• Ledare
• Publicerad: 03 augusti, 2018

Ledare | 2018:11-12

Kära läsare. Med följande text, kanske mer en kortessä än ledare, tar jag avsked som chefredaktör för Tidningen Kulturen. Det har varit ett spännande år och jag kan glädjande nog konstatera att vi är på väg mot de mål vi ställt upp, att bli en tidskrift som arbetar för ett återupprättande av den kulturkritiska essän. Vi har dock långt kvar och mycket spännande arbete återstår. Vad gäller chefredaktörposten är det är dags för en förändring och Sebastian Andersson får nu tillfället att föra visionen vidare. Sebastian har under året gjort ett fantastiskt arbete och gradvist tagit över mer och mer av ansvaret varför det är logiskt att han tar över facklan. Det kommer naturligtvis att innebära förändringar, förändringar som för visionen vidare mot de mål vi ställde upp i början av året.

Det är intressant att se hur dessa mål hela tiden behåller sitt avstånd till visionen, även när vi tycker oss närma dem. Det innebär inte att arbetet framstår som hopplöst, tvärtom är det inspirerande att hela tiden ha möjligheten att arbeta för, på det sättet, omöjliga mål. Ett uppfyllande av målen skulle innebära stagnation och död. Det gäller att hålla begäret levande, att hela tiden sträva vidare. Det är en vision jag själv kommer att fortsätta sträva efter. Jag blir kvar i redaktionen som ledarskribent och som ansvarig främst för poesin.

Jag vill också tacka Johan Hammarström, ansvarig utgivare och formgivare. Johan är den som varje månad lägger upp essäer, poesi, kortprosa, recensioner, bilder mm på hemsidan. Johan gör det hela möjliga att läsa. Som medlem av redaktionen gör också han ett ovärderligt arbete.

Nåväl, jag vill avtacka alla läsare, skribenter, kort sagt alla ni som gör tidskriften möjlig. Ni är alla fantastiska och jag ser fram emot ett nytt spännande år tillsammans med er alla.

God jul och Gott nytt år till er läsare såväl som medarbetare.

Så var det då dags för årets sista ledare.

Det förlorade paradigmet

Diagnostik

Om rymdskrot är det mänskliga avfall som skräpar ner universum, så är Junkspace den rest människan efterlämnar på planeten. Modernitetens byggda produkter är inte modern arkitektur utan Junkspace. Junkspace är vad som är kvar efter att moderniseringen löpt sitt lopp, eller, mer precist, vad som koagulerar medan moderniseringen pågår, dess avfall. Moderniseringen hade ett rationellt program: att universellt utdela vetenskapens frukter. Junkspace är dess hyllning, eller dess härdsmälta. Vi efterlämnar inte pyramider. (Rem Koolhaas)

Det var länge sedan vår kultur nådde gränsen för sin tillväxt, fysiskt såväl som spirituellt. Det blir mer och mer uppenbart att det paradigm vi kallar det moderna, eller värre det postmoderna, har uttömt sina resurser intellektuellt, spirituellt, ekonomiskt och humanistiskt. Genom sina giltighetsanspråk, slutligen reducerade till makt och konsumtion, fortsätter moderniteten sin cyniskt ideologiska tillväxt långt utöver gränsen för sin egen överlevnad.

Att hänvisa till den illa beryktade Oswald Spengler kan vara svårsmält, men hans diagnos i Der Untergang des Abendlandes, att en kultur på sin dödsbädd endast repeterar vad den skapade under sin storhetstid, medan den är impotent vad gäller att skapa nytt, verkar rimlig. Vi lever i en uppgraderingskultur. Den ger upphov till allt från mobiltelefoner till I-pads, från datoriserade bilar till robotdammsugare. Den leder oss in i en kultur X.0. Vi är befriade från tänkande, görande och handlande, det tas omhand av seriella uppgraderingar, uppgraderingar vi konsumerar i allt högre hastighet.

Denna utveckling av den västerländska kulturen har skapat ytterligare ett kännetecken; globalisering. Men vad väst har exporterat till den övriga planeten, ofta på mycket våldsamma, koloniala, idag post-koloniala, sätt är förlegade andrahandsuppgraderingar. Första gradens uppgraderingar är ännu begränsade till västvärlden även om utvecklingen i Kina, Indien, Brasilien, länder i Afrika, Mellanöstern och Sydostasien tyder på västerlandets förfall. I spenglerianska termer betyder det att ingen kultur finns som kan ta över efter att västerlandet imploderat, det eftersom de aspirerande kulturerna bara besegrar oss i vårt eget spel.

Jag antar att det i dag står klart för alla att de giltighetsanspråk som driver vår kultur framåt, makt och konsumtion, leder till förfall och möjlig utplåning. Vi lever i cynismens tidsålder och därigenom ignorerar vi de risker och det förfall den leder oss till. ”Cynism är upplyst falskt medvetande” skriver Peter Sloterdijk och fortsätter, ”logiskt sett är det en paradox, för hur kan ett upplyst medvetande vara falskt? Just den frågan är problemet.”

Cynismen är idag allomfattande. Vi vet alla vart utvecklingen är på väg, men genom parallella diskurser och nyspråk blundar vi cyniskt för problemen. Vi låter den marknadsekonomiska diskursen löpa parallellt med diskursen om katastrofala miljöförändringar. Om dessa diskurser korsar varandra får det som resultat att den förra reducerar den senare till en möjlig marknad för vidare konsumtion. Vi säljer utsläppsrätter och kan klimatkompensera om vi flyger, en klimatkompensation som bara upprätthåller cynismen. Vi ser alla problemen men blundar för dess effekter, allt för att upprätthålla en ohållbar livsstil.

Den nyspråkliga aspekten fick jag ett tydligt exempel på när jag körde min dotter i min bil. Jag växlade ettan, tvåan, trean, fyran och femman, och fick då höra att jag inte körde miljövänligt. Jag var tvungen att stanna på en parkeringsficka och tala om att jag, så fort jag vrider om bilnyckeln, är miljöfientlig. Det går helt inte att köra miljövänligt. Jag är rädd att också språket på detta sätt infiltrerar vårt sätt att tänka, även språket är besmittat av cynism. Plötsligt kan vi köra och konsumera ohejdat miljövänligt.

Jag hävdar att vi byggt ett samhälle som cyniskt döljer distinktionen mellan behov och begär. Behoven ska tillfredsställas och begären undertryckas. Begären efter en annan livsstil, efter andra förhållningssätt till varandra, efter att låta det upplysta medvetandet råda, att inte bara se och förstå paradoxen mellan det upplysta och falska medvetandet utan upplösa den, förkasta det falska behovsparadigmet till förmån för ett upplyst begärsparadigm; är en sådan utveckling möjligt? Det är en fråga jag inte kan besvara. Jag kan dock säga om mig själv att jag är teoretisk optimist och praktisk pessimist, en distinktion värdig den cyniska tid vi lever i, tiden som bäst betecknas som det förlorade paradigmets tid, en förlust som också leder till det förlorade paradiset. Men att detta tillstånd kännetecknas av en begärsförlust till förmån för förment behovstillfredsställelse är inte självklart och jag kan inte argumentera för det här. Det jag kan göra är att visa en bild, en bild skriven av Anne Carson, en bild jag menar speglar, kanske inte direkt den tid vi lever i, men en tid vi med stegrande hastighet närmar oss.

Föreställ er en stad helt utan begär. Antag för ett ögonblick att stadens innevånare fortsätter äta, dricka och avla på något mekaniskt sätt; ändå skulle deras liv te sig platt. Dom teoretiserar inte, leker inte med snurror eller talar i bilder. Få tänker på att undvika smärta; ingen ger gåvor. De begraver sina döda men glömmer bort var. Zenon upptäcker sig vara vald till borgmästare och sätts i arbete med att kopiera lagen på plåtar av brons. Nu och då gifter sig en man och en kvinna och lever verkligt lyckligt, likt resande som tillfälligtvis träffas på ett värdshus; på natten faller de i sömn och drömmer samma dröm, där de betraktar eld som färdas längs ett rep som binder dem samman, men det är inte troligt att de kommer ihåg drömmen på morgonen. Historieberättandets konst är allmänt eftersatt. En stad utan begär är, kort sagt, en stad utan fantasi.

Per Nilsson

• Ledare