TEST
  • 2018:03
  • Publicerad:

Trombonisten



Trombonisten blåser ut den illaluktande tobakssaliven genom instrumentets ventil som en efterbörd till de blå tonerna. Ritualen vid nedläggning av trombonen på den figurskurna lådans sammetsklädda botten är minutiös. Benny Holmberg reflekterar återigen över minnen, längtan och saknad.



Där finns ett ursprungligt skikt av sprudlande liv som ett förlupet offer till musiken, förflyktigat på harmoniernas kyrkogårdar.När han spelar på sin trombon är det som en blå dag. En disig, fet dag. Himmelen dånar och molnen skapar ackompanjerande känslometaforer: ”All the things you are!”, känslan, ”Basin Street!”, ambischyren, ”Take The A-train!”, rytmen. De pockande tonerna framkallar bilder av låga hus med skyldrande fasader, rivningskåkar med blinda trappor upp till himmelen. Blåa fyllon krälande bland de vita tegelstenarna sökande efter ursprungskänslan. ”Jag minns ansiktet i spegeln bakom disken på Old Jimmies bar i New Orleans. Hudporernas månlika landskap spricker upp i spegelns sömmar. Ölet halvljummet. Kentucky Spy utspillt på bardisken.”

Trombonisten turnerar. Blir borta länge, och går sina egna hemliga vägar. Årstiderna går över i varandra med avgrundsdjup längtan som bara barn kan känna. Där finns ett ursprungligt skikt av sprudlande liv som ett förlupet offer till musiken, förflyktigat på harmoniernas kyrkogårdar. Hans sköna notskrift är som ett konstverk som ger liv åt trombonens karakteristiska ljudbild: ”Leave your worries on the dooorsteps and dont forget your hat!”. Utmanande slingor av ironiskt expressiva och nyckfullt oprecisa ljudapostroferingar varvas med arkaiska djupdykningar tveeggat exponerade genom ekvilibristiskt balanserade harmoniövergångar från klaraste klingande dur till svartaste mörka moll. Det sköna blir till en negligerande pålaga buren på en underliggande känslobädd av genuin svärta där mollskikten rör sig stympade och otympliga i sina mörkaste sidor. Kärleken förädlas och förslösas i harmonierna. Ansatserna förflackas. Svärtan sväljer. Den tonala konsten talar känslomässigt klarspråk.

Trombonisten återvänder hem. Han blåser ut den illaluktande tobakssaliven genom instrumentets ventil som en efterbörd till de blå tonerna. Ritualen vid nedläggning av trombonen på den figurskurna lådans sammetsklädda botten är minutiös. Som att lägga ett spädbarn i sin spjälsäng. Ett omständligt torkande, smörjande och polerande. Ett skruvande och isärtagande med öppnandet av små mjukklädda fack med sammetsbottnar för munstycken och membran, oundgängliga attiraljer för den guldgula trombonen. Och efterklangen – den sjungande tonrikedomen som sjunkit ned och landat i det musikaliska höljet, den figursydda låda som likt en varsamt omhuldande frack efterliknar trombonkroppen. Som en illustration absorberad av musikaliska minnesreferenser efter expressiva spelningar under nattens sena timmar.

Så kunde jag skriva för att återge känslor efter min far trombonisten som i min barndom var ute på någon av sina evighetslånga turnéer. Jag relaterade hans musik till hans bortovaro. Till det främmande, till det utsträckt känslomässiga – avsked och ankomster. Uppväckningar och representationer under månljusa nätter för att få träffa honom några hastiga ögonblick när turnébussarna med musiker och jazzsångare passerade i revy. Att yrvaket hälsa på vakande musiker, rödögda och nervigt rökande som gjorde allt för att blåsa sina liv i sina trumpeter, klarinetter, tromboner och basuner. Och som inget högre önskade än att deras erfarenheter kom ut förädlade i andra änden, eller att lyckas åstadkomma takt och rytm i livet med hjälp av slagverk. Att hälsa på körmedlemmar, vilka likt hummande humlor filade på sina körstämmor i låga C eller svårstigna fiss, insvepta i förföriskt doftande parfymer och rakvatten som lindade in en yrvaken åttaåring i flärd, och åskådliggjorda nattliga vuxenböjelser, ”hälsa nu ordentligt!”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mitt tidiga liv präglades av dessa nätter, med den trötta skoldagen som rekyl den kommande morgonen. Uppvaknadet ur kvardröjande drömmar på väg till skolan blev dränkt i stämgafflars vibrerande sång, majsjuors viga akrobatik och skönsjungande förstastämmor, avlösta av klingande motvisa tvåstämmigheter. ”Vi får rucka på förstatenoren eller andra basstämman, vi måste få en större diskrepans i skalorna där!”. En kakafoni av åttondelar och trefjärdedelsnoter, kvirrande flöjtsolon, bastubors umpa och bumpa – bastanta moll och flagranta fiss med efterkommande morgonhuvudvärk. Över alltihopa ljöd trombonens fläsktäcka stötar vilka genererade den bräckta tonbild som i ljudillustrerade tankekonstruktioner formade fiktiva känsloslingor i följsamma duruttag, och dundrande mollproblematiseringar.

Min far arbetade en tid på bruket med dess konkreta vardagsmorgnar. Han var aktiv i bruksorkestern, men jazzmusiken och heltidsmusiken tog över allt mer. Han startade en egen orkester, en egen kör. Skrev arrangemang för körer och storband, gav sig av till Göteborg; till Stockholm, blev trombonist i stora dansorkestrar. Musiken åt upp hans tid och hans person. Han försvann tidvis ur åsynen, gick upp i toner och flöt bort i sköna harmonier. Som ersättning fick vi barn musiken i arv, hans konstnärskap och inställningen till konsten – att den kunde betyda ALLT!

Hans musik var Glenn Miller, Peter Rugolo, Tommy och Jimmy Dorsey, Ella Fritzgerald, Eartha Kitt, Norman Luboff-kören, Ray Coniff kör och orkester, Nat King Cole, Duke Ellington, Sammy Davies, Eddie Coltrane, Benny Goodman.

Jag är evigt förankrad i den jazziga musikhistoriens improviserade swing-seanser med bluestoner i baren. Storbandsorkaner i glennmillerestetik. Dimmiga trombonsolon i glädjekällornas nattkvarter, eller i kraftfulla militärparaders pukor och trumpeter i kraft av fläskiga trombonstötar i flottans musikkår.Jag döptes efter Benny Goodman och mina två bröder namngavs efter Tommy och Jimmy Dorsey. Namnet Benny är en bestående inskrift i mitt liv över min fars musik. Jag är evigt förankrad i den jazziga musikhistoriens improviserade swing-seanser med bluestoner i baren. Storbandsorkaner i glennmillerestetik. Dimmiga trombonsolon i glädjekällornas nattkvarter, eller i kraftfulla militärparaders pukor och trumpeter i kraft av fläskiga trombonstötar i flottans musikkår. Min far växte upp som fattig pojke i Råå med en spirande musiktalang, men familjen hade inte råd med musikskola. Han tog som 16-åring värvning och fick sin musikutbildning i Karlskrona, i flottans musikkår. Många är de jazzmusiker som startade sina musikbanor inom militärmusiken på tiden då den svenska garnisonsmusiken hade sin storhetstid.

När en musik från en annan tid lever kvar i minnet som en ström av något blek-blåst, färdiglyssnat och slutgiltigt exekverat – men ändå finns där roterande invärtes som vore det lagrat i ett bräckt inlägg av tidens tand och vanebildande tanke, etsat med glömda instruments harmoniludna associationer, extravaganta känslohävningar och taktutsvävningar. Det rännilstöcken till musikkonglomerat som legat till sig där och blivit förvandlat från sina excesser till enbart 'gammal ljudteknik', och att det känslomässiga i trombonens grinande sorg i de högsta tonerna och mest täcka bleckstötar nu endast kvarstår som glittrande åldersmässighet till mässingsmusik i en sorts stötvis framförd metallblåsarmusik i betydelsen att dess sökande väsen som är dess musikaliska nerv av historiska förändringar långsamt avlivats och endast blivit kvar som rigida stilmanér.

Att alla de gamla ackordspassagerna; alla taktvinklar till rytmdispositioner med dåtidens tonhöjarexekveringar, nu är så tidlöst tonlösa, inlöst utlösta, nedslipat släpande, så vaneodlade att de suddat ut sin egen musikaliska karakteristik.

Jag växte upp i med trombonens fläsktäcka stötar vid middagsbordet. Min far brukade peta ikull mjölkglasen med trombonens drag eller om han släppte loss ett ekvilibristiskt tapto. När han plockade upp trombondelar ur sin konturformade trombonväska var det en höjdpunkt i sinnevärlden där en doft av musikminnesavlagringars allra glödhetaste essenser lösgjordes. Jag kunde höra hans saknade röst genom trombonens vibrerande mässingsvirvlar rundhörnat tonsvarvad som sprunget ur burleskens sirliga ljud. Där trombonens trattliknande mun vomerade beckljuden åt alla disparata håll. Jag ser min fars handskrivet sköna notkonstverk i bläck dechiffreras, omvandlas till blå toner. Jag känner den vassa cigarettröken och rakvattnet i sin impregnerade form av dofter som från ett gammalt nattöppet musikhak i New Orleans – fortfarande i bruksstaden. Han har spelat på Stockholms 700-års jubileum på en flotte på Djurgårdsbrunnsviken. Min far; musikern, arrangören, tonsättaren, körledaren, trombonisten, pianisten, trumpetaren, basunblåsaren. Han spelade med Harry Arnold, skrev arr åt Thore Erhling, spelade med Malte Jonsson när denne ackompanjerade Sonja Hedenbratt, Gunnar Wiklund och Gunnar Siljaboo.

I väggen rakt fram fanns dörren till vardagsrummet där min far kunde skymtas bakom den spräckliga glasrutan som en gäckande siluett. Bilden blev trombonljudets personifiering. Den rörliga skuggan var fylld av gåtfullhet, magnetism, explosiv i sin kostymerade framtoning, förseglad bakom dunkla glas, beskänkt med präglande konstnärskap uttryckt i pockande musikalisk espri och denna eviga längtan. Gestalten kunde glimtvis skymtas i det konkreta rummet mystifierad av flyktiga tankechimärer, skugglik som en motsägelsefull illusion i en kombination av bortovaro och längtan legerad i samma förvillande skepnad. Här fanns inte känslornas variabler synliga på ytan – omsorgsfullt negligerade som de var, utspädda och förädlade i musikens förvandlande omskrivningar. Här fanns den tonsättande konstens utsirade precision tydligt exponerad i pockande ljudmattor som letade sig genom slingor in i den dova bruksstaden. Här fanns den eftersökta fadersnärheten begravd i det djupaste ackordköttet, som i staccaton och mementon; forte som adagio; accento som afrettando, väl tillbäddat, instoppat som om den förhandenvarande ingången kännetecknade en själens profil i åtbörden, i motivet, med en exponering som var furiös i uttrycket, expressiv i avtrycket och illusoriskt kvardröjande i intrycket.

Han spelade upp vad han skrev ned i notform. Som en ödslig röst inifrån. En diffus stämma ingående i en vision av ett hemligt skapande draperat i outsäglig längtan. Jazzens smekande ångestskrik i Peter Rugolos extrema trumpettappning, eller bluesen i den blåa sammetsgråten iklädd den lantliga söderns tunga bomullsestetik. En abstraktion helt skild från den konkreta, vardagliga vanligheten i en stabil bruksstad. Accentuerade karaktärsdrag var i musiken abstraherade till andliga konturer omvärderade till rastlös komplikation i stadiet av nödvändig koncentration som krävde tid och utrymme vid övandet av de musikaliska egenheterna. Han skrev noter, präntade doftande tecken med svart bläckskrift vilka framkallade ljudassociationer som för evigt knäsattes i sinnet. Det skrapade när han doppade stiftet i bläckhornet och raspade från skrivstiftet när han skrev. Det var punkter, streck, välvda utbuktningar, magar, bågar och ovala rundlar på det gultonade notpapperets svarta tonlinjer. Svärta i moll, ångestskrik i fiss och glädje i lättsam dur. Innanför det rebusgörande glasets illusoriska bubblor exekverades melodier som sträckte sina tentakler mot vardagen i bruksstaden likt målsökande känslomissiler gripande efter själar. Stämplade dem en tidlös varnagel i denna existens och att från denna situation minnas evigheternas hela livsmelodi. Det var dessa skrivna nottecken, ekvilibristiskt omformulerade i sin teckenkraft till ljudstötar genom membran och ventiler, i anslag och nedslag mot klangljudande strängar och vibrerande resonansbottnar, som blev min vardags känslomässiga musik. Det var trombonens karakteristiska ljud format av bleck och blåsvinklar, slingrande ljudkurvor och dallrande membran, liksom munstycken stiliserade med hjälp av läppars spända ambischyr därav vägande in sig som minnesklingande nyanser till dekor för denna evighetsmusik, rotad som relief i minnet.

Det var avtryck och intryck, instrumentorgier i örats skvalpande snäcka. Trombonen levde i hörselminnet under långvarig prägling. Nikotingula fingrars kategoriska nedslag framkallade bleckljudande trumpetstötar. Ett slags signaler om framåtrörelse och samtidigt en påminnelse om att gestalten bakom det spräckliga glaset existerade som en luftig chimär. Ibland framträdande som en konkret fysisk gestalt, våldsamt självsäker och skamlöst otvungen. Andra gånger endast i det mentala. Åter andra gånger i en sky av längtan, i moll såväl som i dur – levande och vid full vigör, stämd i flagrantfiss. Konturen bakom det bräckliga glaset fanns i sinnevärlden men kunde försvinna upp i förgängliga ackord; ivägburen, ackompanjerad av lynniga humörvindars irrationella nycker, stämgafflad djupt ned i livets resonansbotten. En underström som blev en livets vibrationsbas genom den ljudande musiken. I denna musikaliskt impregnerade miljö stämd i höga trombonåskor föddes mitt musikintresse i den dissonanta samklangen mellan lust och längtan; närhet och saknad, i själslig spagat mellan galopperande trombonstötars ackordslingor.

Text Benny Holmberg


UTGÅVA 2018:03

Dikt

Månadens urval av lyrik

Redaktionen presenterar månadens urval av lyrik, av Bo Bjelvehammar, Elisabeth Lampinen och Jyrki Suominen.

Av: Bo Bjelvehammar, Elisabeth Lampinen och Jyrki Suominen
2018:03 | 29 mars, 2018

Fotograf okänd.

Att uppfostra mannen: tankar om Selma La…

Det har på hundra år gått framåt för kvinnorna i Sverige men inget har vunnits utan kamp. Enel Melberg reflekterar över Selma Lagerlöfs feministiska handling och författarskap.

Av: Enel Melberg
2018:03 | 28 mars, 2018

Florence Nightingale

Florence Nightingale och J. S. Mill

”Vem vet hur många av de originellaste tankarna från manliga författare som egentligen härrör från kvinnliga idéer, som män bara har bekräftat och utarbetat? En mycket stor andel...

Av: Stoika Hristova
2018:03 | 29 mars, 2018

Privat foto

Tre korta, kärnfulla, prosatexter

Tre korta, kärnfulla, prosatexter med doft av Norrlands inland om dramatiken i vardagen. Isolering och död behandlas som vore de avbrott och för en gång skull ovanliga slut på den...

Av: Per Teofilusson
2018:03 | 29 mars, 2018

Foto: Per Nilsson

Helighet

Om det blasfemiska i heligheten och det heliga i det blasfemiska talar vår berättare till androgynitetens demon Lilith/Samael. En betraktelse i påsktider av Per Nilsson.

Av: Per Nilsson
2018:03 | 30 mars, 2018

Mark Frygell

Skisser i urval | 2016-2018

MÅNADENS KONSTNÄR | Mark Frygell. Skisser nedtecknade och dokumenterade i hemmet, ateljén, tunnelbanan, m.m. Fotade med iPhone, 2018, Stockholm

Av: Mark Frygell
2018:03 | 29 mars, 2018

Göteborgs filmfestival

Ingmar Bergman 100 år - Varifrån kommer …

MUSIK | Bergmans förundran över en symfoniorkesters förmåga att verka som en organism, sammansmält och samspelt, för att förmedla musiken under dirigentens taktpinne, är äkta och oförställd. Musiken är ett mysterium som...

Av: Belinda Graham
2018:03 | 29 mars, 2018

Eugène Delacroix - La Lutte de Jacob avec l'Ange (1861). Beskuren.

Väntans blick

Det är vid språkets gräns, den gräns vi söker överskrida, som vårt världsskapande på allvar tar vid. Poeten Linnea Axelsson resonerar kring att förhålla sig lyssnande i världen. Och om...

Av: Linnea Axelsson
2018:03 | 28 mars, 2018

Svansjön är en förtrollande saga, här på turné med Den ryska nationalbaletten.

Svansjön - Juvelen i kronan med Den rysk…

SCENKONST | Svansjön är tidernas mest populära, älskade och kända balettklassiker. Svansjön hade urpremiär på Bolsjojteatern i Moskva den 4 mars 1877. Men det var först vid nypremiären Svansjön på Mariinskijteatern i...

Av: Belinda Graham
2018:03 | 29 mars, 2018

TEST

Trombonisten

Trombonisten blåser ut den illaluktande tobakssaliven genom instrumentets ventil som en efterbörd till de blå tonerna. Ritualen vid nedläggning av trombonen på den figurskurna lådans sammetsklädda botten är minutiös. Benny...

Av: Benny Holmberg
2018:03 | 29 mars, 2018

Foto: Per Nilsson

Mannen utan egenskaper

Vem var Robert Musil? Den störste, menar Carsten Palmer Schale, som här slår ett slag för Mannen utan egenskaper. Verket har intagit en särställning, inte bara i Musils bibliografi utan...

Av: Carsten Palmer Schale
2018:03 | 28 mars, 2018

CC0

Livsgammal

Författaren Ragnwei Axellie återbesöker på begäran boken och begreppet Livsgammal som hon lanserade redan 1981.

Av: Ragnwei Axellie
2018:03 | 28 mars, 2018

TEST

Du och jag är undantag

Om att vara undantag skriver Alekfucksia†Braunisch†Cosmos. Om att ha valt att vara undantag, att endast ha tillgång till andra undantag. Undantaget, en avvikelse men väl i undantaget ter sig regelbundenheten...

Av: Alekfucksia Braunisch Cosmos
2018:03 | 29 mars, 2018

Varför smarta människor fattar irratione…

BOK | Vi är tyvärr inte alls så rationella och klartänkta som vi ofta tror. Som exempel anser vi att vi är bättre, klokare och mer vederhäftiga än vad vi faktiskt är...

Av: Thomas Silfving
2018:03 | 29 mars, 2018

Foto: Svenska litteratursällskapet i Finland

Zacharias Topelius som nyhetsrapportör

I skriften ”Finlands krönika 1860–1878” framträdde den flitige Topelius som en mångkunnig nyhetsjournalist i sin beskrivning av det finska samhället. Rolf Karlmans essä undersöker Zacharias Topelius roll som nyhetsrapportör.

Av: Rolf Karlman
2018:03 | 29 mars, 2018

Pressbild, Armémuseum

Att fira Finlands 100 år på Armémuseum…

Själv skriver, Oliver Parland, förväntas jag ju som krigsbarn känna tacksamhet, och visst kan jag ju känna det OCKSÅ. Men den känslan är kluven inför det faktum att jag berövats...

Av: Oliver Parland
2018:03 | 29 mars, 2018

© Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-03-30

Äntligen fredag, din räddande terapeut när du sålt smöret och tappat pengarna! Bänka dig i soffan och plocka fram findrickan, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:03 | 29 mars, 2018

Detalj från omslaget

Personlig berättelse från finska inbörde…

BOK | Elisabeth Brännström har läst Maria-Pia Boethius omdiskuterade roman Vitt och rött och möter en berättelse som nystar i den komplexa relationen mellan personlig erfarenhet och det som brukar kallas verkligheten.

Av: Elisabeth Brännström
2018:03 | 29 mars, 2018

Foto: Nasa

Hedniskt

”Tantolunden är inte det enda stället bland Stockholms beundransvärda naturreservat och parker som regelbundet används för firanden av gudinnor, gudar, naturkrafter...” Läs Elena Dahl om nyhedniska riter mitt i Stockholm...

Av: Elena Dahl
2018:03 | 28 mars, 2018

The School of Athens av Raffaello Sanzio da Urbino

Att sluta filosofera

Tänk inte så mycket brukar det heta, men vad innebär det egentligen att tänka och är det möjligen så att det finns förtjänster med att följa denna slentrianmässiga devis. Filosofi...

Av: Michael Nyhaga
2018:03 | 29 mars, 2018

San Francisco. Foto: Bogdan, CC0.

Stora städer

Hur planeras Sverige? Våra städer växer och utvecklingen går framåt av bara farten. Men, är det rimligt att tänka sig att vi alla skall bo i förtätade storstadskluster längs kusten...

Av: Anders Björnsson
2018:03 | 29 mars, 2018

TEST

När stenarna sjunger. Om Marius Schneide…

Följ med Guido Zeccola in i den esoteriska musikologen Marius Schneiders mystiska värld. Den centrala tesen hos Schneider är att vi alla delar ett gemensamt ursprung, ett ursprung som omarbetat...

Av: Guido Zeccola
2018:03 | 28 mars, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.