Ledare

Ledare | 2019:2

Läs Tidningen Kulturen 2019:2

Först och främst vill vi i redaktionen be om ursäkt för den sena publiceringen av Tidningen Kulturens andra kvartalsnummer. Vi kommer dock att göra vårt bästa för att jobba ikapp så att vi avslutar året i enlighet med planeringen.

Denna utgåva av Tidningen Kulturen har tema SÄRLINGAR.

Annakarin Svedberg lyfter fram fransyskan Alexandra David, som satte sig för att bli den första västerlänningen som besökte Lhasa, den tibetanska huvudstaden, vid 51 års ålder. Äventyraren riskerar allt för att få uppleva ”de förgyllda tempeltaken” och ”Centralasiens underbara sol”.

En av våra mest erkända särlingar inom den europeiska litteraturen av idag har Claes-Magnus Hugoh valt att skärskåda i sin essä om Michel Houellebecqs nya roman Sérotonine. Där kan du läsa om Houellebecqs litterära filosofi, en biologisk människosyn parad med Schopenhauers pessimistiska filosofi om den blinda livsviljan.

Erling Öhnell vänder sig mot trakterna av norra Vättern och skriver om konstnären Folke Dahlberg, vars tuschteckningar närmast är meditativa verk av koncentration och finmotorik. Essän illustreras av ett flertal verk av konstnären.

Vi håller oss i Sverige, men kliver några sekel bakåt i tiden i Mats Barrdunges essä om Emanuel Swedenborg, en andeskådare i svensk upplysningstid. Swedenborg är författare till några av de märkligaste skrifterna som publicerades i 1700-talets Sverige, däribland den vidunderliga Jordkloten i vår solvärld, där författaren detaljerat beskriver hans möten med andar inom och utom vårt solsystem.

Till detta kompletterar vi upp med korta prosatexter av Per Teofilusson och Ulf Olsson, samt ett antal recensioner av nyutkommen litteratur. Och slutligen avrundas andra kvartalets utgåva av Ann Jäderlunds poesi.

Vi i redaktionen hoppas på god läsning och djupdykning ned i dessa särlingars vidunderliga liv.

Läs Tidningen Kulturen 2019:2

 

 

Ledare | 2019:1

2019 inleds Tidningen Kulturens strävan att arbeta tematiskt med fyra teman som spjälkas enligt kalenderårets kvartalslogik. Den digitala utgåvan kommer istället för att utkomma en gång per månad att publiceras löpande, i mindre uppladdningar, med ungefär två veckors mellanrum.

På grund av redaktionens intresse för essäistik inleder vi året med temat essä. Här kan du läsa texter från några av tidningens mest profilerade medarbetare som till exempel Carsten Palmer Schale och Gunnar Lundin. Samtidigt söker vi att presentera nya och spännande skribenter som till exempel Elin Parkman Smirnova, och Ida Rödén.

Årets första digitala nummer kommer att kompletteras med ett tryckt specialnummer som vi gör med stöd från Stiftelsen Längmanska kulturfonden.    

Tidningen Kulturen vill med detta första nummer bereda plats åt, och avsätta tid för, en essäistisk diskussion om essän och dess betydelse i samhället idag. Vi menar att essän kan ses som en litterär genre där tänkande och intellekt blandas.

Essän, tänker vi oss, är ett område vars tillblivande präglas av upphovspersonens vilja (och mod) till det personliga försöket; att närma sig problem, tillstånd och orsaksförhållanden som objektivt inte låter sig bestämmas med den lekfullhet som ofta kännetecknar konstnärligt arbete, och samtidigt med det allvar som kännetecknar vetenskap.

Författaren Hélène Cixous skriver om essän: “I vilken författaren behandlar hans eller hennes ämne utan att låtsas saga det sista ordet … om mitt tänkande kunde finna fast grund, skulle jag inte skriva essäer, jag skulle fatta beslut”.

Kollegan Paul Celan om poesin: “Ty dikten är inte tidlös. Förvisso, den gör anspråk på oändlighet, den försöker gripa genom tiden — genom den, inte förbi den […] Dikter är också på detta sätt på väg: de håller kurs mot något”.

Under 2019 kommer Tidningen Kulturen att göra en satsning på litteraturkritik och lyrik. Vi ser att kritiken och lyriken är något som våra läsare uppskattar och det vill vi ta vara på. Lyriken presenteras även i fortsättningen under kategorin ”Månadens lyrik”, men redaktionen kommer att presentera en poet åt gången. Detta för att ge poesin en mer tydlig och framträdande plats i tidningen. Nytt är också att vi kommer att arbeta med en konstnär per kvartal.

Välkommen till ett nytt år med Tidningen Kulturen,
på bordet, Sebastian.

Ledare | 2018-07

I årets val, ett ödesval, rankas inte kulturfrågorna särskilt högt. Kulturpolitiken är ingen stridsfråga. Det borde den vara. Jag vill här lyfta fram och diskutera några punkter i Sverigedemokraternas kulturpolitiska program, ett program som jag menar väcker stark oro.

Sverigedemokraterna står för en identitetskultur, en kultursyn som bygger på nationell igenkänning och kulturarvets bevarande, men inte bara bevarande utan också dess förmåga att aktivt bidra till nationell sammanhållning: ”Den absolut viktigaste aspekten” står att läsa ”är att kulturarvet fungerar som ett sammanhållande kitt. Varje samhälle behöver gemensamma normer och värderingar, kollektiva minnen, gemensamma myter, gemensamma högtider och traditioner, gemensamma seder och bruk för att i förlängningen kunna hålla samman”. Med samhällen menar man uttalat nationen, dvs den svenska nationen: ”I sin allra vidaste mening skulle den svenska kulturen kunna definieras som summan av allt som någonsin tänkts, skrivits, sagts, skapats eller gjorts av personer som tillhör den svenska nationen”. Denna skrivelse kan tyckas bred, men frågan som behöver ställas är naturligtvis hur begreppet ”nation” definieras, en definition som saknas i det kulturpolitiska programmet. Är nationen etniskt sammanhållen eller bygger den på det territorium den besitter? Frågan bör ställas eftersom de kollektiva minnen, gemensamma seder och bruk och traditioner, som enligt Sverigedemokraterna behövs för att hålla nationen samman, inte delas av alla inom nationens territoriella gränser. Det är inte bara de nyligen invandrade som har andra erfarenheter utan också inhemska individer och grupper. En brännande fråga som dykt upp i debatten är samerna. Tillhör samernas kollektiva minnen, seder, bruk och traditioner enligt Sverigedemokraterna det svenska kulturarvet, dvs, ingår de i det kulturarv som enligt Sverigedemokraterna behövs för att nationen i förlängningen ska kunna hålla samman? Jag tror att samernas kollektiva minnen av den svenska kulturens inverkan skiljer sig markant från de Sverigedemokraterna menar bidrar till identitet och sammanhållning. Frågan bör naturligtvis ställas också vad gäller andra grupper i den svenska territoriella nationen, både religiösa, politiska mfl.

Kulturen bygger således på igenkänning, på det gemensamma.”Kultur skulle”, skriver man ”kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor”. Kulturen bygger således på igenkänning, på det gemensamma. De kan utsträcka denna igenkänning främst till de övriga nordiska länderna men också, stegvis, till Europa och slutligen till västvärlden i allmänhet. Identifikation, menar man, är viktigt och ”Särskilt viktigt blir detta i en stat som den svenska med en solidariskt finansierad välfärdsmodell eftersom den solidaritet som håller upp systemet i sin tur baserar sig på identifikation och en stark känsla av gemenskap”.

Frågan är naturligtvis om det här stämmer. Är det svenska ”folkhemmet” och ”välfärdsstaten” framvuxen ur, och bevarat av, ett specifikt svenskt kulturarv? Jag skulle snarare vilja hävda att det svenska samhället, dess demokrati och välfärdsmodell utvecklats just i samspel med den Andre, det vill säga med både de utländska som inhemska individer och grupper som inte passar in i Sverigedemokraternas kultursyn. Det är just genom förmågan att införliva den Andre som just den Andre, och genom möten med den Andre som både den svenska kulturen och den Andre fått möjligheter att förändras och utvecklas, fått möjlighet att lära av varandra. Att ge den Andre rättigheter, att bjuda in henne i all sin olikhet till det svenska samhället, har historiskt varit till gagn för välfärdssamhällets utveckling. Isolationism har aldrig utvecklat en välfärdsstat eller en demokrati. Influenser utifrån behövs för ett säkerställande av demokratiska rättigheter, särskilt då influenser av kulturell art.

Sverigedemokraterna hotar istället att isolera det svenska samhället just genom deras inskränkande kultursyn. När man fått bort den man nu betraktar som den Andre, vilken den än vara må, vad säger att det slutar där? Västvärlden i stort kan bli föremål för nästa inskränkning (tänk på Donald Trump i USA), därefter delar av Europa (Brexit i Storbritannien utgör ett exempel och EU-fientligheten hos Sverigedemokraterna ett annat) för att slutligen rikta sig också mot de nordiska länderna. Processen är redan på gång inom Sverige där vi ser hur grupper marginaliseras och ifrågasätts vara del av den svenska kulturen.

Den Andre anses göra våld på den inhemska kulturen. Men den Andres våld har en motsvarighet i den själv-destruktivitet som hotar att uppstå genom att just utesluta den Andre. Begrepp som ”kulturens renhet” är inte långt borta, och konsekvenserna av en sådan syn ligger i vårt kollektiva minne, och de förskräcker.      

Ett starkt fokus och hyllande av kulturell identitet leder till att de erfarenheter den Andre kan bidra med går oss om intet. Vi döms till icke-erfarenhetens förbannelse; kulturell stagnation. En öppen kultur, å andra sidan, har alltid motverkat kulturell stagnation. Alla verkliga kulturella förändringar har skett genom att öppna upp kulturen för den Andres inflytande, genom att se på henne med respekt, genom att bjuda in henne och ta del av hennes erfarenheter. Även om den Andres inflytande hos vissa kulturkonservativa kan upplevas smärtsamt, som ett sår, så är såret öppningen genom vilken den Andre kan inträda. Det är också såret som gör lyssnandet möjligt, genom vilket vi kan lyssna till fjärran röster. Den som låser in sig i sitt hus, den som vägrar sårbarhet, är oförmögen att lyssna. Sårbarheten bryter upp husets dörr, bryter upp den självgoda narcissistiska självbespeglingen som därinne råder, bryter upp dörren för förändringens och utvecklingens röst hos den Andre. Och just här framträder skillnaden mellan en öppen och en stängd kultur. En öppen kultur kan alltid lära sig något av andra kulturer, även stängda, men en stängd kultur kan inte lära av någon. Den är sig själv nog.

Sverigedemokraternas kultursyn hotar att just låsa dörren för ett kulturellt lärande av den Andre. Det är en kultursyn som leder till en långtgående narcissism, en självbespeglingens stagnation där den Andres röst inte äger tillträde, där de självgoda kan betrakta varandra som vore de varandras spegelbilder och långsamt dö ut.

Sverigedemokraternas kultursyn hotar att just låsa dörren för ett kulturellt lärande av den Andre. Det är en kultursyn som leder till en långtgående narcissism, en självbespeglingens stagnation där den Andres röst inte äger tillträde, där de självgoda kan betrakta varandra som vore de varandras spegelbilder och långsamt dö ut. Visionens konsekvenser äger stor likhet med Nietzsches karaktärisering av den sista människa:

Var och en vill detsamma, var och en är likadan: den som känner annorlunda, går villigt till dårhuset.

”Förr i tiden var hela världen galen”, — säger de finaste och blinkar.
Man är klok och känner till allt som ägt rum: så får man aldrig nog av att håna. Man kan ännu kivas, men man försonas snart — annars fördärvar det magen.
Man har sitt lilla lugn för dagen och sin lilla lust för natten: men man högaktar hälsan.
”Vi har uppfunnit lyckan”, — säger de sista människorna och blinkar. —

Ledare | 2018-08

Jag har skrivit det förr, men det bör påtalas igen. Årets val den nionde september är ett ödesval, det kan vara det viktigaste valet i den svenska demokratins historia. Det är ett val som står mellan liberal- och illiberal demokrati. Den liberala demokratin bygger på utomstatliga institutioner vars uppgift är att granska den politiska makten. Den bygger på demokratiska rättigheter som yttrande-, tanke- och uttrycksfrihet.

Den illiberala demokratin menar sig vara demokratisk enbart på grund av det faktum att fria val hålls. Mellan valen har de styrande i den illiberala demokratin absolut makt, och inte sällan tillsätts politiskt styrda ledare för de så kallade utomstatliga institutionerna som press, universitet och kulturinstitutioner. En fri press är ofta det första som får stryka på foten. Det innebär i sig ett nedvärderande och begränsande av de demokratiska fri- och rättigheterna. Den illiberala demokratin har ett uttalat fäste i de så kallade Visegradländerna, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Dessa stater står för en radikal EU kritik som handlar om att försäkra sig så mycket ekonomiskt EU stöd som möjligt, medans man samtidigt manifesterar en radikal nationalism oförenlig med idéerna om ett federalismens, eller frihetens, Europa. Visegradländerna står för en nationalismens gemenskap och lockar med nationell, kulturell, tillhörighet och gemensamma värderingar som ska gjuta samhället samman. De lockar med en kollektivism, en åtskiljandets gemenskap, ett vi mot dem.

Simone Weil såg hotet redan i och med det parlamentariska demokratiska systemets framväxt och dess tillkortakommanden.Simone Weil såg hotet redan i och med det parlamentariska demokratiska systemets framväxt och dess tillkortakommanden. 1943, samma år hon dog, skrev hon den närmast anarkistiska boken Om de politiska partiernas allmänna avskaffande. Hon hade på nära håll sett hur demokratin inte lyckats stå emot de nationalistiska och rasistiska krafterna i Europa under mellankrigstiden. I boken ställer hon sanning och rättvisa mot brott och villfarelse, eller lögn, och menar att ”den kollektiva lidelsen eggar till brott och lögn med oändligt mycket större kraft än någon individuell lidelse. Istället för att neutralisera varandra förstärker i detta fall de dåliga impulserna varandra tusenfalt. Trycket är nästan oemotståndligt, annat än för äkta helgon”. En kollektivt orättfärdig vilja, menar hon, är på intet sätt överlägsen en individs orättfärdiga vilja, bara så mycket farligare. Och det är ett eftersträvande efter en sådan kollektiv vilja nationalismen idag är ett uttryck för, en kollektivets orättfärdiga vilja.

Men det är inte bara högerpopulister, som Sverigedemokrater, som eftersträvar en kollektiv vilja. Den strävan är framträdande i alla politiska och religiösa sammanslutningar. Det är när den viljan tas över av extremister och får många anhängare den blir farlig. Det är viljan om en stor åtskillnad mellan vi och dom som är farlig, den absolut gränssättningens vilja. Det är när den nationalistiska diskursen lyckas bli allmänt accepterad som den stora faran inträder, när liberaldemokrater i stort anammar och normaliserar den.

I det kommande svenska valet hotar Sverigedemokraterna att gå starkt framåt, ja de kan bli Sveriges största parti. De framställer sig också som det enda oppositionspartiet, ett parti som slår ur underläge, som samlar de radikala krafterna i samhället, som står på folkets sida gentemot etablissemanget. Vi hör i den internationella debatten uttryck som ”fake news”, ”alternative facts” och nu sist, uttalat av den förre borgmästaren i New York, numera Donald Trumps juridiske rådgivare Rudy Giuliani, att ”truth is not truth”. Vi hör och ser hur Trump, likt en underdog attackerar den fria pressen med just dessa fraser. Trump, innehavaren av det mäktigaste politiska ämbetet i världen, lyckas bli en underdog, en fighter mot etablissemanget. Det finns nåt dadaistiskt över det hela. Men Dada är bara Dada utanför makten, utanför det etablissemang också Trump tillhör och är exempel på.

Samtidigt ser vi i Sverige hur den liberaldemokratiska demokratin tycks säcka ihop inför våra ögon. Vi ser hur svenska myndigheter alltmer toppstyrs och slutar fungera (polisen), hur universitetens toppstyrning och marknadsanpassning får både Karolinska institutet (Macchiarini-affären) och det nybyggda Karolinska sjukhuset att haverera, hur de akademiska friheterna sätts på undantag. Och det är bara toppen på isberget. Inför våra ögon säckar också svenska akademin samman, en av de ärevördigaste institutioner det svenska samhället haft. Om än Akademin aldrig varit en demokratisk institution så förmedlar dess kris en kris i det svenska samhället, ett ”there is something rotten in the state of Sweden”. Vi hör på nyheterna hur bilar brinner i förorterna, hur våra gränser översköljs av asylsökande och flyktingar. Vi ser hur Sverigedemokraterna kastar bensin på brasan, hur dom tar över debatten, hur alla andra partier låter sig påverkas i SD:s riktning. Faktum är att SD inte hade behövt åka till Almedalen i år, även om de gjorde det, hela spektaklet handlade ändå om dem. Men vi ser i stort sett inga prov på att de andra partierna tar den ideologiska debatten. Sakpolitiken regerar, något som bara gynnar SD än mer. Upplever vi en ideologiernas död där individens förfrämligande från samhället kan utnyttjas av nationalistiska ideologier, ideologier som under sjuttiotre år fört en tynande tillvaro i det svenska samhället. De spelar på nostalgi, på igenkänning, citerar Per-Albin Hansson och Pippi Långstrump, framträder i folkdräkt och kallar sig sverigevänner, alltmedan etablissemanget yrvaket ser på.

Vi ser också hur SD till stor del lyckats få debatten att handla om säkerhet, fler poliser, strängare straff, sätt in militär i problemområden, frukta muslimska terrorister och vänsterextremister. Man får känslan av att det kryllar av dessa element, att det är de som ligger bakom samhällets kris. Lösningen: en rörelse bort från mångfald, ett omfamnade av enfald. Den svenska kulturen, menar de, ska vara grunden för det svenska samhället, vår gemensamma historia, våra gemensamma värderingar och traditioner. De som inte omfattas av dessa är helt enkelt inte svenskar och därmed är de farliga, ett hot. Säkerheten SD hävdar, nu följd av flera partier i Sveriges Riksdag, står i bjärt kontrast till frihet. Att inte respektera den andre, att se den andre som ett hot, att säkerställa att samhället skyddar sina medborgare från den andre, är de första stegen på väg mot ett totalitärt samhälle, ett kontrollsamhälle, ett samhälle där marginaliserade och oliktänkande hårt ansätts.

Det är många grupper och oliktänkare som står inför ett ödesval den nionde september. Asylsökande och invandrare står i förgrunden, men också Hbtq- och icke-binära personer, muslimer och i förlängningen, som alltid Judarna och oliktänkande. En röst på SD är en röst mot liberal-demokrati, mot oliktänkande. Det är en röst för likriktning, för en nationell kollektivism.

Frågan är hur situationen ser ut den 10 september. Står vi då utan regering? Hur stora har SD blivit? Kan vi se en värdekonservativ, nationalistisk, falang växa fram mellan SD, Moderaterna och Kristdemokraterna, Centern och Liberalerna som marginaliserade mittenpartier och en rödgrön vänster som under den senaste mandatperioden inte lyckats stå upp emot SD:s nationalistiska attacker? Scenariot förskräcker. Min förhoppning är att opinionsundersökningarnas resultat är felaktiga. De har så varit förut i vår omedelbara samtid, Trump mot Clinton och Brexit, för att nämna några.

Jag vill avsluta denna ledare att citera en av liberalismens stora förkämpar, John Stuart Mill. Det är ett citat alla som säger sig stå bakom den liberala demokratin bör ta till sig och överväga innan de röstar nästa söndag:

I vår tid är blotta exemplet på självständighet, blotta vägran att böja sig under vanan, i sig en välgärning. Just medan den allmänna opinionens tyranni är sådan att det gör personlig excentricitet till ett brott, är det önskvärt att personer är excentriska, så att detta tyranni kan störtas. Excentricitet har alltid funnits i överflöd där det varit gott om starka karaktärer, och måttet på excentricitet i ett samhälle har vanligen stått i direkt förhållande till det mått av snille, själsstyrka och moraliskt mod, som där funnits. Att så få numera vågar vara excentriska betecknar just vår tids förnämsta fara.

Hävdandet av excentricitet som värde innebär en positiv syn på olikhet och mångfald, dess motsats innebär enfald. Gå och rösta för mångfald söndag, det är ett ödesval.

Per Nilsson

Ledare | 2018:09-10

I dagens politiska situation lägrar sig ett mörker över världen, ett mörker där människor blir alltmer rädda och ropar efter förändring. Det som sökes är en konservativ förändring, ett sökande högerut på den politiska maktskalan. Till synes längtar människor tillbaka till en gyllene tidsålder. Det är som om det ganska nyligen slagit folk att det var bättre förr. Högerkrafter i Sverige citerar Per-Albin Hansson, gör Astrid Lindgren till sin och kidnappar folkhemsbegreppet från Socialdemokraterna. Folkhemmet, måste vi påminna oss, är ett begrepp som i Tyskland användes lika mycket av Nazistpartiet som av de socialistiska partierna, med andra ordet ett begrepp som inte är främmande för högerpopulismen. I Sverige kom det att betyda ett samhälle för hela folket byggt på jämlikhet och samförstånd. Idag andas begreppet nostalgi, en längtan tillbaka till något fast och säkert i en tid av fruktan och osäkerhet. Frågan jag ställer mig är om denna nostalgi äger någon giltighet och om det inte är andra krafter som behövs för att trygga människans existens i världen.

Farorna för människans existens blir allt flera och allt djupare för vad dag som går. Klimatförändringarna hotar att smälta permafrosten som binder stora mängder metangas vars frigörande kommer att accelerera klimatförändringarna alltmer. Vi har krig, naturkatastrofer och därmed flyktingströmmar runt snart när hela planeten. Ingenstans verkar ett botemedel finnas, annat än att fortsätta som förut och hoppas på att det nyliberala ekonomiskpolitiska projektet kan finna lösningarna inom sina egna ramar. Systemet, menar man, behöver endast finjusteras för att problemen ska lösas. Men att det kan finjusteras på ett sådant sätt håller jag för otroligt, lika otroligt som att marknadsekonomi och demokrati är intimt sammankopplade. Där marknadsekonomi finns, har det hävdats, finns också demokrati och vice versa. Kina visar sig vara ett tydligt motexempel, ett motexempel som inom några år kommer att vara den enskilt största ekonomin och marknaden i världen om än satt under ett diktatoriskt politiskt system.

Nåväl, jag kommer naturligtvis inte här att lösa problemen. Om de har en lösning så ligger den i framtiden eller förborgad i vår historia. Men känslan av en förestående katastrof är tydlig och såväl nostalgin som ett cementerande av det nuvarande systemet tycks mig farligt. Jag slås av Anne Carsons ord: ”Inte skulle ögonblickens mekaniska död komma rasande över oss som mörker, om vi inte stannat upp för att se oss om efter ljuset”. Orden betecknar väl den nostalgi som ligger i många av de högerpolitiska projekt som idag genomsyrar västvärlden, inte minst Sverige.

Jag kommer här att peka på ett, som jag menar, nödvändigt men inte tillräckligt villkor för en samhälls- och systemförändring som möjligen kan vända utvecklingen. Förändringspotentialen ligger i oss själva som människor, i vår kapacitet till tänkande. Min utgångspunkt är min mångåriga erfarenhet som docent och universitetslektor i filosofi vid Konsthögskolan vid Umeå universitet. Det är universitetens, konstens och filosofins roll för civilisationsbygget som sådant jag vill lyfta fram. Att tro på dessa företeelser, att återupprätta dem, kan tyckas nostalgiskt i sig, men jag vill hävda att de snarare är institutioner och företeelser som ofta varit framåtriktade och systemkritiska, även om de två senare idag lever i samhällets marginaler. Min utgångspunkt blir universiteten.

Traditionellt sett har universiteten varit ett av demokratins fundament. Det har stått för bildning, forskning och kritiskt tänkande. Inte sällan har en omfattande systemkritik gjort sig gällande, en kritik syftande framåt mot något nytt. Detta framåt, som hämtar sin kraft i upplysningen, bygger just på bildning och fri forskning. En passande beteckning på ett sådant universitet är forskningsuniversitet, ett universitet där meningsskiljaktigheter möts, stöts och blöts i demokratisk, om än inte alltid vänskaplig, anda.

Men idag kan vi läsa att Umeå universitet karaktäriserar sig som ett utbildningsuniversitet. En anledning är att det alltmer trycks på att forskningsmedel ska sökas externt i konkurrens, och konkurrensen är mördande. Denna externfinansiering innebär att allt mindre procentandel forskning ingår i de akademiska tjänsterna. När man dessutom döper om forskningsandelen i lektorstjänsterna till kompetensutveckling, en utveckling som bestäms av universitetsledningen, innebär det att allt mindre forskning faktiskt görs på universiteten. Kompetensutveckling syftar i hög grad till att utveckla just utbildningskompetensen hos lektorer. Dessutom innebär strategiska satsningar, satsningar som ska ha en direkt tillämpbarhet i samhället inom det nyliberala ekonomiskpolitiska projektets ramar, att en än mindre grupp kommer ifråga för forskningsmedel.

De Akademiska rättigheterna, stipulerade i Högskolelagen, kap. 1: 6 §, lyder:

För forskningen skall som allmänna principer gälla att
   1. forskningsproblem får fritt väljas,
   2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och
   3. forskningsresultat får fritt publiceras.

Dessa rättigheter är idag starkt beskurna. De rundas och marginaliseras av strategiska satsningar och dessas inverkan på fördelning av externa forskningsmedel. Satsningarna är också till men för den akademiska bildningen och det kultur- och/eller civilisationskritiska tänkandet. Universitetens utbildning kännetecknas alltmer av enfaldstänkande än mångfaldstänkande, ett enfaldstänkande som innebär att studenter utbildas för att passa in i det ekonomiskpolitiska projektet, ett projekt som redan på 90-talet omtalades som den enda vägens politik. Det är en farlig väg att slå in på, en dogmatisk väg som sätter ramar för forskningens och bildningens kritiska mångfaldsperspektiv. Som universitetslektor är det min starka uppfattning att ett sådant mångfaldsperspektiv borde vara rättesnöre för alla institutioner involverade i högre utbildning och forskning, en uppfattning som inte anses vara utslag av sunt förnuft idag. Tyvärr menar jag därför att utbildningsuniversitet är en korrekt etikett på Umeå universitet idag, utbildningsanstalt är ett än mer passande namn. Forskning är en lyx som berör en allt mindre grupp lektorer, docenter och professorer. Utbildning och administration är de verkliga kärnämnena. Universiteten är idag byråkratier och de har högskolefierats.

Den yngre generationen som nu utbildas på universiteten har från början skolats in i ett mycket instrumentell tänkande vad gäller utbildning. Det gör det än svårare att hävda fritt kritiskt tänkande, mångfald och fri forskning. De eftersträvar en utbildning som ger dem en bra chans inom ramarna för det system de utbildas för att ingå i. Studenterna har blivit universitetens produkter, produkter universiteten konkurrerar med på en öppen marknad. Så ser vi också universitetens marknadsanpassning. Universiteten vänder sig till marknaden, efterfrågar vad den behöver och utbildar därefter. Att inbilla sig att marknaden är till för människorna och inte tvärtom utmålas som en tankevurpa idag, som idealistisk utopism.

Jag önskar att forskare och akademiker som faktiskt besitter makten att äga dessa frågor, om de vill och törs, börjar manifestera den makten, ta den tillbaka. Som det nu är ligger makten hos ledningarna på universiteten och en tydlig top-downstyrning utmärker dem. Menligheten av detta system har fått sitt tydligaste uttryck i Macchiarinaffären på Karolinska institutet. Det är samma ledningssystem på alla våra universitet, men än så länge är det bara på KI det lett till dödligt resultat, åtminstone efter vad vi vet. Vi dinglar dock alla i samma galge. Så hur ska makten återtas? Det är ju tyvärr förunderligt tyst på universiteten.

Det nödvändiga, men inte tillräckliga, villkor jag föreslår är att tänkandet återinträder på universitetens arena. Hannah Arendt, välförtjänt filosofen på modet, uttrycker det väl: ”Av tänkandets alla ting är poesin det som står tänkandet närmast, och ett poem är det minst tingslika av alla konstverk… Tänkande och kognition är inte samma sak. Tänkandet, konstverks källa, är manifest utan omvandling eller förändring i all stor filosofi, medan den utmärkande manifestationen för kognitiva processer, genom vilka vi skaffar oss och samlar kunskap är vetenskaperna. Kognition strävar alltid efter ett givet mål…men när detta mål är nått, så har den kognitiva processen nått sitt slut”. Vad som utmärker universitetens marknadsanpassning och konkurrensinriktade utbildnings- och forskningssystem idag är vad Arendt benämner kognition. Målen är satta, systemet intakt, och nu ska universiteten förse marknaden med konkurrenskraftiga varor. Tänkandet, det som ger oss konst, filosofi, mångfald och kritiskt tänkande trycks undan, anpassas till marknadsmodeller som är dem främmande.

Ett annat stridsrop kom från poeten och Nobelpristagaren i litteratur Octavio Paz: ”Alltsedan Parmenides har vår värld varit den klara och kraftfulla distinktionens värld, distinktionen mellan vad som är och vad som inte är. Vara är inte icke-vara. Denna första utrotning—därför det var ett uppryckande med rötterna av varat från det ursprungliga kaoset—konstituerar grunden för vårt tänkande. På denna föreställning byggdes de ’klara och distinkta idéernas’ byggnad, som, om den har gjort västerlandets historia möjlig, också har dömt till brottslighet varje försök att få grepp om varat med andra medel än med dessa principer. Mysticism och poesi har därför levt ett underordnat, hemligt och förminskat liv. Sprickan har varit outsäglig och konstant. Konsekvenserna av denna förvisning av poesin blir mer skrämmande för var dag: människan är förvisad från det kosmiska flödet och från sig själv”.

Vi har tappat bort oss själva, vi vet det men är rädda för att uttrycka det. På universiteten vet man det mer än någonannanstans men ingen vågar uttrycka det. Konsekvenserna för visselblåsarna på Karolinska institutet vad gäller Macchiarinaffären förskräcker och skrämmer. Tänkandet har gått vilse och ersatts av kognition och information. Universiteten präglas idag mer av informationsutbyte än av kommunikation, mer av kognition än av tänkande. Han, Byung-Chul uttrycker sig väl när han menar att information helt enkelt är momentant tillgänglig, den förmedlas och står oemotsagd. Tänkandet, får vi påminna oss, är långsamt, en utdragen process som inte svarar upp mot dagens snabba effektivitetskrav. Ordet eftertänksam uttrycker det väl.

Fegheten hos de flesta av oss akademiker, fegheten för att uttrycka våra tankar, kommer dock att bestraffa oss. Vi färdas allt längre ner i det nyliberala ekonomiskpolitiska projektets malström, styrda av kognition, av instrumentell rationalitet. Vi vet det, men cyniskt knyter vi handen i fickan och cashar in vår månadslön, gör oss blinda för vad universitetet en gång var. Vi som anställda har nu blivit universitetets produkter, universitetet statens och staten det nyliberala ekonomiskpolitiska projektets. Ett utryck för den enda vägens politik. Något långsamt uttänkt, kreativt och originellt göre sig icke besvär.

Så är då hoppet ställt till tänkandet som nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att komma tillrätta med problemen vi står inför naivt och utopiskt? Är det en nostalgisk och galen tro att konst och filosofi är av största betydelse för civilisationsbygget som sådant? Det är givetvis ett enormt projekt att bryta sig ur det nuvarande destruktiva systemet, kommunicera istället för att informera, bryta illusionen av den enda vägens politik, manifestera vår makt att ta tillbaka frågan om forskning och bildning från det ekonomiskpolitiska projektets järngrepp, det verkar helt enkelt vara ett enormt projekt att åter börja tänka. Jag vill dock hävda att det är än mer naivt och utopiskt att tro att det system som lett oss till katastrofens rand också självt ska lösa de problem det ställt till med. Låt mig så avsluta med Albert Einsteins ord: ”Det intuitiva medvetandet är en helig gåva och det rationella medvetandet dess trogna tjänare. Vi har skapat ett samhälle som hedrar tjänaren och glömt gåvan.”

   

                     

Ledare | 2018:11-12

Kära läsare. Med följande text, kanske mer en kortessä än ledare, tar jag avsked som chefredaktör för Tidningen Kulturen. Det har varit ett spännande år och jag kan glädjande nog konstatera att vi är på väg mot de mål vi ställt upp, att bli en tidskrift som arbetar för ett återupprättande av den kulturkritiska essän. Vi har dock långt kvar och mycket spännande arbete återstår. Vad gäller chefredaktörposten är det är dags för en förändring och Sebastian Andersson får nu tillfället att föra visionen vidare. Sebastian har under året gjort ett fantastiskt arbete och gradvist tagit över mer och mer av ansvaret varför det är logiskt att han tar över facklan. Det kommer naturligtvis att innebära förändringar, förändringar som för visionen vidare mot de mål vi ställde upp i början av året.

Det är intressant att se hur dessa mål hela tiden behåller sitt avstånd till visionen, även när vi tycker oss närma dem. Det innebär inte att arbetet framstår som hopplöst, tvärtom är det inspirerande att hela tiden ha möjligheten att arbeta för, på det sättet, omöjliga mål. Ett uppfyllande av målen skulle innebära stagnation och död. Det gäller att hålla begäret levande, att hela tiden sträva vidare. Det är en vision jag själv kommer att fortsätta sträva efter. Jag blir kvar i redaktionen som ledarskribent och som ansvarig främst för poesin.

Jag vill också tacka Johan Hammarström, ansvarig utgivare och formgivare. Johan är den som varje månad lägger upp essäer, poesi, kortprosa, recensioner, bilder mm på hemsidan. Johan gör det hela möjliga att läsa. Som medlem av redaktionen gör också han ett ovärderligt arbete.

Nåväl, jag vill avtacka alla läsare, skribenter, kort sagt alla ni som gör tidskriften möjlig. Ni är alla fantastiska och jag ser fram emot ett nytt spännande år tillsammans med er alla.

God jul och Gott nytt år till er läsare såväl som medarbetare.

Så var det då dags för årets sista ledare.

Det förlorade paradigmet

Diagnostik

Om rymdskrot är det mänskliga avfall som skräpar ner universum, så är Junkspace den rest människan efterlämnar på planeten. Modernitetens byggda produkter är inte modern arkitektur utan Junkspace. Junkspace är vad som är kvar efter att moderniseringen löpt sitt lopp, eller, mer precist, vad som koagulerar medan moderniseringen pågår, dess avfall. Moderniseringen hade ett rationellt program: att universellt utdela vetenskapens frukter. Junkspace är dess hyllning, eller dess härdsmälta. Vi efterlämnar inte pyramider. (Rem Koolhaas)

Det var länge sedan vår kultur nådde gränsen för sin tillväxt, fysiskt såväl som spirituellt. Det blir mer och mer uppenbart att det paradigm vi kallar det moderna, eller värre det postmoderna, har uttömt sina resurser intellektuellt, spirituellt, ekonomiskt och humanistiskt. Genom sina giltighetsanspråk, slutligen reducerade till makt och konsumtion, fortsätter moderniteten sin cyniskt ideologiska tillväxt långt utöver gränsen för sin egen överlevnad.

Att hänvisa till den illa beryktade Oswald Spengler kan vara svårsmält, men hans diagnos i Der Untergang des Abendlandes, att en kultur på sin dödsbädd endast repeterar vad den skapade under sin storhetstid, medan den är impotent vad gäller att skapa nytt, verkar rimlig. Vi lever i en uppgraderingskultur. Den ger upphov till allt från mobiltelefoner till I-pads, från datoriserade bilar till robotdammsugare. Den leder oss in i en kultur X.0. Vi är befriade från tänkande, görande och handlande, det tas omhand av seriella uppgraderingar, uppgraderingar vi konsumerar i allt högre hastighet.

Denna utveckling av den västerländska kulturen har skapat ytterligare ett kännetecken; globalisering. Men vad väst har exporterat till den övriga planeten, ofta på mycket våldsamma, koloniala, idag post-koloniala, sätt är förlegade andrahandsuppgraderingar. Första gradens uppgraderingar är ännu begränsade till västvärlden även om utvecklingen i Kina, Indien, Brasilien, länder i Afrika, Mellanöstern och Sydostasien tyder på västerlandets förfall. I spenglerianska termer betyder det att ingen kultur finns som kan ta över efter att västerlandet imploderat, det eftersom de aspirerande kulturerna bara besegrar oss i vårt eget spel.

Jag antar att det i dag står klart för alla att de giltighetsanspråk som driver vår kultur framåt, makt och konsumtion, leder till förfall och möjlig utplåning. Vi lever i cynismens tidsålder och därigenom ignorerar vi de risker och det förfall den leder oss till. ”Cynism är upplyst falskt medvetande” skriver Peter Sloterdijk och fortsätter, ”logiskt sett är det en paradox, för hur kan ett upplyst medvetande vara falskt? Just den frågan är problemet.”

Cynismen är idag allomfattande. Vi vet alla vart utvecklingen är på väg, men genom parallella diskurser och nyspråk blundar vi cyniskt för problemen. Vi låter den marknadsekonomiska diskursen löpa parallellt med diskursen om katastrofala miljöförändringar. Om dessa diskurser korsar varandra får det som resultat att den förra reducerar den senare till en möjlig marknad för vidare konsumtion. Vi säljer utsläppsrätter och kan klimatkompensera om vi flyger, en klimatkompensation som bara upprätthåller cynismen. Vi ser alla problemen men blundar för dess effekter, allt för att upprätthålla en ohållbar livsstil.

Den nyspråkliga aspekten fick jag ett tydligt exempel på när jag körde min dotter i min bil. Jag växlade ettan, tvåan, trean, fyran och femman, och fick då höra att jag inte körde miljövänligt. Jag var tvungen att stanna på en parkeringsficka och tala om att jag, så fort jag vrider om bilnyckeln, är miljöfientlig. Det går helt inte att köra miljövänligt. Jag är rädd att också språket på detta sätt infiltrerar vårt sätt att tänka, även språket är besmittat av cynism. Plötsligt kan vi köra och konsumera ohejdat miljövänligt.

Jag hävdar att vi byggt ett samhälle som cyniskt döljer distinktionen mellan behov och begär. Behoven ska tillfredsställas och begären undertryckas. Begären efter en annan livsstil, efter andra förhållningssätt till varandra, efter att låta det upplysta medvetandet råda, att inte bara se och förstå paradoxen mellan det upplysta och falska medvetandet utan upplösa den, förkasta det falska behovsparadigmet till förmån för ett upplyst begärsparadigm; är en sådan utveckling möjligt? Det är en fråga jag inte kan besvara. Jag kan dock säga om mig själv att jag är teoretisk optimist och praktisk pessimist, en distinktion värdig den cyniska tid vi lever i, tiden som bäst betecknas som det förlorade paradigmets tid, en förlust som också leder till det förlorade paradiset. Men att detta tillstånd kännetecknas av en begärsförlust till förmån för förment behovstillfredsställelse är inte självklart och jag kan inte argumentera för det här. Det jag kan göra är att visa en bild, en bild skriven av Anne Carson, en bild jag menar speglar, kanske inte direkt den tid vi lever i, men en tid vi med stegrande hastighet närmar oss.

Föreställ er en stad helt utan begär. Antag för ett ögonblick att stadens innevånare fortsätter äta, dricka och avla på något mekaniskt sätt; ändå skulle deras liv te sig platt. Dom teoretiserar inte, leker inte med snurror eller talar i bilder. Få tänker på att undvika smärta; ingen ger gåvor. De begraver sina döda men glömmer bort var. Zenon upptäcker sig vara vald till borgmästare och sätts i arbete med att kopiera lagen på plåtar av brons. Nu och då gifter sig en man och en kvinna och lever verkligt lyckligt, likt resande som tillfälligtvis träffas på ett värdshus; på natten faller de i sömn och drömmer samma dröm, där de betraktar eld som färdas längs ett rep som binder dem samman, men det är inte troligt att de kommer ihåg drömmen på morgonen. Historieberättandets konst är allmänt eftersatt. En stad utan begär är, kort sagt, en stad utan fantasi.

Per Nilsson

LEDARE | 2018-04

LÄS UTGÅVA 2018:04 AV TIDNINGEN KULTUREN

Ett spöke går  genom Europa, men idag är det inte kommunismens spöke utan populismens, fascismens och i slutändan rasismens spöke som vandrar på Europas vägar. EU-projektets lovsång som varande ett fredsprojekt klingar alltmer falskt och Europa håller på att slitas isär. Sprickan går såväl mellan syd och nord som mellan öst och väst. Den syd-nordliga sprickan är till största del ekonomisk och den öst-västliga ideologisk. Men bilden är inte så ensidig, det finns stora ekonomiska skillnader också mellan öst och väst, liksom ideologiska mellan syd och nord.

Ulrike Guérot skriver i sin bok Det nya inbördeskriget: Ett öppet Europa och dess fiender att Europa är djupt splittrat, ”Vissa talar om kulturkamp, andra om ett inbördeskrig. Under alla omständigheter är Europa i uppror och de europeiska samhällena djupt splittrade”. Skiljelinjen går, menar hon, å ena sidan mellan identitärer, låt oss kalla dem nationalister eller populister av illiberal typ, och å andra sidan de som när en dröm om ett europavänligt civilsamhälle med ideal hämtade från de franska och amerikanska revolutionerna. Det är framförallt den senare gruppen som svikits av EU-projektet så som det gestaltat sig. Nationalisterna har vunnit mark.

Grunden till problemet är, enligt Guérot, inte att EU misslyckats socialpolitiskt, utan att EU aldrig varit intresserat av att driva ett socialpolitiskt projekt.Grunden till problemet är, enligt Guérot, inte att EU misslyckats socialpolitiskt, utan att EU aldrig varit intresserat av att driva ett socialpolitiskt projekt. EU har varit, och är, främst ett ekonomiskt projekt präglat av en nyliberal marknadsideologi. Men i och med bankkrisen 2011 har den nyliberala ekonomiska politiken kapsejsat. Istället för att låta bankerna, i enlighet med nyliberalt marknadstänk, gå under räddades de av EU genom stora ekonomiska insatser, insatser vars kostnader smetades ut över Europas länder, rika som fattiga. Vem minns inte de ekonomiska kriserna i Grekland, Italien och Irland med flera. Vad som tog stryk i dessa länder var de sociala skyddsnäten, till stor del beroende på att euron införts i dessa länder och att de alla hade olika förutsättningar att framgångsrikt genomföra övergången till den nya valutan. Euron blev, som Guérot skriver, en föräldralös valuta och den ekonomiska politiken fördes i blindo, där varje land som kunde räddade sig själva på de andras bekostnad. De sociala skyddsnäten i syd slets till trasor och tanken att Europa skulle börja driva socialpolitik på överstatlig nivå var bara en mycket avlägsen dröm och illusion.

Sprickan mellan öst och väst är mer ideologiskt betingad. I länder som Polen och Ungern har starkt nationalistiska krafter tagit makten och infört vad de kallar illiberal demokrati, en demokrati där man visserligen röstar men utan att ha några medel till påverkan mellan valen. Ofta misstänks också valen vara manipulerade. Nationalismen tar fart, inbjuds till och med, och ett vi och dom tänkande skapas såväl inom nationen som gentemot omvärlden, ett tänkande som på sikt också kan få nationen att falla samman. Å andra sidan erbjuder de nationalistiska partierna en djup gemenskap för dem som ingår i nationen, för dem som förkroppsligar den nationella identiteten. När Marine Le Pen skanderar ”Vem ska ta hand om de fattiga, om nationerna försvinner?” så har hon idag tyvärr en poäng. En överstatlig socialpolitik finns inte på den europeiska agendan. Snarare ser nationalismen lösningen ligga i att nationerna tar hand om den, med konsekvens att nationalstaten först stärks men sedan hotar att falla sönder i regioner och inbördeskriget är nära. Situationen mellan Katalonien och den spanska staten är ett exempel. Ett fruktat sammanbrott av Storbritannien efter brexit ett annat.

Guérots lösning är trots allt en större överstatlighet, främst på det socialpolitiska området, en överstatlighet som på sikt monterar ner nationalstaten till förmån för regioner som ofta sträcker sig över de traditionella nationsgränserna. ”En man en röst” där man röstar till europaparlamentet som får en betydligt större makt än idag lyder receptet. ”För att tala klartext”, skriver hon, ”måste vi ta farväl av nationalstaten och skapa en europeisk suverän”. Men suveränen är inte någon diktator utan uppkommen ur en djupt socialliberal övertygelse: ”Det kan kännas skrämmande”, skriver hon ”men en nydaning av Europa är precis vad som behövs för att få slut på det pyrande inbördeskriget, konflikten mellan nationell demokrati och högerpopulism, och kunna skapa ett Europa värt namnet: en marknad, en valuta, en demokrati”. Och det är här jag inte längre kan följa henne. Visst, ett enat Europa låter fint som bålverk mot nationalism, högerpopulism och social misär. Visst det låter fint att montera ner nationalstaten till förmån för regioner. Men, vem bryr sig idag om dessa mål? Att driva den debatten på överstatlig nivå lär inte inträffa. I nationalstaterna kidnappas debatten av starkt polariserande högerpartier som utlovar nationell gemenskap och tillhörighet, en gemenskap och tillhörighet vänstern misslyckats med att genomföra. Och det är just frågan hur det ska gå till att omdana Europa Guérot inte besvarar.

Enligt min mening måste demokratin byggas underifrån, inte på överstatlig nivå. Det är genom debatt och samtal på mikronivå som den liberala demokratin kan räddas, om den går att rädda.Enligt min mening måste demokratin byggas underifrån, inte på överstatlig nivå. Det är genom debatt och samtal på mikronivå som den liberala demokratin kan räddas, om den går att rädda. Och en sådan mikroliberalism är vi långt ifrån idag, och tyvärr avlägsnar vi oss allt längre och längre ifrån den. Guérot identifierar det föreliggande bildningsförfallet i Europa, och det är just min poäng. Den omsvängning som skett inom bildningssystemet, bort från bildning och mot utbildning, premierar direkt de högerpopulistiska krafterna som kan börja hänvisa till historia, gemenskap och tillhörighet. Om Europa ska förena människor snarare än stater, Jean Monnet, är det på tiden att något görs åt nedmonteringen av bildning och debatt på lokal, regional, ”nationell” och internationell nivå, underifrån och upp. Idag präglas det politiska gräsrotssamtalet mer av likgiltighet och cynism än av att bygga upp en europeisk demokrati värd namnet. Många är de som utrycker vanmakt inför systemet och många i likhet med mig känner hur demokratin urholkas alltmer, och det går fort. Bildningsmässigt, vill jag påstå, håller vi på att förlora åtminstone en generation, och de som ännu uttrycker sig systemkritiskt tystas, även inom fundamentet för kritiskt tänkande; universiteten. Macchiariniaffären på Karolinska institutet är ett tydligt exempel på hur kritiker anses vara illegitima visselblåsare som tystas och mobbas ut. Men det är bara ett exempel. Academic Rights Watch har påtalat ett stort antal liknande scenarior inom det svenska universitetsväsendet som inte kommit till allmänhetens kännedom. Det kan komma att leda till, och har nog lett till, att människor som borde delta i debatten, människor som kan sprida bildning, drar sig tillbaka till det privata från det akademiska och politiska, och det är en stor fara då det politiska kan bli farligt. Ett sådant tillbakadragande kallades efter andra världskriget inre emigration och betecknade de författare, poeter och konstnärer som inte lämnade Tyskland men som inte heller stödde Nazistregimen. De drog sig tillbaka från det politiska till det privata och tystnade.

Hannah Arendts anförande om Gotthold Ephraim Lessing som hon höll när hon emottog Lessingpriset av staden Hamburg, kallat “On Humanity in Dark Times: Thoughts about Lessing” pekar, menar jag, på viktiga delar för att en mikrodemokrati, eller åtminstone ett demokratiskt samtal, ska kunna uppstå. Arendt för fram åtskillnaden mellan världen och de som bebor den. Världen är vad som ligger mellan människor och den behöver diskuteras och samtalas för att bli mänsklig. Utan samtal och diskussioner förblir världen inhuman, men också människorna i den blir inhumana just genom att vägra samtala, genom att vägra att aktivt lyssna till den andres olikhet, erkänna hennes unika egenvärde. Människor som vägrar lyssna, samtala och diskutera är människor som antingen dragit sig tillbaka eller fast förankrats. De senare skriver inte, samtalar inte, lyssnar inte utan fattar beslut. Dogmatism, dvs populism och nationalism, är vad som gör både världen och människan omänsklig. Enligt Arendt var Lessing villig att offra såväl sanning som motsägelsefrihet för att förmänskliga världen och människan. Vad gäller motsägelsefrihet skriver Lessing, “jag är inte förpliktigad att lösa de betänkligheter jag skapar. Låt mina idéer vara något oförenliga, eller till och med verka motsäga varandra, om bara de är idéer i vilka läsare hittar stoff som styr dem mot att tänka själva”. Att tänka själv, lita till sig själv och samtidigt vara villig att lyssna och beredd att ändra åsikt, är egenskaper som gör oss mänskliga.

Vad gäller sanning så var Lessing minst sagt oortodox. För honom bestod det mänskliga i att diskursivt vidareutveckla världen. Så snart en sanning utsagts är den inte längre absolut utan förvandlad till ett perspektiv, och ju fler uppfattningar och perspektiv desto humanare värld. Världens överflöd har en motsvarighet i överflödet av vad som sägs om den. Arendt skriver,

Han var glad över att […] den äkta ringen [absolut sanning], om den någonsin existerat, hade förlorats; han var glad över det oändliga antal åsikter som utvecklas när människor diskuterar världens angelägenheter. Om den äkta ringen existerade, skulle det betyda slutet på samtalen och därmed på vänskap och därmed på mänskligheten. På samma grundval var han nöjd med att tillhöra de ’begränsade gudarnas’ släkte, som han emellanåt kallade människan; och han ansåg inte att samhället skadades av dem som ’bekymrade sig mer för att fördunkla än för att skingra molnen’, medan det åsamkas ’mycket skada av dem som försöker underkasta alla människors sätt att tänka under sina egna ok’.

Lessing vägrar liksom Arendt acceptera dogmatism och säkerhet. Han intresserar sig istället för världens överflöd, dess poetik och estetik. Den kontinuerligt förhandlade världen utgör en förutsättning för öppna sociala och kulturella sfärer som aldrig uttöms.               

Politiska samtal och diskussioner har historiskt förts i vad vi av vana kallat offentliga rum, rumsligheter som idag möter stora hinder eller till och med förstörelse. Människan tvingas till agorafobi. Det är inte första gången sådana hinder uppträder och en vanlig reaktion hos många är att dra sig undan världen, in i en inre emigration, för att inte mer återvända till samtalet, ”med varje sådant tillbakadragande sker en nästan påvisbar förlust för världen; Vad som går förlorat är det specifika och ofta oersättliga mellanrum som skulle ha uppstått mellan den här individen och hans medmänniskor”. En sådan förlust innebär inte automatiskt en förlust för den som drar sig undan, vilket i sin tur skapar än allvarligare problem för mänskliggörandet av världen. De undandragna behöver skäl för att återvända och bidra med sina perspektiv. Men sådana skäl kan saknas eller inte vara tillräckliga. I mörka tider likt de vi upplever idag hotar världen att bli lämnad öde då många lämnat den, blivit cyniker och/eller bara slutat bry sig.

Men Lessing lämnade aldrig världen helt, han var alltid i kontakt med den. ”hans attityd gentemot världen var vare sig positiv eller negativ, utan radikalt kritisk och, vad gäller det offentliga rummet i hans tid, fullständigt revolutionerande”. Men hans syn berodde också på världen i vilken han var förankrad och han hängav sig aldrig åt någon extrem sentimental utopi.

Så även i tänkandet måste vi vara i kontakt med världen om möjligheten att öppna upp mellanrum med våra medmänniskor inte ska gå förlorad, det vill säga om kopplingar mellan tänkande, passioner, erkännande och handling ska vara möjliga. Jag föreslår att kritik för tänkandet ”alltid väljer sida för världens skull, förstår och bedömer allt i termer av sin position i världen vid vare givet tillfälle”. Den synen kan aldrig ge upphov till en helt bestämd värld som förmedlas genom information snarare än kritisk diskussion, till en syn ”som är immun mot ytterligare erfarenheter av världen på grund av att den har fäst sig självt vid ett möjligt perspektiv”. Med Lessing kan vi bli passionerade partisaner, offra även motsägelsefrihet för världen och “inte [vara] förpliktigad att lösa de betänkligheter [vi] skapar.” Så även om man drar sig undan är det viktigt att återvända, att låta samtalet bryta in i världen, att återvända med ett tänkande som ifrågasätter och skakar om, inte som dogm men som förslag som öppnar världens mellanrum. Men det förutsätter att vi inte hemfallit åt cynism, det förutsätter att vi ännu bryr oss. Som universitetslektor är det min uppfattning att ett sådant mångfaldsperspektiv borde vara rättesnöre för alla institutioner involverade i högre utbildning och forskning, en uppfattning som inte anses vara viktig idag.

LÄS UTGÅVA 2018:04 AV TIDNINGEN KULTUREN

LEDARE | 2018-05

LÄS UTGÅVA 2018:05 AV TIDNINGEN KULTUREN

För närmare tio år sedan inleddes en tämligen omfattande stadsomvandlingsprocess i de centrala delarna av Umeå. En omvandling som vi har levt med (i), runt och genom sedan dess. Den har, som jag uppfattar saken, utgått från en vilja från både kommunstyrelse och stadsförvaltning att återigen vända stadens gestalt mot älvfåran. Detta är såklart inte unikt för Umeå. Städer över hela världen som lyder under postmodernitetens hyperkapitalistiska och antisocialistiska utvecklingsnormer gör alla likadant.

Alla söker att ta vara på det som förmodas göra deras stad/region unik; eller åtminstone lyfta fram det som visar att staden är del av en historisk tradition (vars äkthet går att härleda), och därmed marknadsföra/paketera för att säljas på ett effektivt sätt. För det är vad det handlar om: kommun- och stadsförvaltningar söker att sälja våra städer (ibland till oss själva) genom att skapa en tydlig och marknadsmässigt gångbar konkurrenskraftig profil.

I Umeå har det handlat om att omvandla både bilden av-, och den faktiska gestalten hos Umeå – Björkarnas stad till en stad som verkar något mer samtida. För vem vill egentligen ständigt bli påmind om ”den stora branden”, antingen genom ord eller vid åsynen av det föråldrade – men paradoxalt nog förvånansvärt samtida – holistiska planeringsförfarande som de få kvarvarande björkalléerna vittnar om. Så långt tror jag att de flesta av er hänger med. Men, det har under den senaste tiden förekommit beteenden som mer liknar en vilja att urvattna även det politiska klimatet – eller är det måhända ny och ovanlig bild av vad representativ demokrati är som vi ser? Umeå som under lång tid har varit en socialdemokratiskt styrd kommun, med ett så kallat ”rött” Universitet, börjar göra sig beroende av näringslivet på ett sätt som är problematiskt.

Ambitionen har under det senaste decenniet handlat om att göra Umeå till ”mer”, men ”mer” av vad? Umeå kommun har, och jag tror att det inledningsvis var genom en reklamkampanj för Umeå Energi, använt sig av ordet ”mer”. Detta kan ses som en del av ett tydligt försök till att omskapa sig. Beteendet – beslutet eller vad en skall kalla det – är märkligt både språkligt och konceptuellt. Det leder gång efter annan till att vi får stå ut med krångliga krystade kombinationer av detta ord. Vi får skämmas. Ta bara de skyltar som ringar in Umeå längs europavägens tillfartsleder som lyder: ”Umeå – Mer välkommen.”

Nåväl, jag kommer i den här texten att diskutera stadsomvandlingen så som den ter sig för mig med utgångspunkt i två exempel som har haft påtagliga följder för hur vi använder staden och dess form. Dessa två exempel har viktiga symbolvärden som jag vill diskutera. Dessutom kommer jag i relation till detta omnämna några av de gräsrotsinitiativ som etablerats som motkraft till de som på politiska uppdrag styr och utvecklar staden. Jag kommer sedan att göra en avslutande reflektion över tillståndet för det försvinnande offentliga rummet.

Det första exemplet, och det kanske mest betydelsebärande delmomentet av stadsomvandlingen, är flytten av Umeå Stadsbibliotek till Kulturhuset Väven. Det andra är en kombination av händelser: omvandlingen av kvarteret Forsete för bland annat byggnationen av citygallerian Utopia, rivningen av ”apberget” och gestaltningen av det nya Rådhustorget. Alla dessa exempel har förbindelser både med varandra och andra ingrepp som är viktiga i sig, men som bara kommer att nämnas som underlag för diskussionen. Jag kommer av dessa tre att fokusera på rivningen av ”apberget” eftersom att den handlingen enligt mig har det mest påtagliga symbolvärdet.

När Umeå Stadsbibliotek under kulturhuvudstadsåret 2014 flyttade till det nybyggda Kulturhuset ”Väven” var det historiskt sett den fjärde flytten sedan instiftandet 1925. Jag vet inte hur det hade sett ut tidigare år men den här gången präglades flytten av kraftfulla protester. Jag minns att jag skrev ett medborgarförslag där jag önskade en folkomröstning i frågan. Måhända ett slag i luften – men likväl för mig en viktig personlig och symbolisk handling. Medborgarförslagen var förmodligen en administrativ mardröm, och gav sannolikt inte kommunen det som var tänkt från början. Hur det nu är med den saken så var det en generös gest som på ett konkret sätt möjliggjorde en viss interaktion mellan medborgare och kommun. 2015 avskaffade Umeå kommun funktionen.

Nätverket ”Stoppa flytten av Stadsbiblioteket” arbetade under ett antal år med att förhindra den kostsamma och (som de uppfattade saken) onödiga flytten. Några argument emot flytten var att Stadsbiblioteket på dess dåvarande plats hade en viktig social funktion. Eftersom att det låg i nära anslutning till busstorget Vasaplan och på grund av hur byggnaden var planerad – med en förhall där en kunde få dagstidningar till låns; läsa, värma sig och vila, samt att det fanns betaltoaletter var det en plats dit en kunde söka sig som behövde stanna till en stund. Det var ett tillåtande rum och sågs av många som en viktig icke-kommersiell yta i stadens centrum. Utöver det utgjorde stadsbiblioteket en viktig del i en kulturell trojka tillsammans med Folkets Hus och Norrlandsoperan. Genom att flytta stadsbiblioteket frångick kommunen den plan som styrt den övergripande stadsutvecklingen fram till dess, och ändrade på ett tydligt sätt förutsättningarna för hur vi kan röra oss genom staden.

Nätverket ”Stoppa flytten av Stadsbiblioteket” samlade in över tusen underskrifter på en protestlista och krävde en folkomröstning i saken. Efter en omröstning i kulturnämnden beslutades trots detta att flytten av stadsbiblioteket skulle verkställas. Statistiskt sett har det visat sig att flytten inte har påverkat antalet utlånade böcker. Om något så har utlåningen ökat. Men, hur är det med den sociala aspekten? Vad jag förstår använder medborgarna fortfarande bibliotekets lokaler till att sitta, läsa, använda internet, vila och värma sig.

Flytten av stadsbiblioteket är den mest framträdande delen av stadsomvandlingen i Umeå av två kombinerade orsaker: beslutet utgjorde grunden för den mest omfattande rumsliga förändringen, eftersom att flytten till stor del möjliggjorde och legitimerade byggnationen av kulturhuset Väven. Byggnaden som uppfördes på den nya platsen ritades av arkitektfirmorna Snøhetta och White, och tilldelades under 2014 det (fram till dess) prestigefyllda Kasper Sahlin-priset för sin arkitektur. Jag kan idag inte hjälpa att känna att den tilldelningen var förhastad. Byggnaden lämnar trots allt mycket att önska.

I samband med att den nya citygallerian Utopia byggdes revs under 2013 det så kallade ”apberget”. Det var en viktig plats för många Umeåbor (även det en lämning från en tidigare stadsplan och en tydlig symbol för ett äldre och mer socialt inriktat och relationellt planeringsparadigm). ”Apberget” var en plats som användes vid i princip alla offentliga politiska möten i stadskärnan oavsett politisk tillhörighet. Det var ett väldigt omtyckt inslag i stadsbilden, och kan i viss mån ses som ett monument över det demokratiska offentliga rummet.

Inledningsvis meddelade kommunen att nedmonteringen av ”apberget” var tillfällig. Det behövde göras för att ledningar (både el och vatten) under Rådhusesplanaden behövde läggas om för att tjäna den nya gallerian. Med tiden visade det sig däremot att dessa anledningar bara var svepskäl. I själva verket framstår det som att kommunen gett efter för påtryckningar från tre lokala fastighetsägare: Balticgruppen, FMT Förvaltning och Scherdin Fastigheter. Ett ytterligare problem är att beslutet att riva ”apberget” ursprungligen fattades av tjänstemän vid avdelningen för gator och parker, och inte av folkvalda politiker. Jag minns några omtumlande månader med ett antal olika och motsägelsefulla besked från kommunen. Den som söker ytterligare läsning kan läsa Stefan Åbergs fina summering i Västerbottens-Kuriren från 20/2 2014.[i]

Händelsen, eller sveket, ledde till att ett stort antal människor startade ett delat medborgarinitiativ som förenades under parollen ”Bevara apberget”. Initiativet granskade på ett föredömligt sätt all information och beslut som utgick från kommunen i frågan. Utöver detta genomfördes ett antal konstnärliga interventioner för att dels kommentera den ur en demokratisk synvinkel problematiska situationen, och bevara allmänhetens intresse för frågan. Trots detta blev rivningen sedermera permanent.

Nästa steg i den omfattande stadsomvandlingen var omgestaltningen av Rådhustorget. Denna fas går på flera sätt in i rivningen av ”apberget”. Rivningen kan så här i efterhand framstå som en absolut nödvändighet för att torgets nuvarande form och idé skulle kunna genomföras. Utformningen av det nya Rådhustorget har tagits fram av arkitektfirman Sweco med utgångspunkt i en projektbeskrivning från Tekniska nämnden. Vid en snabb överblick på kommunens hemsida kan vi läsa arkitekternas vision:

”Som jag ser det ska staden vara en plats för människor, möten mellan människor och det sociala livet. Rådhustorget, med sin centrala placering, blir ett slags brännpunkt för stadslivet. Som Umeås mest centrala plats ska torget vara till för alla och även tillgängligt för alla. Rådhustorget är också en historisk plats. Torget är en del av den paradaxel som sträcker sig ända från järnvägsstationen och ner till älven.”[ii]

Det är alltid riskabelt att uttala sig om drastiska förändringar i städers gestaltningar eftersom att det sannolikt tar ett femtiotal år innan övriga delar hinner ifatt. Men, vad som kan sägas om den nyligen fullbordade omvandlingen av Rådhustorget är att den gör ungefär vad den säger sig vilja göra – men det finns behov för kritik. Rent arkitektoniskt finns det inte något som säger att det inte är en plats för möten mellan människor, eller en brännpunkt för stadslivet. Visst, i min mening är den nya utformningen dock väl platt, tråkigt och inte så inbjudande. Och stickmönstret som gestaltats genom plattläggningen verkar helt verklighetsfrånvänd. Är tanken med den att vi ska sitta hemma och kolla på satellitbilder av torget för att kunna ta del av mönsterbilden?

Att torget skall vara till för alla, och även tillgängligt för alla, är också det krångligt att argumentera emot om en blott ser till torgets utformning. Däremot så har det under de senaste åren gjorts ett flertal försök från kommunens sida med avsikten att säkerställa en likriktning av det blandade estetiska uttryck som torget och torghandeln kunde fått utgöra. Det kanske mest framträdande exemplet på detta är hur kommunen har reglerat ytan på ett sätt som har tvingat de för Umeå så emblematiska rullpizza-vagnarna bort från Rådhustorget. En av dem har till och med stängt sin verksamhet. De övriga har förpassats till det mindre profilerade Renmarkstorget där de går en väldigt osäker framtid till mötes. Ett annat tydligt exempel på kommunens strävan efter likriktning var den vanvettiga idén att omgestalta och uniformera stadens alla korvvagnar. I den frågan mötte de dock hårt motstånd från bland annat korvförsäljaren Helmer Holm, och konstnären Johannes Samuelsson (med vänner), som lyckades motarbeta det tänkta tvånget.

Vad är då ett möte mellan människor? Och, vad är tillgänglighet? Dessa frågor beror naturligtvis till stor del på hur en ser på saken. Med Rådhustorgets nya utformning och stadskärnans omgestaltning som helhet är det en viss typ av möten som möjliggörs. Det går snabbare, är (möjligtvis) flyktigare till formen; det kommer inte att hängas lika mycket på torget – åtminstone inte utan att någon får betalt för det; och med den nya byggda miljön sprids de sociala punkterna ut vilket leder till att folk troligen kommer att umgås i flera mindre grupper. De ”talplatser” som har beretts både i västlig och östlig riktning från torget är alldeles för små för att som funktion täcka upp ens hälften av det behov som lämnats öppet efter rivningen av ”apberget”.

De största skillnaderna jag ser i Umeå centrum idag är att rådhustorget, gågatan och esplanaden har omvandlats från att vara platser med områden där den byggda miljön underlättade (och i viss mån uppmanade människor) att stanna till. Exempelvis ”apberget”, eller nivåerna på andra sidan torget som reglerade kropparnas färd genom stadsrummet på ett sätt som föreskrev en rörelse i etapper mellan en rad icke-kommersiella rum. Nu liknar det, precis som mycket annat i samhället, mer en led för genomfart som erbjuder fotgängare mindre och mer utspridda ställen att stanna på – och då först vid en plats där någon i närheten kan ta betalt.

Arkitekten Rem Kolhaas skrev om något liknande för lite drygt femton år sedan i sin raljanta, inflytelserika och framsynta text ”Junkspace”. Han visade med stor träffsäkerhet hur det moderna sättet att göra arkitektur skapar; inte bara desorientering, utan även lättare former av minnesförlust och utmattning hos sina användare – det vill säga oss medborgare. Den utplaning och likriktning som har eftersträvats i omgestaltningen av Umeås stadskärna bär tydliga spår av många av de farhågor Kolhaas ger uttryck för i sin text.

Parallellt med allt detta blir det icke-kommersiella offentliga rummet mindre ju fler uteserveringar som bereder plats för sig på våra gemensamma gator och torg. Det offentliga rummet krymper hela tiden, och de kommersiella krafter som driver på den utvecklingen blir allt smartare. I år ordnas till exempel något som kallas ”VM-festen” på Rådhustorget i Umeå. Under en månads tid mitt under högsommaren kommer stora delar av umeåbornas nya torg att användas av ett privat kommersiellt initiativ. När jag först hörde talas om detta trodde jag att det var ett skämt. Om Umeå kommun ville göra något verkligt generöst mot sina medborgare skulle den så kallade ”VM-festen” vara fri och öppen för alla. Det skulle inte serveras alkohol och inte finnas avgränsade ytor där bara betalande kunder får vistas. Men, som Rem Kolhaas skriver i sin text: ”Junkspace åtnjuts bäst i ett tillstånd av postrevolutionärt stirrande.”[iii]

Medborgarna i Umeå har genom åren varit engagerade och hela tiden fångat upp och reflekterat ljudligt över både avsikt och följder av kommunens och näringslivets planer. Vi har ifrågasatt, agerat och skapat olika typer av opinion kring alla delmoment av planen allt eftersom de uppdagats. Trots detta verkar känslan hos många som engagerat sig, åtminstone hos mig, vara en sorts trötthet som kanske går att koppla till att en aldrig blir hörd. Med det sagt – även om vi är trötta betyder det inte att vi slutar att önska, hoppas och sträva mot ett samhälle som är mer öppet och tillåtande – ett samhälle där alla är välkomna. Men, för att nå dit måste vi fortsätta att våga vara obekväma.

Tack alla för ert modiga arbete och kamp:

Nätverket Stoppa flytten av Stadsbiblioteket.
Riv inte Apberget: Apan, Berörda studenter vid Arkitekthögskolan, Emma Thu
Stina och Arktis
Helmer Holm och Johannes Samuelsson (med vänner)
Protesten mot Utopia som ordnades av studenter från konsthögskolan
Kulturhuset Lokstallarna
Stoppa utförsäljningen av allmännyttan / Folkinitiativet i Umeå
Bostadsvrålet

 

[i]  Stefan Åberg, VK. 20/2 2014.

[ii] Länk

[iii] Länk

LÄS UTGÅVA 2018:05 AV TIDNINGEN KULTUREN

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts