Isabella Nilsson

Nonsens med en livsviktig funktion



BOK | Julia Hariz läser ”Vårt behov av vers” där Isabella Nilsson bjuder in läsaren till sina demoner på kaffe och kaka.



Köp Vårt behov av vers: En nonsenspoetik för nervösa hos bokus.com
Isabella Nilsson
Vårt behov av vers: En nonsenspoetik för nervösa
ellerströms

Med Nonsensprinsessans dagbok skrev Isabella Nilsson sig igenom ett år av självmordstankar och bytte ut dem mot ramsor, rim och raffinerade limerickar. Efter att jag hade läst den var jag helt begeistrad över hennes hand med ord. Hon lyckades med en tragikomik som var en ledsam fröjd att läsa, och hon gör det igen med Vårt behov av vers. Jag ser den som en fortsättning, en förlängning av nonsensprinsessans tankar, där Isabella kopplar sina texter till en av hennes favoritpoeter Mervyn Peake. Isabella kallar det för nonsenspoetik. Poesi utan egentlig innebörd, det är trams, nonsens helt enkelt, men med en livsviktig funktion, avledning, avdramatisering och avlastning från de tunga självmordstankar som kan tynga en människa, och i detta fall Isabella själv.

Den lilla boken innehåller nio korta essäer som alla utgår från en dikt av Mervyn Peake som Isabella översatt till svenska. Därefter följer en djupare tolkning baserad på nonsensdikten och det visar sig att även trams kan ha en djupare innebörd om man, likt Isabella, en fellow nonsenspoet, finner tröst i tramset. Med mörk och intellektuell humor formar hon sina psykiska problem till något som går att skoja om, hon skapar distans till dem, men det är fortfarande på blodigt allvar. Läsaren får förstå tyngden av hennes psykiska ohälsa, men hon bjuder in läsaren till sina demoner på kaffe och kaka.

"Skrivandet är en livboj, och det faktum att innehållet inte behöver vara viktigt, djupt, ha något budskap eller ens låta vettigt spelar ingen roll."

Med inledningen ”man kan ta livet av sig, men man kan också skriva en nonsensdikt” får man förstå att skrivandet är livsviktigt, livsnödvändigt. Läsaren får ta del av hennes hanteringshandlingar och copingmekanismer, och som ett stort fan är jag väldigt tacksam för det. Skrivandet är en livboj, och det faktum att innehållet inte behöver vara viktigt, djupt, ha något budskap eller ens låta vettigt spelar ingen roll. Det behöver inte ens förstås, bara tankarna kommer ner på papper kan det rädda många, inte minst författaren själv.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Isabella Nilssons texter är rätt nattsvarta, hon finner tröst i det hopplösa livet. Hon menar att om det inte finns något hopp eller någon glädje i livet så har man ingenting att förlora, och mår således bäst när det inte finns något att se fram emot. Dessa tankar om meningslöshet försvinner dock när skrivandet tar över, varpå hon menar att hon förlorar sig själv, sitt jag. För att gestalta detta citerar hon ”poddpersonligheten” Sigge Eklund som menar att man mår bäst när Jaget inte existerar, att friheten finnes när existensen glöms bort. Isabella instämmer och fortsätter tankegången med ”När Jaget löses upp i skrivandet blir det fest”. Alltså, istället för att sätta sig ner och ta sina demoner på orden, menar hon att nonsenspoeter kväver dem i sin linda och komponerar ihop en meningslös vers istället för att överhuvudtaget låta känslan av meningslöshet ta över tankarna.

Isabellas litterära referenser vet inga gränser, och ibland känner jag mig bortkollrad av alla författarnamn hon nämner, men hon ger mig inspiration och vidgar mina litterära vyer. Jag hittar paralleller dragna till E. M. Cioran, C. J. L. Almqvist, Charles Baudelaire och Barbro Lindgren med många fler. Isabellas liknelser och metaforer är så fruktansvärt träffsäkra att hela min bok är full med post-it-lappar – och hon har fått in en hel del på 65 sidor. Det är mycket av samma budskap genom hela boken, men hon håller det luftigt, omväxlande, livligt och komiskt. Hon vrider och vänder på perspektivet och det finns många infallsvinklar.

Om man får övertolka hennes text så handlar även en av essäerna om just problemet, eller fenomenet, av att inte kunna sluta prata. I essän ”En talande knystnad” refererar Isabella till en person i Becketts roman Den Onämnbare som maniskt fortsätter att prata även fast hen sagt allt som finns att säga. Möjligtvis vill hen bli förstådd och här kan jag känna igen mig eftersom det värsta som finns är att bli missförstådd. Isabella nämner även att det går att misstolka någons tystnad, vilket också är en sanning, och slutar man då prata innan man blivit förstådd så finns det mycket utrymme för missförstånd. Som jag ser det så gör Isabella och alla andra nonsenspoeter sig förstådda i det oförståndiga med sina dikter. Becketts roman handlar däremot även om det existentiella: slutar hen prata, så slutar hen även att existera, vilket i och för sig är karaktärens mål. För att koppla tillbaka till Isabellas tankar om Sigge Eklunds syn på Jaget så är Isabellas mål istället trösten. Hon vill fly från det lidande Jaget, men samtidigt existera i världen. Slutar hon skriva måste hon stå ut med självmordstankarna, oron och ångesten, slänger hon däremot ihop en nonsensdikt istället flyr hon det mentala Jaget, men fortsätter att finnas i en lättare, mer nonsensformad existens.

"I övrigt så värmer Isabellas skrivsätt upp min själ till kokpunkten. Jag blir så inspirerad och hoppar nästan i stolen över hennes träffsäkerhet och magnifika metaforer." I övrigt så värmer Isabellas skrivsätt upp min själ till kokpunkten. Jag blir så inspirerad och hoppar nästan i stolen över hennes träffsäkerhet och magnifika metaforer. Flera gånger har jag sagt till min sambo ”Du! Duu! Jag måste läsa detta för dig, ba lyssna, lyssnar du?!” och lett fånigt med en blick som säger ”visst vare igenkännande, visst förstår du vad hon menar, visst vare bra?!”. Även fast min sambo instämt – med viss irritation eftersom jag visserligen möjligtvis malt på i sisådär 60 minuter – så har han använt ordet ”pretentiös” i dess negativa bemärkelse för att förklara hennes texter. Det fick mig att fundera. Pretentiös är ett ord med en negativ klang, enligt NE betyder pretentiös ”anspråksfull i en utsträckning som det inte finns täckning för. Förmäten. ’Bok med en massa konstiga ord’”. Isabella använder förvisso en massa ”konstiga” ord, hon hittar även på egna och vissa kanske skulle säga att hennes skrivstil är pretentiös, men jag vill säga pretentiös på ett positivt sätt. Hon behärskar språket, det är intellektuellt, hon har en självdistans, det är anspråksfullt och pretentiöst i ordets rätta bemärkelse helt enkelt.

Trots bokens mörka debatt om Jagets existens och livets eventuella meningslöshet, så är det en väldigt fin bok att läsa, speciellt under den tid vi lever i och har framför oss. Jag drar mig för att nämna det rådande läget eftersom det pratas om överallt, men ingen har undgått det virus som härjar världen över, och det är viktigare nu än någonsin att ta fram allas vår lekfulla sida. Nyligen läste jag en artikel i en tidning om vikten av att allt inte får bli så allvarligt och nattsvart. Rapporteringar om mängden dödsfall, mängden smittade, brist på material och sjukvård som går på knäna tär på allmänheten. Jag tycker självklart att folk måste förstå allvaret i situationen, speciellt eftersom vissa över huvud taget inte tänker på sina medmänniskor, men det måste vattnas ur lite med annat. Skribenten menar att man inte får glömma bort livet och vad som gör oss till människor. I detta sammanhang är nonsenspoesi en utomordentlig undanflykt från verkligheten, och jag tror verkligen Isabella kan lära oss ett och annat. För att citera Isabella och även Stig Dagerman: ”Vårt behov av tröst är omättligt. Mitt behov av trams är oändligt”.

Även fast jag förstår att mycket i Isabellas liv till stor del är höljt i mörker – och att hon mår som bäst när hon finner sig utanför sig själv eller inte har några förväntningar alls på livet och ständigt söker kväva sitt hopp för att inte bli besviken – märker man att hoppet ändå har en låga någonstans. Det faktum att hon väljer skrivandet istället för döden, och därmed även livet, och dessutom funnit att andra vill ta del av det, säger mycket om vad det skrivande ordet har för kraft på människor.

Skriv, det räddar liv.

Text Julia Hariz


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Svartsjukans förödande effekt

BOK | Lisbeth Ekelöf läser om otrohet och besatthet i Julian Barnes roman ”Innan hon träffade mig”.

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 19 Maj, 2020

I Schopenhauers närvaro (Detalj ur omslag)

Houellebecqs kreativa pessimism

BOK | "Det enda vi som människor kan använda någorlunda bra är vårt förnuft, vilket bara kan bekräfta att allt är en illusion." Carsten Palmer Schale läser "I Schopenhauers närvaro" av Michel...

Av: Carsten Palmer Schale
Kulturens kritik | 18 Maj, 2020

Detalj ur omslag

Världen är ett utbrett lidande

BOK | Carsten Palmer Schale läser "Hålla sig vid liv", Houellebecqs skrift om klassisk poetik och vårt sätt att leva.

Av: Carsten Palmer Schale
Kulturens kritik | 18 Maj, 2020

Annika Norlin. Foto: Elin Berge

Frågeställningar kring det obekväma

BOK | Tina K. Persson läser Annika Norlins skönlitterära debut ”Jag ser allt du gör”.

Av: Tina K. Persson
Kulturens kritik | 17 Maj, 2020

Isabella Nilsson

Nonsens med en livsviktig funktion

BOK | Julia Hariz läser ”Vårt behov av vers” där Isabella Nilsson bjuder in läsaren till sina demoner på kaffe och kaka.

Av: Julia Hariz
Kulturens kritik | 13 Maj, 2020

Torget. (Detalj ur omslag)

Det upplysta torget

BOK | Poeten, journalisten och läraren Hebert Abimorad har skrivit en diktsamling som både förenar och belyser. Den lever i sin treradiga, koncentrerade form ett eget liv.

Av: Hans-Evert Renérius
Kulturens kritik | 13 Maj, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts