Dikt

Månadens lyrik | 2018:03

Redaktionen presenterar månadens urval av lyrik, av Bo Bjelvehammar, Elisabeth Lampinen och Jyrki Suominen.



Tre dikter av Bo Bjelvehammar

vargen i björken

en ödslig syn
i gråsuggans jordhåla
i tvestjärtens skrymsle
bleka haröron som fladdrar
måstecken som seglande trasor

under slutna ögonlock
sitter vintern i rönnen
andas vass luft från öster

en smäll i bakhuvudet
tankar i röda blommor
ett sista ögonblick
allt lämnar mig
här

en svart skugga
i
björkträdet

 

Utan titel

vägen går längs havet,
ett hav vi inte känner,
med ödslighet
med ordlösa vindar
med sånger,
en skugga flyr
mot ödemarken in mot land,

en strand blir till tankar
ett vatten ger fragment
stenar och sand ger sammanhang,
allt blir till minnen,

huset där borta andas övergivenhet,
nu ser jag
det är inte samma hus,

vågen stillnar och lägger sig till rätta,
stenar småpratar med varandra
söker nya gömställen

 

återkom, vände

blåsten har sopat rent,
kvar i stolthet,
det gröna ginstriset,
den styva enbusken
i grisstallets träspjälor
den lilla grisnosen

den stora stenen ligger kvar på ängsvägen, den bara ligger där och är, retas och är i vägen, idag sitter ett barn på stenen, berättar bara för mig att det är ingen sten, det är en räv,
då är det plötsligt något helt annat, jag hör inte den unga kvinnans suckar och ropande på pojken, han sitter kvar på stenen,
på räven,
pojken heter Theo

jag vänder tillbaka till stenen,
aldrig en gång till ska jag reta mig på stenen, det går lätt att komma förbi den,
det går att ta en liten omväg för att inte störa räven, om några månader kommer det ungar
då måste jag gå förbi,
försiktigt


Dikter av Elisabeth Lampinen

Tonsatt från tystnaden ur en enslings håla
löper stycket amok
i salongerna

en tennisboll
rullar sakta uppför gatan

Polisen jagar anarkister
som brutit mot lagen
målat blommor på väggarna
i en grå gångtunnel

Fönstret slår ut i full blom
mot en himmel i upplösning
över lekande barn som skrattar

ser en luva som skakar på huvet åt föräldrar
som grälar för de inte kan se
att glada barn
är mer värt
än rena byxor

 

Det regnar över världen

Tillåt det regna
för en gångs skull
ösa ner över oss

Den daggvåta gryningen
förstärks
av all spilld gråt

Torka tårarna
sätt fart och klä dig
gå mot torget

Där skall du finna
den vita fanan

en duk
att måla på

Hon tar molnen med sig hem
när hon går

och bakom nästa hörn
kan lusten stå och vänta!


Dikt av Jyrki Suominen

...för dej var det ett vanligt regn för henne var det den sortens regn som hindrar kravallpolisen från att använda tårgas...

...hus så trötta på sina ägare att dom självantänder och brinner ner till grunden...

...i den dimension där den onda sidan alltid vinner och efteråt låter sej pekas ut som den goda sidan...

...vik ihop dina sommarvingar och lägg undan dom
ta fram dina vintervingar och putsa dom...

...dagar då den smala vägen är så satans smal att det är omöjligt att hålla sej kvar på den...

...hon fick inte vara kvar i sitt liv
skulderna tog till slut sån plats att dom knuffade
ut henne...

...det är som om kriget vore en varelse med långa ben som bor i bergen i ett litet hus och att trångboddheten med jämna mellanrum gör den galen och så rusar den ner på slätterna och går bärsärkagång...

...natten siktar mot mitt bröst
med sitt mörka finger och säger
du är i mitt rike nu...

...flyttfåglar sprängde sig upp ur asfalten
varskodde mig om att våren är nära....

Text Bo Bjelvehammar, Elisabeth Lampinen och Jyrki Suominen.
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.