TEST
  • 2018:03
  • Publicerad:

När stenarna sjunger. Om Marius Schneider



Följ med Guido Zeccola in i den esoteriska musikologen Marius Schneiders mystiska värld. Den centrala tesen hos Schneider är att vi alla delar ett gemensamt ursprung, ett ursprung som omarbetat satt sina spår i våra kulturer. Det är Ordet i form av ljud som är kulturernas ursprung, ett ursprung som kan nås genom musiken, genom ordet, genom ritualen som ljud.



Marius Schneider (1903–1982) var en av de märkligaste gestalterna i den tyska kulturlivet. En esoterisk musikolog.

Efter examen i musikologi blev han assistent till Curt Sachs och Erich Moritz von Hornbostel, och lyckades 1933 bli chef på Berliner Phonogramm-Archiv. 1934 publicerade han en monumental historia om polyfoni. Men Marius Schneider blev aldrig en riktig akademiker. Han publicerade visserligen ett stort antal böcker, men viktigast för honom var möten med studenter och anhängare. Han var en mycket diskret person och lyckades länge bli ignorerad av nazisterna i Tyskland. Från och med 1944 koncentrerade Schneider sina studier kring musikalisk symbolism såväl i primitiv musik som i forntida civilisationer.

Som anställd på den etnomusikologiska avdelningen vid Barcelona Institute of Musicology, träffade Marius sin andra fru som var på flykt undan den nationalsocialistiska regimen i Tyskland.

I mitten av femtiotalet återvände han till Tyskland och fick 1955 ett lärarjobb vid universitetet i Köln där han stannade fram till 1968, för att sedan flytta till universitetet i Amsterdam (1968–1970). Hela tiden fortsatte han att delta vid konferenser världen över.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Marius Schneiders djupa relation till forskare och musiker var extraordinär. Den påminner om vissa målare och läkare under senmedeltiden som förmedlade sina kunskaper, ”scientia”, till eftervärlden. Denna ”scientia” bestod ofta av enkla gester, ord fulla av kraft och upplysning som ingen var i stånd fånga i en formel, traktat eller avhandling.

0. De sjungande stenarna

Marius Schneider visar att de arkaiska, primitiva idéerna om kosmos aldrig försvunnit utan snarare, genom historien, omarbetats av olika kulturer. Från Dantes hermetiska symbolik om djur och människor i den Gudomliga Komedin, till Athanasius Kirchers akustiska symmetri om ljud och djur (inom funktionsläran föreställer Påfågeln tonikan, den sjungande fågeln den dominanta tonen, örnen den sub-dominanta tonen) finns idéerna bevarade om än i omarbetat skick.

Med kännedom om dessa förhållanden analyserar Marius Schneider arkitekturen i Katalonien som beskrivs i boken Singende Steine (De sjungande stenarna).

Få är de böcker som kan förändra livet för en läsare, men De sjungande stenarna är en sån bok. Den förändrade mitt liv för mer än 40 år sedan. Boken, jag läste den på italienska, Pietre che cantano. Studi sul ritmo di tre chiostri catalani di stile romanico, lärde mig att lyssna med ögonen och att se med öronen.

Vad den handlade om? Schneider lade märke till de katalanska romanska klostren i San Cugat del Vallés, i Girona, i Ripoll, han noterade de fantastiska gestalterna, observerade strukturen på kapitälerna och tolkade allt detta genom de hinduistiska, afrikanska, maoriska men också gregorianska esoteriska traditionerna. Han läste dem som anagram med precisa melodier och ord som bara invigda kunde begripa.

Det var nödvändigt att besöka dessa kloster under regnperioder, undan från turisters ögon och kameror, då gargoyles (vattenkastarna) vaknade och började skrika eller sjunga. Ibland talade de i tysthet som vissa av Maoris statyer, ibland hetsig, euforiskt som de schamanistiska trummorna vilka väcker djurens själar.

Marius Schneider kommer att vara din guide på den underbara färd som modernismen och postmodernismen är blinda för.

1. Ordet

Det bibliska uttrycket ”i begynnelsen var ordet” är inte en produkt av ”civilisationen” utan ett av de mest arkaiska begreppen i mänsklighetens historia. Det finns urbefolkningar, bland annat i Afrika som till exempel Uitotostammen, vilka har en tradition som artikuleras: ”I begynnelsen skapade Ordet Fadern”. Detta begrepp, Ordet, som ursprung, finns närvarande i många kulturer och har av forskare tolkats som uppenbarelsen av mysteriet de sakrala krafterna skänkte oss i mänsklighetens gryning. Begreppet Ord är vilseledande. Det handlar om något som uppträder före det specifika ordet och alla logiskt grundade begrepp. Det handlar om något som inte går att begreppsliggöra, och som därför förkastas av det rationella tänkandet som något absurt och obegripligt.

Egyptierna kallade detta ursprungliga element för skratt, ett skrik av guden Thoth.Egyptierna kallade detta ursprungliga element för skratt, ett skrik av guden Thoth. Den vediska traditionen talar om en icke-materiell varelse som från intets stillhet plötsligt börjar klinga, och universum skapas. Goethe hade kanske förstått ljudets verkliga betydelse när han skrev ”Musiken skänker konsten värdighet eftersom den inte har någon materia att konfrontera sig med”. Den indiske filosofen Anandavardhana sade på 900-talet i sin Dhvanyâloka (en bok om det poetiska sättet att tala) att det rena ljudet betyder mer än det talade ordet. För honom var ljudet (Dhvani) diktens själ. En mening ska uttalas tydligt och korrekt, men den är bara ett verktyg för att kunna uttrycka någonting djupare. Det outsägliga kan endast kommuniceras med hjälp av Dhvani, det vill säga den ton som bebor diktens väsen och som inuti oss väcker mysteriet som ordet bara anspelar på. Ljudets djupare betydelse, som inte alltid stämmer överens med de metaforiska ordens betydelse, tränger sakta in i oss. Det är bara efter att det sagda ordet börjat klinga i resonans som det, liksom kyrkklockorna, börjar vibrera.

2. Örat

Den synliga delen av örat består av ytterörat, öronmusslan, med en öppning "meatus", eller hörselgången, i sin undre hälft.
I änden av denna gång, som är ungefär 25 mm lång, finns en liten tunn hinna som är endast 0,075 mm tjock.
Den är oval och hårt spänd över en ram av små ben, ungefär som skinnet på en trumma över en träram, och kallas på grund härav trumhinnan: Membrana tympani.
Ljud når våra öron i form av vågor som sköljer fram genom den omgivande luften ungefär som vågor över ytan på en sjö eller en flod.
Trumhinnan är otroligt känslig. Den minsta luftfläkt sätter den i rörelse.

3. Musikinstrument

Śruti (devanāgarī, också Śrūti eller Śrúti: "lyssnat") är ett feminint sanskritsubstantiv som antyder den kunskap människan lyssnade till i tidernas begynnelse, och som sedan muntligt förvaltats av brahminerna (prästernas kast). Denna mångfald av kunskap som, enligt traditionen, endast avslöjades för ” de som måste sjunga”, det vill säga de ursprungliga heliga sångarna (Sri), kallas apauruyeya (icke-komponerade). Dessa Śruti utgör fundamentet i den hinduiska religionen. Musikinstrumenten rösten, trumman, flöjten, lyran är skapelseakter. De är Ordet hos de som offrade sina liv för att bygga instrumenten. Människan som sjunger (lever) firar denna händelse rituellt.  

Det måste föreligga en symbios mellan instrumentet och den som spelar, risken är annars att ritualen minskar i kraft och betydelse.

Den tidsperiod jag med hjälp av Schneider, analyserar är arkaisk, och rollen musiken intar är i den tydligare än i våra dagar. Det är musik som inte har något gemensamt med konst och underhållning, utan som snarare upprättar en förbindelse med vardagslivets enklaste händelser och blir så ett metafysiskt verktyg i människornas händer. En ritual som inte använder sig av musiken, eller av det akustiska ordet, blir försvagad eftersom ritualens verkan står i intim förbindelse med Ljudet.

Då världen vi lever i fått sin konkreta form genom materialiseringen av arkaisk akustik, är varje varelses väsen med nödvändighet akustisk. Därför menar flera kulturer att varje individ äger ett personligt skrik som bebos av individuell livskraft. 

Från en metafysisk synvinkel är det mänskliga samhället polyfoniskt. Rytmen reglerar samspelet mellan världens krafter harmoniskt. Rytm är grunden till all förändring i universum. Kan det ha varit för att framhäva musikens avgörande roll i kosmos, i livet, som musikens och äktenskapets Gud i det forntida Kina hade samma namn.  

4. Trumman

Trumman är ur-instrumentet och symboliserar redan från början den absoluta kraften. Det är en kraft som inte har något med makt över vardagen att göra. Snarare är den en potentiell makt över såväl den andliga som den biologiska sfären. Trumman är den arkaiska form genom vilken denna kraft och potens manifesterar sig.
Ljudet reproducerar den renaste och mest abstrakta formen av den vitalt, demiurgiskt, skapande rytmen.
När trumman ljuder talar den, den talar högtidligt.

Den arkaiska trumman är frambragd ur en trädstam.
En trädstam, sönderriven i sin längd, tömd och hoprullad av eld och en vass kniv, med bård och hålor tjockare på vissa ställen och tunnare på andra.
Slå på den tjocka delen och tonen blir dov, slå på den tunna och tonen blir ljusare.

Beroende på ritualen ligger trumman på marken eller står lutad mot polstjärnan.
Parallellt med jordaxeln, eller med det kosmiska trädet, måste trumman ligga för att förena vertikalt med horisontalt. Trummans "ord" blir en bro mellan himmel och jord.

Som symbol för livs- och dödsträdet föreställer trädstamstrumman den arkaiska liturgiska drömmen om en värld befriad från motsatta kaotiska krafter som himmel och jord, vatten och eld, man och kvinna. Dessa dikotomier måste förenas, odelade och försonade, i ett och samma ting.

I den indiska traditionen är trädstamstrumman ett sakralt objekt på grund av att den har kraften att minska världens motsättningar till deras minsta gemensamma nämnare: ljudet och rytmen.

Musikformen är mycket enkel, som till exempel Raga.
Raga är en linjär musikform med flödande melodi och rytm. Ackordspel används inte. I den vanligaste formen används en grundton och dess kvinter som en statisk bordun, spelade av en tãnpurã. Instrumentets klang skapar en svävande övertonsrik tonbotten över vilken solisten (till exempel flöjt, sitar och/eller sång) framför melodin. Tablã, tonala trummor, genererar en pulserande rytm som stöder och kontrasterar melodin.

Enligt Upanishaderna är ljud vatten, och rytm eld.
Den viktigaste aspekten i dessa begrepp är att de alla är oskiljaktiga.
Ljud och rytm är inte motsatser såsom eld och vatten. De komplimenterar inte heller varandra som man och kvinna, utan smälter in i varandra som flytande eld. Eld, för de indiska Vishnupurana, är musikens kärna.

Skapelsen är fusionen mellan vatten och eld, genom ljud och rytm.

5. Den bisexuella trumman

Enligt Vishnupurana är trumman androgyn.
För att symbolisera det maskulina, det krigiska, brukade krigarna pryda trummorna med dödskallar från sina fiender, medan mjölk och växter offrades till det feminina.

Trädstamstrummans bisexualitet blev mer och mer ett spritt begrepp.
Det blev nödvändigt att skapa två olika trummor, eller två trumorkestrar, för att kunna ersätta en enda bisexuell trumma.

Dessa nya trummor kallades kungliga (maskulina) och matriarkala (feminina) och så småningom ersatte trummor med skinn de äldre under ritualerna. Den kungliga orkestern bestod av tolv trummor som ansågs vara levande varelser. Mitt emot dessa placerades ytterligare tolv trummor som förblev tysta då man trodde att deras ljud kunde åkalla gudarna och döda krigares andar.

I dessa arkaiska samhällen var kungen härskare över de rituella trummorna. Trumman själv blev ett majestätiskt objekt precis som spiran, kronan och svärdet. Andra trummor kallades vasaller men ingen kunde spela på dem utan kungens tillåtelse.

Gemålen till blixtens och åskans gud bestämde över de matriarkala trummorna. Gudinnan var vagga och grav för de levande, och vakade över deras återuppståndelse när hon så önskade. Även till henne offrades frukter och mjölk och trummornas skinn breddes med smör.

Trummorna hade sitt eget hus, eller ett tempel, som vaktades dag och natt.
Nya sakrala trummor började så småningom användas under liturgierna.
Först en enorm cylindrisk virveltrumma skapad för att reproducera ljudet av
åska. Sedan en x-formad påminnande om ett timglas med smal midja.

De övre- och nedre delarna av trumman formade två lika stora cirklar. Över den ena cirkeln spändes skinn från ett handjur och den andra kläddes med skinn från ett hondjur.
Nu är vi tillbaka till den androgyna trumman, då den består av två kön, det patriarkala och det matriarkala. Jordens fertilitet förenas med himlens krafter.

I Rigveda förvandlas timglastrumman till häst, båt eller vagn. Rigveda, "versernas eller hymnernas veda", är en samling hymner som utgör de äldsta vedatexterna. Veda betyder "vetande, kunskap". Rigveda innehåller 10 580 verser i 1 017 hymner fördelade på 10 mandalas (böcker, krets). Ofta medräknas ytterligare 11 hymner beroende på vem som sammanställer dem.
I dessa hymner prisas gudarna men åkallas också för bistånd i strid, rikedom, hälsa etc. De personifierade naturkrafterna och naturföreteelserna, till exempel Agni (elden), Indra (luftrymdens gud), Ushas (morgonrodnaden), Surya (solen) Varuna (omfattaren, vedafolkets högste gud), Soma (en växtsaft som nyttjades vid offer) och många andra, ledsagade ritualens ceremonier.

Rigveda är skriven på sanskrit. Dess datering är osäker, men brukar anges till c.a 1500 f.Kr.

6. Schamanen rider sin trumma

Schamaniska är animistiska religiösa uppfattningar där man menar att naturen är besjälad. Till exempel menar schamanismen att det finns naturandar i stenar och växter. Naturen är besjälad, den innefattar gudar och andar, och kosmos alla delar upplevs som förbundna med varandra. Universum består av ett nätverk energier, former och vibrationer. Schamanen behövs som förmedlare mellan de olika existensplanen. Schamanen har förmågan att i extatisk trans färdas bland de olika planen för att hämta kunskap, men kan också nå information genom att i extatisk trans åkalla andarna. Den senare metoden är vanlig i Sydamerika.

Det är trumman som helar. Schamanen är bara ett medium. Men mediet måste vara duktigt annars dödar onda andar honom eller henne.
Schamanen är därför den duktiga percussionisten och känner rytmer och proportioner och lyssnar och tolkar trummans "ord".

Det handlar om en praktisk och konkret visdom. Teologi har ingenting med schamanens trumma att göra.
Schamanens skicklighet förvandlar trummans energi (ord) och ljud till en psykosomatisk erfarenhet.
Genom att förstå rytmen kan schamanen bli en dansande dåre i osägbara händer.

Schamanen faller i en kontrollerad trance. Han/hon är alltid vaken och vaktande, även när dansens virvel och rytmens skrik tycks föra honom/henne bort

7. Ljudet och kosmos

Vi är omringade av ljud. Aldrig tidigare i människans historia har ljudet (som oväsen och harmoni) haft så stor makt över vår vardag. Men världen har aldrig varit ljudlös. Oavsett om vi tror på gudomliga krafter eller på teorin om Big bang så började själva skapelsen med ljudet.

Ljudet skapar inte bara vår konkreta verklighet och ger tingens liv kvalitet, utan det reglerar även förhållandet mellan subjekt och objekt. Den rytmiska kraften begränsar sig inte till att ”sjunga” i varje varelses inre värld eller inre liv; ljudstrålarnas mest förnimbara uppenbarelser gör att vi överhuvudtaget kan höra. En rytm utstrålad i den externa världen blir sårbar i förhållande till sin egen brytning och i sitt progressiva avlägsnande från sin ursprungliga källa. Om vi hör någon skrika är skriket aldrig detsamma hos oss som lyssnar som hos den som skriker. Ljudet blir fångat eller manipulerat av en annan resonans, utan att den ursprungliga källan eller personen som utsände det kan påverka det. Kosmos har en akustisk natur vilket innebär att det som kropparna, det vill säga resonanslådorna, utsänder, mottager och alstrar, följer samma lag.

Varje varelse bär sitt eget ljud som bara han eller hon kan uppfatta, det vi kallar ”det lilla ordet”. Genom relationen till de kosmiska ljudflödena blir det individuella ljudet del av det ”stora ordet”, av det ”ursprungliga ordet”. Det handlar om en rytm som inte kan höras av alla och som blir tydlig endast för varelser med röst. Kanske motsvarar ”det lilla” och ”det stora ordet” det lilla och det stora viskande trädet hos aboriginerna i Australien. Det lilla trädet symboliserar det individuella ödet, det stora trädet symboliserar samhällets. Den akustiska symbolen betecknas av ideogrammet ”Ming” i Kina, ett tecken som bland annat betyder liv och öde. Ty ljudet är människoödet.

Att ingjuta eller att blåsa liv i, eller att genom sången träda in med sitt ”ord” i, någon annan väcker denne till konkret existens.

Vi finner också begreppet i den västerländska traditionen. Vi finner spår av det, inte bara i ritualerna utan också i sagorna, där det räcker med att en trollkarl eller en trollkvinna enbart blåser, viskar, sjunger eller klappar med händerna för att det önskade objektet ska träda fram. En förälder i dag hade dock knappast sagt: ”Jag skulle vilja att ni förvandlades till korpar”, så att barnen förvandlades till svarta korpar och flög sin väg över himlen. Begäret blir verklighet när det finner en adekvat ljudformel, det vill säga så snart ens rytm stämmer överens med det önskade objektets.

Den psykologiska beskyddaren av Ordet är begäret som gör ljud av ett vanligt ord och ger det nytt liv och ny betydelse. På så sätt förvandlas språket till något kreativt, språket kan börja skapa. Jacob Grimm var en betydande forskare inom språk, litteratur och myt. I sin bok ”Deutsche Mythologie” skriver han att ordet Wunsch (begär) är ett ord som kan relateras till Wotan (Oden). Wotan blir också kallad Omi som betyder ljud, oväsen. Enligt Grimm kan därför ordet Wunsch ersättas med gudens namn.

En av de basala formerna av begär är skriket; skriket genom vilket den egyptiska guden Thoth skapade världen.

8. Prajapati och skriket

Den ursprungliga namnlösa guden Prajapati (som egentligen är ett appellativ och betyder Alltets herre, och alltså i den bemärkelsen inte är ett riktigt namn) i Vedaskrifterna hade till en början inget namn och ingen identitet. När han väl får ett namn kallas han Ka av Indra (i vedisk religion är Indra den viktigaste och mest populära guden. Det syns bland annat i Rigveda där över 250 hymner är tillägnade honom, fler än någon annan gud.). Om vi jämför Prajapati med monoteisternas gud är han mer dunkel och distanserad, familjär men samtidigt undvikande. Det är i tanken man möter Prajapati och man möter honom där Ordet skapas och tar gestalt. Prajapati sover men när Indra väcker honom genom att kalla honom Ka, känner Prajapati att han är hungrig, och skapar världarna genom skrik.

Även den abrahamitiska gudens namn var onämnbart; han fick enbart ett ljudande smeknamn eller ett appellativ från tetragrammet JHVH och blev Jahve. Jahve skapar världen genom begär och Ord, i likhet med Prajapati. När begärets akustiska väsen kommer till uttryck och tar den åkallade gestalten i besittning – genom viljan att växa och leva – blir det ett väckelseskrik med stor betydelse för vår-ritualerna.

En gång i tiden i Västafrika, i en stam som hette Bambara, brukade en man springa genom ett sädesfält och upplåta ett skrik som lät som det nyfödda barnets (se Bronislaw Malinowskis "Coral gardens and their magic"). Massimerna på Nya Guinea slår i jorden, dansar och skriker högt då skriket och dansen skänker energi och värme åt växterna (se Maurice Leenhardts "Notes d'éthnographie néo-Calédonienne"). Även i Europa brukade man med skrik och dans uppliva, till exempel linet, efter den långa vintern.  I Torres sund – som ligger mellan Australien och Nya Guinea – måste den person som åkallar regn sjunga strupsång och dansa frenetiskt. Under initiationsritualerna hos Kurnai eller Gunai i Sydöstra Australien blir de invigda först kastade upp i luften, sedan blir de lagda på, eller begravda i, jorden, allt beledsagat med höga rituella skrik. Dessa skrik ligger till grund för den magiska handlingen; skriket väcker de 'ofödda' och ger dem livskraft (Se Alfred William Howitts "The native tribes of South-East Australia"). Under vissa bröllop i Frankrike, när brudparet utväxlar ringar, brukar bröllopsgästerna skrika högt. I Spanien kan det hända att den unge man som friar ger ifrån sig ett gällt ljud utanför de framtida svärföräldrarnas dörr.

Enligt den kinesiska guden Pangu motsvarar skriket och skrattet våren och hösten. Pangu är kinas motsvarighet till jättarna Atlas och Ymer. Enligt Zheng Xu fanns i begynnelsen bara mörker och Kaos. Ur detta skapades Universum, och i Universum uppstod ett ägg. I ägget låg Pangu i många tusen år och sov. När Pangu vaknade sträckte han på sig och äggskalet sprack. Vissa bitar steg uppåt med ljusets kraft (Yang Ki) och bildade himlen, andra sjönk nedåt med mörkrets krafter (Yin Ki) och bildade jorden. Pangu höll ihop Yin och Yang.

Sången är central också under regnsäsongen och står för vilja och trohet, den representerar den vitala mitten. Klagan och jämmern är livsvindens rytmer som inspirerar till elegier och vackra sånger. Utöver att ge näring till de jämrande döende människorna, renar sången dem från dödens element.

9. Den schamanistiska sången

Serien: klagan-jämmer-åkallan-skratt-sång är det akustiska väsendet hos det ”stora ordet”, det ”ursprungliga ordet”. Det är växandets akustiska spiral på vilken alla generationer sedan begynnelsen rör sig och som ständigt upprepas i varje individ. Denna akustiska spiral som baulerna i Indien ritar i luften med en bjällra i handen motsvarar spiralormen Kundalini i Vasishta yoga. I mitten av magens hundra nerver finns en nerv som heter Antar-vestanika som liknar en vriden orm som vibrerar konstant. I denna Nadi (flod) bor Parashakti som är Kundalinis viktigaste ande. Parashakti darrar och visslar likt en arg kobra.

Till Kundalini ansluts även hjärtats nerver. Denna fysiska och andliga energiflod löper från mitten både nedåt och uppåt genom kroppen, och hjärtats mitt ljuder som Sâman. Även för det afrikanska Dogonfolket (i sydöstra Mali) består sångens livskraft eller ”fuktiga röst” av en spiralformad rörelse symboliserad av en koppartråd vilken lindas runt deras timglasformade trummor. De menar att livskraften är förfädernas sånger som vrider sig kring livmodern.

Om en förälder säger Dogonfolket att hon lindar in faderns eller moderns ord. Ordet kan liknas vid, livsträdet vars grenar vrider sig som spiraler om stammen. I trumman, symboliskt tillverkad av trä, blir Ordet kvar. Så blir spiralen och trädet, men också den ringlande floden, Ordets språkverktyg. Ordet är ”den rätta rösten”, och ljudet återskapar den ursprungliga källan till varje ord och ljud, och det förenar gudarnas och människornas öden.

Det sägs att den som kan sjunga på ett rituellt och schamanistiskt vis återskapar förfädernas ord. Det är tack vare den sjungande schamanen som den mystiska återföreningen med förfäderna blir möjlig eftersom förfäderna bebor Ordet. Den totemska dansaren lyckas bara bristfälligt härma förfäderna som sprider kraften. Bara genom den härmande kraften i människorösten kan identifikationen med förfäderna förverkligas. När den mystiska förbindelsen äntligen är nådd kan förfadern tala genom sångarens röst, då skillnaderna mellan subjekt och objekt försvunnit i akustiken. Därför formar den ”rätta rösten”, eller det akustiska offret, den centrala delen av förfädernas kult.

Rösten – ett slags lungsvett – är som Kassia, ett 'underjordiskt väsen', vilket enligt Plinius pryds av bevingade ormar, ormar som psykoanalysen associerar med flygande ”fallosar” omringande det kvinnliga könet. Emellertid är Kassia inget annat än röst, bokstaven U i Arthur Rimbauds ”Vokaler”. Efter att ha avslöjat ordets underjordiska värld (Mundus Subterraneus) möter rösten den sagolika (fantastikon på forngrekiska) världen i liturgiska dräkter, under vilka ett hypotetiskt ”Ett” rör sig: Parmenides skriver, ”inte likartat, inte olikartat, inte identiskt, inte icke-identiskt”.

Enligt den fornteologiska kryptografin sammanfattades universum i tre böcker: Séfer (skriften), Sófer (numret), och Sífur (ordet). Ändå fungerade rösten som kosmisk kodnyckel, vilken återför symbolen till den värld i vilken den har uppenbarat sig, dvs till själva människokroppen. Det som i rösten är häpnadsväckande är dess mystiska förmåga att kunna vara ”någonting annat”. Och därmed är den mer i exil än hemma.

Trumman är ur-instrumentet som redan från början symboliserar den absoluta kraften. Det är en kraft som inte har något med makt över vardagen att göra. Snarare är den en potentiell makt över såväl den andliga som den biologiska sfären.

Det är trumman som helar. Schamanen är bara ett medium. Men mediet måste vara duktigt annars dödar onda andar honom eller henne.
Schamanen är därför den duktiga percussionisten och känner rytmer och proportioner och lyssnar och tolkar trummans "ord".

Verk i urval av Marius Schneider

Die Ars nova des 14. Jahrhunderts, Inauguraldissertation, Potsdam 1930

Die ars nova in Frankreich und Italien. Wolfenbüttel 1931.

Geschichte der Mehrstimmigkeit. Historische und phänomenologische Studien. Berlin

1. Teil: Die Naturvölker. 1934.

2. Teil: Die Anfänge in Europa. 1935.

A proposito del influjo arabe. Ensayo de etnografia musical de la España medieval. Anuario Musical. Vol. 1. 1946, S. 31–139.

El origen musical de los animales-simbolos en la mitologia y la escultura antiguas. Ensayo historico-etnografico sobre la subestructura totemistica y megalitica de las altas culturas y su supervivencia en el folklore espanol, Barcelona, 1946, (Neuauflage : Madrid 1998, it. Gli Animali simbolici e la loro origine musicale nella mitologia e nella scultura antiche. trans. dallo spagnolo, Milano 1986)

La danza de espadas y la tarantela. Barcelona 1948.

Los Cantos de Lluvia. Annuario musicál IV, 1949.

García Matos, Manuel - Cancionero popular de la provincia de Madrid. Edición critica por Marius Schneider y José Romeu Figueras. Barcelona/Madrid, Instituto Español de Musicología, 1951.

Die historischen Grundlagen der musikalischen Symbolik. In: Die Musikforschung 4. 1951, S. 113–44.

Singende Steine. Rhythmus-Studien an 3 katalanischen Kreuzgängen romanischen Stils. Bärenreiter, Kassel/ Basel 1955. (überarbeitete Neuauflage 1978, fr. Le chant des pierres, Milano, 1976; it. Pietre che cantano: Studi sul Ritmo di tre chiostri catalani di stile romanico, Milano 1976)

Primitive Music. In: E. Wellesz (Hrsg.): New Oxford Hist. of Music. 1: Ancient and Oriental Music. 1957, S. 1–82.

L'esprit de la musique et l'origine du symbole. Diogène, Gallimard, Paris, 1959 numéro 27.

Die Grundlagen der musikalischen Sphärenharmonie. (Acta Musicologica. 32) 1960.

Le rôle de la musique dans la mythologie et les rites des civilisations non européennes. In: Histoire de la musique. I/1: Encyclopédie de la Pléiade. Paris 1960, S. 131–214.

Klagelieder des Volkes in der Kunstmusik der italienischen Ars nova. (Acta Musicologica 33). 1961.

Die Natur des Lobgesangs. In: Basilienses De Musica Orationes, hg. v. L. Schrade, H. 2, 1964, S. 5–21.

Le rythme de la musique artistique espagnole du XVIe siècle vu à travers la chanson populaire. Budapest 1965.

Consideraciones acerca del canto gregoriano y la voz humana. Arbor nº 48, Buenos Aires, enero y febrero 1965.

Ein anamitisches Wiegenlied. Ein Beitrag zum Verhältnis von Musik und Sprache. Kassel 1966.

Geschichte der Mehrstimmigkeit. Historische und phänomenologische Studien. Teil III, Tutzing 1969.

Über das Wachstum des Rhythmus in der Musik als Gestalt und Erlebnis. Festschrift für Walter Graf, Wien 1970.

Il Significato della Musica, Simboli, Forme, Valori Del Linguaggio Musicale. hg. v. E. Zolla, 1970.

Natur und Ursprung des Symbols. Zeitschrift für Ganzheitsforschung, Wien 1971.

Aussereuropäische Folklore und Kunstmusik - mit 321 Notenbeispielen aus Afrika, Asien, Melanesien und der Südsee, Australien, Nordamerika, Südamerika. in : Das Musikwerk, herausgegeben von Karl Gustav Fellerer, Band 44, Arno Volk-Verlag, Köln 1972.

La danza delle spade e la tarentella, saggio musicologico, etnografico e archeologico sui riti di medicina. Milano 1972.

Die Grundlagen der Kultsprache in den Kosmogonien. 12. Salzburger Religionsgespräche, Herausg. Th. Michel, Salzburg 1973.

Die Gattung in der Musik der Naturvölker. in : Gedenkschrift für L. Schrade, 1973.

La coppia simbólica « musica e pietra ». Conoscenza religiosa, 1973.

Klangsymbolik in fremden Kulturen. In: Beiträge zur harmonikalen Grundlagenforschung, Heft 11, Lafite, Wien 1979.

Das Lobopfer - sacrificum laudis. Vom Gregorianischen Choral und der Symbolik der Musikinstrumente. In: Bruno Moser (Hrsg.): Das christliche Universum. Illustrierte Geschichte des Christentums, München 1981, S. 14ff.

Kosmogonie. In: Jahrbuch für musikalische Volks- und Völkerkunde, Band 14, 1989, S. 9–51.

La musica primitiva. Milano 1992.

Musique et langage sacrés dans la tradition védique. Cahiers de Musiques Traditionnelles n° 5 - Musiques Rituelles, 1992.

Cosmic Music: Musical Keys to the Interpretation of Reality. Joscelyn Godwin (Editor), Rudolf Haase, Hans Erhard Lauer, Marius Schneider, Inner Traditions International, 1992.

Text Guido Zeccola

UTGÅVA 2018:03

Göteborgs filmfestival

Ingmar Bergman 100 år - Varifrån kommer …

MUSIK | Bergmans förundran över en symfoniorkesters förmåga att verka som en organism, sammansmält och samspelt, för att förmedla musiken under dirigentens taktpinne, är äkta och oförställd. Musiken är ett mysterium som...

Av: Belinda Graham
2018:03 | 29 mars, 2018

Florence Nightingale

Florence Nightingale och J. S. Mill

”Vem vet hur många av de originellaste tankarna från manliga författare som egentligen härrör från kvinnliga idéer, som män bara har bekräftat och utarbetat? En mycket stor andel...

Av: Stoika Hristova
2018:03 | 29 mars, 2018

TEST

Du och jag är undantag

Om att vara undantag skriver Alekfucksia†Braunisch†Cosmos. Om att ha valt att vara undantag, att endast ha tillgång till andra undantag. Undantaget, en avvikelse men väl i undantaget ter sig regelbundenheten...

Av: Alekfucksia Braunisch Cosmos
2018:03 | 29 mars, 2018

Mark Frygell

Skisser i urval | 2016-2018

MÅNADENS KONSTNÄR | Mark Frygell. Skisser nedtecknade och dokumenterade i hemmet, ateljén, tunnelbanan, m.m. Fotade med iPhone, 2018, Stockholm

Av: Mark Frygell
2018:03 | 29 mars, 2018

Dikt

Månadens urval av lyrik

Redaktionen presenterar månadens urval av lyrik, av Bo Bjelvehammar, Elisabeth Lampinen och Jyrki Suominen.

Av: Bo Bjelvehammar, Elisabeth Lampinen och Jyrki Suominen
2018:03 | 29 mars, 2018

The School of Athens av Raffaello Sanzio da Urbino

Att sluta filosofera

Tänk inte så mycket brukar det heta, men vad innebär det egentligen att tänka och är det möjligen så att det finns förtjänster med att följa denna slentrianmässiga devis. Filosofi...

Av: Michael Nyhaga
2018:03 | 29 mars, 2018

Foto: Svenska litteratursällskapet i Finland

Zacharias Topelius som nyhetsrapportör

I skriften ”Finlands krönika 1860–1878” framträdde den flitige Topelius som en mångkunnig nyhetsjournalist i sin beskrivning av det finska samhället. Rolf Karlmans essä undersöker Zacharias Topelius roll som nyhetsrapportör.

Av: Rolf Karlman
2018:03 | 29 mars, 2018

Foto: Nasa

Hedniskt

”Tantolunden är inte det enda stället bland Stockholms beundransvärda naturreservat och parker som regelbundet används för firanden av gudinnor, gudar, naturkrafter...” Läs Elena Dahl om nyhedniska riter mitt i Stockholm...

Av: Elena Dahl
2018:03 | 28 mars, 2018

Foto: Per Nilsson

Mannen utan egenskaper

Vem var Robert Musil? Den störste, menar Carsten Palmer Schale, som här slår ett slag för Mannen utan egenskaper. Verket har intagit en särställning, inte bara i Musils bibliografi utan...

Av: Carsten Palmer Schale
2018:03 | 28 mars, 2018

© Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-03-30

Äntligen fredag, din räddande terapeut när du sålt smöret och tappat pengarna! Bänka dig i soffan och plocka fram findrickan, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:03 | 29 mars, 2018

San Francisco. Foto: Bogdan, CC0.

Stora städer

Hur planeras Sverige? Våra städer växer och utvecklingen går framåt av bara farten. Men, är det rimligt att tänka sig att vi alla skall bo i förtätade storstadskluster längs kusten...

Av: Anders Björnsson
2018:03 | 29 mars, 2018

CC0

Livsgammal

Författaren Ragnwei Axellie återbesöker på begäran boken och begreppet Livsgammal som hon lanserade redan 1981.

Av: Ragnwei Axellie
2018:03 | 28 mars, 2018

Varför smarta människor fattar irratione…

BOK | Vi är tyvärr inte alls så rationella och klartänkta som vi ofta tror. Som exempel anser vi att vi är bättre, klokare och mer vederhäftiga än vad vi faktiskt är...

Av: Thomas Silfving
2018:03 | 29 mars, 2018

Fotograf okänd.

Att uppfostra mannen: tankar om Selma La…

Det har på hundra år gått framåt för kvinnorna i Sverige men inget har vunnits utan kamp. Enel Melberg reflekterar över Selma Lagerlöfs feministiska handling och författarskap.

Av: Enel Melberg
2018:03 | 28 mars, 2018

Svansjön är en förtrollande saga, här på turné med Den ryska nationalbaletten.

Svansjön - Juvelen i kronan med Den rysk…

SCENKONST | Svansjön är tidernas mest populära, älskade och kända balettklassiker. Svansjön hade urpremiär på Bolsjojteatern i Moskva den 4 mars 1877. Men det var först vid nypremiären Svansjön på Mariinskijteatern i...

Av: Belinda Graham
2018:03 | 29 mars, 2018

TEST

Trombonisten

Trombonisten blåser ut den illaluktande tobakssaliven genom instrumentets ventil som en efterbörd till de blå tonerna. Ritualen vid nedläggning av trombonen på den figurskurna lådans sammetsklädda botten är minutiös. Benny...

Av: Benny Holmberg
2018:03 | 29 mars, 2018

Privat foto

Tre korta, kärnfulla, prosatexter

Tre korta, kärnfulla, prosatexter med doft av Norrlands inland om dramatiken i vardagen. Isolering och död behandlas som vore de avbrott och för en gång skull ovanliga slut på den...

Av: Per Teufilosson
2018:03 | 29 mars, 2018

TEST

När stenarna sjunger. Om Marius Schneide…

Följ med Guido Zeccola in i den esoteriska musikologen Marius Schneiders mystiska värld. Den centrala tesen hos Schneider är att vi alla delar ett gemensamt ursprung, ett ursprung som omarbetat...

Av: Guido Zeccola
2018:03 | 28 mars, 2018

Foto: Per Nilsson

Helighet

Om det blasfemiska i heligheten och det heliga i det blasfemiska talar vår berättare till androgynitetens demon Lilith/Samael. En betraktelse i påsktider av Per Nilsson.

Av: Per Nilsson
2018:03 | 30 mars, 2018

Eugène Delacroix - La Lutte de Jacob avec l'Ange (1861). Beskuren.

Väntans blick

Det är vid språkets gräns, den gräns vi söker överskrida, som vårt världsskapande på allvar tar vid. Poeten Linnea Axelsson resonerar kring att förhålla sig lyssnande i världen. Och om...

Av: Linnea Axelsson
2018:03 | 28 mars, 2018

Pressbild, Armémuseum

Att fira Finlands 100 år på Armémuseum…

Själv skriver, Oliver Parland, förväntas jag ju som krigsbarn känna tacksamhet, och visst kan jag ju känna det OCKSÅ. Men den känslan är kluven inför det faktum att jag berövats...

Av: Oliver Parland
2018:03 | 29 mars, 2018

Detalj från omslaget

Personlig berättelse från finska inbörde…

BOK | Elisabeth Brännström har läst Maria-Pia Boethius omdiskuterade roman Vitt och rött och möter en berättelse som nystar i den komplexa relationen mellan personlig erfarenhet och det som brukar kallas verkligheten.

Av: Elisabeth Brännström
2018:03 | 29 mars, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts