- 2018:11-12
- Publicerad:
Dikter som bereder plats för det associativa tänkandet
BOK | Återigen finner jag mig i den situation att jag skall recensera lyrik, den här gången en ”diktbok” (som författaren kallar det innanför de färggranna pärmarna). ”Förnan”, som diktboken heter, är Carl Johan Flognmans första. Som föremål är det en vacker sak. Förlaget Fri Press tillsammans med författaren har gjort ett fint arbete med sättning och layout. Omslag och inlaga är illustrerad av David Myrvold.
Carl Johan Flognman
Förnan
Fri Press
På insidan av det danska bandet står att läsa en beskrivning av ordet ’Förna’: ”på marken liggande organiska rester i förändring; synligt vissnat material, ännu ej fullt nedbrutet till oigenkännlighet. I förnan ingår såväl sådant som dött redan innan det hamnat på marken som sådant som är levande även en kort tid därefter.” Sedan ges etymologiska hänvisningar till ordet på latin, franska och engelska: lectica, litière, litter – som för att göra tydligt en koppling till ordet litteratur. Det är både trovärdigt och snyggt.
Förnan innehåller nio dikter som alla har olika omfång. Det är i mitt tycke en lämplig mängd när det gäller den här typen av presentation. Dikterna har alla väl valda titlar. Den första: ”Att någon gång resa”, är fyra ord lång medan övriga titlar består av två ord som alla utgör en antingen utmärkt eller integrerad del av första diktraden. Till exempel:
//
TRE MINUTER endast för avstigning
bli fast fastna i lorten på en klippa
i en sandbank på en fest på en strand
//
Något av det första som slår mig när jag läser Flognmans dikter är det sätt på vilket poeten arbetar med texten som form. Att med hjälp av blanksteg (mellanrum) och radbrytningar skapa en rytm som infaller via de mekaniska aspekterna av läsningen och synsinnet tilltalar mig väldigt. I slutet av ”Tre minuter” finns till exempel denna särskilt anmärkningsvärda passage:
Stöd Tidningen Kulturen
//
sommarvatten kvar på samma ställe
oönskad vatten som står kvar
vatten som inte rinner undan
//
Formexperimentet, om en kan kalla det så, nu för tiden är det nog mer ett konventionellt hantverksmässigt arbete med formen – och alltså inte särskilt experimentellt, hur det än är med den saken får arbetssättet mig att tänka på Stéphane Mallarmés underbara gestaltning av dikten ”Ett tärningkast”, som publicerades senast (så vitt jag vet) i svensk tolkning av Harry Järv i Bokbål förlags ”En fauns eftermiddag & Ett tärningskast” (2007).
Öppningarna i texten bereder plats för det associativa tänkandet och tillåter således fler sätt att läsa och förstå det poetiska uttrycket. Jag stannar vid ordet sommarvatten, och testar det mot de motstående tre raderna: ”.. kvar på samma ställe”, ”vatten som står kvar” och ”som inte rinner undan”. Mellanrummen verkar så att de omvandlar startpunkten (i det här fallet de ord som står till vänster: sommarvatten, oönskad och vatten) till noder med ett flertal möjliga kopplingar.
En skulle kunna tro att det är enkelt att arbeta med diktens synliga form på det här sättet men det är det i själva verket inte. Fallgropen, som tilltalar (och avslöjar) de flesta amatörer, är att tekniken förefaller enkel. Det som då oftast händer – vilket har hänt mig – är att författaren förlitar sig i alltför hög grad på det formmässiga arbetet och låter diktverkens litterära kvalitéer stryka på foten. Det angenäma arbetet med formen riskerar då att bli ett menlöst utanpåverk. Carl Johan Flognman däremot, arbetar både varsamt och elegant med detta och låter aldrig sin fascination för textens form ta överhanden.
Tematiskt sett och med språkets hjälp håller sig diktboken nära titeln. Trots de övervägande kärnfulla och sammansatta raderna så förefaller dikterna alltjämt sönderfallande – tack och lov. I likhet med de organiska rester som utgör den förmodat organiserade eller radikala förnan (komposten eller viltolyckan; det som slutligen fallit) finns här en aspekt som har med tyngd att göra. Tyngd, gravitation och det som förmultnar.
Liksom allt kroppsligt och materiellt faller/sjunker i olika hastigheter har även orden sina respektive luftigheter och sammansättningar vilka gör att de tas emot av läsaren i varierad takt. Med detta i åtanke är det kanske rimligt att påstå att ”Förnan” etablerar läsaren som mottagare i ett av litteraturen präglat kretslopp – i egenskap av jordmån. Genom att mångfaldiga verkets möjliga tolkningar gör författaren oss; betraktarrollens konventionella passivitet till trots till aktiva (och således deltagande) mottagare.
Förnan är en imponerande diktbok som låter sig läsas fler än en gång.
Text Sebastian Andersson
