• Kulturens kritik
• Publicerad: 26 augusti, 2020

Hur vi roats genom tiderna

BOK | Det har alltid funnits personer med förmågan att underhålla och locka andra till skratt. Lisbeth Ekelöf läser om dessa i ”Komikerns historia” av Peter K. Andersson.

Peter K. Andersson
Komikerns historia
Natur och Kultur

Det har alltid funnits personer med förmågan att underhålla och locka andra till skratt. Det skrevs komedier redan under antiken och komiker har roat oss sedan dess. Under medeltiden underhöll de vid hoven, övergick till teater och cirkustält för att i våra dagar glädja oss på scener i princip var som helst.

Det kan tyckas modigt att ge sig på en sådan historia. Komiken är till syvende och sist en väldigt personlig sak. Humor är svårt, vi alla skrattar inte åt samma saker. Peter K. Andersson är lektor i historia vid Örebro universitet. Hans forskning handlar om annorlunda människor, förbisedda livsöden och vardagsföreteelser. Hans val att skriva en bok om komikern ligger därför helt i linje med hans forskning.

Det tragikomiska

Komik och tragedi går ofta hand i hand. Är det därför som en del komiker roar oss på sin egen bekostnad? Kanske tänker man mest på clowner eller klassiska Pierrot. De roar publiken, men när masken tas av återfinns tragiken. Peter K. Andersson berättar följande sedelärande historia:

En man söker en dag upp en läkare.

”Jag känner mig fruktansvärt sorgsen, och har aldrig någon lust att stiga upp om morgnarna. Jag finner ingen mening med livet.”

Doktorn funderade en stund.

”I vanliga fall”, sa han sedan, ”skulle jag skriva ut ett recept åt er, men som av en händelse har jag nyss sett den senaste pantomimen på Covent Garden-teatern. Den är något av det muntraste jag har sett och jag kan nästan garantera er att om ni går dit och ser vad clownen Grimaldi är förmögen, så kommer ni att gå därifrån mycket gladare än när ni gick dit.”

Patienten suckade.

”Det är jag som är clownen Grimaldi.”

Kanske är detta dilemmat för komikerna. Deras förmåga att roa andra lämnar något sorgset efter sig hos dem själva.

Historisk tillbakablick

Peter K. Andersson tar oss genom komikerns historia med början på 1400-talet då hovnarrar roade vid de furstliga hoven. Dåren och narren hade ofta motsägelsefulla drag. De kunde representera både ondska och oskuldsfullhet. Renässansen och dess idébildningar bidrog till att utveckla komiken. Narrar kunde kritisera, till en viss gräns, sina herrar med realistiska skämt. Det gällde dock att hålla sig inom ramen. En del straffades hårt för sina ironiska kommentarer.

Dvärgar har genom seklerna uppträtt som narrar, tjänare och underhållare. De ansågs ha speciella gåvor. De hade ofta en dubbel funktion: att roa och att ge råd. Mest frekventa var de vid Filip IV:s hov i Madrid. Många av dem kända genom Diego Velázquez målningar. Maria Bárbola är en av de mest omtalade. Hon kom, liksom sin drottning Mariana, från Österrike. Forskning visar att hon verkar haft en särställning vid hovet, möjligen på grund av sitt förhållande till drottningen. Hon blev förmögen och lämnade vid sin död efter sig ett ansenligt arv. Kanske hade hon kännedom om en del ljusskygga händelser vid hovet?

Komikens utveckling

Komikerns historia tar oss från renässansens narrar, clowner och ståuppkomiker till 1700-talets främsta commedia dell'arte-artist Caterina Biancolelli, till enmansshowens pionjär Charles Dibdin i slutet av århundradet. Från commedia dell'arte utvecklades clownrollen. Den tragikomiske mannen föds ur karaktären Pierrot som lider av sin kärlek till Colombina, som i sin tur älskar Harlekin. Pierrot ses ofta som sorgsen och nedtryckt, vilket förstärks av att ansiktet sminkas i vitt med en tår under ena ögat. Något vi även ser hos moderna clowner. Jean-Gaspard Deburau, en av de mest kända tolkarna, utvecklade karaktären till att vara sadistisk och slug. Han tolkade honom inte som ett offer, utan som upphovsman till hyss och elakheter. Alla höll inte med honom.

På 1800-talet sågs music hall-trenden växa fram i England och den blev ett populärt nöje under viktorianska eran. Pubarna började erbjuda underhållning till mat och dryck. Till slut blev denna genre så populär att den flyttade in på teatrarna. Artisterna blev ofta berömda, och samspelet mellan artister och publik ledde antagligen till populariteten.

Bert Williams var den förste amerikanske artist i början av 1900-talet som nådde framgång bland både den svarta och vita publiken. Han var en av de främsta vaudeville-artisterna, med en mångsidig och banbrytande komisk talang. Teatern dominerades av irländska immigranter som motarbetade frigivna slavars försök att komma in i branschen. Det var så genren blackface minstrelsy uppkom, där vita artister uppträdde med svartmålade ansikten. Den blev otroligt populär, men ledde tyvärr till att etablera en stereotyp av den svarta befolkningen, liksom att också svarta artister var tvungna att måla ansiktet. Williams hade en lång karriär. Han var medveten om sin situation som svart artist och behöll en distanserande roll både till sitt yrke och sin publik under hela sin karriär.

Vi träffar många fler underhållare, men det är när vi närmar oss 1900-talet som vi rör oss på mer välkänd mark. Här tar Andersson upp Skånska Lasse, som enligt honom är vårt enda inhemska bidrag till denna typ av underhållningsform i Sverige. Vi möter Max Linder, filmens första världsstjärna, för att nå storheter som Charlie Chaplin, Lucille Ball, Richard Pryor och Steve Martin. Jenna Marbles får representera den nya tidens youtube-generation.

”And now… the punchline.” – Monty Python's Flying Circus (1969)

Peter K. Andersson avslutar med att fråga sig ifall Komikerns historia är en bok om ett yrke eller en personlighetstyp. Han menar att den är lite av varje och har betraktat komikern som ett kall snarare än ett yrke, vilket leder till frågan vilket syfte komikern har i samhället. Komikernas roll har varierat genom tiderna. Varje land, tid och komiker visar upp likheter och olikheter. Vad publiken vill se är någon som skämtar med verkligheten och sitt eget personliga liv. Vad man däremot inte vill se är skandaler från komikers privata liv. ”En komiker är kanske varken mer eller mindre än en mycket bra skådespelare som spelar sin roll i ett ambivalent gränsland mellan fiktionen och verkligheten.”

Den historiska komiken

Visst har vi hört om narrar och music hall, clowner och bondkomiker. Men hur levde de? Vilka var de? Vilka var förutsättningarna för att roa människor? Alla de svaren och några till får man i denna unika berättelse om människor med en förmåga att roa andra. Kanske på egen bekostnad, som inledningen ovan visar. Ligger det något i myten att en komiker i grund och botten är en tragisk figur? Nej, inte alltid.

Peter K. Andersson har med stor träffsäkerhet fångat komikerns historia i en intressant och lärorik bok. Han har tagit oss genom århundraden och länder där yrket som komiker uppstod, d.v.s. Italien, Frankrike, England och USA. Komikerna har utvecklats beroende på när, var och hur de uppträdde, vilken publik de hade, vilka humoristiska vindlingar som existerade under just deras tid. Även nutida aktörer har inspirerats av föregående generationer. Allt hör ihop, komiken blir del av vår utveckling. Komikern blir en katalysator för hur samtiden fungerar, eller inte fungerar.

• KÖP BOKEN via bokus.com

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera... Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.