Foto: Privat
  • Ledare
  • Publicerad:

Ledare | 2018:09-10



I dagens politiska situation lägrar sig ett mörker över världen, ett mörker där människor blir alltmer rädda och ropar efter förändring. Det som sökes är en konservativ förändring, ett sökande högerut på den politiska maktskalan. Till synes längtar människor tillbaka till en gyllene tidsålder. Det är som om det ganska nyligen slagit folk att det var bättre förr. Högerkrafter i Sverige citerar Per-Albin Hansson, gör Astrid Lindgren till sin och kidnappar folkhemsbegreppet från Socialdemokraterna. Folkhemmet, måste vi påminna oss, är ett begrepp som i Tyskland användes lika mycket av Nazistpartiet som av de socialistiska partierna, med andra ordet ett begrepp som inte är främmande för högerpopulismen. I Sverige kom det att betyda ett samhälle för hela folket byggt på jämlikhet och samförstånd. Idag andas begreppet nostalgi, en längtan tillbaka till något fast och säkert i en tid av fruktan och osäkerhet. Frågan jag ställer mig är om denna nostalgi äger någon giltighet och om det inte är andra krafter som behövs för att trygga människans existens i världen.

Farorna för människans existens blir allt flera och allt djupare för vad dag som går. Klimatförändringarna hotar att smälta permafrosten som binder stora mängder metangas vars frigörande kommer att accelerera klimatförändringarna alltmer. Vi har krig, naturkatastrofer och därmed flyktingströmmar runt snart när hela planeten. Ingenstans verkar ett botemedel finnas, annat än att fortsätta som förut och hoppas på att det nyliberala ekonomiskpolitiska projektet kan finna lösningarna inom sina egna ramar. Systemet, menar man, behöver endast finjusteras för att problemen ska lösas. Men att det kan finjusteras på ett sådant sätt håller jag för otroligt, lika otroligt som att marknadsekonomi och demokrati är intimt sammankopplade. Där marknadsekonomi finns, har det hävdats, finns också demokrati och vice versa. Kina visar sig vara ett tydligt motexempel, ett motexempel som inom några år kommer att vara den enskilt största ekonomin och marknaden i världen om än satt under ett diktatoriskt politiskt system.

Nåväl, jag kommer naturligtvis inte här att lösa problemen. Om de har en lösning så ligger den i framtiden eller förborgad i vår historia. Men känslan av en förestående katastrof är tydlig och såväl nostalgin som ett cementerande av det nuvarande systemet tycks mig farligt. Jag slås av Anne Carsons ord: ”Inte skulle ögonblickens mekaniska död komma rasande över oss som mörker, om vi inte stannat upp för att se oss om efter ljuset”. Orden betecknar väl den nostalgi som ligger i många av de högerpolitiska projekt som idag genomsyrar västvärlden, inte minst Sverige.

Jag kommer här att peka på ett, som jag menar, nödvändigt men inte tillräckligt villkor för en samhälls- och systemförändring som möjligen kan vända utvecklingen. Förändringspotentialen ligger i oss själva som människor, i vår kapacitet till tänkande. Min utgångspunkt är min mångåriga erfarenhet som docent och universitetslektor i filosofi vid Konsthögskolan vid Umeå universitet. Det är universitetens, konstens och filosofins roll för civilisationsbygget som sådant jag vill lyfta fram. Att tro på dessa företeelser, att återupprätta dem, kan tyckas nostalgiskt i sig, men jag vill hävda att de snarare är institutioner och företeelser som ofta varit framåtriktade och systemkritiska, även om de två senare idag lever i samhällets marginaler. Min utgångspunkt blir universiteten.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Traditionellt sett har universiteten varit ett av demokratins fundament. Det har stått för bildning, forskning och kritiskt tänkande. Inte sällan har en omfattande systemkritik gjort sig gällande, en kritik syftande framåt mot något nytt. Detta framåt, som hämtar sin kraft i upplysningen, bygger just på bildning och fri forskning. En passande beteckning på ett sådant universitet är forskningsuniversitet, ett universitet där meningsskiljaktigheter möts, stöts och blöts i demokratisk, om än inte alltid vänskaplig, anda.

Men idag kan vi läsa att Umeå universitet karaktäriserar sig som ett utbildningsuniversitet. En anledning är att det alltmer trycks på att forskningsmedel ska sökas externt i konkurrens, och konkurrensen är mördande. Denna externfinansiering innebär att allt mindre procentandel forskning ingår i de akademiska tjänsterna. När man dessutom döper om forskningsandelen i lektorstjänsterna till kompetensutveckling, en utveckling som bestäms av universitetsledningen, innebär det att allt mindre forskning faktiskt görs på universiteten. Kompetensutveckling syftar i hög grad till att utveckla just utbildningskompetensen hos lektorer. Dessutom innebär strategiska satsningar, satsningar som ska ha en direkt tillämpbarhet i samhället inom det nyliberala ekonomiskpolitiska projektets ramar, att en än mindre grupp kommer ifråga för forskningsmedel.

De Akademiska rättigheterna, stipulerade i Högskolelagen, kap. 1: 6 §, lyder:

För forskningen skall som allmänna principer gälla att
   1. forskningsproblem får fritt väljas,
   2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och
   3. forskningsresultat får fritt publiceras.

Dessa rättigheter är idag starkt beskurna. De rundas och marginaliseras av strategiska satsningar och dessas inverkan på fördelning av externa forskningsmedel. Satsningarna är också till men för den akademiska bildningen och det kultur- och/eller civilisationskritiska tänkandet. Universitetens utbildning kännetecknas alltmer av enfaldstänkande än mångfaldstänkande, ett enfaldstänkande som innebär att studenter utbildas för att passa in i det ekonomiskpolitiska projektet, ett projekt som redan på 90-talet omtalades som den enda vägens politik. Det är en farlig väg att slå in på, en dogmatisk väg som sätter ramar för forskningens och bildningens kritiska mångfaldsperspektiv. Som universitetslektor är det min starka uppfattning att ett sådant mångfaldsperspektiv borde vara rättesnöre för alla institutioner involverade i högre utbildning och forskning, en uppfattning som inte anses vara utslag av sunt förnuft idag. Tyvärr menar jag därför att utbildningsuniversitet är en korrekt etikett på Umeå universitet idag, utbildningsanstalt är ett än mer passande namn. Forskning är en lyx som berör en allt mindre grupp lektorer, docenter och professorer. Utbildning och administration är de verkliga kärnämnena. Universiteten är idag byråkratier och de har högskolefierats.

Den yngre generationen som nu utbildas på universiteten har från början skolats in i ett mycket instrumentell tänkande vad gäller utbildning. Det gör det än svårare att hävda fritt kritiskt tänkande, mångfald och fri forskning. De eftersträvar en utbildning som ger dem en bra chans inom ramarna för det system de utbildas för att ingå i. Studenterna har blivit universitetens produkter, produkter universiteten konkurrerar med på en öppen marknad. Så ser vi också universitetens marknadsanpassning. Universiteten vänder sig till marknaden, efterfrågar vad den behöver och utbildar därefter. Att inbilla sig att marknaden är till för människorna och inte tvärtom utmålas som en tankevurpa idag, som idealistisk utopism.

Jag önskar att forskare och akademiker som faktiskt besitter makten att äga dessa frågor, om de vill och törs, börjar manifestera den makten, ta den tillbaka. Som det nu är ligger makten hos ledningarna på universiteten och en tydlig top-downstyrning utmärker dem. Menligheten av detta system har fått sitt tydligaste uttryck i Macchiarinaffären på Karolinska institutet. Det är samma ledningssystem på alla våra universitet, men än så länge är det bara på KI det lett till dödligt resultat, åtminstone efter vad vi vet. Vi dinglar dock alla i samma galge. Så hur ska makten återtas? Det är ju tyvärr förunderligt tyst på universiteten.

Det nödvändiga, men inte tillräckliga, villkor jag föreslår är att tänkandet återinträder på universitetens arena. Hannah Arendt, välförtjänt filosofen på modet, uttrycker det väl: ”Av tänkandets alla ting är poesin det som står tänkandet närmast, och ett poem är det minst tingslika av alla konstverk… Tänkande och kognition är inte samma sak. Tänkandet, konstverks källa, är manifest utan omvandling eller förändring i all stor filosofi, medan den utmärkande manifestationen för kognitiva processer, genom vilka vi skaffar oss och samlar kunskap är vetenskaperna. Kognition strävar alltid efter ett givet mål…men när detta mål är nått, så har den kognitiva processen nått sitt slut”. Vad som utmärker universitetens marknadsanpassning och konkurrensinriktade utbildnings- och forskningssystem idag är vad Arendt benämner kognition. Målen är satta, systemet intakt, och nu ska universiteten förse marknaden med konkurrenskraftiga varor. Tänkandet, det som ger oss konst, filosofi, mångfald och kritiskt tänkande trycks undan, anpassas till marknadsmodeller som är dem främmande.

Ett annat stridsrop kom från poeten och Nobelpristagaren i litteratur Octavio Paz: ”Alltsedan Parmenides har vår värld varit den klara och kraftfulla distinktionens värld, distinktionen mellan vad som är och vad som inte är. Vara är inte icke-vara. Denna första utrotning—därför det var ett uppryckande med rötterna av varat från det ursprungliga kaoset—konstituerar grunden för vårt tänkande. På denna föreställning byggdes de ’klara och distinkta idéernas’ byggnad, som, om den har gjort västerlandets historia möjlig, också har dömt till brottslighet varje försök att få grepp om varat med andra medel än med dessa principer. Mysticism och poesi har därför levt ett underordnat, hemligt och förminskat liv. Sprickan har varit outsäglig och konstant. Konsekvenserna av denna förvisning av poesin blir mer skrämmande för var dag: människan är förvisad från det kosmiska flödet och från sig själv”.

Vi har tappat bort oss själva, vi vet det men är rädda för att uttrycka det. På universiteten vet man det mer än någonannanstans men ingen vågar uttrycka det. Konsekvenserna för visselblåsarna på Karolinska institutet vad gäller Macchiarinaffären förskräcker och skrämmer. Tänkandet har gått vilse och ersatts av kognition och information. Universiteten präglas idag mer av informationsutbyte än av kommunikation, mer av kognition än av tänkande. Han, Byung-Chul uttrycker sig väl när han menar att information helt enkelt är momentant tillgänglig, den förmedlas och står oemotsagd. Tänkandet, får vi påminna oss, är långsamt, en utdragen process som inte svarar upp mot dagens snabba effektivitetskrav. Ordet eftertänksam uttrycker det väl.

Fegheten hos de flesta av oss akademiker, fegheten för att uttrycka våra tankar, kommer dock att bestraffa oss. Vi färdas allt längre ner i det nyliberala ekonomiskpolitiska projektets malström, styrda av kognition, av instrumentell rationalitet. Vi vet det, men cyniskt knyter vi handen i fickan och cashar in vår månadslön, gör oss blinda för vad universitetet en gång var. Vi som anställda har nu blivit universitetets produkter, universitetet statens och staten det nyliberala ekonomiskpolitiska projektets. Ett utryck för den enda vägens politik. Något långsamt uttänkt, kreativt och originellt göre sig icke besvär.

Så är då hoppet ställt till tänkandet som nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att komma tillrätta med problemen vi står inför naivt och utopiskt? Är det en nostalgisk och galen tro att konst och filosofi är av största betydelse för civilisationsbygget som sådant? Det är givetvis ett enormt projekt att bryta sig ur det nuvarande destruktiva systemet, kommunicera istället för att informera, bryta illusionen av den enda vägens politik, manifestera vår makt att ta tillbaka frågan om forskning och bildning från det ekonomiskpolitiska projektets järngrepp, det verkar helt enkelt vara ett enormt projekt att åter börja tänka. Jag vill dock hävda att det är än mer naivt och utopiskt att tro att det system som lett oss till katastrofens rand också självt ska lösa de problem det ställt till med. Låt mig så avsluta med Albert Einsteins ord: ”Det intuitiva medvetandet är en helig gåva och det rationella medvetandet dess trogna tjänare. Vi har skapat ett samhälle som hedrar tjänaren och glömt gåvan.”

   

                     

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.