I Schopenhauers närvaro (Detalj ur omslag)

Houellebecqs kreativa pessimism



BOK | "Det enda vi som människor kan använda någorlunda bra är vårt förnuft, vilket bara kan bekräfta att allt är en illusion." Carsten Palmer Schale läser "I Schopenhauers närvaro" av Michel Houellebecq.



Köp I Schopenhauers närvaro hos bokus.com
Michel Houellebecq
Översättare: Kennet Klemets
I Schopenhauers närvaro
ellerströms

Brasiliens flagga har i sitt centrum en jordglob, runt vilken ett band löper, med, på svenska, texten ”Ordning och framsteg”. Uttrycket är ett direkt citat från den franske 1800-talsfilsofen Auguste Comte, grundare av en sorts ”positivism”. För mig, som sociolog, men också med grundläggande utbildning i naturvetenskap, är dock Comtes positivism något helt annat än det vi numera brukar avse med positivism, dvs. den positivism – eller nypositivism – som formulerades av Carnap och andra i den s.k. Wienkretsen. Eftersom Houellebecq, efter sin formidabla vurm för Schopenhauer, i ett slag (ehuru kallsinnigt) övergick till en beundran för Comte är för mig ytterst intressant. Och svårbegripligt. Detta är också skälet till att även jag på allvar börjat få upp ögonen för Houellebecq, som jag tidigare bara träffat på mer allmänt.

Houellebecqs just nu utgivna I Schopenhauers närvaro har definitivt förstärkt mitt intresse. Därutöver även förordet av Agathe Novak-Lechevalier. Boken är synnerligen inspirerande.

Det var länge sedan en text generat så många idéer och en myckenhet lust som just denna. Varför har jag inte tidigare intresserat mig mer för Houellebecq? Kanske för att även jag reagerat på hans rykte som inte bara en av det samtida Frankrikes mest fascinerande författare, utan ävenså – och måhända mer – för hans rykte som en slirande gossen Ruda. Men här!

Dessutom: Schopenhauer är, menar jag, den i åtminstone Sverige minst kände store filosofen från 1800-talet. Inte ens bland i övrigt ganska kvalificerade läsare känner man oftast till så mycket mer om Schopenhauer än hans kompakta pessimism.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

"Houellebecq hade i någon mån, som läsare, börjat gå på tomgång så tidigt som i början av 1980-talet – alltså vid pass 25 års ålder."

Houellebecq hade i någon mån, som läsare, börjat gå på tomgång så tidigt som i början av 1980-talet – alltså vid pass 25 års ålder. Då lånar han Schopenhauers Aforismer i levnadsvishet. Houellebecq skriver:

”På den tiden var jag redan förtrogen med Baudelaire, Dostojevskij, Lautréamont, Verlaine, nästan alla romantikerna, mycket science-fiction också. Jag hade läst Bibeln, Tankar av Pascal, Websters värld, Bergtagen. Jag skrev dikter, jag hade redan känslan av att läsa om snarare än att läsa på riktigt [min kurs], jag tänkte att jag åtminstone var klar med en första fas av mitt upptäckande av litteraturen. Och så, på bara några minuter, ställdes allt på ända” (I Schopenhauers närvaro, s. 18).

H hade mött sitt alter ego! Han sprang förtvivlat omkring i Paris på jakt efter Världen som vilja och föreställning – men hittade den inte först (den är svårfångad också i Sverige kan jag upplysa om). Men till slut! Schopenhauer, fann han, var (som berättaren och litteraturvetaren François i boken Underkastelse, på svenska 2015, hade som ideal) närvarande i det han skrev. Och H kunde känna igen sig i den radikala pessimismen, misantropin, lidandet, poesin.

Michel Houellebecq är alltså – och i synnerhet inledningsvis – besatt av Schopenhauer. Men så enkelt är det inte. H är inte bara intresserad av S – han är också intresserad av S:s inspiratörer; främst Kant, men i någon mån också Platon. Vidare hade H en kort kärlekshistoria ihop med Nietzsche, som ju också, till en början, var betagen av S. H tycker rentav att N:s Otidsenliga betraktelser är det bästa som skrivits om S. Kant, i sin tur, utgör ju i grunden något av en utgångspunkt för S. I synnerhet Kants idéer om den mänskliga begränsningen när det gäller att ”förstå” eller ”föreställa sig saker”. Kants tankar om det mänskliga tänkandets möjliga kategorier – tid, rum, kausalitet osv. – bildar också grunden för S, även om S vidgar tänkandets register.

Dessutom är det emellertid så att S, efter en mycket tänkande, kommer fram till att tänkandet och ”föreställandet” i princip kan reduceras till – ”kausalitet”.

Likafullt. Om H träffas av S runt mitten av 80-talet, ”byter han ut” honom tio år senare – mot Auguste Comte. Men H kommer med början 2005 att översätta och kommentera – och brodera ut – S:s här två nämnda böcker, varav ”Världen som...” är mästerverket och aforismerna egentligen en biprodukt. H erfar därmed S:s beroende av Platon och från Kant; han fördjupar sig i S:s huvudbegrepp ”vilja” och ”föreställning”, där det ena handlar om urkraften och dess framträdelseformer och det andra om vår mänskliga förmåga (och oförmåga) att genom våra sinnen uppfatta världen ö h t. Resultatet resulterar i sinom tid – 2017 – i en bok.

Vi kommer därmed över till S:s mästerverk: Världen som vilja och föreställning. Och det är alltså främst detta verk – men inte endast – som i föreliggande bok, I Schopenhauers närvaro, är den centrala texten. Både H:s (någorlunda) texttrogna kommentarer, som hans mer egensinniga, är här av stort intresse. Ty, som Agathe N-L också påpekar, är – eller blir – H:s relation till S efterhand alltmer fri. Hon skriver att H mer och mer ser S som en ”tankegenerator”. Så är nog också, spännande nog, fallet.

De viktigaste avsnitten i I Schopenhauers närvaro är, som jag ser det, ”Världen är min föreställning” (1), som kunde hetat ”Världen är MIN föreställning” (hämtat från S:s mästerverk, första boken, §1), ”Så objektiverar sig livsviljan” (3) och – och mest intagande – ”Betrakta tingen uppmärksamt” (2).

”Världen är min föreställning”. Dvs. den föreställning jag/vi har av/om världen är just min/vår av vår kognitiva förmåga bestämda uppfattning. Vi ser världen på det sätt vi kan se den. I motsats till Kant vidhåller dessutom både S och H att föreställningarna är avskilda från ”tinget i sig”, även om det sistnämnda också spelar en stor roll för S. För S – och H – är ”tinget i sig” inte yttersta orsak till våra föreställningar, eftersom det bara är i föreställningsvärlden som kausalitet kan förekomma. Å andra sidan hävdar S att ”tinget i sig” är den grundläggande och s.a.s. obefläckade enheten.

”Så objektiverar sig livsviljan”. Schopenhauer menar att ursprunget till fenomenvärldens oändliga mångfald, där allting endast existerar relativt, är en absolut och oföränderlig enhet, som kan beskrivas som en vilja. Detta får emellertid inte missförstås; det rör sig inte om viljan efter ett motiv som hos människan, vilken endast är en av viljans objektiveringar, utan om en fullständigt opersonlig, obetingad och blind vilja. Denna representerar hos Schopenhauer alltså det kantianska tinget i sig.

Fenomen eller materia är för Schopenhauer detsamma som vilja i objektiverad form, och varje rörelse i det materiella (antingen det gäller ett moln som förändras eller en människa som handlar) är därmed samtidigt en viljeakt. Trots att viljan som ting i sig är fri (i betydelsen självständig), är var och en av dess företeelser bunden av det kausala i sitt väsen.

När viljan objektiverar sig gör den inte detta planlöst, utan enligt vissa bestämda former som kan ordnas hierarkiskt. Schopenhauer talar om olika grader av viljans objektivering, där den lägsta graden utgörs av de allmänna naturkrafterna (livskraften), och de högre i tur och ordning av den oorganiska materien, växterna, djuren och oss människor. Vad som i själva verket sker då viljan som ting i sig objektiverar sig i ett oändligt antal företeelser – av vilka var och en kämpar för att få fram just sin subjektiva vilja – är att denna vilja bekämpar sig själv, med ett ständigt lidande som följd. Och allt detta i förhoppningen om att nå en varaktig lycka, en slutgiltig tillfredsställelse på toppen av alla strävanden.

Men detta är en illusion, menar Schopenhauer. Ty den lyckokänsla man kan uppleva då ett mål har uppnåtts är bara tillfällig. Efter en kort tid avlöses den av frustration över andra och högre mål som man ännu inte uppnått, och så börjar ens strävanden om på nytt. Allt medan man trampar på andra varelser och existensformer, i tron att det finns en absolut skillnad mellan det egna subjektet och de andra subjekten.

Hur då med H:s mer specifika hållning till allt detta? H börjar, som antytt, med relativt trogna kommentarer av S, men glider efterhand över i mer fria och rent Houellebecqska reflektioner.

Basen i alla dessa kommentarer är H:s översättning av ett knappt 30-tal fragment ur S:s Världen som vilja och föreställning och biprodukten Aforismer i levnadsvishet. Rent filosofiskt är kommentarerna om ”viljan” (och dess objektiveringar från grym/biologisk evolution till inskränkt/mänsklig medvetenhet) kanske en hörnsten i åtminstone en del av H:s egen verklighetsuppfattning och moral, medan kommentarerna av S:s aforismer är av samma stilistiska och moraliska karaktär som S:s egna, dvs. humoristiska och i någon mening faktiskt livsbejakande.

"De enda kompensationer som det senkapitalistiska varuspektaklet erbjuder är rus, konsumtion, rökning, religion, sex."

I vår samtid, och egentligen redan i S:s och exempelvis Baudelaires, har individens vilja som (starkt drivande) begär splittrats och fragmenterats, och våra föreställningar har korrumperats av våra (ständigt av annat uppfylla) sinnen. De enda kompensationer som det senkapitalistiska varuspektaklet erbjuder är rus, konsumtion, rökning, religion, sex.

Men underkänner detta Schopenhauer? Nej, tycks H framgent, och alltjämt, mena. Det enda vi som människor kan använda någorlunda bra är vårt förnuft, vilket bara kan bekräfta att allt är en illusion. Desillusionen är därför bara ytterligare en bekräftelse och ett bedövningsmedel bland andra. Men också en förutsättning för att betrakta verkligheten som den faktiskt är: rättframt, rakt, ärligt. Vilket jag tror är huvudorsaken till att H bland så många väcker irritation (som S och Baudelaire och François dekadenspoet Huysmans).

Men hur då med ”Betrakta tingen uppmärksamt”? Jo, här hittar vi, menar jag, ett bevis för S:s – och H:s – känsla för konst, litteratur, meditation och – främst – kontemplation. Denna förmåga att i kontemplativa stunder ”förlora sig” i tingen, rummen, tiden, verket, konsten. Att närvara som viljelöst upptagen och ingående.

Om man, lyft genom andens kraft, låter det vanliga sättet att betrakta tingen, fara, det vill säga upphör att med ledning av de olika gestaltningarna av Grundens lag endast forska efter deras relationer till varandra, vilkas yttersta mål alltid är relationen till den egna viljan, således inte längre betraktar tingens var, när, varför och vartill; utan endast och allenast deras Vad; och inte heller låter det abstrakta tänkandet, förnuftsbegreppen intaga medvetandet; utan i stället för allt detta hänger sig med hela sin andes kraft åt åskådningen, helt och hållet fördjupar sig i den och låter hela medvetandet uppfyllas av den lugna kontemplationen av det för tillfället föreliggande naturliga föremålet, vare sig det är ett landskap eller ett träd, en klippa, ett hus eller vad som helst; så att man för att begagna ett djupsinnigt tyskt talesätt helt och hållet förlorar sig i detta föremål, det vill säga glömmer sig själv, sin vilja och endast består som rent subjekt; som objektets klara spegel; så att det är som om som om föremålet ensamt funnits till utan någon som varseblir det och man således inte längre kan skilja mellan åskådningen och den åskådande, utan båda blivit ett, därigenom att hela medvetandet fullkomligt fyllts och intagits av en enda åskådlig bild; om således objektet på detta sätt utträtt ur all relation till något utanför densamma, och subjektet ur all relation till viljan, då är det som på detta sätt uppfattas inte längre det enskilda tinget som sådant; utan idén, den eviga formen, den omedelbara objektiteten för viljan på detta stadium: och därmed är på samma gång den i denna åskådning inbegripne inte längre individ: ty individen har redan förlorat sig i denna åskådning: utan han är ett rent, viljelöst, smärtlöst, tidlöst kunskapssubjekt.

(Världen som vilja och föreställning, ”Tredje boken”, § 34, s. 29–30, återgiven här hos H)

Men hur då med Comte? Ja, detta är för mig en gåta, som inte heller Agathe Novak-Lechevalier anstränger sig att lösa. Notera att exempelvis S:s och Hs grundhållning är djupt pessimistisk, fixerad vid lidandet osv. medan (den sent omsider religiöse) Comte betonar att ”historien rör sig”, ”förändring är möjlig”, ordning, reda, framsteg och – optimism?

Men låt nu allt detta vara. Boken I Schopenhauers närvaro – som för övrigt inte minst betonar att vara närvarande i det man skriver – är en inte bara djupt fascinerande bok, den bidrar också till att alstra kreativitet åt den intresserade.

Kennet Klemets översättning är – som brukligt – texttrogen, smidig och elegant.

Text Carsten Palmer Schale


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Svartsjukans förödande effekt

BOK | Lisbeth Ekelöf läser om otrohet och besatthet i Julian Barnes roman ”Innan hon träffade mig”.

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 19 Maj, 2020

I Schopenhauers närvaro (Detalj ur omslag)

Houellebecqs kreativa pessimism

BOK | "Det enda vi som människor kan använda någorlunda bra är vårt förnuft, vilket bara kan bekräfta att allt är en illusion." Carsten Palmer Schale läser "I Schopenhauers närvaro" av Michel...

Av: Carsten Palmer Schale
Kulturens kritik | 18 Maj, 2020

Detalj ur omslag

Världen är ett utbrett lidande

BOK | Carsten Palmer Schale läser "Hålla sig vid liv", Houellebecqs skrift om klassisk poetik och vårt sätt att leva.

Av: Carsten Palmer Schale
Kulturens kritik | 18 Maj, 2020

Annika Norlin. Foto: Elin Berge

Frågeställningar kring det obekväma

BOK | Tina K. Persson läser Annika Norlins skönlitterära debut ”Jag ser allt du gör”.

Av: Tina K. Persson
Kulturens kritik | 17 Maj, 2020

Isabella Nilsson

Nonsens med en livsviktig funktion

BOK | Julia Hariz läser ”Vårt behov av vers” där Isabella Nilsson bjuder in läsaren till sina demoner på kaffe och kaka.

Av: Julia Hariz
Kulturens kritik | 13 Maj, 2020

Torget. (Detalj ur omslag)

Det upplysta torget

BOK | Poeten, journalisten och läraren Hebert Abimorad har skrivit en diktsamling som både förenar och belyser. Den lever i sin treradiga, koncentrerade form ett eget liv.

Av: Hans-Evert Renérius
Kulturens kritik | 13 Maj, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts