• 2019 : Kvartal 2
• Publicerad: 03 juni, 2019

Ur Fluga förnär

Jag Såg På Hedebyborna Jag Blev Deprimerad Jag såg på Hedebyborna. Jag slungades tillbaka. Jag blev deprimerad. Som om det vore 78. Som om jag var mig själv. Jag såg mig själv i teven. Som om jag vore då. Jag såg mig in i framtiden då. Jag tror att jag var folkkär. Jag tror det. Jag vill tro det. Det är så det känns i kroppen. Hedebyborna gjorde mig folkkär. 78. Jag var knappa 17 år. På väg in i dimman. Åh det var härligt att leva. Jag hade ett par kompisar. Jag gick i en cirkel. Och nu sitter jag här. Som mitt eget minne. Över hur folkkär jag ville bli 78. När jag var deprimerad. När jag åkte ut till Aborreberg vid Bråviken. På vintern. Jag satt där och glodde. Jag trodde det var själva havet. Ja vad skulle jag tro? Jag satt tills det blev mörkt. Rökte kanske? Tills nästan bussen slutat gå. Den gick ända hem till förorten igen. Till Ektorp. Till Fotbollsgatan 39. Men inte ända upp till nionde våningen. Inte in till mitt lilla skitrum. Rummet var så litet. Så smalt. Jag fick knappt in mig själv. Några singlar fick jag in. På högkant. Fyra LP stod mot väggen utanför. Jag drömde om nåt större. Det var aldrig nån hemma. Jag var alltid själv. Allt var tyst och stängt och nedsläckt. Jag låste om stora rummet. Satte på nåt vackert. På deras stereo. Lyssnade i mörkret. Något ramlade förbi fönstret. Jag ville vara folkkär. Jag tvingades se Hedebyborna. Tvingades av mig själv. Jag såg mig själv som jag är nu. Som vuxen. Allt det ohyggliga i framtiden. Maktlösheten. Alkoholen. Ibland gick jag till Kneippen. Det gamla vackra området intill vår slum. Jag tyckte det var fint där. Vårt höghus svävade en bit bort över taken. Jag längtade så förtvivlat. Jag ville läsa. Jag ville bli en läsare. Kunna böcker. Men jag kom bara till Von Däniken. Hela tiden Von Däniken. Jag tyckte att han hjälpte. Jag körde fast i rymdbesök från forntiden. Jag ville ju så gärna att hjälpen skulle komma. Att allt skulle bli löst. Bli bra. Av dom som redan kunde. Som kunde redan under aztekerna. Som kunde hjälpa hela jordklotet. Jag längtade hem från Kneippen. Jag gick hem igen. Jag tog hissen upp till 9:an. Pressade in mig i mitt rum. Satte på en singel. Och längtade ut igen. Till Kneippen. Aborreberg. Vid Bråviken. Jag hade nog ett par kompisar. Jag kunde ingen av dom. Inte som jag minns det nu. Jag såg på Hedebyborna. Jag tvingades till det. Av mig själv. Där kunde jag se mig själv. Se mig som jag är nu. Jag blev deprimerad. Jag tog bussen till Abboreberg. Ibland hade jag två folköl. Jag drack på en klippa där. Jag trodde att det var havet. Jag drack två folköl och rökte. Jag minns inte att jag tänkte. Jag kunde inte tänka. Inte då heller. Det bara blåste. Ölen gjorde mig tyngre. Jag tog sista bussen hem. Jag trodde havet skulle hjälpa. Mot den där tomheten. Mot att bara sakna hela tiden. Mot att vara som ett dött ljud hela tiden.

Ur: Olsson Ulf, Fluga förnär, Thot Förlag, 2017, ISBN: 9789198331332

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera... Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.