Stockholms stad. Pixabay

Folkhemmet och barnhemmet



Michael Nyhaga reflekterar över folkhemmet och barnhemmet; ideologin och de faktiska, en berättelse om samhällsansvar och solidaritet.



Hemmets grundval är gemensamhetskänslan och samkänslan. Det goda hemmet känner icke några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.
 - Per Albin Hansson, Folkhemstalet 1928

Det var en gång ett land, inte långt bort men inte heller längre så nära, där det inte fanns några tiggare på gatorna. De viktiga samhällsfunktionerna – järnvägen, apoteken, posten och telenätet – ägdes av staten. I det landet kunde man gå till läkaren för de mest oskyldiga åkommor. Som att man ville ta bort en fästing eller var orolig i magen. Myndigheten som ansvarade för folkhälsan genomförde landsomfattande affischkampanjer för att få befolkningen att använda kondom, minska sitt alkoholdrickande och äta mer bröd. De producerade också instruktiva små filmer, varav en kom med tips om hur man lättare kommer upp på morgonen. Flourtanter placerades ut i skolornas matsalar för att stärka de unga medborgarnas tänder, en miljon funktionella bostäder byggdes under kort tid.

De som bodde i det landet minns en massa saker från det – den lena känslan i munnen när de sög på en smältande puckstång, hur de utsvängda byxorna fladdrade runt vaderna eller kanske när mattelektionen i skolan avbröts för att alla skulle se Ingmar Stenmark åka slalom i världscupen. Men det är inte sådana saker jag vill tala om.

Det fanns gott om mat och pengar till vård, skola och omsorg i det här landet, mer än i de flesta andra länder. Det fanns också en omfattande samhällelig övervakning och kontroll – inte minst för att offentlig sektor hade resurser till det och det fanns en idé om samhället som ett hem och invånarna som dess familj.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag bodde på två barnhem och två fosterhem i det landet, för länge sedan, när jag var liten. Barnhemmen var stora och kostsamma institutioner där personal arbetade dag som natt, skötare, matlagningstanter, administratörer. Läkare, sjuksköterskor och psykologer kom ofta på besök. Vi sov i effektiva och lättövervakade sovsalar med stålsängar på rad. Tanken var att vi barnhemsbarn skulle slussas ut till mindre hem och de flesta av oss hamnade så småningom i familjer. Längst tid bodde jag hos ett strävsamt par med en egen tonårsdotter och flera andra fosterbarn. Att vara fosterförälder var för dem ett relativt välavlönat yrke snarare än ett kall.

Samtidigt hade jag två föräldrar som var unga och verkade ute i samhället och som hade kunnat ta hand om mig (varför de inte gjorde det har jag inget annat bra svar på, annat än att de var mycket unga). Aldrig tidigare och ingen annanstans hade så många barn omhändertagits av samhället som i det här landet. I Sverige lever idag hundratusentals personer som omhändertogs när de var barn eller ungdomar, många av dem i det land jag talar om.

Landets barnavårdslag från 1960 var tydlig: Den omhändertagne ska överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt.

En gång i det här landet blev jag inlagd på sjukhus en vecka för observation. Det var inget fysiskt fel på mig – jag var frisk som en så kallad nötkärna – och hade inga psykiska besvär som var så svåra att de motiverade en inläggning på sjukhus. Jag begrep aldrig varför jag var där. Jag skulle helt enkelt observeras. På högstadiet hamnade jag så småningom på skolans så kallade observationsklinik, på en särskild plats som var skild från de stora klassrummen, en liten avgränsad skola inuti den stora. Att observera betydde i det här landet snarare att övervaka än iaktta och var något som var mycket viktigt.

Landets skolklasser var små. Min klass på låg- och mellanstadiet bestod enbart av tretton barn. Resurserna var goda och de fördelades relativt jämnt, en hel familj i det landet kunde leva på en enda industriarbetarlön. Ofta räckte lönen inte bara till hyra och mat utan även till bil och sommarstuga.

Landet hette Folkhemmet.

Vad hade hänt med mig om inte Folkhemmet fanns? Om jag hade bott i ett annat land där staten inte så gärna tog hand om barnen? Det är svårt att säga. Mina fosterföräldrar ville att jag skulle kalla dem mamma och pappa, vilket mina riktiga föräldrar också ville. Det var vanligt att fosterföräldrar på den tiden ville det. Synen på föräldraskap var annorlunda i detta land som skulle vara ett hem för alla. Det kunde liksom finnas föräldrar lite överallt. I Folkhemmet hördes röster om att det var bättre för barnen att vistas på dagis än hemma, eftersom personalen där, till skillnad från föräldrarna, hade utbildning i att ta hand om barn.

I Sverige finns numera flera organisationer för dem som omhändertogs av samhället i Folkhemmet. En av dem heter Riksförbundet för Samhällets Styvbarn, ett namn som påstår att Folkhemmet aldrig blev något riktigt folkhem, att ambitionen misslyckades och att det trots allt förblev ett land med både kelgrisar och styvbarn. Styvbarnen är arga. En del av organisationens medlemmar har långt senare fått stora statliga skadestånd och offentliga ursäkter.

Folkhemmet var ett land där samhället tog hand om och ägde mycket, vilket var kostsamt. Pengarna kom från skatter och portionerades ut till invånarna via kommunala organisationer, myndigheter och landsting.

Under sextio- och sjuttiotalet befann sig Folkhemmet i en ekonomisk boom, framtidstron var stark. Dess invånare var strävsamma, de arbetade många timmar och något som de kallade "att göra rätt för sig" var en överordnad moralisk princip. Det fanns ett helt annat sätt att tänka än i det nya land som skulle komma, tankelinjer som var socialiserande snarare än individualiserande.

Samhällsgemenskapen, den utvidgade familjen, var viktigare än individen.

1976 publicerade en av Folkhemmets mest kända författare, Astrid Lindgren, en saga som hette Pomperipossa och Monismanien i en av landets största tidningar. Hon hade upptäckt att hon hade en marginalskatt på 102 procent och sagan handlade om detta. Sagan var en av de avgörande orsakerna till att det parti som styrt och byggt Folkhemmet i fyrtio år till slut fick lämna ifrån sig makten.

Partiet, som hette Socialdemokraterna, drog sig tillbaka ett tag, slickade sina sår och gick in i nittonhundraåttiotalet med en ny vision som de kallade den tredje vägens politik, en väg som inte skulle vara lika folkhemsk som den tidigare.

Om jag försöker tänka på en enda händelse som jag kopplar samman med Folkhemmets upplösning och det nya land som byggdes upp ur dess ruiner så är det när Carola vann den svenska melodifestivalen 1983. Jag var på besök på en folkhögskola där jag hade gått året innan och där det i stort sett endast fanns vänstermänniskor. Det var inte comme il faut att se på schlagerfestival. Ändå satt vi där, några vilsna själar i de praktiskt utformade sofforna i elevhemmets samlingsrum, där den enda teven fanns (för teve var inte heller riktigt okej) och såg vad som skulle komma. Jag mindes hur varm om kinderna jag blev när Abba vann den internationella schlagertävlingen med Waterloo 1973, huvudsakligen på grund av Agneta Fältskogs alldeles för tajta byxor. Men det här var något helt annat. En ensam flicka i kycklinggul byxdräkt – endast sexton år, fixerad vid framgång, med Bibeln i hand – sjöng sin individualistiska segersång för de alltmer skrämda folkhemskramarna, de blivande förlorarna. Vem vill du vara, kan du förklara det för mig?

Carola var ensam och stark, hon representerade något annat än det kollektivistiska poplokomotivet Abba, som drevs av charmiga melodier, texter om att behöva varandra och någon slags skön sjuttiotalskänsla. Carola befann sig i en kamp där det fanns vinnare och förlorare, inte i någon mysigt familjär samhällsgemenskap. Hon var anhängare av framgångsteologin. Många var kallade men hon visste att endast ett fåtal skulle bli utvalda.

Redan där på scenen i melodifestivalen var hon övertygad om att hon skulle lyckas, hon skulle ta kontroll och individen i henne skulle skina. Hon var bara sexton, men hon visste. Hon visste när hon kysste sin Bibel och tackade Gud som hjälpt henne. Hon visste när hon sjöng om den där främlingen. En känsla och jag litar på den.

När Socialdemokraterna tog tillbaka makten några år tidigare, 1980, var det med en helt annan politik, en politik som skulle frambringa ett helt nytt land. Förändringen skedde styckevis, det var ingen snabb revolution, men så småningom blev den genomgripande. Socialdemokraterna lyfte bort räntetaket på bankernas utlåning och de gled sakta ifrån den keynesianska tanken att man bör spendera sig ur en lågkonjunktur genom att pumpa in pengar i offentlig sektor. Sedan tog de även bort valutarestriktionerna och det blev möjligt att föra ut pengar ur landet, det land som var det sammanfallande Folkhemmet. Mycket pengar. Företag och rika människor fick ett nytt påtryckningsmedel, ett nytt politiskt instrument för att öka den personliga friheten, friheten att tjäna pengar och inte tvingas dela dem med andra. Sänk skatterna annars flyttar vi utomlands och tar pengarna med oss, sa de. Och skatterna sänktes.

Den tredje vägens politik, det lyckliga äktenskapet mellan kapitalistisk marknadsekonomi och demokratisk socialism, hade inletts. De statliga monopolen försvann ett efter ett och offentlig verksamhet privatiserades och såldes ut. Att Socialdemokraterna fortsatte ställa sig upp och sjunga den socialistiska kampsången Internationalen på de årliga kongresserna kändes som en alltmer märklig och otidsenlig ritual.

1990 gjorde de slutligen en uppgörelse med ett borgerligt parti om vad som beskrevs som århundradets skattereform. Den innebar att marginalskatten fick vara högst 50 procent och att företagsvinster fick en egen skattesats på högst 30 procent. Det skulle löna sig att vara företagsam. De som lyckades skulle få mer i plånboken. De som lyckades skulle belönas, inte de andra, de inte lika nyttiga.

När sedan en annan ännu mer marknadsinriktad regering tog över såg den till att skatterna sänktes ytterligare och att de som arbetade och tjänade pengar och lyckades fick betala mindre skatt än de inte så lyckade: de sjuka, arbetslösa och gamla. Inkomstskillnaderna mellan direktörer och arbetare, som minskade i Folkhemmet, ökade nu stort. Det blev omöjligt att försörja en familj på en enda arbetarlön. Men det var en efterfrågad politik, det var vad väljarna ville ha. Och det var inte vad Socialdemokraternas store ideolog Per Albin Hansson långt tidigare pratat om:

Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, socialt består ännu klassamhället.

Skattesänkningarna fick konsekvenser för trygghetssystemen. Karensdagar infördes i sjukförsäkringen. Barnbidrag, studiebidrag och arbetslöshetsersättningar räknades inte upp i takt med inflationen och kostnaderna steg för hushållen när de fick betala mer för sådant som tidigare varit gratis, eller åtminstone nästan gratis. Vård till exempel. I den offentliga sektorn, främst vården, försvann över hundratusen jobb på några år. Privata vårdgivare blev istället vanligare och den som hade råd kunde köpa hjälp som de fattigare inte kunde få. De glesare maskorna i samhällets skyddsnät gjorde att allt fler kände sig utanför, samhället kändes mindre och mindre som ett hem.

Den känsla av trygghet till existensen, som försäkringen om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på ålderdomen skänker, gör den enskilde mer medveten om sitt medborgarskap.

Det här är välkända historiska fakta. Men jag behöver påminna mig om dem för att kunna skriva om vad som hände med Folkhemmet och därmed med mig själv. Det var bättre förr, ju förr desto bättre, var det någon som sa. Det är förstås inte sant och de som vill bevara det gamla är ständiga förlorare. Samhället kommer ju alltid att förändras, det blir aldrig färdigt. En helt ny kader av konservativa försöker nu bevara och renodla det svenska, vad nu det är, genom att rensa ut utländskt inflytande i form av invandrare, EU och andra trosföreställningar än traditionellt kristna och ateistiska. De tar över i Ungern, Polen och tar sig in i regeringarna i Norden. I Sverige vurmar de, märkligt nog, för Folkhemmet. Men trots framgångarna i valet och deras starka position i riksdagen kommer de inte kunna återgå till det som en gång varit, det är den konservativa paradoxen.

I slutet av åttiotalet började så kallade bokstavsdiagnoser bli vanligare i det framväxande nya landet. Barn som hade svårt att koncentrera sig och sitta still diagnosticerades med adhd, en neuropsykiatrisk åkomma som upptäcktes av forskare i det nya landet och spred sig över västvärlden. I vissa delar av landet ansågs så småningom fler än var tionde pojke lida av denna medfödda hjärnåkomma. Några barn på hundra hade aspbergers, andra add, tourettes eller andra neuropsykiatriska problem. Allt fler vuxna diagnosticerades med utmattningssyndrom eller bipolär sjukdom. Andelen av befolkningen som inte hade en psykisk sjukdom eller neuropsykiatrisk beteendestörning sjönk. Röster höjdes för att sjukdomsförklara stress och sorg. Så småningom blev akut stressreaktion den vanligaste orsaken till sjukskrivning i det nya landet.

I Folkhemmet förlades problemen utanför individen, det var fel på skolorna, arbetsplatserna, det ekonomiska systemet, ensamhetskulturen – inte på enskilda individer. I det nya landet drog man slutsatser om gener och kroppsliga åkommor utifrån enskilda personers beteende i sociala sammanhang. Det finns inget blodprov eller annat kroppsligt test som kan användas för att avgöra om någon har adhd, aspbergers eller bipolär sjukdom. Diagnoserna grundas på beteende, på hur en enskild individ uppför sig i relation till andra människor. Om det enbart fanns en enda människa på jorden skulle den personen inte kunna ha adhd, eftersom beteendet inte skulle vara ett problem. Det skulle lika gärna kunna vara en fördel. Men personen skulle mycket väl kunna ha förkylning, cancer eller eksem.

I Folkhemmet fanns ett starkt anställningsskydd och omfattande regleringar i form av avtal på arbetsmarknaden. I det nya landet arbetar nu allt fler i företag utan kollektivavtal och den tidigare så starka lagen om anställningsskydd har blivit en papperstiger. Om du får behålla jobbet vid en nedskärning i det nya landet beror mer på vem du är än din anställningstid. I Folkhemmet var det tvärtom.

I det nya landet har det blivit viktigare med personlighet än ideologi inom politiken. Befolkningen och massmedia diskuterar oftare och hellre politikers personliga egenskaper, moral och privata snedsteg än deras trosföreställningar, värderingar och politiska ställningstaganden. När Per Albin Hansson var statsminister kunde han ha två familjer samtidigt och åka på semester med ytterligare en kvinna utan att det påverkade hans ställning som ledande politiker. I det nya landet kan du inte sitta kvar på din post om du köper en toblerone med fel betalkort. Märkligt nog görs dock stora undantag för vissa högerextrema, som uppfattas som sanningssägare, som frispråkiga narrar vid kungens hov. De kan vifta med järnrör, begå brott och uttala sig hatiskt och ändå – eller kanske just därför – nå höga poster. De är handlingskraftiga, de genomför förändringar, kosta vad det kosta vill. De betraktas som individer snarare än representanter. I det nya landet är det inte heller avgörande om du kan skriva för att bli författare. Om du är en känd person kan du räkna med att få ge ut din bok. Och för att bli känd krävs inga andra meriter än ett tilltalande utseende, att du syns tillräckligt mycket i offentliga sammanhang och är en smula kontroversiell. Det handlar om dig, om individen i dig skiner, inte om vad du tänker eller är bra på.

Det kollektivistiska Folkhemmet är ett land långt borta. Några i det nya landet är födda under en lycklig stjärna – som Carola med sin kycklinggula dress – andra under en olycklig med gener för adhd, beroende eller blygsel. I det nya landet är personlig frihet viktigt. I nollsummespelet mellan frihet och rättvisa – bägge kan inte maximeras samtidigt, om blir det mer av det ena så minskar automatiskt det andra – har frihet blivit det föredragna värdet. Hellre frihet att tjäna pengar än en rättvis fördelning av dem. Hellre valmöjligheter än trygghet för alla.

Trots allt saknar jag Folkhemmet. Jag är tacksam för att det en gång fanns en sådan tanke och för många av mina omhändertagna kamrater på barnhem och fosterhem tror jag att alternativet – ursprungshemmet – hade varit värre. Jag saknar det gamla ordet solidaritet, som jag nu måste mumla tyst bakom skämskudden. Vi bor i det nya landet som vi än så länge inte kan se vart det är på väg, men ett hem är det inte.

Det kan vara likgiltigt, om de slagit sig till ro med vad som är på grund av bristande vilja eller därför att de icke orkar gå vidare. Det är till själva faktum vi har att hålla oss.

Text Michael Nyhaga

UTGÅVA 2018:11-12

Heinrich Vogelers ”Våren” och Karin Sidén. Foto: Graham

Paula Modersohn-Becker och konstnärskolo…

KONST | Belinda Graham ser en banbrytande och innovativ utställning på Prins Eugens Waldemarsudde

Av: Belinda Graham
2018:11-12 | 07 december, 2018

Omslag

Ricardo Donoso: Calibrate

MUSIK | I ett ”sprinklat” novemberdis - där halvmånen kastar sitt ljussken i asfalten - har jag låtit mig invaderas av ännu en elektronisk ljudmatta: Suggestiva elektroniska rytmer tenderar att göra någon...

Av: Millan Jonsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

St Andrew Franciscuskapellet

Den tillstängda heligheten: Om överträde…

Det sista stora arbetet är att dö. Jag har aldrig sett döden i en levande kropp tidigare. Det står en tältsäng i min morfars rum, den kan jag använda under...

Av: Ida Rödén
2018:11-12 | 07 december, 2018

Skog i dimma (Pixabay)

En essä om ondskan som företeelse och i …

Del III i Carsten Palmer Schales följetång om ondskan.

Av:
2018:11-12 | 13 december, 2018

Förnan

Dikter som bereder plats för det associa…

BOK | Återigen finner jag mig i den situation att jag skall recensera lyrik, den här gången en ”diktbok” (som författaren kallar det innanför de färggranna pärmarna). ”Förnan”, som diktboken heter, är...

Av: Sebastian Andersson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Detalj ur omslaget

Där musiken började

BOK | Lars Sund, den i Uppsala bosatte finlandssvenske, prisbelönade, författaren, är aktuell med en ny roman – Där musiken började. Den är andra delen i den trilogi som han inledde med...

Av: Thomas Wihlman
2018:11-12 | 07 december, 2018

Detalj från omslaget.

Mitt 70-tal – Ett årtionde i bilder

BOK | Leif Carlsson har bläddrat i bilderboken Mitt 70-tal – Ett årtionde i bilder.

Av: Leif Carlsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Ruin. Foto: Pixabay

Hjärnspöken och det övernaturliga

”Genom historien har våra föreställningar om spöken sett olika ut.” Följ med Michael Nyhaga i en essä om hjärnspöken och det förmodat övernaturliga som en del av vår kultur.

Av: Michael Nyhaga
2018:11-12 | 07 december, 2018

Omslag från boken ”Veitsen Terällä

Fånge nr 503/77 – en historia som visar …

I ännu en berättelse om fängsla(n)de livsöden berättar Rolf Karlman om läkaren Christer Lybäck, före detta missbrukare och kriminell, nu framgångsrik kirurg.

Av: Rolf Karlman
2018:11-12 | 07 december, 2018

Detalj ur omslaget

Att inte vara rädd

BOK | Bruno är en pojke, som är åtta år och har levt i 3000 dagar, omkring så. Det är många måndagar, det är många tråkdagar sommartid, liksom många ensamdagar.

Av: Bo Bjelvehammar
2018:11-12 | 07 december, 2018

Ensamhet. Foto: Pixabay

Psykologins industrialisering

Puya Yekerusta om hur vi kan förstå så kallad ”diagnosinflation” och dess betydelse i relation till psykologins industrialisering. Artikeln är en längre version av debattartikeln ”När allt ska mätas blir...

Av: Puya Yekerusta
2018:11-12 | 07 december, 2018

Naturbild. Foto: Free_photo/Pixabay

Kreaturens suckan

”Jorden befinner sig i en ekologisk kris och vi människor bör omedelbart göra oss av med föreställningen att jorden finns till för oss att exploatera och även med tron att...

Av: Lena Månsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Reklambild till Dvorit Shargals film om den vuxna Elle Kari. Foto: Dvorit Shargal

Om Dvorit Shargals filmer: nyfikenhet, u…

Michael Economou om dokumentärfilmaren Dvorit Shargals och dennes intresse för två vitt skilda levandsöden.

Av: Michael Economou
2018:11-12 | 07 december, 2018

Foto: Vy över Barcelona. Foto: Pixabay

Barcelona i litteraturen

Erik Cardelus undersöker staden Barcelona och dess plats i litteraturen.

Av: Erik Cardelus
2018:11-12 | 07 december, 2018

Katarina Bangata. Foto: Carles Tomás Martí/Flickr

Det handlar inte om dig

För nästan jämt ett år sedan, överväldigades vi vågen av #metoo-upprop. En ny sanning sköljde över oss. Allt ställdes på ända. Feminismens högborg visade sig vara ett manschauvinistiskt träsk. En...

Av: PH Bartholdsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Bibliotek. Foto: Pixabay

En vandring bland bokstäver

Följ med konsthistorikern Mathias Jansson på en vandring genom klassificeringssystemen, litteraturen och bokstäverna.

Av: Mathias Jansson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Ove Skogh, alias ”Doc Forest”. Foto: Valter

En konstform

Rolf Karlman om tatueraren Ove Skogh, alias ”Doc Forest”, en kort essä om människor och områden som förändras och trender som kommer och går.

Av: Rolf Karlman
2018:11-12 | 07 december, 2018

Vilande räv. Foto: Pixabay

Om tillvaron och bildning

Gunnar Lundin undersöker i denna aforismessä vår invecklade levnad, tillvaro och bildning.

Av: Gunnar Lundin
2018:11-12 | 07 december, 2018

Låset. Foto: Benny Holmberg

Fragment

I de gamla mentala lokalerna i de obsoleta händelsernas centrum med sin kvardunstande kemi av glömskans eroderande våld lever de låsta minnesfragmenten.

Av: Benny Holmberg
2018:11-12 | 07 december, 2018

Stockholms stad. Pixabay

Folkhemmet och barnhemmet

Michael Nyhaga reflekterar över folkhemmet och barnhemmet; ideologin och de faktiska, en berättelse om samhällsansvar och solidaritet.

Av: Michael Nyhaga
2018:11-12 | 07 december, 2018

Ömhetens madonna, detalj.

Nutidsmadonnan och Lena Lervik

Vårt mångtusenåriga kvinnoarv har blivit undanträngt och glömt. I boken Madonna talar mödrarna och gudinnorna igen. De kommer till liv som symboler för kraft, sexualitet och visdom. Genom konstnären Lena...

Av: Lena Månsson
2018:11-12 | 13 december, 2018

Illustration: Fredrik Jonsson

Fredagsbönen | 2018-12-07

Änligen fredag, din boj i bukten när mörka svarta havet är i uppror! Plocka fram onddrickan med en gång, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Omslag

Den stora vardagen

MUSIK | "Vemodet och mörkret är aldrig större och tätare än att det kan säras och släppa in hopp och drömmar. Det finns allvarsamma svängar, men lika ofta en stillsam humor.” Läs...

Av: Bo Bjelvehammar
2018:11-12 | 07 december, 2018

Britt G, av Arne Nyman.

Poeten Arne Nyman

Arne Nyman var en klart lysande stjärna på den poetiska himlen under början av 1940 talet. Han debuterade som poet redan vid 19 års ålder och han var även...

Av: Håkan Hardenborg
2018:11-12 | 07 december, 2018

Foto: Svensk Filmindustri

Ingmar Bergmans Skåne och filmens Hovs H…

FILM | Belinda Graham om: ”En filmkryssning genom verkligheten som skapade myterna”.

Av: Belinda Graham
2018:11-12 | 07 december, 2018

Buddha. Pixabay

Jag är juvelen i lotusblomman

Reflexioner kring buddhistiska begrepp och traditioner. Hur de motsäger varandra och skapar kontroverser i tid och rum.

Av: Annakarin Svedberg
2018:11-12 | 07 december, 2018

Skog i dimma. Pixabay.

En essä om ondskan som företeelse och i …

”ONDSKA! Visst reagerar vi ofta spontant på det sättet när något ohyggligt inträffar. KORSFÄST! Hämnas! Inför dödsstraff! Lås in fanskapet på verklig livstid och släng bort nyckeln! Ja, det är...

Av:
2018:11-12 | 07 december, 2018

Bild från en av utställningarna hos Historial de la Grande Guerre i Peronne. Foto: Gilberto Güiza.

Professorn, minnet och tystnaden

I år är det 100 år sedan första världskriget slutade. Den amerikanske historieprofessorn Jay Winter har ägnat större delen av sin karriär åt att utforska minnet av kriget och dess...

Av: Anders Olofsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Babels torn (beskuren).

Flamländaren Pieter Bruegel d.ä. och han…

KONST | Lilian Montmar om Wienutställningen, 2 oktober 2018 - 13 januari 2019

Av: Lilian O. Montmar
2018:11-12 | 07 december, 2018

Månadens lyrik

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Månadens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Månadens lyrik | 03 juni, 2019

Foto: Sebastian Andersson

Månadens lyrik | 2019:03

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads lyrik, av Helga Krook.

Av: Helga Krook
Månadens lyrik | 06 mars, 2019

Mer lyrik

Månadens prosa

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

Tidningen Kulturen presenterar stolt september månads prosa.

Av: Per Teofilusson
Månadens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.