Av nile från Pixabay

Marguerite Duras – att skriva, leva, dö



BOK | Bengt Berg läser Duras näst sista verk och litterära testamente ”Att skriva”.



Köp Att skriva hos bokus.com
Marguerite Duras
Översättare: Kennet Klemets
Att skriva
ellerströms

En förutsättning för författaren och mångas skrivande är ensamheten, att vara inhyst i sitt eget språk med fokus på det man har på hjärtat, vilket kan betyda att man också är mer eller mindre avgränsad från världen runtom. Just nu, under den blåsiga och dramatiska Corona-våren 2020, finns det alltså goda förutsättningar för både ett ambitiöst litterärt skapande liksom för ett privat terapeutiskt dagboksskrivande. När villkoren och förutsättningarna för våra mänskliga liv plötsligen förbyts i något helt nytt och okänt drivs våra tankar in i nya banor, vilket borde kunna resultera i texter av annorlunda slag. Kanske är det de mest säregna och betydande författarnas unika förmåga att, även i andra tidsrum än den globala katastrofbubblans, kunna åstadkomma denna split vision av det som är och det som synes vara?

”När Marguerite Duras skriver får döden liv”, det är en typisk rubrik när denna ikoniska författare recenseras. Som om det omöjliga vore möjligt, när det snarare är tvärtom: det möjliga är omöjligt och det är med besvärjelsens drivkraft som hon skrider till verket. I stället för att ge sig hän åt det större livet, dukar hon upp en plats för döden vid sitt gästabud. Den är ständigt närvarande, också i den bok som skulle bli hennes näst sista, Att skriva. Boken, som översatts av Kennet Klemets, utkom i Frankrike 1993, och första gången på svenska 2014, och som pocket 2019 (ellerströms förlag).

”Man finner inte ensamheten, man skapar den. Ensamheten skapar sig själv. Jag skapade den.” skriver Duras på en gång tvärsäkert och motsägelsefullt. Eller kan det vara så enkelt som att hon skriver om olika ensamheter, både den ofrivilliga och den självvalda? Hon är en kvinna som inte ryggat tillbaka för de utmaningar som livet erbjudit och det har hon gjort med skrivandet som överordnad bestämmelse. Hon har långt ifrån opåverkad bestått prövningarna och hon har byggt upp en strategi för att trots allt klara av att gå vidare. Hennes eget liv (1914–1996) har blivit oskiljbart från det litterära skapandet, det djupt personligt genomlevda och erfarna har möjliggjorts tack vare hennes egenartade hållning till språket och skrivandet.

Om att skriva sig fram till och genom det okända, som finns ”i en själv, i ens huvud, i ens kropp. Att skriva är inte ens en reflexion, utan en sorts förmåga att finnas vid sidan av en själv, parallellt med en själv: en annan person som visar sig och som kommer närmare, osynlig, begåvad med tanke och ilska, och som ibland, genom sina egna handlingar, riskerar att förlora sitt liv.” Detta är sannerligen ett manifest på eggen!

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Boken Att skriva handlar också om annat än att skriva och består av texter i olika stämningslägen och genrer. Kriget, som gett Duras ett oresonligt hat mot tyskarna (i den korta texten ”Det rena antalet”). Här finns också en sorgesång, ”Den unge engelska pilotens död”, vars grav blir ett litet monument över krigets stora vansinne. Marguerite Duras var förutom författare även filmskapare, vilket texten ”Roma” påminner om. I ”Måleriutställningen” hamnar vi i en konstnärsateljé, ett slags livsvacuum: ”Mitt i denna anhopning av saker finns en man. Han är ensam. Han har vit skjorta och blå jeans. Han talar. Han visar flera kubikmeter målningar, uppradade mot en annan vägg. Han säger att det är de som målats, de till utställningen.”

”Skriva.

Jag kan inte.

Ingen kan.

Det måste sägas: vi kan inte.

Och ändå skriver vi.”

Ja, så skriver hon, Duras, i det som har kallats ett litterärt testamente. Hon låter det självbiografiska införlivas med det fiktiva, eller om det är tvärtom. Ibland tycker jag det är ganska platt, ja, intetsägande och väl anspråksfullt. Hon har absolut skrivit både storartade och egensinniga verk som Älskarinnan och Hiroshima min älskade och räknas med rätta till de verkligt stora franska författarna, men ändå blir jag smått irriterad över den hyllningskör som suckar/jublar unisont över allt som detta franska orakel har lämnat ifrån sig.

Att läsa är, enligt mitt förmenande, en tålamodskrävande bok, fascinerande i sina glipor men också i avsaknad av en stadig, sammanhållande ram. Kanske kan man se den tunna boken som ett fåfängt försök att hålla sig kvar i livet när krafterna obarmhärtigt börjat svikta?

Text Bengt Berg


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Svartsjukans förödande effekt

BOK | Lisbeth Ekelöf läser om otrohet och besatthet i Julian Barnes roman ”Innan hon träffade mig”.

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 19 Maj, 2020

I Schopenhauers närvaro (Detalj ur omslag)

Houellebecqs kreativa pessimism

BOK | "Det enda vi som människor kan använda någorlunda bra är vårt förnuft, vilket bara kan bekräfta att allt är en illusion." Carsten Palmer Schale läser "I Schopenhauers närvaro" av Michel...

Av: Carsten Palmer Schale
Kulturens kritik | 18 Maj, 2020

Detalj ur omslag

Världen är ett utbrett lidande

BOK | Carsten Palmer Schale läser "Hålla sig vid liv", Houellebecqs skrift om klassisk poetik och vårt sätt att leva.

Av: Carsten Palmer Schale
Kulturens kritik | 18 Maj, 2020

Annika Norlin. Foto: Elin Berge

Frågeställningar kring det obekväma

BOK | Tina K. Persson läser Annika Norlins skönlitterära debut ”Jag ser allt du gör”.

Av: Tina K. Persson
Kulturens kritik | 17 Maj, 2020

Isabella Nilsson

Nonsens med en livsviktig funktion

BOK | Julia Hariz läser ”Vårt behov av vers” där Isabella Nilsson bjuder in läsaren till sina demoner på kaffe och kaka.

Av: Julia Hariz
Kulturens kritik | 13 Maj, 2020

Torget. (Detalj ur omslag)

Det upplysta torget

BOK | Poeten, journalisten och läraren Hebert Abimorad har skrivit en diktsamling som både förenar och belyser. Den lever i sin treradiga, koncentrerade form ett eget liv.

Av: Hans-Evert Renérius
Kulturens kritik | 13 Maj, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts