erbjöds vi av generös personal en reklamaffisch med ett svartvitt porträtt föreställande en kvinna utklädd till Nefertiti. Kvinnan fångade mitt intresse, men för mig var hon okänd. 

Och ärligt talat: jag var inte intresserad av identiteten.

Vem hon var kunde vara egalt. Fotografiets utsökt historiserande kvinnoprofil var tillräcklig konst, i sig ett slags mystiskt porträtt som stod över allt vad begränsningar i tid och rum heter. Smått genialiskt, tänkte jag, att en fotograf försöker få liv i en kvinna som levt för tusentals år sedan med hjälp av en annan kvinna, högst osannolikt fotografen själv, från vår tid. Men när jag någon månad efter besöket i Landskrona av en ren tillfällighet insåg att Nefertiti gestaltats av Anna Riwkin – affischen således på en och samma gång ett självporträtt och ett försök att få liv i en kvinna som levt för så länge sedan, infann sig åter den hisnande känslan att Riwkin varken ville eller skulle lämna mig i fred. Kanske framstår min text ovan som början till ett hållbart svar på frågan om varför vi ska minnas Anna Riwkin.

Hennes fotokonst, uppfordrande och förpliktigande, borde åter plockas fram på alla bibliotek i det här landet som önskar göra skillnad och som vågar stå emot den digitaliseringshysteri som sköljer över oss. Den så kallade ”utveckling” som tycks bidra till att vi glömmer vad som en gång kunnat förändra livsvillkor kan väl knappast vara en hållbar utveckling. Paddor, läsplattor och mobilskärmar i all ära, men om de innebär att sådana skapande insatser som Anna Riwkins rationaliseras bort, onödig- och osynliggörs, måste frågan ställas i vilken utsträckning de ska tillåtas dominera vardagen. Karaktäristik som blivit ålderstigen – till exempel kallas romer för zigenare, samer för lappar i Riwkins böcker, kan enkelt moderniseras av bibliotekspersonalen med hjälp av beledsagande texter, inklistrade i böckerna. Detta är bara ett framkastat, ärligt förslag, väckt inifrån en stark respekt för Anna Riwkins skapande insats som världsfotograf, opinionsbildare och engagerad medmänniska.

Text Michael Economou
Bild Anna Riwkin. Självporträtt som Nefertiti, ca 1930. Moderna museet. [detalj]

UTGÅVA 2018:04

Detalj ur omslaget

Kärleksord förfallna i förgiftad jord

BOK | Med fullständigt hänsynslösa attacker mot ett kärleksförhållandes till en början uppburna härligheter av känslosamma storheter vilka efterhand blir nedbrutna till korrupta småaktigheter, viljelösa handfallenheter och galna uppbrott, skapar Persson en...

Av: Benny Holmberg
2018:04 | 07 maj, 2018

Georgiy Jacobson,

Som en spillra, småkrypens Charlie Rivel

Tidningen Kulturens skribent Bo Bjelvehammar om några av insektsvärldens mindre gycklare.

Av: Bo Bjelvehammar
2018:04 | 04 maj, 2018

Victoria Rixer (detalj). Foto: Anna Ledin Wirén

Kriget, pappa – ett tillförlitligt siffe…

BOK | Parallellrecension 2/2. Thomas Wihlman har läst Victoria Rixers "Kriget, pappa - ett tillförlitligt sifferminne".

Av: Thomas Wihlman
2018:04 | 07 maj, 2018

Anna Riwkin. Självporträtt som Nefertiti, ca 1930. Moderna museet. [detalj]

- Aimez-vous Anna Riwkin?

Tidningen Kulturens medarbetare, Michael Economou, belyser en av våra stora fotografer från 1900-talet, Anna Riwkin, idag i det närmaste bortglömd, men under sin levnad internationellt uppmärksammad och prisad. På mer...

Av: Michael Economou
2018:04 | 04 maj, 2018

Detalj ur omslaget

Färgstark och djuplodande skildring av H…

BOK | I maj 1913 steg den unge konstnären Adolf Hitler av tåget i München. Hans mål var att skapa sig en karriär som konstnär, trots att han två gånger misslyckats med...

Av: Elisabeth Brännström
2018:04 | 07 maj, 2018

Foto: Privat

Jaget i dikten

Carsten Palmer Schale reflekterar runt jaget i dikten, runt det intressanta med det självbiografiska elementet, men också det allmänt mänskliga.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:04 | 04 maj, 2018

Arnold Böcklin

Öar som inte finns

”I boken The Phantom Atlas: The Greatest Myths, Lies and Blunders on Maps har författaren och kartsamlaren Edward Brooke-Hitching gått igenom gamla kartor och berättar historierna bakom många av de...

Av: Mathias Jansson
2018:04 | 04 maj, 2018

TEST

Att skriva om döden

Guido Zeccola om sjukdom, liv, död, dans, musik, litteratur och illusionen bakom allt.

Av: Guido Zeccola
2018:04 | 04 maj, 2018

Foto: Bengt Berg

Månadens urval av lyrik

Redaktionen presenterar månadens urval av lyrik, av Bengt Berg, Inge-Bert Täljedal, Tina K Persson och Robert Halvarsson.

Av: Super User
2018:04 | 04 maj, 2018

Detalj ur omslaget

Judarnas krig - en vacker, läsvänlig och…

BOK | Ingemar Lagerström har översatt Josephus ”Judarnas krig”.

Av: Ivo Holmqvist
2018:04 | 07 maj, 2018

© Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-05-04

Äntligen fredag, din empatiske psykolog när mörkret sluter sig kring dig! Släng dig i schäslongen och dra i dig GT:n, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:04 | 04 maj, 2018

Albert Benoit (enligt texten). Foto: Jean-Pierre Dalbéra [CC BY 2.0] (detalj)

Sèraphine Louis de Senlis – en särling o…

Vad är syftet med Skönhet och Konst? Att leda oss på vägen till vårt innersta hjärta (Fritjof Schoun 1994).

Av: Lena Månsson
2018:04 | 04 maj, 2018

Jarboe

Intervju med Jarboe 29/3–18

Möt sångerskan, musikern, ljud- och performancekonstnären Jarboe i en epostintervju av Per Nilsson. Jarboe är mest känd för sitt arbete med gruppen Swans under 80-90 talen, men har hela tiden...

Av: Jarboe
2018:04 | 04 maj, 2018

Cooper Hewitt, Smithsonian Design

Hammock

"Någonting var viktigt, oklart vad – och oklart vad de egentligen gjort när de inte hade uniform." Läs Inge-Bert Täljedals vackra novellett – en minnesteckning över ett skeende och en...

Av: Inge-Bert Täljedal
2018:04 | 04 maj, 2018

Detalj ur omslag

Att beträda osäker mark

BOK | Ida Andersen har läst Sabinha Lagouns novellsamling "Koreografi" och möter en debut som utgår från socialrealistiska skildringar av förorten Rosengård (åtminstone som platsmarkör), men som gärna "sveper ut läsaren i...

Av: Ida Andersen
2018:04 | 07 maj, 2018

Foto: Christofer Psilander

Reflektion runt Svenska akademin och vik…

Trots Svenska Akademiens totala haveri tycks många fortfarande vara övertygade om att litteratur och bokläsning är något livsviktigt. Om inte akademien tar sig samman och fortsätter sitt angelägna arbete så...

Av: Patrik Stigsson
2018:04 | 07 maj, 2018

Кока Б-уа, 10 лет [Public domain], via Wikimedia Commons

Pomperipossa - en saga om förra sekelski…

“Det var en gång för många, många tusen år sen en förfärligt gammal trollpacka, som hette Pomperipossa. Det är inte precis något vackert namn, men ändå är det bra mycket...

Av: Elin Hägg
2018:04 | 04 maj, 2018

Victoria Rixer (detalj). Foto: Anna Ledin Wirén

Kriget, pappa – ett tillförlitligt siffe…

BOK | Parallellrecension 1/2. Marja Beckman har läst Victoria Rixers "Kriget, pappa - ett tillförlitligt sifferminne".

Av: Marja Beckman
2018:04 | 07 maj, 2018

Relaxed Performance

Relaxed Performance

MUSIK | Relaxed Performance är en ny satsning av Göteborgs Symfoniker för att ytterligare tillgängliggöra klassisk musik för alla. Relaxed Performance är ett evenemmang som åtrerkommer med jämna mellanrum på Götebnorgs Konserthus...

Av: Belinda Graham
2018:04 | 07 maj, 2018

Studenter reciterar Florence Nightingale Pledge | Galt Museum & Archives on The Commons 1947

Lytton Strachey & en hemsk - men mäk…

Stoika Hristova avslutar här sin serie om Florence Nightingale, Vem äger ideérna, med att utveckla Lytton Stracheys kritiska bild av henne.

Av: Stoika Hristova
2018:04 | 04 maj, 2018

Tina K Persson

I en klyka av otid

BOK | Någon sade, ”mellan ord och ting ryms all världens filosofi”. Man skulle också kunna säga att mellan ord och tid ryms mycken poesi, inte minst Tina K Perssons senaste diktsamling...

Av: Per Nilsson
2018:04 | 07 maj, 2018

Fotograf okänd. Wikimedia

Slottet i Dalen

” I det där slottet fick jag lära mig att stjäla, slåss, försvara mig. Och tro mig, jag lärde mig allt så grundligt, att jag ingenting har glömt. Tyst som...

Av: Rolf Karlman
2018:04 | 04 maj, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.