Octavio Paz

Octavio Paz separerade inte estetiken från samhällskritiken



BOK | Emil Zawadzki läser essäsamlingen ”Till analogins lov” och finner ett försiktigt, vinklat urval som lämnar en del att önska.



Köp Till analogins lov hos bokus.com
Octavio Paz
Översättare: Lasse Söderberg
Till analogins lov
ellerströms

För den som velat närma sig den mexikanske poeten och nobelpristagaren Octavio Paz har nu essäsamlingen Till analogins lov kommit ut på Ellerströms förlag, med urval och översättning av poeten Lasse Söderberg. Essäerna har hämtats ur ett material som omfattar Paz’ intellektuella produktion under det sena 1900-talet och kommenterar några av århundrandets mest betydande (främst västeuropeiska) konstnärer och deras verksamhet. Även den latinamerikanska litteraturen berörs. Flera essäer kretsar kring André Breton, vilket förlänar samlingen ett tämligen repetitivt intryck. Och diskussionen av författare som Charles Baudelaire, Fjodor Dostojevskij och Jorge Luis Borges, samt konstnären Pablo Picasso bidrar till dess brist på originalitet. Bäst blir det när Paz diskuterar modernitetens kännbara konsekvenser; av allt att döma var han ingen som separerade estetiken från samhälls- och civilisationskritiken.

 

Surrealismen och hyllningen till André Breton

Som anhängare av surrealismen, betonar Octavio Paz rörelsens förtjänster i form av en motvikt, genom såväl ord och handling, till moderniteten och dess framstegsideal, då den strävade mot företeelser som ”barnets oskuld” och ”den ursprungliga blicken”. I den inledande essän ”Surrealismen” kan det låta som följande: ”Som en det totala upprorets födelse, född ur Dada och dess stora omstörtning, tillkännager surrealismen att den vill gå härjande fram och göra rent hus med den rationalistiska och kristna civilisationen.” Rörelsen är antikristen och antikapitalistisk i sin kritik mot att världen antingen delades upp i goda eller onda ting, respektive användbara eller skadliga ting. Humorn och fantasin, som går bortom synen om världen som en ”horisont av redskap” och i stället blottar den som ett ”magnetfält”, är det surrealistiska förhållningssättet.

I essän ”André Breton eller sökandet efter begynnelsen” lär vi känna Breton utifrån hans sökande efter människan före civilisationerna. Här beskrivs den automatiska skriften passionerat av Paz som att ”[d]en är en radikal kritik av kritiken, ett tabubeläggande av samvetet. Den är på sitt sätt en skärseld, en förnekelsens metod som tenderar att locka fram den sanna verkligheten: urspråket.” Att rörelsen med åren har förlorat sin plats i kulturens centrum bärs upp av att den appellerar till den moderna människan från underjorden och periferin, dit hon tvingas för att komma bort från det kapitalistiska samhällets betoning på nytta. Men var det nödvändigt av Söderberg att ha med fler än en essä om surrealismen, för att få fram budskapet om rörelsens kritiska förhållande till det moderna samhället?

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

 

En hommage till Sydamerika?

Däremot tenderar essäernas genomgående kopplingar till andra kulturella och filosofiska riktningar än de europeiska att egga mitt intresse. Något som präglar samtliga essäer, om än marginellt. Mer centralt är det i essän ”Den ursprungliga blicken” om antropologen Carlos Castaneda och hans böcker om indianen och trollkarlen Don Juan. När Paz diskuterar indianernas bruk av hallucinogener görs det genom kopplingar till så vitt skilda filosofiska och teologiska riktningar som David Humes rationella kritik eller buddhisten Nagarjunas ”cirkulära nihilism”. Även i essäerna om surrealismen diskuteras rörelsens intresse för primitivism. I essän ”Baudelaires konstkritik”, som jag kommer diskutera nedan, exemplifierar Paz modernitetens brytning med en tidigare uppfattning om konsten som medel och inte mål, genom de hinduistiska templen med gestaltade ritualer på fasaderna.

Diskussionen av den latinamerikanska litteraturen i essäerna ”En grundläggande litteratur” och ”Latinamerikansk poesi?”, vilka präglas av avsikten att kritisera de generalisering som görs av den, är intresseväckande. Där ställs denna mot sina europeiska rötter samt dess nordamerikanska motpart och den samtidiga, men isolerade, portugisiska kulturutvecklingen. Tanken att det skulle finnas ett samlat latinamerikanskt kulturuttryck förväxlar nationsgränser med stilarter och Paz skriver: ”Nationalism är förstås inte bara en moralisk förvillelse utan också estetisk felaktig. […] Litteraturen sträcker sig över gränserna.” Influenserna från de svarta slavarna samt ursprungsbefolkningarna finns hela tiden i bakgrunden, men det är trist att dessa överskådliga essäer inte kompletterats med några omfattande fördjupningar i exempelvis de amerikanska ursprungsfolkens kulturella uttrycksformer.

Spännande blir det när han ställer dess särart mot den spanska (moder)kulturen och beskriver de spanskamerikanska författarna som hemlösa, som att de saknar ”en ursprunglig substans eller något förflutet att ta vara på: det finns bara tomhet, föräldralöshet, den ännu odöpta jorden i begynnelsen”. Ett resonemang som på många sätt andas den chilenske författaren Roberto Bolaños litteratur, och särskilt romanen De vilda detektiverna, där huvudkaraktärerna genom sitt kringflackande liv och poetiska patos förkroppsligar den rotlöshet Paz beskriver. I romanen förekommer faktiskt den åldrade Paz i en komisk passage då han av en annan karaktär gör sig påmind om det mexikanska avantgardet, om än vagt, genom namnet ”inälvsrealisterna”. Men någon djupare diskussion av Sydamerikas olika litterära strömningar får vi dock inte ta del av i Till analogins lov, vilket är synd.

 

Omgärdad av gudar

Mindre intressant blir det när essäerna ska behandla specifika konstnärer utifrån författarens möten med dessa. Essän ”Bågskytten, pilen och måltavlan: Jorge Luis Borges” inleds med en resumé över Paz’ kontakt med den argentinske författaren genom åren. Också i essän ”José Ortega y Gasset: Frågan om varför och hur” står mötet med filosofen Ortega i fokus och vägs mot hans filosofi, eller tvärtom: hans filosofi vägs mot det intryck hans person gjorde på Paz. Och missta mig inte, det personliga är knappast något oönskat i en essä, och hos författaren är det uppenbarligen en metod för att ge närvaro, men för den som söker sig till samlingen kan anekdoterna och personporträtten snarare framställa Paz som raljerande och icke-inbjudande. Sådana essäer tenderar att intressera redan inbitna följare, snarare än läsare som vill lära sig något eller få en oväntad läsupplevelse.

Bilden av Borges som tecknas är av en given stilist och kanske en aning verklighetsfrånvänd författare som glupskt, men återhållet, tog för sig av de olika civilisationernas efterlämningar i form av betydande skrifter eller konstverk. Paz hintar mot sin egen syn på essäistiken i förhållande till Borges: ”Hans essäer hjälper mig inte att förstå världen eller att förstå mig själv, men däremot att bättre förstå hans överraskande uppfinningar.” Tyvärr ser jag inte hur Paz’ porträtt av författarskapen på något märkbart sätt skulle öka förståelsen för världen. Något som ett bredare essäurval i Till analogins lov, där man vågade erkänna att det inte helt går att separera estetik från samhällskritik, hade kunnat motverka.

Annorlunda blir det i den mest kritiska essän riktad mot ett specifikt författarskap, nämligen Jean-Paul Sartre. Paz skildrar sin förvåning över hur dåligt beläst Sartre visade sig vara under deras samtal och ”att han sysselsatte sig med skuggor snarare än realiteter” då Stéphane Mallarmé eller Moder Teresa kom på tal, namn Sartre ska ha sysslat med i sina filosofiska skrifter. Sartre framställs som skenhelig när han rannsakas för sin politiska och filosofiska karriär — mer specifikt gällande hans obönhörliga stöd till Sovjet (även efter det att Stalins brott uppdagats) samtidigt som han kritiserade Vietnamkriget. Vilket summeras som att ”Sartres idéer och ståndpunkter rättfärdigade motsatsen till vad han avsåg: de vänsterintellektuellas obesvärade och allmänt utbredda ansvarslöshet.” Det är tunga domar sänkta över ett av 1900-talets mest omtvistade författarskap.

Den övergripande behandlingen av västeuropeiska namn ger intrycket av att Paz styrdes mer av viljan att sälla sig till kulturens epicenter i Västeuropa än att vidareutveckla sitt förefintliga intresse för de inhemska kulturerna. Och det fastän han själv såg exilförfattarnas ökade intresse för den sydamerikanska kulturen, som idé och realitet, som någonting utmärkande för den. Till analogins lov börjar lovande, men enformigheten i den typ av essäer som valts ut gör att jag tappar intresset.

 

Kritiken mot moderniteten

Tacksamt nog innehåller essäsamlingen inte bara resuméer och kommentarer till författare och filosofer betydelsefulla för Paz liv och verksamhet. Då han i en klockren essä behandlar moderniteten och det med grund i den franske poet som främst förknippas med epoken, Charles Baudelaire, framstår han som en tidig Fredric Jameson, som utan att använda prefixet ”post-” ändå lyckas karaktärisera modernismens urholkning. Utifrån Baudelaires konstkritik diskuterar Paz målarkonstens förändring från att den lagt tonvikt vid avbildningen – det målade som en brygga och ”som ett system av tecken som finner sin betydelse i andra system”, och som med Baudelaire nått en situation där ”färger och linjer upphör att tjäna avbildningen och strävar efter att själva beteckna.” En situation där tavlorna inte längre hänvisar till något annat, som de alltid gjort, för att i stället referera till sig själva och enligt Paz bli ett ting bland andra.

Essän om Baudelaires konstkritik är vindlande genom sina associationer till det moderna samhället, som när Paz redogör för Baudelaires avläsning av klädstil som ledtrådar till historiska förändringar. I och med den franska revolutionen med dess jämlikhetstanke, läser vi att människor började klä sig i mörka färger för att mötas i offentligheten som likar. För Baudelaire var det verkligt moderna i den borgerliga epoken i stället bohemen och excentrikern och Paz skriver: ”det moderna är också ’humorn’, melankolin, föraktet, överkänsligheten, synestesierna, spiritualiteten, svagheten för det oändliga, dagdrömmerier, resandet – inte för att erövra mark utan för att undfly framåtskridandets värld.” I sin samtid ser Paz hur den bohemiska livsstilen däremot har blivit något att konsumera, och därför har förlorat sitt kritiska innehåll.

Paz menar vidare att den ständiga förändringen som präglar moderniteten med dess framstegsiver, och det att med ögonblickets blick oavbrutet se sig själv i rörelse bort från det förflutna, innebär vederläggning av idén om förändring och att den i stället föder upprepning. Om konsten i det postmoderna skrev just Jameson många år senare i sin Postmodernism, or, the Cultural Logic of Late Capitalism (1991) också att det ”nya” förlorar sin egentliga prägel, eftersom det urholkats och uttömts, och det skapade i stället präglas av repetition och eklekticism.

Som den kritiker av moderniteten Paz är, drar han några relevanta slutsatser kring teknologin i essän ”Den nya analogins poesi och teknologi”. Medan modernitetens författare och tänkare, såsom Baudelaire, Dostojevskij, Marx, reagerade på den med paradoxala reaktioner av hyllande och beklagande, är Paz hållning mer distanserad. Hans upplevelse av dess konsekvenser i sin samtid, som präglas av förnimmelsen av kärnvapnets ständigt destruktiva närvaro under kalla kriget, är lika applicerbara på dagens klimathot och pandemier. För Paz har moderniteten med sin framstegsiver och teknologiska utveckling i stället kommit att förneka själva framåtskridandet och aktualiserar tanken att det inte längre finns någon framtid för mänskligheten. Han betonar hur den moderna tiden således har sett en slags återgång till en kristen tidsuppfattning, där framtiden framstår apokalyptisk och inte längre präglas av löftet om människans ohämmade utveckling; där det inte längre är en fråga om huruvida katastrofen ska inträffa, utan när.

I essän om Baudelaire skriver Paz att ”kritik mot modernitetens estetik kräver likaledes kritik av marknaden och verkets mystiskt merkantila karaktär.” Så fascinerad är han av det tidiga 1900-talets avantgardistiska rörelser, som dada och surrealism, att han tänker sig att lösningen på konstens urholkning och kommersialisering är återuppväckandet av ”festen”. Där sker skapandet mellan människor i ett slutet nu och rinner ut i sanden då sammankomsten tar slut, och riskerar därför inte att förvandlas till ett objekt. Vidare förordar han kontemplationen genom vilket objektet som betraktas inte ses som ett ting, men som ett tecken vilket talar om upptäckten av en annan värld, och på så sätt återaktualiserar han tanken om konstverket som en brygga. Här kan det vara värt att fråga sig hur Paz kunde blunda för teatern som en konstform i och med betoningen på det skapande nuet.

 

Rumsren estetik?

Lasse Söderberg skriver i sitt förord till urvalet att han helt velat avstå från det politiska på grund av sin osämja med Paz’ politiska åsikter, och därför uteslutande valt att översätta hans estetiska texter. Om något så visar dock essäernas uppenbara kritik mot moderniteten och den västerländska civilisationen att Paz inte var någon som skiljde estetik från värderingar, och att han krävde av sina idoler att de skulle vara rumsrena. Jag förstår att den inhemska politiken är av lite intresse för en internationell läsekrets, men urvalet skulle inte lida om några av de hyllande essäerna tillika författarporträtten byttes ut mot inblickar i världens olika kulturer. Något som Paz verkar ha varit väl insatt i, och då i synnerhet den latinamerikanska litteraturen och kulturen. Jag har svårt att tänka mig, av det befintliga urvalet att döma, att Paz inte skulle ha riktat fler blickar dit under sin livstid. För som han själv skriver i essäerna om latinamerikansk litteratur, fann de emigrerande författarna den inhemska kulturen när de befann sig som allra längst bort från den. Diplomaten Paz torde ha haft en liknande upplevelse.

Text Emil Zawadzki


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Svartsjukans förödande effekt

BOK | Lisbeth Ekelöf läser om otrohet och besatthet i Julian Barnes roman ”Innan hon träffade mig”.

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 19 Maj, 2020

I Schopenhauers närvaro (Detalj ur omslag)

Houellebecqs kreativa pessimism

BOK | "Det enda vi som människor kan använda någorlunda bra är vårt förnuft, vilket bara kan bekräfta att allt är en illusion." Carsten Palmer Schale läser "I Schopenhauers närvaro" av Michel...

Av: Carsten Palmer Schale
Kulturens kritik | 18 Maj, 2020

Detalj ur omslag

Världen är ett utbrett lidande

BOK | Carsten Palmer Schale läser "Hålla sig vid liv", Houellebecqs skrift om klassisk poetik och vårt sätt att leva.

Av: Carsten Palmer Schale
Kulturens kritik | 18 Maj, 2020

Annika Norlin. Foto: Elin Berge

Frågeställningar kring det obekväma

BOK | Tina K. Persson läser Annika Norlins skönlitterära debut ”Jag ser allt du gör”.

Av: Tina K. Persson
Kulturens kritik | 17 Maj, 2020

Isabella Nilsson

Nonsens med en livsviktig funktion

BOK | Julia Hariz läser ”Vårt behov av vers” där Isabella Nilsson bjuder in läsaren till sina demoner på kaffe och kaka.

Av: Julia Hariz
Kulturens kritik | 13 Maj, 2020

Torget. (Detalj ur omslag)

Det upplysta torget

BOK | Poeten, journalisten och läraren Hebert Abimorad har skrivit en diktsamling som både förenar och belyser. Den lever i sin treradiga, koncentrerade form ett eget liv.

Av: Hans-Evert Renérius
Kulturens kritik | 13 Maj, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts