Jonas Eika

Sömlöst mellan det fantastiska och det realistiska



BOK | Visuellt bildspråk och suggestiva stämningar, men en större politiskt djärvhet saknas i Jonas Eikas "Efter solen". Emil Zawadzki recenserar.



Köp Efter solen hos bokus.com
Jonas Eika
Översättare: Henrik Petersen
Efter solen
Modernista

Det är omöjligt att påstå att Jonas Eikas novellsamling Efter solen, som ifjol mottog nordiska rådets litteraturpris, skulle ha med coronaviruspandemin att göra. Däremot ter sig samlingen idag angelägen med anledning av det skugglika djurlivets närvaro, där det tämligen omärkbara kan komma med katastrofala följder för människan. Inte minst är den betydelsefull för fokuset på kapitalismens ökade abstraktion och exploatering på såväl natur som kroppar. Men Eika gör det lite väl enkelt för sig: tonvikten ligger på ett snyggt och heterogent språk, men en mer ingående gestaltning av strukturer uteblir.

Djuret som hämndkatalysator
Djuren som ”jordens aliens” som det heter i novellen ”Rachel, Nevada” samt tjänstemännens råttlika förflyttning av bankverksamheten till underjorden i ”Alvin”, och det parallella havslivet av räkor och maneter i den uppdelade ”Bad Mexican Dog”, är betydelsefulla för de handlingar som utspelar sig i novellerna, om än i periferin – i marginalerna. Bland dessa varelser utgör kattdjuret det största på skalan (om man bortser från örnen som plötsligt dyker ner från himlen i novellen ”Jag, Rory & Aurora”) något som jag tänker understryker Eikas engagemang med de utsatta, men betydande – de som lever efter solen.

Det gemensamma för novellerna är att de sysselsätter sig med det katastrofala, om än enbart som en förnimmelse under läsningen. I ”Bad Mexican Dog” är det räkan och kattdjuret som förenar strandpojkarnas antagonism mot den exploaterande (västerländska) turismen. Eika låter exempelvis kattdjuret agera som hämndkatalysator i fantasier om hur dessa ”hoppar ur träden på strandboulevarden och flår alla gästerna i småbitar. Kött och inälvor hänger i girlanger ned över liggstolarna”. Upprepningarna av vätskeutsöndring, somdet vanligt förekommande ”sprut av tjock vit juice”, blir i novellen något skanderande: en rituell ramsa som driver fram mot klimax. Ett exempel är den passage där de samlade på stranden, som tömts på turister, uppoffrar sina kroppsvätskor (sperma, sekret och blod) med hjälp av strandklubbens attiraljer (exempelvis en parasoll). Vilket leder till att de hämtar upp en annan strandpojke, offer för turisternas våld, från döden. I ”Bad Mexican Dog” hopas sådana skeenden till Ritualen, i vilken alla naturens disparata element – förkroppsligade metaforiskt genom strandpojkarna – uppgår i Hämnden.

I science fiction-novellen ”Rachel, Nevada” aktualiserar Eika människans längtan efter att vara en del av något annat. Detta gestaltas genom den starkt förekommande religiösa tematiken, som i samhället Rachel där det utomjordiska kopplas till kristendomen. Mer specifikt utifrån UFO-entusiasternas diskussioner av utomjordingars förekomst i populärkulturen som en metafor för kristendomens änglar och helgon. I ”Rachel, Nevada” visar sig dessutom den mest skeptiske också kunna bli den mest hängivne i mötet med det utomjordiska. Tröttsamt är dock det sedvanliga vältrandet i nordamerikanska populärkulturella teman av sekter, våld för våldets skull och Area 51 – som om intresset för ”mystiken” kring det nyckfulla USA inte redan vore något uttjatat?

Om att säljas och köpas
I den satiriska skildringen av kapitalismen i ”Alvin” är inte katastrofen någonting som hämmar kapitalismen, utan en faktor som till och med verkargöra den ännu mer anonym och otillgänglig. I novellen har bankinstitutionens plötsliga kollaps tvingat in den i nya former och utgör ett komiskt exempel på dess envishet: ”bankmedarbetarna [låg] i hoptryckta, brutna och förpuppade ställningar bestämda av hålans kantiga väggar, med datorerna i knät och på magen.” Det ekonomiska systemets fjärmande från verkligheten gestaltas genom derivathandeln (en företeelse inom finansekonomin), där köpslåendet kring investeringar i framtida produktioner bara gör det ytterligare ogreppbart och invecklat — till slut handlar man med ”vad som helst, råvarupriser, skillnaden på räntekurser, valutakurser, hela koncerners kreditvärdighet, eller nationer, och alltsammans i framtiden.”

Det digitala bär ensamt på de etiska implikationerna (som hämtat från en studie av Stanley Millgram), och speglas i iakttagelsen att man i branschen så enkelt kunde ”undgå att oroa sig för dem som med nödvändighet förlorade. Att sudda ut dem ur bilden, med ett slags viljehandling som arbetar långsamt och dolt inom en, så att det till sist bara är ens egen seger kvar, och så att man efteråt inte vet att man har gjort det”. Det omoraliska förhållandet till andra människor genom anonymitet och distans aktualiseras även i ”Jag, Rory & Aurora”, genom hur de namnlösa (hemlösa och missbrukare – berättaren som bara ett ”jag”) utnyttjas för gratisarbete utifrån sina basala behov. I det rationaliserade samhället som går att skymta i novellen, tas de till vara för organdonation och medicinska experiment efter sin död.

Väcka engagemang genom det fantastiska
Att uppfånga och gestalta särskilda skeenden i oväntade former (groteska, irrationella, etc) tror jag är det sätt varpå litteraturen har möjligheten att, om inte förändra något, så åtminstone medvetandegöra sina läsare på. Och den ambitionen har Eikas noveller. Fiktionens vindlingar, som rör sig i det fantastiska och groteska, har i novellerna tillämpats för att belysa sociala fenomen. Dessutom är det inte förvånande att Efter solen har utgivits på förlaget Modernista som det senaste decenniet har publicerat nyöversättningar av bland annat Knut Hamsuns roman Svält (2016) och Witold Gombrowiczs romaner, däribland den snillrika (pamfletten!) Ferdydurke (2016).

Katastrofmedvetenheten och förekomsten av naturen i novellerna förtjänar en stor eloge, men präglas av så stiliserade skildringar av abstrakta och fantastiska konstruktioner att det nästan blir för perfekt. Något som ger intrycket av att de är ogenomträngliga, vilket hindrar ett mer omfattande medkännande. De politiska ämnena i form av de hemlösas utsatthet, den västerländska turismens exploatering av såväl lokalbefolkning som miljön, och det kapitalistiska systemets brist på moral, är inte några nya problem som belyses och torde inte heller vara det för de som väljer att läsa novellsamlingen. Något som får mig att sakna en större politisk djärvhet.

Intressant är dock det sätt varpå (natur)katastrofen ligger som en (inte uppenbart) formulerad underton. Det föder en slags oro under läsningen, som om en väldig svärm av insekter och mindre djur väntade runt hörnet, redo att angripa. Snarare än att spela på djur som lejon, elefanter eller örnar flyttas människan närmre jorden, smutsen och de mörka skrymslen. De homoerotiska scenerna är dessutom något av det mest suggestiva jag läst och Eika rör sig sömlöst mellan det fantastiska och det realistiska.

"Novellerna engagerar känslan snarare än förnuftet och stimulerar till omläsningar i jakt på klarhet."

Frågan blir om fokuset verkligen ligger på den politiska tematiken, och om inte styrkan hos novellerna i Efter solen egentligen vilar på det visuella bildspråkets och de suggestiva stämningarnas kraft. Genom dessa engagerar novellerna känslan snarare än förnuftet och stimulerar till omläsningar i jakt på klarhet. Ett sökande som nödvändigtvis inte kommer att tillfredsställas, eftersom det fantastiska glider undan just som man tror att man fått fatt det. I stället skulle jag vilja mena att man kan nöja sig med de små antydningar som pekar bortom novellerna, som i den annalkande katastrofen i ”Bad Mexican Boy” och kapitalismens fortlevnad i (o)möjliga formationer i ”Alvin”. Om novellsamlingen visar sig vara en slags stilistisk och fantastisk övning inför en kommande långprosa (som inte räds blanda samman realism, reportage, fantasi, utopi och kritik) har vi något att se fram emot med Eikas författarskap. Om något kan ju coronaviruspandemins sätt att tära på samhället, och åskådliggöra kapitalismens hålrum, visa sig vara den öppning som av nödvändighet kan få litteraturen att våga ta tjuren på Wall Street vid hornen.

Text Emil Zawadzki


Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Ferdinand von Schirach. Foto: Michael Mann

Det finns varken brott eller skuld, men det finns ett straff

BOK | "Samhällskritiskt om en ibland rent gräslig verklighet." Anna Bergqvist läser Ferdinand von Schirachs tredje novellsamling ”Straff”.

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Gui Minhai. Foto: Nina Hemmingsson. (Beskuren)

Medvetandets gränslösa förmåga att skapa inre världar

BOK | Ett starkt vittnesmål om ett totalitärt systems förtryck av personliga fri- och rättigheter. Anneliese Fältström läser "Jag ritar en dörr på väggen med fingret" av Gui Minhai.

Av: Anneliese Fältström
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Marguerite Duras, Trouville, 1980. Foto: Hélène Bamberger

Meditation över ”Sommaren -80”

BOK | Sommaren 1980 skrev Duras krönikor för tidningen Libération. De utgavs i bokform samma höst och handlar om semesterfirare och regnet, om OS i Moskva, svälten i Uganda, samt om barnet...

Av: Stoika Hristova
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Detalj ur omslag

Nära nog begripliga häxprocesser

BOK | Anders Tidström läser Åsa Bergenheims "Den liderliga häxan", en magnifik skrift om rötterna till och lösningen på de svenska häxprocesserna.

Av: Anders Tidström
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Emily Dickinson

En kombination av koncentration och expressivitet

BOK | ”Hon liknar ingenting i 1800-talets lyrik”. Arne Melberg skriver om Emily Dickinsons liv, verk och metod, och presenterar den svenska utgivningen av Diktens företrädare.

Av: Arne Melberg
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Nina Hemmingsson. Foto: Kaunitz-Olsson

Minimonologer som gör ett statement

BOK | Nina Hemmingsson skapar och utvecklar sin egen estetik med uttryck av ömhet och utsatthet, trots den skarpa tonen. Bengt Berg recenserar.

Av: Bengt Berg
Kulturens kritik | 15 juli, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.