Foto: Bengt Berg

Månadens lyrik | 2018:04

Redaktionen presenterar månadens urval av lyrik, av Bengt Berg, Inge-Bert Täljedal, Tina K Persson och Robert Halvarsson.



Tre dikter av Bengt Berg

Skriver de minsta bokstäverna,
snöflingor där ute i mörkret,
jag lyssnar och hör
vårvinterns första
cikada – du!
 
 •
 
Att sitta i bilen
och borra sig genom malströmmen
av tankar, snömörker
med en cello
mellan hammaren
och städet
 
 •
 
Som om tystnaden
vore ett väggur som tröttnat,
den där känslan
av sparkstöttingsdiagonaler
med smak av rost, en ömhet
som letar sig fram
genom grammatiken
 
 •
 
Att gå framåt
i en obegriplig förtröstan
som vore våren på väg,
och lönnens löv, redan
glödgade i vokalernas stillsamma ljus
 
 
Då öppnar dagen
sitt öga
och
vi ser
varandra

Ur Pappas trädgård, av Inge-Bert Täljedal

Min första vitkindade gås,
i Degernäs
på fågelns färd mot tundran.
Nu häckar de i Stockholm sedan länge.
Jag möter dem på morgonjoggen runt Kastellholmen
och tänker Herre Gud så mycket som har hänt i världen.
Det blåser friskt av sol
och vinden sliter otåligt i ekarna.
Det är en sådan morgon
då allt det gröna som finns mellan mig och himlen
blir till segel.
Niki de Saint Phalles skulpturer som var grå i går
har fått tillbaka sina uppkäftiga färger
och ska med på denna resa.
Moderna är en styrhytt
med Carlo Derkert tryggt vid nakterhuset.
Vi hejar på varann
och sedan möter mig igen på vändan akteröver
en hälsning ifrån norr,
en ombyggd pråm med namnet Öring.
Så skälver hela Skeppsholmen
när vind och sol i ett crescendo lyfter oss
ur vår förankring vid ett tillslutet museum.
Vi glider stolta ut
och mitt för prinsens udde lyfter gässen.


Alla örter sitter inte lika hårt
fast i myllan. Våtarv
släpper ganska lätt, men inte
revsmörblomma.
Små exemplar går an, om man får tag
med nyporna. De större kräver verktyg.

Mellan pekfingret och tummen känner man
tydligt att vart land i
trädgårn är unikt, hur ena
jorden skiljer
sig från den andra i struktur och halt
av mullämnen, att kornigheten skiftar.

När man sjunker ned en bit i matjorden
under ogräsrensning
blir det gropar efter knäna,
jämna gropar.
Då kommer man ibland att tänka på
att han till slut förenades med marken.


Väsentligheterna döljs av tvivel.
Musikens marschrytm kan anas
i saker som sker på annat håll

i allt som kunde ha inträffat nu.
Ansikten tonar sakta fram,
precipiterar, bleknar igen.

Lagunens skimrande vidder, hedens
tveklösa svar på din vaga
oändlighetslängtan ljuder skarpt.

Bottenlös flark, hur många ord som helst
om mänskor som sjönk, älgar som
trampade genom. Nederst hällan.

Oöverblickbara skvattramdofter,
gyttjiga mossar ute vid
kusten, på fjället, i inlandet.

Inga kärr så djupa som ogrunden.
Antenner för sändning av stark
tystnad strålar ständigt rakt ut i

rymden, reklamfritt och händelselöst,
utan avbrott. Stor precision
är uppskruvad till urstark volym.

Naturreservatens flyttblock, åar
och dvärgbjörk är kontaktdon som
brummar kärlek när ingen lyssnar.


Två dikter av Robert Halvarsson

Ofelia

Jag drog mig undan världen
vattnet överallt och inuti mig
musicerar hjärtat slag på slag

Ty endast i blottläggandet av
föreningens ofullständighet
tränger din sanning in i mig
likt av vatten bröstet omsluts

För att segla bort, omhuldat av
de vackra porträtt och minnen
likt förståelseförsök, angrepp
mot min handlings suveränitet,

tillåter jag er alla att se på mig
fast ni ändå aldrig skall förstå

Davidsdrömmen

Traummelodien är inte im Wald
bär fröer av oförlösta drömmar
i mittpunkten av glömda språk
läten, ett weltschmerz.. urskri
förirrade sig ur skuggans dikt

En plats, en tid så olik vår egen
och mitt på blanka dan såg hon
pojken som skrev det synliga
ur den väv som morgonrodnad
och strid lagt i mänskans fat

Den som bar på segerbandet
löst men liknande ett tecken
är i berättarglädjens anda han,

hjälten...

Men Eko ser i historien än sorg
som åläggs för mänskan tafatt
sona den stjärnetomma ofriden
efter att flaggorna hissats ner

från de höga stängernas tal

Hennes bön är nu alltid ljudlös
tystnaden då hon stannar till
invid den pojkens grav hon
älskat likt Narcisssus blickar
smälter vårkylan nära intet

"Han må hyllas som hjälte, ja
hjälte är han, Ändå vilar han
här istället för att i festen delta
han som utdelade det slag
som kom att rädda alla undan
ofrihetens utsträckta tyranni

Inför verkligheten är mänskan 
döv likt smärtan jag känner, 
men ej bekommer det rusiga 
karlarna som bedrar honom 
med osannolika rövarhistorier

Jag tänker dock aldrig delta
Jag skall ej dansa eller hylla
de som glömmer den verkliga
och plågade brunhåriga pojk

som frälste dem undan döden."


Ur I en klyka av otid, av Tina K Persson

Går in i
Tidens vegetation
av drömspår

Lyssnar på frekvensen
mellan lögn och dröm

Hästvålnader trampar
I begråten skörd
Liggsäd, blodsäng

Fältskuggor, krigsfurstar

Den som går in i detta måste sitta rak
I en klyka av otid
I ett träd av ren stam

Tälja orden till spetsar

*

En ton vilande i varje människa
Bära den
som barnet inlindat i mitt eget kött
Oförlöst ljudande

Den som går igenom
Tidens vegetation måste skilja
lemmarna från kroppen
och kroppen från drömmarna

Så många decibel döda sånger
För mycket för
en människas öra

Säg då hur en Ängel förmår uthärda?

Men död mäts inte i decibel
Inte heller de Sibiriska nätternas klangfält
Eller de mongoliska stäppväxternas kärvhet

*

Täljer en kniv med ett stycke trä
Ett hantverk för magiker

Text
Bild Foto: Bengt Berg
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.