Nina Bouraoui. Foto: Mathias Grate

Våldet ligger som en skugga i henne



BOK | William Csergö läser "Gisslan" av Nina Bouraoui.



Köp Gisslan hos bokus.com
Nina Bouraoui
Översättare: Maria Björkman
Gisslan
Elizabeth Grate

Våldet ligger som en skugga i henne. Sylvie Meyer är femtiotre år, frånskild, mor till två barn, fackombud och överordnad på företagets justeringsavdelning. Hon lever med en fördragsamhet som täcker allt: skilsmässan, arbetet, ensamheten, rädslan. Hon har livet utstakat för sig, men beledsagas av den tidiga ungdomens våld. Nina Bouraouis Gisslan – som bygger på en teaterpjäs hon skrev 2014 – är en nätt roman som framskrider med fina pendlingar mellan samhällsstrukturer och Sylvies inre liv. Hennes tillit till världen förbrukades för snart fyrtio år sedan, avlöstes av en stilla beredskap.

Makens ord en morgon – ”nu går jag” – ser ut att sakna täckning, som att orden var menade för någon annan. Men hon har väntat på dem, viss om att uppbrott och brutna relationer är henne ofrånkomliga. Sylvie är en plikttrogen och ansvarsfull arbetare, och hon klamrar sig fast vid företaget, det nav som livet från och med nu utgår från. Hon stämplar in, ser till arbetskamraterna – ”mina arbetsbin” – och säkrar den tunga rörelsen av maskiner och kompressorer.

Men skilsmässan sammanfaller med ett skalv i företagets nedbrytande hierarki. Hennes chef, Victor Andrieu, beklagar sig över den ekonomiska turbulensen, banker som drar sig undan och investerare som skingras. Kvar står människorna för Sylvie att döma och kategorisera, dela in och välja ut: vilka anställda skadar företaget, och vilka anpassar sig, behåller driv och engagemang? Victor ringlar sig, klättrar upp i fonden, överlåter nedskärningens verkställande: ”Ja, du Sylvie, och ingen annan. Min lilla dirigent”.

Sylvie fogar sig lydigt efter chefens fordringar, en positionsförskjutning som ställer henne i motsättning till kollegorna, men hon vill känna sig sedd och behövd, lyssnad till. Uppmuntrad av förtroendet tar hon den chans som hon har gjort sig förtjänt av – och makten är berusande, hon älskar den, men söndras inuti. Victor har drivit henne över en gräns, den som skiljer det goda från det onda, men det av Sylvie som finns kvar på rätt sida moralen betraktar henne utifrån: ”Jag blev det som jag avskyr hos andra, de som drar nytta av olycka och som känner tillfredsställelse av den”. Tvivlet som stiger i henne får tankarna att kliva i andra riktningar, ”makten står inte över lagarna”, säger hon, ”än mindre står den över moralen”.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

En morgon svänger hon om. Hon klär sig omsorgsfullt, slår upp en kopp kaffe och ställer sig framför köksfönstret. Så faller blicken på köksknivarna. Sylvie bara ser på dem, innan hon låter den vassaste glida ned i handväskan. Victor ska lära sig vad underkastelse och rädsla vill säga, och den natten håller hon honom frihetsberövad på arbetsplatsen: Victor Andrieu vid bordet, hon med kniven i handväskan, långa tigande timmar, gryningsljuset svagt utanför.

"Nina Bouraoui är en författare som övertygande rör sig mellan olika former och stilar. Men hon äger ett omisskännligt uttryck, ett slags rytmiskt driv i språket, en lyrisk energi som Maria Björkman bevarar i den svenska översättningen."

Sylvie Meyer återberättar sin historia, omvandlar undertryckta impulser och erfarenheter till språk, hon vänder sig inåt och bakåt, tömmer och förklarar. Scenen på kontoret, som till en början ser ut att bilda historiens kulmen, väcker bara behovet av inre rannsakan, och romanen koncentreras till enskilda händelser som på ett eller annat vis förklarar Sylvies bevekelsegrunder. Allt tjänar introspektionens och självbespeglingens syfte: varför är hon som hon är, varför handlar hon som hon handlar? I romanens första del görs det på bekostnad av den yttre världen, rummet som tecknas med svaga konturer.

Nina Bouraoui är en författare som övertygande rör sig mellan olika former och stilar. Men hon äger ett omisskännligt uttryck, ett slags rytmiskt driv i språket, en lyrisk energi som Maria Björkman bevarar i den svenska översättningen. Och Sylvie Meyers språk behärskas av ängslan. Det är som att hon bryter sig ut ur tystnaden – hon fruktar avbrottet, alltså talar hon, griper tag i associationer, cirkulerar, men utan att kompositionen löses upp, riktningen finns kvar: våldets upprinnelse och ursprung i den tidiga ungdomen. Frontlinjen ligger bakom henne, liksom nedlagd i tiden.

Något missriktade påminnelser om att vi egentligen är på väg någon annanstans – ”jag kan inte berätta om den än”, ”inte nu”, ”det är fortfarande för tidigt” – kan visserligen förstås som att berättaren kliver in i tidigare jag, att där finns något förflutet som hon alltjämt skjuter undan. I själva verket förmedlar Sylvie en historia som hon äntligen tagit i besittning, och hon kontrollerar den helt och fullt. Läsaren leds till bestämda händelser i berättarens förflutna; härigenom får den ögonblicklighet, det poetiska flöde som är så kännetecknande för Bouraouis prosa, en tydligare riktning. Minnen, bilder och associationer följer ett narrativt ramverk som ger romanen ett större mått av kontinuitet, och den våldsamma upplösningen är sugande.

Sylvie är femton år gammal när hon kliver in i en förtroendefull relation som öppnar mot någonting nytt, någonting som hon vill vara i. Men tilliten är instrumentell, den tjänar helt andra avsikter, och det slår mot henne, bänder upp hennes band till världen, hon utplånas. Och det att inte vara i världen, utan tvärtom alltid skydda sig mot den, lämnar henne med en stark längtan efter sammanhang och gemenskap, ett avgränsat vi. Victor säger: Vem kan anpassa sig? Vem utnyttjar inte sin kapacitet? Vem är det störande elementet? Han säger: Du är en intelligent och god kvinna. Man är ingenting ensam. Jag är ingenting utan dig. Vi bildar ett lag. Jag räcker dig handen, ta den.

När Sylvie sovrar bland kollegorna förstärks den roll som arbetet redan ger, men avsmaken det fyller henne med blir en katalysator för behovet att avtäcka den våldsamhet som nedlagts i henne, långt före arbetets barlaster. Hon ger sitt förflutna en språklig och därmed åskådlig form, först då kan hon skjuta traumat ifrån sig och omvandla känslan av sorg till ett tecken på liv.

Text William Csergö


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Detalj ur omslag.

När livet gått i stå

BOK | Vad händer när livet rinner ifrån oss? Har vi kraften att förändra och förbättra? Lennart Hagerfors tar oss med på en tur i vårt inre för att rannsaka oss själva...

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 27 december, 2020

Detalj ur omslag

I Prousts ateljé och laboratorium

BOK | Arne Melberg läser ”Mot Sainte-Beuve”, en samling av Prousts anteckningar, skisser och skriverier från perioden före den stora romansviten.

Av: Arne Melberg
Kulturens kritik | 27 december, 2020

Detalj ur omslag

Tänk vad covid-19 kan inspirera oss att göra

BOK | ”Covid-19 demonstrerar för oss vår bristande beredskap inför en eventuellt mycket dödligare pandemi”. Elena Dahl läser Debora MacKenzies ”Pandemiernas tid” med sällsynt optimism.

Av: Elena Dahl
Kulturens kritik | 27 december, 2020

Odenplan. Foto: Okänd.

Som fond till #MeToo-rörelsen

BOK | ”Skrämmande många detaljer i kvinnornas liv i Stockholm är sig lika.” Sofie Niemi läser ”Norrtullsligan”, Elin Wägners roman om en disparat samling kvinnliga kontorister i slutet av 1800-talet.

Av: Sofie Niemi
Kulturens kritik | 27 december, 2020

Detalj ur omslag

Religion och religiositet i dess vackraste form

BOK | Anna Bergqvist lägger fokus på religiositeten och humanismen i Ola Larsmos utvandrarepos ”Översten”.

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 22 december, 2020

Eduardo Galeano. Foto: Robert Yabeck

Latinamerikanska dagsedlar

BOK | "Att läsa Galeano är att lämna spelrum för väldigt motstridiga reaktioner". Bengt Berg recenserar "Omfamningarnas bok".

Av: Bengt Berg
Kulturens kritik | 22 december, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close