Annika Norlin. Foto: Elin Berge

Frågeställningar kring det obekväma



BOK | Tina K. Persson läser Annika Norlins skönlitterära debut ”Jag ser allt du gör”.



Köp Jag ser allt du gör hos bokus.com
Annika Norlin
Jag ser allt du gör
Weyler

Annika Norlin kommer från musiken, journalistiken och har ett textförfattande som oftast placeras in i en kontext av ljud.  En formmässighet som brukar beskrivas i termer av vers och refräng, kanske ett stick, ett soloinstrument, en upprepning av text och så ett avslut. Låtar har hon skrivit sedan 2005 under bandnamnen ”Hello Saferide” och ”Säkert!”

Med novellsamlingen Jag ser allt du gör debuterar hon som skönlitterär författare. Samlingen rymmer åtta noveller, de flesta präglade av ett språk som inte flirtar med onödigt utbroderande beskrivningar.

Annika Norlin hade berättandet med sig i sina låttexter. Kanske går det att säga att hon på något sätt var predestinerad till att bygga ut denna talang till att omfamna prosans form? En utsträckning mot ett bredare berättande som på ett sätt tar avstamp i det kärnfulla, lite strama uttryckssättet. Men på ett annat sätt öppnar hon dörren för att ge större svängrum åt frågeställningar kring det obekväma i människan som psykologisk och biologisk varelse. Som i titeln på boken eller öppningsnovellen ”Bekräftaren”. En ganska bisarr berättelse om en kvinna som nischat in sig på en terapiform som går ut på att bekräfta sina klienter. Det går att läsa om Annika Norlin att hon studerar psykologi. Två saker händer med mig som läsare när jag tar del av novellen.

Det ena är att det känns som en text sprungen ur ett intresse för det mänskliga psyket, med tillhörande skarpa och språkmässigt fräscha beskrivningar av de olika karaktärer som uppsöker terapeuten, eller Bekräftaren. Samtidigt känns den lite trång. Ett slags kliniskhet i både sättet att beskriva och berätta. Det är definitivt en undersökning som pågår, en undersökning som djupare sätt handlar om klienternas behov av bekräftelse. Ju längre in i undersökningen jag kommer desto mer komplext blir det, samtidigt som språket vidgar utrymmet och jag läser mera avslappnat.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Det som händer är att huvudpersonen i berättelsen går från att vara den som klienterna betalar för att besöka, just för att få de där väl valda orden, replikerna som verkligen bekräftar personerna på olika sätt, till den som själv hamnar i bekräftelsefällan.

För den som själv har gått i terapi, medveten om dess mångfald av former, så kan det inte undgås att man också kan se Bekräftarens roll som en modell för att tjäna pengar på vår brist på genuinitet. Ett slags sorgsen ironi över bristen på trygg individualitet i ett ängsligt format samhälle. Men så vrids perspektivet på ett smart och lite oväntat sätt. Som läsare får jag syn på terapeutens eget behov av bekräftelse genom en kort kärlekshistoria som vävs in i novellen. En man vid namn Max Borg kommer in i Bekräftarens liv och Annika Norlins sätt att förhålla sig till sin egen berättelse blir mer intressant. Från att ha speglat huvudpersonen utifrån en position med makt, inleds i stället ett blottläggande av personen i fråga. Den här typen av vändningar och överraskningar är en styrka.

”En historia vecklas upp och ut. Den är mörk och jag önskar att jag slapp undan den.”

”Bekräftaren” är i mitt tycke finurlig, men ändå inte den bästa bland novellerna. Däremot är den bra placerad: jag får en vink om att jag har att göra med ett berättande och ett språk som gillar tydlighet, inte broderar ut med adjektiv och som gillar när det skaver. Den där skavande känslan uppstår inte minst i novellen ”Arvsled”. Vi har läst det förut i andra tappningar, om kvinnor som slätar över, hamnar med fel typ av man, försöker ge bilden av något fint, för att skydda barnet. En historia vecklas upp och ut. Den är mörk och jag önskar att jag slapp undan den.

När det gäller ”Bekräftaren” så förnimmer jag under ytan strömningarna av vår tids självbespeglande kultur, som möjligen föder ännu mer behov av att bli sedd på riktigt. Och när Bekräftaren sedan möter en man som får representera ”det andra”, en fåordig men älskvärd person som bara är, accepterar henne, låter henne vara just den hon är, blir huvudpersonen nervös, tveksam, frustrerad. Är detta verkligen kärlek?

Passager som:

”Det var ens kroppsform.

Det var ens uppsyn.

Det var ens hudfärg.

Det var ens ålder.”

En sådan uppställning och utbrytning av en oftast rytmisk prosa gör att jag liksom känner taktslagen med foten hos författaren, att här finns sångaren, låtskrivaren Annika Norlin i en liten melodiskt upprepad slinga. Det finns andra ställen i textens och berättandets gång där jag skönjer en musikalisk rytm. Ett soundtrack, och en filmiskhet, som om jag tänkte på en video. Inget konstigt med det. Det hade känts konstigare om det musikaliska inte hade synts alls.

”Det är varmt under ytan i ett språk med jargong.”

Den andra novellen handlar just om ett band som far på turné. Här blir det dråpligt. Mycket dialog, humor, igenkänningsfaktor – i alla fall till viss del, om man någon gång kuskat runt och spelat i lite halvtaskig sättning och har någon som helst erfarenhet kring livet på en liten musikturné. Men här visar Norlin en annan sorts styrka än i inledningsnovellen. Rapp, rolig dialog och karaktärsbeskrivningarna av Eleganten, Mikael, Daya etcetera är slående. Det är varmt under ytan i ett språk med jargong.

Mikael och Siri, de två står ut i berättelsen ”Kul för dig, trist för mig”. De har ett dubbelt band, ett vänskapsband och ett nerlagt band bakom sig, som får lov att uppstå i en underbar scen. Intimitet, vänskap och karaktärsdrag skildras genuint i den här novellen. Den andas ett slags tidlös frihet. En ovilja att växa upp. Så vackert gestaltad även i det mest sunkiga. Därför att den också andas en rebelliskhet. En vision om ungdomen, att det inte ska ta slut.

Du behöver inte ha någon idé alls om turnéliv eller hur det är att färdas mil efter mil efter mil på väg till målet och spelningen. För här är gestaltningen så enkel men glasklar. Vissa ord och uttryck känns först interna men slinker med och förstås. Och det är här, med andra novellen, som jag börjar tänka på Norrland. I alla fall en bra bit norr om Stockholm. Och att det sedan infinner sig en karghet i uttrycket, i alla fall upplever jag det så i novellen ”Balthoran”. Och här finner jag min enda språkliga irritation.

Inget stort att hänga upp sig på, men ändå gör jag det. Med en mening som: ”Molnen for runt dästa och sega på himlen”. Det stör ut något, i alla fall för mig. Annars läser jag Annika Norlins debut med riktigt fin behållning. Allra mest drabbas jag av tonen, språket och innebörden i den avslutande novellen ”Gå”. Även den präglad av en geografi långt upp i norr.

Annika Norlin är sparsmakad med miljöbeskrivningar, men ortnamnen talar. De enorma avstånden. Kvinnan börjar gå i Gällivare och betar sedan av stora sträckor. Mil efter mil. Hon kommer till Glommersträsk. Hon stannar inte, bara fortsätter gå. Det är en fenomenal skildring av ett sorgearbete efter ett barn som har dött. Mer än så får vi inte veta. Språket har också en geografi i sig. En rytm. Jag tycker att novellsamlingen följer på en viss trend och riktning i både filmgenren och litteraturen: glesbygden, Norrland, dialektorden, en vridning mot markerna och skogen, det karga, vilda, lite otämjda och oborstade, ibland dysfunktionella.

Novellen ”Gå” får mig att tänka på en film som jag såg på en filmfestival någon gång på åttiotalet. Tyvärr minns jag inte filmtiteln. En kvinna ger sig ut, lämnar civilisationen, går och går, sover i naturen eller i övergivna lador. Kvinnan som går i Annika Norlins novell är traumatiserad över att ha förlorat sitt barn. Hon sover under bar himmel, möter en ren, hälsar på hos en vän, går vidare. Går mellan Malå och Storuman. ”Ungefär mellan Storuman och Vilhelmina började hon känna ett behov av att prata med någon”. Hon går till Jokkmokk. Driver ut smärtan efter det döda barnet genom ett slags lappländsk pilgrimsvandring. Cirkeln sluts i Gällivare.

Text Tina K. Persson


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Ferdinand von Schirach. Foto: Michael Mann

Det finns varken brott eller skuld, men det finns ett straff

BOK | "Samhällskritiskt om en ibland rent gräslig verklighet." Anna Bergqvist läser Ferdinand von Schirachs tredje novellsamling ”Straff”.

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Gui Minhai. Foto: Nina Hemmingsson. (Beskuren)

Medvetandets gränslösa förmåga att skapa inre världar

BOK | Ett starkt vittnesmål om ett totalitärt systems förtryck av personliga fri- och rättigheter. Anneliese Fältström läser "Jag ritar en dörr på väggen med fingret" av Gui Minhai.

Av: Anneliese Fältström
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Marguerite Duras, Trouville, 1980. Foto: Hélène Bamberger

Meditation över ”Sommaren -80”

BOK | Sommaren 1980 skrev Duras krönikor för tidningen Libération. De utgavs i bokform samma höst och handlar om semesterfirare och regnet, om OS i Moskva, svälten i Uganda, samt om barnet...

Av: Stoika Hristova
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Detalj ur omslag

Nära nog begripliga häxprocesser

BOK | Anders Tidström läser Åsa Bergenheims "Den liderliga häxan", en magnifik skrift om rötterna till och lösningen på de svenska häxprocesserna.

Av: Anders Tidström
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Emily Dickinson

En kombination av koncentration och expressivitet

BOK | ”Hon liknar ingenting i 1800-talets lyrik”. Arne Melberg skriver om Emily Dickinsons liv, verk och metod, och presenterar den svenska utgivningen av Diktens företrädare.

Av: Arne Melberg
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Nina Hemmingsson. Foto: Kaunitz-Olsson

Minimonologer som gör ett statement

BOK | Nina Hemmingsson skapar och utvecklar sin egen estetik med uttryck av ömhet och utsatthet, trots den skarpa tonen. Bengt Berg recenserar.

Av: Bengt Berg
Kulturens kritik | 15 juli, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.