Den tillstängda heligheten: Om överträdelse, ensamhet, döden och ikoner

Det sista stora arbetet är att dö. Jag har aldrig sett döden i en levande kropp tidigare. Det står en tältsäng i min morfars rum, den kan jag använda under natten. Men jag kommer inte kunna sova.

Emellanåt kommunicerar vi. Med en sked matar jag honom med Pommac och kan inte sluta att tänka på det sätt han sväljer. Så lite vätska, men ett så högt ljud. Han låter precis som min yngste son, Bo. De bär samma namn, Bo och Bo. Jag sitter vid den äldre Bo, som mest är en kropp som försöker andas. Han slumrar till en stund, sedan trycker han hårt min hand. Här sitter jag bredvid en man, så övertygad i sin religiösa tro och ändå är hans dödsfruktan påtaglig.

”Att vara dödlig är ensamt” skriver Olivia Laing. Den fysiska existensen är ensam till sin natur, att vara fast i en kropp som obönhörligt bryts ner. I Den ensamma staden beskriver hon saknaden, tomrummet och en längtan efter att vara hel. Själv har jag lyckats försköna ensamheten. Jag förstår att enbart den som aldrig känt sig helt ensam kan ha en romantisk inställning till någonting som är bland det svåraste att hantera. Till viss del kan jag känna igen mig i samtalet mellan Ulf Peter Hallberg och Erland Josephson: ”Jag är inte alls någon ensam människa, tvärtom … men jag har sinne för ensamhet, fruktan för ensamhet, likgiltighet för ensamhet.”

Hodigítria, den vägvisande Gudsmodern, är en av ensamhetens många skepnader. Gunnar Ekelöf lyfter Gudsmoderikonens alla lager i dikten ”Xoanon”. Tillslut ligger träet med dess täta ådring bart:

Där finns i träet
nästan igenväxt, ögat av en kvist
som bröts i trädets ungdom någon gång –
Du ser på mig. Hodigítria, Philoúsa.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ditt ansikte, sörjande
med bittert drag kring munnen
och ögonen beslöjade
Du sörjer
men inte din son, som du förlorat
Du sörjer din egen ensamhet
Därför
riktas alla de ensammas ögon
mot dig, ensamma

Din ensamhets sorg
är vår ensamhets åtrå.

Det var den ikonen min morfar gav till min mamma. Dessförinnan hade den ägts av min mormor. Han höll den i sin hand när han ringde på dörren och behövde inte säga något, eftersom allt sades i gesten. Här fanns enbart kärlek. Ändå ställde jag mig frågan: vad skulle hända med ikonen? Jag frågade min morfars ortodoxe präst vars svar inte kunde misstolkas. Han menade att ikonen, liksom bibelordet, talar till oss på ett individuellt plan i våra olika livssituationer. Men det är viktigt att den aldrig tas ur sitt rätta sammanhang i kyrkans gemenskap. Ikonen ska inte göras till redskap för den personliga tron. Då förlorar den sin funktion och dör. Det gör ont i mig då jag skriver detta eftersom jag anser att min mormors ikon inte kan ha en bättre plats än i min mammas hem.

Gudsmoderikon speglar sorgen en moder känner vid förlusten av ett barn. De troende relaterar till henne som modern som lidit och levt genom sin sons död. En mor som inte bara uttrycker kärlek och medkänsla, utan även styrka och uppoffring. Den här ikonen fanns där för min mormor då respiratorn stängdes av vid hennes sons sjukhussäng. Han var fortfarande ung. Nu var det min mamma som behövde vägledning och trygghet. Hon kände till ikonens privata historia. Den var därför något mer än enbart en bild. Men i kyrkosammanhanget är detta inte tillräckligt. Nu tar jag min känsla av oro, ilska och sorg. Jag skriver något genom den och erbjuder en text som inte lär ut något och knappast ger någon frid. Jag skriver samtidigt som jag är rädd för det jag formulerar, men det är i detta överskridande som den egna närvaron är total.

Då min morfar var något yngre hade vi en tyst överenskommelse. Han uppmuntrade mitt stora intresse för ikoner och mitt egna konstutövande. Men när jag en sommardag antydde att jag försökt mig på ikonmåleriets grunder avbröt han mig snabbt och talade om att det fick jag inte göra. Vi lämnade det så och jag visade aldrig ikonen jag hade i väskan den dagen. Inte heller fortsatte jag att måla ikoner. Genom avvisandet talade han om att jag överskridit en gräns. Jag skämdes. Hans reaktion gjorde ont och det är även genom den känslan jag formulerar denna text.

Det är slutet av augusti och jag besöker en katolsk mässa i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall. Broder Ingmar håller i mässan. Han är kusin till min morfar. Jag bor en kort skogspromenad därifrån, i Jesu Moder Marias Kloster. Bröderna och systrarna i Mariavall följer den helige Benedictus regel som bland annat kännetecknas av stillhet där tystnaden uttrycker vördnad för det gudomliga Ordets skaparkraft. Att sitta i ett samtalsrum med en munk som avlagt ett löfte om att enbart säga de ”rätta” orden vid ett fåtal tillfällen, visar sig vara ansträngande. Broder Ingmar tycks närmast road av detta och är intresserad av min vilja att ha tillgång till det jag inte får beröra och min samtidiga motvilja att överträda gränser. Vi pratar om regler. Han säger: människan behöver regler, men att enbart följa regler kan inte vara slutmålet.

Jag tar upp detta om ensamheten. Munken är på sitt sätt representanten för den ensamme. Broder Ingmar säger att ensam är den ende. Den som är ett av sitt slag. Det finns bara en Gud. Men denne ende är också den i vilken allting finns. Att leva med den insikten gör att den ensamme alltid är en del av allt. Då tänker jag på något jag läst, att Jorge Louis Borges ska ha hävdat att den universella historien är historien om en ensam människa. Jag tänker även på boken Att Uppfinna Ensamheten, där författaren Paul Auster mediterar över sin fars död. I ett avsnitt återger han en händelse i Carlo Collodis Pinocchios Äventyr. Collodi beskriver Pinocchio då han plötsligt befinner sig i havsmonstrets buk, hur det allomslutande mörkret väcker förskräckelse. Han kan inte förstå var han hamnat och tror för ett ögonblick att han ”doppat huvudet i ett bläckhorn.” Där ser vi Pinocchio, helt omgiven av ensamhetens mörker. Men det är i detta mörker bokens väsentliga skapandeakt äger rum, förklarar Paul Auster. Det är här dockan till slut lyckas rädda sin far och först då börjar hans omvandling till en riktig pojke. Genom att låta sin docka störta ner i havsmonstrets mörker berättar Collodi för oss att han doppat sin penna i bläckhornets mörker. Han använder Pinocchio som ett instrument att skriva sin egen berättelse. Här beskrivs samspelet mellan ensamheten, skräcken, heligheten och tillblivelsen.

Den tyske teologen Rudolf Otto beskriver hur heligheten drabbar. Sammandrabbningen är så chockande att förnuftet omöjligt kan begripa det. Ändå vördas heligheten. Rudolf Otto definierar den obeskrivbara känslan inför heligheten som numinös. Den är både tilldragande och bortstötande, en icke-rationell känsla som uppstår i mötet med det utanför en själv. Han beskriver denna motstridiga upplevelse som ”mysterium tremendum et fascinans”. Heligheten uppbådar skräck eftersom den ej är av denna värld. Jaget bli upplöst och skälver; ”tremendum”. Samtidigt lockar det hemlighetsfullt annorlunda, det högaktas och blir återkommande uppsökt; ”et fascinans”.

Jag frågar broder Ingmar om en människa verkligen kan möta heligheten utan att bli galen. Han ler och är tyst en stund. Sedan gestaltar han sina tankar genom bibliska berättelser om människor som möter änglar och faller till marken i förskräckelse. Eller det mycket avbildade skeendet där Jesus tar med sig Petrus, Jakob och Johannes till ett högt berg. Där förvandlas han inför dem: hans ansikte lyser som solen, och hans kläder blir vita som ljuset. Bibeln visar att människan är menad för heligheten, men inte klarar av att möta den direkt. Då bländas hon och förskräcks – för medan Jesus ännu talade ”sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ’Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.’ När lärjungarna hörde detta, kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck.” (Matt 17:5–6)

Vem eller vad är jag rädd för? Jag tänker på det broder Ingmar sagt, att människan behöver regler, men att enbart följa regler kan inte vara slutmålet. Jag är inte rädd för heligheten. Inte heller en gud. Min rädsla handlar istället om hur mitt beteende förändras i respekt för människan som fullt ut tror på heligheten. Jag blir den jag inte är. Som då jag närmast accepterar att en ikon kan dö i min mammas ägo. Eller då jag låtsas be en bordsbön innan jag tar första tuggan av maten på klostret. Eller när jag knäböjer med bultande hjärta och låter abbedissan stänka heligt vatten över min hjässa.

Jag befinner mig åter vid min morfars sida. På morgonen kommer min morbror in i rummet där vi ligger och halvslumrar. Halvslumrar är en osanning för det antyder närvaron av rofylldhet. Vi ber en sköterska komma med en morfinspruta och ytterligare en att ta bort dödsfruktan med. Rädslan avtar. När jag säger hejdå håller dom varandra i hand. Visst är det så att dödlighet är ensamt. Du är fast i en kropp som obönhörligt går sönder och bryts ner. Ensamhet är en längtan efter närhet, en önskan att samla ihop det som annars varit utspritt. Jag ser det tydligt nu.

Återkommande dras jag mot det som sticker ut, det som känns fel och skaver. Nu har en av de personer jag respekterar allra mest dött. Han har dött så nu målar jag åter ikoner. Jag målar aposteln Andreas, den först kallade. Min morfar hann bli 90 år innan vi fick veta han gick under det namnet i sin församling. Men hur väl jag än följer alla anvisningar är det inte helgonet Andreas som ser mig, som kommunicerar med mig. Det är inte heller honom jag söker. Istället för jag frustrerade samtal med mina egna begränsningar. Förståelse återfinns inte i föremålet utan i letandet, och letandet pågår enbart så länge det finns något försvunnet som kan återfinnas. Så nu har jag sytt och snickrat. Tyget ska lindas runt var ikon och sedan knytas. I lådor jag byggt stänger jag in ikonerna och ett tygband med spänne håller locken på plats. Den tillstängda heligheten är min helighet. Den som inte kan uttryckas eller uttalas. Den som på samma gång representerar något och visar att detta något inte kan representeras.