miawicks9 från Pixabay

Två berättelser om feminismen



BOK | Elena Dahl ställer två olika synsätt på feminismen mot varandra i en dubbelrecension av Linda Hirshman och Joanna Williams. Den ena menar att jämlikhet inte är uppnådd, medan den andra hävdar att kvinnors ställning inte längre behöver förbättras.




Linda Hirshman: Reckoning. Houghton Mifflin Harcourt.

Joanna Williams: Behöver vi fortfarande feminismen? (Övers. Mia Ruthman och Elisabet Flodin). Karneval förlag.

Feminismen engagerar. Den fascinerar, retar gallfeber, attraherar, avskräcker, och allt detta helt oberoende av om man är man, kvinna eller annat i hela genderspektrumet. Det speciella med feminismen är dock att den projicerar sig direkt på allas privatliv – ekonomin, relationerna, familjestrukturerna – det är inget ovanligt med att vara en kvinna. Feminismens landvinningar och speglingar i form av kontrasterande berättelser riktar sig mot framtiden, mot både döttrarnas och sönernas villkor. Feminismen utgör naturligtvis inte någon faktabaserad vetenskap. Dess natur är svårfångad, då de många ingredienserna (gender, klass, etnicitet, geografi m.m.) färgar olika berättelser som samexisterar inom dess ramar. De huvudsakliga berättelserna är två.

Den ena är att kvinnors ställning inte längre behöver förbättras, eftersom den redan är så bra som den kan vara, åtminstone i den rika delen av världen. Att eftersträva ytterligare förbättringar skulle leda till könskrig, mansförtryck, locka kvinnor att uppfatta sig själva som offer och stämpla pojkar och unga män som potentiella förövare. Den andra berättelsen är att kvinnornas ställning måste förbättras då jämlikheten inte uppnåtts, eller t.o.m. minskat, eftersom de uppnådda framstegen aldrig någonsin kan tas för givna och de mest kännbara bakslagen väntar bakom hörnet vid varje kris. Joanna Williams, brittisk pedagog och journalist, med en särskild inriktning på feminismen, omfamnar den första tanken. Den amerikanske journalisten och författaren Linda Hirshman summerar och utvecklar den andra berättelsen.

Hirshman och Williams plockar fram delvis olika trådar ur de senaste årens händelser och beskriver dagens verklighet i olika vinklar, utan att för den saks skull avlägsna sig från ämnet. Mitt intryck är att Williams, i det hon gör ett ambitiöst försök att skriva om den moderna feminismens historia, misslyckas med helheten, samtidigt som hon vinner åtskilliga poäng genom att lyfta fram väsentliga fakta som annars ofta hamnar under radarn. Hirshman lyckas, då hon, till skillnad från Williams, inte kryddar sin skildring med stora mängder ideologiskt konservativt tyckande, utan fokuserar på fakta relevanta för ämnet: feminismens historia från slutet av 2010-talet.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Reckoningx300.jpg

Linda Hirshmans Reckoning kan ses som en nutidshistorisk faktabok om kampen mot sexuellt utnyttjande och trakasserier. Det finns ett antal periodindelningar av feminismens historia. Hirshman delar in den i tre: rösträttskampen, kampen för rätten till yrkesarbete, samt kampen mot sexuellt utnyttjande.

Hirshman ger en värdefull historisk exposé över den tredje perioden. Kvinnornas uttåg ur hemmen in på arbetsmarknaden skedde på allvar under 1960–1970-talen (om man bortser från att andra världskriget skapade en parentes som till stora delar raderades av hemmafruns 1950-tal.) 1960-talets samhällsdebatt handlade huvudsakligen om ”mammans frånvaro”, lämpligheten av ”utackorderingen av barnen i samhällets vård” (man menade förskolan!), och så gott som aldrig om den andra biten: vad var det som mötte den f.d. hemmafrun eller hennes dotter på jobbet. Tidningarna var fulla med reportage om ”hur jag får jobbet gå ihop med familjens krav” – men så gott som aldrig om ”hur gör jag när en chef antyder att han vill ha sex i utbyte mot avancemang” eller ”hur gör jag när en kollega nyper mig i rumpan”.

"Tidningarna var fulla med reportage om 'hur jag får jobbet gå ihop med familjens krav' – men så gott som aldrig om 'hur gör jag när en chef antyder att han vill ha sex i utbyte mot avancemang' eller 'hur gör jag när en kollega nyper mig i rumpan'".

Det fanns inget utrymme för det, och om orsakerna kan man bara spekulera. Våldtäkt som samtalsämne var tabu. Likaså byteshandeln, där den ena sidan kunde skänka avancemang och förmåner mot sex. Ända tills ett tydligt startskott till förändringsprocessen hördes.

 #MeToo kom ingalunda ur luften, lika lite som de svartas medborgarrättsrörelse gjorde det en gång i tiden. När Rosa Parks i december 1955 vägrade resa sig i bussen för en vit medpassagerare var det ingen spontan handling. Hon hade varit aktiv i kampen mot segregationen i åratal som sekreterare i den lokala sektionen av NAACP (National Association for the Advancement of Colored People). När skådespelerskan Alyssa Milano i oktober 2017 sände ut den berömda tweeten, så hade formeln använts redan elva år tidigare av den afroamerikanska aktivisten Tarana Burke. Den teoretiska basen för #MeToo har funnits ännu längre: Den amerikanske juristen och författaren Catharine MacKinnon slog redan under 1970-talet fast att sexuella trakasserier av kvinnor på arbetsplatsen bröt mot Civil Rights Act från 1964. År 1986 tog Mechelle Vinson sin sak mot Meritor Savings Bank, där en chef utnyttjade henne som villkor för att hon fick behålla sitt jobb, ända till Högsta domstolen och vann.

joanna-willliams-behover-vi-fortfarande-feminismen-framsidax300.pngHirshman och Williams ser olika på individens kontra samhällets ansvar för de systemfel som uppenbarligen drabbar individen, i detta fall kvinnor. Hirshman lyfter upp viktiga händelser inom modern kvinnokamp som förändrat samhällets attityder och löst systemproblemen. I Williams modell betonas samhällets primära status i förhållande till individen. Det är individen som måste lösa sina problem när de uppstår, om det nu sker genom anpassning, humor, eller kloka knep. Williams accepterar att förändringarna i kvinnans ställning de facto ägt rum. Hon bejakar och synliggör dem utan att för den saks skull intressera sig för att medverka till nya. Hon accepterar (och prisar!) kvinnlig rösträtt och uttåget ur hemmen. Och där sätter hon punkt. Attitydförändringarna i spåren av #MeToo skrämmer henne. Orsakerna kan man bara spekulera om. Hon gör gällande att hon vill undvika ytterligare könskrig. Hennes kritik omfattar även nypuritanismen, som hon anser karakteriserar moderna feminister. Hon menar att de kastat överbord den sexuella frigörelsen, en av feminismens största landvinningar. Vidare introducerar hon bokens främsta mantra: kvinnor skall inte betrakta sig som offer.

Det är fult att vara offer. Underförstått: även om man i själva verket är det. Våldtäktsoffren (återigen – offer… Hur skall man undvika ordet för att göra verkligheten kompatibel med Williams koncept?) har visserligen rätt till stöd. Men inte vilket stöd som helst. Varje kvinna är sin egen lyckas smed och är samtidigt ansvarig för att både hon och omgivningen fungerar ihop. Med andra ord, hon skall inte söka stöd hos rörelser som #MeToo.

Sägas måste att Williams definitivt inte är någon kvinnohatare. Tanken om frihet under ansvar genomsyrar västerländskt tänkande som sådant. I sin hetsjakt på bärarna av offerkoftan ger sig Williams på ”överkänsliga” kvinnor som påstår sig lida av ”vanliga” trakasserier, på jobbet och i andra sociala sammanhang. ”Sånt” som kvinnor i alla tider, enligt henne, lyckats klara av. Jag antar att hon menar att feministerna idag problematiserar tafsande, utan att hon i klartext säger det. Det är och förblir dock en gåta för mig varför hon bagatelliserar tafsande, om det nu är det som hon menar med ovälkomna närmanden. För att vara rättvis måste man nämna att det är de unga kvinnorna hon anklagar när hon kallar dem för ”snöflingor”. Är hon inte medveten om att det är just de unga kvinnorna som förövarna oftast ger sig på? Ytterligare en gåta. Hennes syn på sexuella trakasserier är dock mer komplicerad än så. Williams är ytterst försiktig i sitt resonemang om kvinnor som fått en plats i solen (t.ex. tagit ett karriärsteg i någon av prestigebranscherna inom kultur och underhållning) genom en förbindelse med den mäktige man som de, med stöd av #MeToo-systrarna, decennier senare hängt ut till beskådande. Hon försvarar inte filmmogulen Harvey Weinstein eller någon annan känd förövare. Hon försvarar inte heller den gamla goda tiden när kvinnor teg om inträdesbiljetten i form av sex till männens värld. Vad hon hävdar är att #MeToo som massrörelse gav i stort sett alla kvinnor samma status som filmstjärnor med otäcka minnen från casting couch.

"#MeToo som massrörelse gav i stort sett alla kvinnor samma status som filmstjärnor med otäcka minnen från casting couch"

#MeToo, enligt Williams, likställer så skilda saker som utnyttjande av sin ställning och klumpiga flörtförsök, våldtäkt och dålig dejt. I Williams kritik av #MeToo finner jag ett elitistiskt drag, som med all sannolikhet har att göra med hennes ovilja mot samhällsförändringar och solidariteten som fordras för att åstadkomma dem. Williams anser ingalunda att offren för sexbrott och trakasserier skall hindras av skam för att anmäla brotten, utan att kvinnor skall skämmas när de utmålar sig som offer av struntanledningar. Tesen om offer upprepas så ofta att jag ibland undrar om det inte är avsiktligt. Det är just en enkel, nästan ordagrann upprepning av ett påstående som gör att konsumenten av media sväljer budskapet. En annan sak som Williams har emot #MeToo är att den, enligt henne, är en sysselsättning för vita och priviligierade kvinnor, vilket inte stämmer. Hon låter bli att nämna rörelsens långa förhistoria, där den viktigaste milstolpen var afroamerikanskan Mechelle Vinsons seger över Meritor Savings Bank. Detta sänker med flera punkter seriositetsgraden i Williams annars läsvärda skildring av den moderna feminismen.

Den starka sidan hos Williams bok är hennes tolkningar av statistiken över kvinnors visavi mäns ekonomiska ställning, utbildning och övriga parametrar. Hennes argument för att dagens kvinnor inte är diskriminerade inkomstmässigt, trots tydliga inkomst- och löneskillnader mot männen, kan betraktas som en intressant frågeställning som tål att granskas vetenskapligt. Kvinnor, och även män, utgör inte någon homogen grupp, vare sig generationsmässig eller på ett annat sätt. Några är äldre, deras ingångslöner sattes under annan tid. Andra vill jobba deltid, då de har ett annat, kreativt yrke, som, trots att det inte bringar några större inkomster, känns viktigt. En del uppfattar lönearbete som ett nödvändigt ont och vill helt enkelt arbeta mindre. Andra tar ett större ansvar för familjen. I vilket fall som helst ryms deras val i ett annat perspektiv än det man vanligtvis använder inom strikt feministiskt tänkande. På detta vis kan man säga att Williams vidgar perspektivet och gör kvinnor, som varken bryr sig om pengar eller status, synliga. Bilden är inte på något vis enkel. Feminismen, i Williams perspektiv, var bra, så länge den behövdes. Nu har den har uppnått sitt syfte och förtjänar en plats på ett museum. Män och kvinnor är numera jämlika, åtminstone i väst. Våldet i nära relationer (säg, mannen slår sin partner) existerar förvisso även i väst, men, enligt Williams, beror det på en obalans i relationen, dålig ekonomi, eller en maktkamp mellan partners.

Williams vill synliggöra positiva förändringar och på detta vis radera själva berättelsen om ojämlikheten. Men hennes alternativa berättelse om den fullständiga jämlikheten motsägs av en nyligen publicerad FN-rapport, ”Gender Social Norms Index”, med data från hela världen om attityder kring det som en gång i tiden kallats för ”kvinnofrågan”. Den globala bilden ser långt ifrån bra ut. I dag i 75 länder, som står för 80% av världens befolkning, anser nästan hälften att män är bättre politiska och företagsledare, och 1/3 män och kvinnor anser att det är OK att en man slår sin hustru.

"Attityderna spelar roll, om man vill finna och implementera lösningar."

Hirshman och Williams böcker är två ambitiösa skildringar av komplex verklighet i en värld tyngd av globala hyperutmaningar. Attityderna spelar roll, om man vill finna och implementera lösningar. I en värld, som ställts inför den globala uppvärmningen, naturkatastrofer, pandemier, strida flyktingströmmar, finanskriser, robotisering av produktionen, massarbetslöshet utgör feminismen inte någon lyxproblematik. Misogyni, liksom rasism, gör allt det onda tusen gånger värre. Visioner och berättelser av kvinnor och om kvinnor som inte lämnar några blindfläckar, är viktiga för att göra kalla fakta varma, med syfte att förändra. Och alla perspektiv är viktiga.

 


Litteratur

Moira Donegan, "How #MeToo revealed the central rift within feminism today". The Guardian, 11 Maj, 2018.

Betty Friedan, The Feminine Mystique, 1963.

Silvia Federici, Wages Against Housework, 1975.

David Smith, "We still have a problem with female authority: how politics sets a trap for American women", The Guardian, 6 Mars, 2020.

Gender Social Norms Index, UN Development Programme (UNDP). Rapport, 5 Mars, 2020.

Text Elena Dahl
Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Ferdinand von Schirach. Foto: Michael Mann

Det finns varken brott eller skuld, men det finns ett straff

BOK | "Samhällskritiskt om en ibland rent gräslig verklighet." Anna Bergqvist läser Ferdinand von Schirachs tredje novellsamling ”Straff”.

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Gui Minhai. Foto: Nina Hemmingsson. (Beskuren)

Medvetandets gränslösa förmåga att skapa inre världar

BOK | Ett starkt vittnesmål om ett totalitärt systems förtryck av personliga fri- och rättigheter. Anneliese Fältström läser "Jag ritar en dörr på väggen med fingret" av Gui Minhai.

Av: Anneliese Fältström
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Marguerite Duras, Trouville, 1980. Foto: Hélène Bamberger

Meditation över ”Sommaren -80”

BOK | Sommaren 1980 skrev Duras krönikor för tidningen Libération. De utgavs i bokform samma höst och handlar om semesterfirare och regnet, om OS i Moskva, svälten i Uganda, samt om barnet...

Av: Stoika Hristova
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Detalj ur omslag

Nära nog begripliga häxprocesser

BOK | Anders Tidström läser Åsa Bergenheims "Den liderliga häxan", en magnifik skrift om rötterna till och lösningen på de svenska häxprocesserna.

Av: Anders Tidström
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Emily Dickinson

En kombination av koncentration och expressivitet

BOK | ”Hon liknar ingenting i 1800-talets lyrik”. Arne Melberg skriver om Emily Dickinsons liv, verk och metod, och presenterar den svenska utgivningen av Diktens företrädare.

Av: Arne Melberg
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Nina Hemmingsson. Foto: Kaunitz-Olsson

Minimonologer som gör ett statement

BOK | Nina Hemmingsson skapar och utvecklar sin egen estetik med uttryck av ömhet och utsatthet, trots den skarpa tonen. Bengt Berg recenserar.

Av: Bengt Berg
Kulturens kritik | 15 juli, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts