TEST

Att skriva om döden



Guido Zeccola om sjukdom, liv, död, dans, musik, litteratur och illusionen bakom allt.



Ljusets skugga

Rädda mig från de fientliga krafterna
Under natten, i sömnen, när jag inte är medveten
När min väg blir osäker ...
lämna mig inte
Låt mig aldrig falla ner!

Ta mig tillbaka till de högre sfärerna
i en av dina fridfulla världar
Och när blir det dags för mig att lämna detta livsförlopp ...
lämna mig inte
Låt mig aldrig falla ner!

Därför att glädjen i den djupaste tillgivenheten
eller i det mildaste hjärtats längtan
det är bara ljusets skugga

Tänk hur olycklig jag är
Långt bort från dina lagar!
Vad ska jag göra för att inte slösa den tid jag har kvar?
lämna aldrig mig
Låt mig aldrig falla ner!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Därför att den frid som jag har upplevt i vissa kloster
Eller den livliga sammanfogningen av alla sinnen i den sexuella glädjen
Det är bara ljusets skugga

del 0. inledning

Ephemeris är inte bara konstellationer. Romarna, som läste i stjärnorna, avsåg med ephemeris en dagbok, en nyhet! En oviktig, kortvarig, illusorisk nyhet och det lever kvar i ordet efemär.

Så det som jag skriver är en illusion, en morgana, men inte fake news.

Att försöka skriva om sin egen död, när döden inte längre är ett abstrakt begrepp utan tillhör en nära framtid, en framtid som du kan känna i din egen kropp, på något sätt åskåda… Den förblir någonting overkligt men bara därför att den estetiskt sett på samma gång både skrämmer och attraherar.

Och om det visar sig att jag blir rädd ska jag försöka berätta om det men inte för alla, utan enbart för Gud.

Just nu är jag dock skrämd för de andras del, dem jag lämnar kvar; familjen, mina väninnor och vänner...

Det som förvånar mig mest är de vänner och bekanta som har valt tystnaden efter att de fick veta om min sjukdom.

De undviker mig, det verkar så, de gör det nu eftersom de tror att mina dagar är räknade.

Det är inte bekymmer de vill undvika, jag tror att de är helt enkelt rädda för döden, döden som jag nu i deras ögon representerar. Jag har kommit att handla om deras egen död.

När det omöjliga språket blir möjligt blir också lyssnandet möjligt.

De vill inte och kan inte acceptera det omöjliga, kanske intellektuellt, abstrakt, går det, men inte på riktigt.

De tillfredsställer sig med en illusion.

Jag vill alltid nå känslan, via en virvel av provokationer och eftertanke i det jag skriver och lever... dessa tysta, skrämda, stackare, fattar inte.

Eller snarare de tolererar inte tanken.

Många män är lögnare, och mer så än kvinnorna. Dessa dubbelgångare av Kulturprofilen är osäkra, trötta, falska, giriga, depraverade, fåfänga, ytliga.

Ja, jag överdriver, men jag har erfarit det i många år, inte bara nu.

Den kontemplativa mystiken eller den monastiskt gudomliga isoleringen kan skapa en tydlig kanal till närvaron och nuet. Men den kan aldrig jämföras med den erotiska extasen hos två älskande kroppar. Och även om detta är det närmaste vi kommer ett verkligt möte - detta möte mellan två människor i kärlek - så förblir dessa människor ändå så begränsade, så efemära.

Den grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald enbart är en illusion. Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, omogen och orubblig. Samma sak finner vi hos den medeltida filosofen och sufimystikern Ibn’Arabi som ser kosmos som en enda enhet utan mångfald (wahdat al wujûd).

Och det är inte bara mystikerns ögon som kan se igenom illusionen och finna tingens väsen. Det finns ett liknande begrepp i den tidiga buddhismen och senare i Bardo Thödol, Den tibetanska dödsboken, enligt vilket allt som sker i verkligheten - de stora händelserna liksom de små, den religiösa fromheten liksom den totala sexuella libertinismen, ja till och med Buddha själv - är ”ljusets skugga”; illusion.

Del 1. Kroppens avsked

”Tänk om du sov. Och tänk om du, när du sov, drömde i din sömn. Och tänk om du, i din dröm, for till himlen och där plockade en främmande och underbar blomma. Och tänk om du, när du vaknade, hade den blomman i din hand.” (Samuel Taylor Coleridge)

Det som vi kallar döden är inte ett försvinnande eller en tillintetgörelse, utan ett enkelt "gå i moln", en sorts vila för varelsen. Alla ting, djur, människor, är ingenting annat än uppenbarelser av Varat. De ting som vi inte längre ser eller som vi ännu inte ser, har inte förintats och de väntar inte heller på att bli födda. De vilar i Varats frid; Varat som Parmenides föreställer sig som ett klot. Tillblivelsen är enligt Parmenides denna rytm som gör att varelsen ”visar sig” och sedan återgår till den osynliga – för våra ögon – världen som också finns. Det finns en skillnad mellan uppenbarelse och försvinnande (för våra ögon), men allt detta är som en puls eller rytm: Varats språk.

Liksom natten med sitt mörker inte förintar saker och ting, utan helt enkelt döljer dem för våra ögon, deltar inte vilan och rörelsen i någon dualism, någon dialektik, utan, precis som natten och dagen, förblir delar av samma enhet.

Allt är ett, därför kan tillblivelsen inte "vara" det som filosoferna tror. Det finns ingen dualism eller dialektik mellan "motsatsenheterna" och det som vi kallar liv, tillsammans med alla andra "fysiska" fenomen, är enbart falska föreställningar om inte dessa tolkas som uppenbarelse och försvinnande (gå i moln) av Varat.

Enbart Varat finns, Intet kan inte finnas, vare sig som verklighet eller som abstrakt begrepp. Hur kan det finnas någonting som är Intet och därför inte finns?

Sålunda har vår civilisation grundats på den motsägelsefulla meningen att "Intet" finns och har "värde" som pol av en motsatsenhet: Varat och Intet.

Det är på denna grund, som snarare är en avgrund, som vår civilisation har kunnat bygga "Tillblivelsens värld" i vilken "Varat" är idéernas värld, eller Gud, (alltså Det som motsätter sig "Intet", det vill säga alla varelser och den fenomenologiska världen).

Samtidigt har man skapat begreppet "Icke-vara" vilket skulle existera och ha värde som motsatsenhet.

Den dualistiska tro, tron på icke-varats realitet leder i slutändan in oss i ett fientligt universum; där hatet, döden, galenskapen regerar och dess följder: lagen och brottet, straffet och domen, dygden och synden, det goda och det onda, mannen och kvinnan, det vackra och det fula, det tomma och det fyllda, skaparen och varelsen o.s.v. På detta sätt skapades den tankestruktur med vars hjälp hela den västerländska civilisationen hittills har legitimerat sina samhällen och sin historia.

Del 2. Du är i Könet

Ut ur mörkret leder du ditt spann och själen är som begäret vrider sig evigt och det är omöjligt att titta på dig utan att blygas

Guds ljus är du sänkt i, sinnenas ström i ditt inre är skönhetsmörkret, till fots flyr du förgäves när din frånvaro blir närvaro, du gör dig inga tankar om den osynliga blicken som övervakar dig varje natt tills den plötsligt uppenbarar sig och kommer till dig när du sover eller är vaken, förtrollar dig med sitt utseende eller tillfogar dig något med sin beröring, något ont eller något ljuvt.

Inga föreställningsbilder påverkar dig, inte den fysiska blicken, utan du är påverkad kroppsligt, till en början endast motoriskt, sedan genomströmmas hela kroppen av känsloupplevelsen av denna blickverkan.

Det är som att spilla en stor mängd blod eller sperma fast i onödan, inte på krigsfältet eller i sängen utan som efter ett desperat party, ensamheter mellan en tête a tête med sjuksköterskan på ett ålderdomshem, det är som att finnas i den terminalsjukes beska famn, ett skrik utan en riktig röst, en lång och tråkig konvalescens, ibland är det som att befinna sig ingenstans, vet ej om du kan förstå men ändå, så börjar döden.

Bara genom ett ord som redan är sammanfogat av frånvaro kan själva frånvaron yttras.

Ordet som fragment är till bara för att människan drar sig tillbaka.

Del 3. Du är ... i Döden.

Du ser min osynlighet även om du i mina ögon är väl så förnimbar.

Du skådar ditt eget själsliv eller din egen inre natur som sprider sig bland former.

Frånvaron är en blodförlust, ett skri, ett Babel.

Frånvaron är en röst som en gång var familjär och som nu har blivit likgiltig.

Ord utan eko, liknande många andra, en väv som genomlyses av sig själv, en förbindelse som förändrar sig till ett tyst förtryck under otaliga timmar.

En åtrå som svävar mellan ett förgånget och ett nu som redan är svunnet.

Tystnaden är på andra sidan tiden där man är utanför tiden, ty det som du drömmer det som du ser, det som du trampar... är inte bebott av tystnad det som du inte säger är utan röst och ändå fråntaget tystnaden... tystnaden omringar henne med sin krans, och den där stenen hon reste är frätt av ljuvhet, hon skulle vilja berätta för dig om denna dröm så fylld, så rättmätig, så festlig, öppen med grepp om tidens tråd, hon skulle vilja berätta för dig om ljuset i denna vinter, den enda förbindelsen till din vandring ... för att kunna demaskera sig och visa sig för dig i sin nakenhet där den andra natten lindas i den första

Mörkret lyser över dunklet.

”Och natten var mörk och illuminerade natten" (Johannes av Korset)

Du försöker inte slippa separationsångesten genom att bli hård, bestämd, rationell... med andra ord vänder du dig inte till åtbörd du ersätter helt enkelt en natt med en annan natt - sanningen, verkligheten, är för mig materiella begrepp, enbart döden och begäret innehar den styrka som förkrossar och förlamar andningen, enbart det som i döden och begäret är extremt tillåter en sanning jag älskar dig så innerligt att jag börjar älska dig även din frånvaro (inte I din frånvaro utan din frånvaro själv)

Att kunna känna igen din närvaro även i din frånvaro är smärtsamt.

Mitt behov av din närhet är inte en omedveten känsla att vilja omringa dig i en värld som mina egna fantasier skapar och vinna över dig kära död.

Jag vill bli det som du vill att jag måste och i högsta grad/eller så vill jag förbli mig själv, utan några bojor ... inte ens dina kära min död (här det omöjliga och bråddjupet!)

Kärleken till en människa är oerhört mycket heligare än kärleken till en Gud, även när kroppen dör.

Den här kärleken är inte höjdpunkten av en etisk process, utan den förtär sig enbart med köttiga munsbitar av sina egna spillror... Den förväntar sig ingenting!

Jag älskar dig döden därför att jag känner igen dig, utan detta belägg vore du overklig och min kärlek bara en synvilla.

Men förstår du vad jag menar? Du finns, du finns konkret och har alltid funnits här som där, överallt inne i mig och utanför mig jag älskar dig även i din osynlighet och njuter av darrningen som klangen av ditt namn väcker, långsamt förenas ditt namn med min svåra andning på grund av sjukdomen. Ögon ser på dem.

Denna lidelse är inte ångest. Ångesten saknar objekt, medan vi finns även om avståndet mellan oss befordrar en lidelse.

Del 4. Du är i Ensamheten

Solen lyser i gryningen över allt det som vår civilisation har skapat, det är galenskapens verk, du kan se gryningen bara om denna civilisation går under definitivt och utan räddning.

Men västvärldens undergång betyder också uppenbarelsen av den tanke som är fri från galenskapen, en tanke i stånd att avslöja världsgalenskapen, ingen pragmatism, ingen ideologi, ingen religion är i stånd att förändra världsföreställningen, det är bara ödet som kan göra det, det är denna nödvändighet som förverkligar undergången.

Du måste befria dig först från alla nät som vill fånga tingen och varelserna, du förstår att nätet som ställer ting och varelse utanför och bortom tänkandet är galet, bortom den dimension som kaoset behärskar. Kom du ihåg Dostojevskij när han sade att Kristus var ”bortom alla näten”? Du skall bortom världens alla nät, besvärjelsenäten, du ska fly världens galenskap och finna sanningen, du har evigheten framför dig och bakom dig och runt dig, för evigheten saknar riktning, saknar tid.

Din sanning är inte en vilja, din sanning är inte ett sökande, din sanning är sanningen som visar sig för dig när du gör dig transparent.

Jag försöker visa en väg, sanningens öde liksom ett himlavalv – en luftig kupol - som vi inte fångar med blicken eftersom vi tittar på molnen, du förstår att vi missar bakgrunden för att vi ser på fåglarna som flyger, vi missar bakgrunden, evigheten, du begriper det berömda kinesiska ordspråket: ”när fingret pekar på månen tittar idioten på fingret,” du vet att sanningen inte är någonting som kan ges eller fås, utan att den är det som är och ingen människa, ingen Gud, har skapat den (utom kanske den Gud som är den du är, som ska visa sig vara). Sanningen är en plats, den öppna plats där det finns utrymme även för lögnen, sanningen är ingen moral, sanningen flyter.  

Vilken hemlighet döljs bakom denna spricka i tiden som nu löper i exil men som ändå inte gör den främmande? Denna tystnad som klämmer och klyver, bortom tidens spegel, det som icke är tystnad, tystnaden inom tidens tystnad är utanför tiden.

Så du kan gå tvärs igenom mig bärande orden av min egen tystnad längs ned i min mun och tysta alla möjliga ord.

Ditt desperata och förvridna gap som i sin blinda törst inte begriper det som i min tystnad vill vara gåva!

Jag föreställer mig ofta det som du, döden, gör under din egen frånvaro, allt spännande som du upplever, men jag kan inte skriva om det; att skriva om det nu, när jag inte kan röra vid dig, innebär att jag är tvungen att tala på papperet om det som nödvändigtvis tillhör bara dig.

Men kanske är det så man verkligen skriver om döden...

Förstår du det?

I döden bor en konstig vind som raserar allting...

Det lilla blåa molnet bildas framför dina ögon liksom ditt tält i öknen när du var ängel.

Jag kan inte se och höra de andra och det som de andra skriker och gestaltar.

Såsom i en spegel: en bild av drömfigurer. Vild bor vinden det, blåser kallt på vintergatorna och jag själv vet inte vad det är som händer i dina egna ögon när du ser bortom tältet och slutar blunda, en droppe av din värld (från jordklotets andra sida) kommer för att befria henne och ögonen ...

Droppen glider sakta tvärsigenom ögonen, rinner liksom tårar inuti ögonen, då förtunnas molnet och jag kan se dig.

Det finns en kraft i dig döden, en kraft som tillhör natten, poesin, kärleken, det irrationella som är starkare än allt förnuft, du vet att det är denna kraft som inte gör skillnad mellan livet och dig, som ger dig rätten att isolera dig från resten av världen och verkligheten. Jag kallar dig Döden med namnet på min riktiga älskade.

Den slutliga verkligheten existerar från evighet till evighet men det som vi upplever är enbart fragment, ett ouppnåeligt bortom; en bild bakom en bild, bakom en bild, bakom en bild... verkligheten är inte bild, inte ljud.

Bilden av en bild, spegeln i en spegel!

Vi är det som finns, även det som alla andra påstår vara bortom verkligheten är del av verkligheten.

Man kallar detta "bortom" vid olika namn: Gud (den ljusa kraften), Döden (den mörka kraften), arketyperna (den osynliga kraften), psyke (den dolda kraften) o.s.v.

Men alla dessa krafter är ord, ord som vi inte kan uttrycka därför att de är bortom våra sinnen och därför omöjliga att "känna igen" fast du vet att kärleken förverkligar ordet som tillhör sinnenas natt, du vet att kärleken ger röst till det stumma ordet

Jag tror mig ha bara två utvägar: döden eller solen... ty som Nietzsche skriver: Döden är också en sol.

Din tystnad avlivar mig. jag skriker: Vad tjänar du på det?

Aska i händerna, bedragande kärleksord i mun. Virus.

"- Vi vet något - endast i den mån vi kan uttrycka - d.v.s. göra - det. Ju skickligare och riktigare vi kan producera, utföra något, desto bättre känner vi det. Vi vet något fullkomligt, om vi överallt och på alla sätt förmår meddela och stimulera det - och åstadkomma ett individuellt uttryck för detta i varje organ-”. (Novalis, Fragment)

Del 5. Du är i Orgien

De profundis och ur mörkret kommer alla dessa tankar. Men det är inte du som är dunkel utan mörkret självt som omringar oss i en omfamning som kväver.

Utopiernas tid är förbi, liksom alla stora tankar om kärlek och frihet.

De levde en så kort tid att de inte kunde upplevas fullständigt.

Kaoset är det absolut suveräna idag.

Men du, om du inte hittar svaret på din fråga i allt det som för alla andra är världen, överlämna dig till erotikens extrema svindlar, överför mot världens mörker det som i det sakrala är glöd och dödskramp.

Du springer utefter den vita korridoren, många rum på båda sidor låsta, stort hus, ett palats, och sedan trapporna, gamla grå trappor i marmor, kalla höga svåra, du springer, du tittar på handtagen och på staketet lackerat i rött, du tittar på träden, de fina skulpturerna på gården och grindarna, fin de siècle med rosor och andra blå blommor, djurfigurer, du springer i trappan, du svettas, din kropp luktar gott av svetten, du springer du fortsätter att springa, sedan regnar det, du springer, fortsätter att springa, dina tankar för dig bort bortom trappan, bortom korridoren, bortom dörrarna och blommorna, du flyger tillbaka, många ansikten, ett folk, du ser mig bland dem, du kramar mig, du klöser sönder mina kläder och dina... du låter min tunga slicka din kropp överallt, sedan stoppar du min kuk i din fitta och rör den in i dig först sakta och sedan fortare och fortare... vi njuter och skriker.

Men sedan säger du:

vi vet att – i mitten av vårt Själv - är vi ett annat eller en annan, liksom Rimbauds j’est un autre - Det går inte att översätta riktigt men vi vet, fortsätter du - vi vet att varje människa är, ontologiskt menat, två; att finna sig själv betyder att koncentreras på sig själv betyder att omfamna den andre.

Sedan andas du djupt och upptäcker rosenfinken som visslar när solen går upp.

Du upptäcker att bakom detta rosenmoln som är såsom en dikt, finns alltid en mor och att diktandet är ett annat sätt att vara mor.

Om detta innehåll ska vara kommunicerbart måste det rotas i mitt vara som är alltet.

Existensen svär sig fri från varje relation, från varje mångfald.

Ensamheten framträder alltså inte som en faktisk isolering som hos Robinson Crusoe, och inte heller som omöjligheten att förmedla ett medvetandeinnehåll, utan som en oupplöslig enhet mellan den existerande (personen) och hans sätt att existera.

Att närma sig existensen via den existerande innebär att stänga in sig i enheten och inse att varje känsla - med vissa undantag - av isolering eller av instängdhet är illusoriska.

Allt stammar från vår egen rädsla att acceptera det faktum att vi är instängda i en enhet.

Vi är rädda därför att vår civilisation har lärt oss att tro att denna enhet är Intet.

Det är just därför som det finns utstötthet och övergivenhet.

Intet finns inte men vår civilisation har lärt oss att tro att det existerande är intet och att intet är Döden.

Den idealistiska filosofin har ytterst varit ett sätt att grunda varat på något som inte tillhör det.

Hur ska vi närma oss existensen utan den existerande? frågar sig Lévinas.

Föreställ dig att alla ting, varelser och personer återgår till intet (så säger vår civilisation). Kommer vi då att möta det rena intet?

Efter denna imaginära förstörelse av allt kommer det inte att finnas kvar något ting utan bara det faktum att DET FINNS.

Frånvaron av alla ting återvänder som en närvaro; som en plats där allt har gått i kvav som en atmosfärisk täthet, en fullhet av tomhet eller som tystnadens mummel.

I orden finns ingen tröst, enbart dans som kärleken släpper lös.

Kärleken är Varat - Varat är kärleken utgjuten i allt det som är och inte kan vara annat än det som är.

Hitta ditt hem i Varat, sök skydd i Det.

Det finns ingenting som stänger in oss.

Vi är äggets innehåll, du är fågeln som ska krossa äggets skal.

Vi är det som är.

Vi är enheten som man inte kan känna sig instängd i, på samma sätt som att man inte kan känna sig instängd i en livmoder.

Barnet med sin blåklingande närvaro, lättheten i ett följsamt hjärta, ljuset som klingar när det möter stenen eller fiskens än öppna och än slutna mun, tungan darrande vidrör andetag efter andetag, det låter ett ljud fara genom vintergatan och pustar ut i min mun. Det regnar, jag är en apekatt, min dotter har kommit in med en lejonhona i natt kl. 4, nu står den i hallen och låter. Den kom utflygande från en bil och hon plockade upp den, först blev jag orolig och undrade om jag skulle kasta ut den, men sedan bestämde jag mig för att låta den vara kvar, för att se vad den vill för något, och nu har apekatten satt sig på lejonhonans rygg, hon hoppade rätt ner från trädet där hon suttit med sina illtjut.

Döden och kärleken har samma grundsatser som kan förstås utan hjälp av heliga skrifter eller evangelisk kärlek därför att de är skrivna överallt.

Kärlek och död skärskådar varandra och vi blir besvikna i vårt behov som vill att en av dem triumferar över den andra till slut för att befria oss ifrån ångesten.

All balans är fyllt av ångest.

Om vi genomskådar denna konformitet - begärets obeveklighet, jämställd med gravens obeveklighet - kan vi analogiskt tolka förhållandet mellan dessa två "allsmäktiga" drivkrafter.

Kärleken blir då lika hård, oböjlig, obarmhärtig som döden.

Det blinda begärets drivkraft är glupande eller självironisk och bottenlös liksom döden, benens förruttnelse, blodets skrik.

I erotiken njuter Gud själv av begäret; hans röst talar i våra skrik, i våra schizofrena ljus. Ändå är Guds begär en svartsjuka, den ursinniga kärleken en bärsärkargång som förblindar den darrande sviktande kärleken.

Du sjunger, du sjunger och skriker, gränsen mellan skrik och sång omintetgörs i dina delirium fyllda av ordfragment. Du talar genom ett erotiskt delirium, dina språkliga fonem och fragment liknar mystikens språk.

”Att en kvinnlig föreställningsvärld förkastas och utesluts får säkert kvinnan att uppleva sig själv endast fragmentariskt i de svaga överdrifter i en spegel som (det manliga) subjektet tagit över för att ’fördubbla’ sig självt -". (Luce Irigaray)

Du vet inte varför, men mellan dig och mig finns ett ständigt annorstädes.

I denna ödemark där alla former och gestalter som vi är vana vid tycks förvandlas till någonting helt annat och i vilken alla tidigare begrepp, säkra etiska ståndpunkter, visioner och övertygelser upphör för att sedan inkorporeras i en sorts annorstädes utan diskrimineringar eller kategorier, förvandlas även känslorna.

Därför ser jag på min egen död (på mitt eget liv) från ett annat perspektiv.

Människor och ting som har varit omkring mig är nu delar av en totalitet som jag först nu kan fånga liksom vatten i mina händer.

De människor som har varit mig nära, och som också är delar av min döende kropp, tycks blivit delar av en oersättlig enhet.

Det som består av det jag tidigare kallade livet är det som på något sätt är mest tungt, ty tyngden är världen.

Kroppen kan ta avsked från dessa illusioner.

Musik: György Ligeti: Lux Aeterna

Johan Coltrane ur A love Supreme, 1965. PSALM (med bilder)

Text Guido Zeccola

UTGÅVA 2018:04

Detalj ur omslaget

Kärleksord förfallna i förgiftad jord

BOK | Med fullständigt hänsynslösa attacker mot ett kärleksförhållandes till en början uppburna härligheter av känslosamma storheter vilka efterhand blir nedbrutna till korrupta småaktigheter, viljelösa handfallenheter och galna uppbrott, skapar Persson en...

Av: Benny Holmberg
2018:04 | 07 maj, 2018

Georgiy Jacobson,

Som en spillra, småkrypens Charlie Rivel

Tidningen Kulturens skribent Bo Bjelvehammar om några av insektsvärldens mindre gycklare.

Av: Bo Bjelvehammar
2018:04 | 04 maj, 2018

Victoria Rixer (detalj). Foto: Anna Ledin Wirén

Kriget, pappa – ett tillförlitligt siffe…

BOK | Parallellrecension 2/2. Thomas Wihlman har läst Victoria Rixers "Kriget, pappa - ett tillförlitligt sifferminne".

Av: Thomas Wihlman
2018:04 | 07 maj, 2018

Anna Riwkin. Självporträtt som Nefertiti, ca 1930. Moderna museet. [detalj]

- Aimez-vous Anna Riwkin?

Tidningen Kulturens medarbetare, Michael Economou, belyser en av våra stora fotografer från 1900-talet, Anna Riwkin, idag i det närmaste bortglömd, men under sin levnad internationellt uppmärksammad och prisad. På mer...

Av: Michael Economou
2018:04 | 04 maj, 2018

Detalj ur omslaget

Färgstark och djuplodande skildring av H…

BOK | I maj 1913 steg den unge konstnären Adolf Hitler av tåget i München. Hans mål var att skapa sig en karriär som konstnär, trots att han två gånger misslyckats med...

Av: Elisabeth Brännström
2018:04 | 07 maj, 2018

Foto: Privat

Jaget i dikten

Carsten Palmer Schale reflekterar runt jaget i dikten, runt det intressanta med det självbiografiska elementet, men också det allmänt mänskliga.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:04 | 04 maj, 2018

Arnold Böcklin

Öar som inte finns

”I boken The Phantom Atlas: The Greatest Myths, Lies and Blunders on Maps har författaren och kartsamlaren Edward Brooke-Hitching gått igenom gamla kartor och berättar historierna bakom många av de...

Av: Mathias Jansson
2018:04 | 04 maj, 2018

TEST

Att skriva om döden

Guido Zeccola om sjukdom, liv, död, dans, musik, litteratur och illusionen bakom allt.

Av: Guido Zeccola
2018:04 | 04 maj, 2018

Foto: Bengt Berg

Månadens urval av lyrik

Redaktionen presenterar månadens urval av lyrik, av Bengt Berg, Inge-Bert Täljedal, Tina K Persson och Robert Halvarsson.

Av: Super User
2018:04 | 04 maj, 2018

Detalj ur omslaget

Judarnas krig - en vacker, läsvänlig och…

BOK | Ingemar Lagerström har översatt Josephus ”Judarnas krig”.

Av: Ivo Holmqvist
2018:04 | 07 maj, 2018

© Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-05-04

Äntligen fredag, din empatiske psykolog när mörkret sluter sig kring dig! Släng dig i schäslongen och dra i dig GT:n, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:04 | 04 maj, 2018

Albert Benoit (enligt texten). Foto: Jean-Pierre Dalbéra [CC BY 2.0] (detalj)

Sèraphine Louis de Senlis – en särling o…

Vad är syftet med Skönhet och Konst? Att leda oss på vägen till vårt innersta hjärta (Fritjof Schoun 1994).

Av: Lena Månsson
2018:04 | 04 maj, 2018

Jarboe

Intervju med Jarboe 29/3–18

Möt sångerskan, musikern, ljud- och performancekonstnären Jarboe i en epostintervju av Per Nilsson. Jarboe är mest känd för sitt arbete med gruppen Swans under 80-90 talen, men har hela tiden...

Av: Jarboe
2018:04 | 04 maj, 2018

Cooper Hewitt, Smithsonian Design

Hammock

"Någonting var viktigt, oklart vad – och oklart vad de egentligen gjort när de inte hade uniform." Läs Inge-Bert Täljedals vackra novellett – en minnesteckning över ett skeende och en...

Av: Inge-Bert Täljedal
2018:04 | 04 maj, 2018

Detalj ur omslag

Att beträda osäker mark

BOK | Ida Andersen har läst Sabinha Lagouns novellsamling "Koreografi" och möter en debut som utgår från socialrealistiska skildringar av förorten Rosengård (åtminstone som platsmarkör), men som gärna "sveper ut läsaren i...

Av: Ida Andersen
2018:04 | 07 maj, 2018

Foto: Christofer Psilander

Reflektion runt Svenska akademin och vik…

Trots Svenska Akademiens totala haveri tycks många fortfarande vara övertygade om att litteratur och bokläsning är något livsviktigt. Om inte akademien tar sig samman och fortsätter sitt angelägna arbete så...

Av: Patrik Stigsson
2018:04 | 07 maj, 2018

Кока Б-уа, 10 лет [Public domain], via Wikimedia Commons

Pomperipossa - en saga om förra sekelski…

“Det var en gång för många, många tusen år sen en förfärligt gammal trollpacka, som hette Pomperipossa. Det är inte precis något vackert namn, men ändå är det bra mycket...

Av: Elin Hägg
2018:04 | 04 maj, 2018

Victoria Rixer (detalj). Foto: Anna Ledin Wirén

Kriget, pappa – ett tillförlitligt siffe…

BOK | Parallellrecension 1/2. Marja Beckman har läst Victoria Rixers "Kriget, pappa - ett tillförlitligt sifferminne".

Av: Marja Beckman
2018:04 | 07 maj, 2018

Relaxed Performance

Relaxed Performance

MUSIK | Relaxed Performance är en ny satsning av Göteborgs Symfoniker för att ytterligare tillgängliggöra klassisk musik för alla. Relaxed Performance är ett evenemmang som åtrerkommer med jämna mellanrum på Götebnorgs Konserthus...

Av: Belinda Graham
2018:04 | 07 maj, 2018

Studenter reciterar Florence Nightingale Pledge | Galt Museum & Archives on The Commons 1947

Lytton Strachey & en hemsk - men mäk…

Stoika Hristova avslutar här sin serie om Florence Nightingale, Vem äger ideérna, med att utveckla Lytton Stracheys kritiska bild av henne.

Av: Stoika Hristova
2018:04 | 04 maj, 2018

Tina K Persson

I en klyka av otid

BOK | Någon sade, ”mellan ord och ting ryms all världens filosofi”. Man skulle också kunna säga att mellan ord och tid ryms mycken poesi, inte minst Tina K Perssons senaste diktsamling...

Av: Per Nilsson
2018:04 | 07 maj, 2018

Fotograf okänd. Wikimedia

Slottet i Dalen

” I det där slottet fick jag lära mig att stjäla, slåss, försvara mig. Och tro mig, jag lärde mig allt så grundligt, att jag ingenting har glömt. Tyst som...

Av: Rolf Karlman
2018:04 | 04 maj, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.