Foto: Privat
  • Ledare
  • Publicerad:

Ledare | 2018:11-12



Kära läsare. Med följande text, kanske mer en kortessä än ledare, tar jag avsked som chefredaktör för Tidningen Kulturen. Det har varit ett spännande år och jag kan glädjande nog konstatera att vi är på väg mot de mål vi ställt upp, att bli en tidskrift som arbetar för ett återupprättande av den kulturkritiska essän. Vi har dock långt kvar och mycket spännande arbete återstår. Vad gäller chefredaktörposten är det är dags för en förändring och Sebastian Andersson får nu tillfället att föra visionen vidare. Sebastian har under året gjort ett fantastiskt arbete och gradvist tagit över mer och mer av ansvaret varför det är logiskt att han tar över facklan. Det kommer naturligtvis att innebära förändringar, förändringar som för visionen vidare mot de mål vi ställde upp i början av året.

Det är intressant att se hur dessa mål hela tiden behåller sitt avstånd till visionen, även när vi tycker oss närma dem. Det innebär inte att arbetet framstår som hopplöst, tvärtom är det inspirerande att hela tiden ha möjligheten att arbeta för, på det sättet, omöjliga mål. Ett uppfyllande av målen skulle innebära stagnation och död. Det gäller att hålla begäret levande, att hela tiden sträva vidare. Det är en vision jag själv kommer att fortsätta sträva efter. Jag blir kvar i redaktionen som ledarskribent och som ansvarig främst för poesin.

Jag vill också tacka Johan Hammarström, ansvarig utgivare och formgivare. Johan är den som varje månad lägger upp essäer, poesi, kortprosa, recensioner, bilder mm på hemsidan. Johan gör det hela möjliga att läsa. Som medlem av redaktionen gör också han ett ovärderligt arbete.

Nåväl, jag vill avtacka alla läsare, skribenter, kort sagt alla ni som gör tidskriften möjlig. Ni är alla fantastiska och jag ser fram emot ett nytt spännande år tillsammans med er alla.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

God jul och Gott nytt år till er läsare såväl som medarbetare.

Så var det då dags för årets sista ledare.

Det förlorade paradigmet

Diagnostik

Om rymdskrot är det mänskliga avfall som skräpar ner universum, så är Junkspace den rest människan efterlämnar på planeten. Modernitetens byggda produkter är inte modern arkitektur utan Junkspace. Junkspace är vad som är kvar efter att moderniseringen löpt sitt lopp, eller, mer precist, vad som koagulerar medan moderniseringen pågår, dess avfall. Moderniseringen hade ett rationellt program: att universellt utdela vetenskapens frukter. Junkspace är dess hyllning, eller dess härdsmälta. Vi efterlämnar inte pyramider. (Rem Koolhaas)

Det var länge sedan vår kultur nådde gränsen för sin tillväxt, fysiskt såväl som spirituellt. Det blir mer och mer uppenbart att det paradigm vi kallar det moderna, eller värre det postmoderna, har uttömt sina resurser intellektuellt, spirituellt, ekonomiskt och humanistiskt. Genom sina giltighetsanspråk, slutligen reducerade till makt och konsumtion, fortsätter moderniteten sin cyniskt ideologiska tillväxt långt utöver gränsen för sin egen överlevnad.

Att hänvisa till den illa beryktade Oswald Spengler kan vara svårsmält, men hans diagnos i Der Untergang des Abendlandes, att en kultur på sin dödsbädd endast repeterar vad den skapade under sin storhetstid, medan den är impotent vad gäller att skapa nytt, verkar rimlig. Vi lever i en uppgraderingskultur. Den ger upphov till allt från mobiltelefoner till I-pads, från datoriserade bilar till robotdammsugare. Den leder oss in i en kultur X.0. Vi är befriade från tänkande, görande och handlande, det tas omhand av seriella uppgraderingar, uppgraderingar vi konsumerar i allt högre hastighet.

Denna utveckling av den västerländska kulturen har skapat ytterligare ett kännetecken; globalisering. Men vad väst har exporterat till den övriga planeten, ofta på mycket våldsamma, koloniala, idag post-koloniala, sätt är förlegade andrahandsuppgraderingar. Första gradens uppgraderingar är ännu begränsade till västvärlden även om utvecklingen i Kina, Indien, Brasilien, länder i Afrika, Mellanöstern och Sydostasien tyder på västerlandets förfall. I spenglerianska termer betyder det att ingen kultur finns som kan ta över efter att västerlandet imploderat, det eftersom de aspirerande kulturerna bara besegrar oss i vårt eget spel.

Jag antar att det i dag står klart för alla att de giltighetsanspråk som driver vår kultur framåt, makt och konsumtion, leder till förfall och möjlig utplåning. Vi lever i cynismens tidsålder och därigenom ignorerar vi de risker och det förfall den leder oss till. ”Cynism är upplyst falskt medvetande” skriver Peter Sloterdijk och fortsätter, ”logiskt sett är det en paradox, för hur kan ett upplyst medvetande vara falskt? Just den frågan är problemet.”

Cynismen är idag allomfattande. Vi vet alla vart utvecklingen är på väg, men genom parallella diskurser och nyspråk blundar vi cyniskt för problemen. Vi låter den marknadsekonomiska diskursen löpa parallellt med diskursen om katastrofala miljöförändringar. Om dessa diskurser korsar varandra får det som resultat att den förra reducerar den senare till en möjlig marknad för vidare konsumtion. Vi säljer utsläppsrätter och kan klimatkompensera om vi flyger, en klimatkompensation som bara upprätthåller cynismen. Vi ser alla problemen men blundar för dess effekter, allt för att upprätthålla en ohållbar livsstil.

Den nyspråkliga aspekten fick jag ett tydligt exempel på när jag körde min dotter i min bil. Jag växlade ettan, tvåan, trean, fyran och femman, och fick då höra att jag inte körde miljövänligt. Jag var tvungen att stanna på en parkeringsficka och tala om att jag, så fort jag vrider om bilnyckeln, är miljöfientlig. Det går helt inte att köra miljövänligt. Jag är rädd att också språket på detta sätt infiltrerar vårt sätt att tänka, även språket är besmittat av cynism. Plötsligt kan vi köra och konsumera ohejdat miljövänligt.

Jag hävdar att vi byggt ett samhälle som cyniskt döljer distinktionen mellan behov och begär. Behoven ska tillfredsställas och begären undertryckas. Begären efter en annan livsstil, efter andra förhållningssätt till varandra, efter att låta det upplysta medvetandet råda, att inte bara se och förstå paradoxen mellan det upplysta och falska medvetandet utan upplösa den, förkasta det falska behovsparadigmet till förmån för ett upplyst begärsparadigm; är en sådan utveckling möjligt? Det är en fråga jag inte kan besvara. Jag kan dock säga om mig själv att jag är teoretisk optimist och praktisk pessimist, en distinktion värdig den cyniska tid vi lever i, tiden som bäst betecknas som det förlorade paradigmets tid, en förlust som också leder till det förlorade paradiset. Men att detta tillstånd kännetecknas av en begärsförlust till förmån för förment behovstillfredsställelse är inte självklart och jag kan inte argumentera för det här. Det jag kan göra är att visa en bild, en bild skriven av Anne Carson, en bild jag menar speglar, kanske inte direkt den tid vi lever i, men en tid vi med stegrande hastighet närmar oss.

Föreställ er en stad helt utan begär. Antag för ett ögonblick att stadens innevånare fortsätter äta, dricka och avla på något mekaniskt sätt; ändå skulle deras liv te sig platt. Dom teoretiserar inte, leker inte med snurror eller talar i bilder. Få tänker på att undvika smärta; ingen ger gåvor. De begraver sina döda men glömmer bort var. Zenon upptäcker sig vara vald till borgmästare och sätts i arbete med att kopiera lagen på plåtar av brons. Nu och då gifter sig en man och en kvinna och lever verkligt lyckligt, likt resande som tillfälligtvis träffas på ett värdshus; på natten faller de i sömn och drömmer samma dröm, där de betraktar eld som färdas längs ett rep som binder dem samman, men det är inte troligt att de kommer ihåg drömmen på morgonen. Historieberättandets konst är allmänt eftersatt. En stad utan begär är, kort sagt, en stad utan fantasi.

Per Nilsson

UTGÅVA 2018:11-12

Foto: Svensk Filmindustri

Ingmar Bergmans Skåne och filmens Hovs H…

FILM | Belinda Graham om: ”En filmkryssning genom verkligheten som skapade myterna”.

Av: Belinda Graham
2018:11-12 | 07 december, 2018

Stockholms stad. Pixabay

Folkhemmet och barnhemmet

Michael Nyhaga reflekterar över folkhemmet och barnhemmet; ideologin och de faktiska, en berättelse om samhällsansvar och solidaritet.

Av: Michael Nyhaga
2018:11-12 | 07 december, 2018

Detalj från omslaget.

Mitt 70-tal – Ett årtionde i bilder

BOK | Leif Carlsson har bläddrat i bilderboken Mitt 70-tal – Ett årtionde i bilder.

Av: Leif Carlsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Buddha. Pixabay

Jag är juvelen i lotusblomman

Reflexioner kring buddhistiska begrepp och traditioner. Hur de motsäger varandra och skapar kontroverser i tid och rum.

Av: Annakarin Svedberg
2018:11-12 | 07 december, 2018

Ruin. Foto: Pixabay

Hjärnspöken och det övernaturliga

”Genom historien har våra föreställningar om spöken sett olika ut.” Följ med Michael Nyhaga i en essä om hjärnspöken och det förmodat övernaturliga som en del av vår kultur.

Av: Michael Nyhaga
2018:11-12 | 07 december, 2018

Naturbild. Foto: Free_photo/Pixabay

Kreaturens suckan

”Jorden befinner sig i en ekologisk kris och vi människor bör omedelbart göra oss av med föreställningen att jorden finns till för oss att exploatera och även med tron att...

Av: Lena Månsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Låset. Foto: Benny Holmberg

Fragment

I de gamla mentala lokalerna i de obsoleta händelsernas centrum med sin kvardunstande kemi av glömskans eroderande våld lever de låsta minnesfragmenten.

Av: Benny Holmberg
2018:11-12 | 07 december, 2018

Bibliotek. Foto: Pixabay

En vandring bland bokstäver

Följ med konsthistorikern Mathias Jansson på en vandring genom klassificeringssystemen, litteraturen och bokstäverna.

Av: Mathias Jansson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Heinrich Vogelers ”Våren” och Karin Sidén. Foto: Graham

Paula Modersohn-Becker och konstnärskolo…

KONST | Belinda Graham ser en banbrytande och innovativ utställning på Prins Eugens Waldemarsudde

Av: Belinda Graham
2018:11-12 | 07 december, 2018

Detalj ur omslaget

Där musiken började

BOK | Lars Sund, den i Uppsala bosatte finlandssvenske, prisbelönade, författaren, är aktuell med en ny roman – Där musiken började. Den är andra delen i den trilogi som han inledde med...

Av: Thomas Wihlman
2018:11-12 | 07 december, 2018

Omslag

Ricardo Donoso: Calibrate

MUSIK | I ett ”sprinklat” novemberdis - där halvmånen kastar sitt ljussken i asfalten - har jag låtit mig invaderas av ännu en elektronisk ljudmatta: Suggestiva elektroniska rytmer tenderar att göra någon...

Av: Millan Jonsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Ensamhet. Foto: Pixabay

Psykologins industrialisering

Puya Yekerusta om hur vi kan förstå så kallad ”diagnosinflation” och dess betydelse i relation till psykologins industrialisering. Artikeln är en längre version av debattartikeln ”När allt ska mätas blir...

Av: Puya Yekerusta
2018:11-12 | 07 december, 2018

St Andrew Franciscuskapellet

Den tillstängda heligheten: Om överträde…

Det sista stora arbetet är att dö. Jag har aldrig sett döden i en levande kropp tidigare. Det står en tältsäng i min morfars rum, den kan jag använda under...

Av: Ida Rödén
2018:11-12 | 07 december, 2018

Ömhetens madonna, detalj.

Nutidsmadonnan och Lena Lervik

Vårt mångtusenåriga kvinnoarv har blivit undanträngt och glömt. I boken Madonna talar mödrarna och gudinnorna igen. De kommer till liv som symboler för kraft, sexualitet och visdom. Genom konstnären Lena...

Av: Lena Månsson
2018:11-12 | 13 december, 2018

Foto: Vy över Barcelona. Foto: Pixabay

Barcelona i litteraturen

Erik Cardelus undersöker staden Barcelona och dess plats i litteraturen.

Av: Erik Cardelus
2018:11-12 | 07 december, 2018

Omslag

Den stora vardagen

MUSIK | "Vemodet och mörkret är aldrig större och tätare än att det kan säras och släppa in hopp och drömmar. Det finns allvarsamma svängar, men lika ofta en stillsam humor.” Läs...

Av: Bo Bjelvehammar
2018:11-12 | 07 december, 2018

Skog i dimma (Pixabay)

En essä om ondskan som företeelse och i …

Del III i Carsten Palmer Schales följetång om ondskan.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:11-12 | 13 december, 2018

Babels torn (beskuren).

Flamländaren Pieter Bruegel d.ä. och han…

KONST | Lilian Montmar om Wienutställningen, 2 oktober 2018 - 13 januari 2019

Av: Lilian O. Montmar
2018:11-12 | 07 december, 2018

Katarina Bangata. Foto: Carles Tomás Martí/Flickr

Det handlar inte om dig

För nästan jämt ett år sedan, överväldigades vi vågen av #metoo-upprop. En ny sanning sköljde över oss. Allt ställdes på ända. Feminismens högborg visade sig vara ett manschauvinistiskt träsk. En...

Av: PH Bartholdsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Förnan

Dikter som bereder plats för det associa…

BOK | Återigen finner jag mig i den situation att jag skall recensera lyrik, den här gången en ”diktbok” (som författaren kallar det innanför de färggranna pärmarna). ”Förnan”, som diktboken heter, är...

Av: Sebastian Andersson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Odilon Redon, Ofelia (1900-1905).

Månadens lyrik

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik.

Av: Super User
2018:11-12 | 07 december, 2018

Ove Skogh, alias ”Doc Forest”. Foto: Valter

En konstform

Rolf Karlman om tatueraren Ove Skogh, alias ”Doc Forest”, en kort essä om människor och områden som förändras och trender som kommer och går.

Av: Rolf Karlman
2018:11-12 | 07 december, 2018

Reklambild till Dvorit Shargals film om den vuxna Elle Kari. Foto: Dvorit Shargal

Om Dvorit Shargals filmer: nyfikenhet, u…

Michael Economou om dokumentärfilmaren Dvorit Shargals och dennes intresse för två vitt skilda levandsöden.

Av: Michael Economou
2018:11-12 | 07 december, 2018

Skog i dimma. Pixabay.

En essä om ondskan som företeelse och i …

”ONDSKA! Visst reagerar vi ofta spontant på det sättet när något ohyggligt inträffar. KORSFÄST! Hämnas! Inför dödsstraff! Lås in fanskapet på verklig livstid och släng bort nyckeln! Ja, det är...

Av: Carsten Palmer Schale
2018:11-12 | 07 december, 2018

Illustration: Fredrik Jonsson

Fredagsbönen | 2018-12-07

Änligen fredag, din boj i bukten när mörka svarta havet är i uppror! Plocka fram onddrickan med en gång, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Bild från en av utställningarna hos Historial de la Grande Guerre i Peronne. Foto: Gilberto Güiza.

Professorn, minnet och tystnaden

I år är det 100 år sedan första världskriget slutade. Den amerikanske historieprofessorn Jay Winter har ägnat större delen av sin karriär åt att utforska minnet av kriget och dess...

Av: Anders Olofsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Vilande räv. Foto: Pixabay

Om tillvaron och bildning

Gunnar Lundin undersöker i denna aforismessä vår invecklade levnad, tillvaro och bildning.

Av: Gunnar Lundin
2018:11-12 | 07 december, 2018

Detalj ur omslaget

Att inte vara rädd

BOK | Bruno är en pojke, som är åtta år och har levt i 3000 dagar, omkring så. Det är många måndagar, det är många tråkdagar sommartid, liksom många ensamdagar.

Av: Bo Bjelvehammar
2018:11-12 | 07 december, 2018

Omslag från boken ”Veitsen Terällä

Fånge nr 503/77 – en historia som visar …

I ännu en berättelse om fängsla(n)de livsöden berättar Rolf Karlman om läkaren Christer Lybäck, före detta missbrukare och kriminell, nu framgångsrik kirurg.

Av: Rolf Karlman
2018:11-12 | 07 december, 2018

Britt G, av Arne Nyman.

Poeten Arne Nyman

Arne Nyman var en klart lysande stjärna på den poetiska himlen under början av 1940 talet. Han debuterade som poet redan vid 19 års ålder och han var även...

Av: Håkan Hardenborg
2018:11-12 | 07 december, 2018

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.