Foto: Privat
  • Ledare
  • Publicerad:

Ledare | 2018-08



Jag har skrivit det förr, men det bör påtalas igen. Årets val den nionde september är ett ödesval, det kan vara det viktigaste valet i den svenska demokratins historia. Det är ett val som står mellan liberal- och illiberal demokrati. Den liberala demokratin bygger på utomstatliga institutioner vars uppgift är att granska den politiska makten. Den bygger på demokratiska rättigheter som yttrande-, tanke- och uttrycksfrihet.

Den illiberala demokratin menar sig vara demokratisk enbart på grund av det faktum att fria val hålls. Mellan valen har de styrande i den illiberala demokratin absolut makt, och inte sällan tillsätts politiskt styrda ledare för de så kallade utomstatliga institutionerna som press, universitet och kulturinstitutioner. En fri press är ofta det första som får stryka på foten. Det innebär i sig ett nedvärderande och begränsande av de demokratiska fri- och rättigheterna. Den illiberala demokratin har ett uttalat fäste i de så kallade Visegradländerna, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Dessa stater står för en radikal EU kritik som handlar om att försäkra sig så mycket ekonomiskt EU stöd som möjligt, medans man samtidigt manifesterar en radikal nationalism oförenlig med idéerna om ett federalismens, eller frihetens, Europa. Visegradländerna står för en nationalismens gemenskap och lockar med nationell, kulturell, tillhörighet och gemensamma värderingar som ska gjuta samhället samman. De lockar med en kollektivism, en åtskiljandets gemenskap, ett vi mot dem.

Simone Weil såg hotet redan i och med det parlamentariska demokratiska systemets framväxt och dess tillkortakommanden.Simone Weil såg hotet redan i och med det parlamentariska demokratiska systemets framväxt och dess tillkortakommanden. 1943, samma år hon dog, skrev hon den närmast anarkistiska boken Om de politiska partiernas allmänna avskaffande. Hon hade på nära håll sett hur demokratin inte lyckats stå emot de nationalistiska och rasistiska krafterna i Europa under mellankrigstiden. I boken ställer hon sanning och rättvisa mot brott och villfarelse, eller lögn, och menar att ”den kollektiva lidelsen eggar till brott och lögn med oändligt mycket större kraft än någon individuell lidelse. Istället för att neutralisera varandra förstärker i detta fall de dåliga impulserna varandra tusenfalt. Trycket är nästan oemotståndligt, annat än för äkta helgon”. En kollektivt orättfärdig vilja, menar hon, är på intet sätt överlägsen en individs orättfärdiga vilja, bara så mycket farligare. Och det är ett eftersträvande efter en sådan kollektiv vilja nationalismen idag är ett uttryck för, en kollektivets orättfärdiga vilja.

Men det är inte bara högerpopulister, som Sverigedemokrater, som eftersträvar en kollektiv vilja. Den strävan är framträdande i alla politiska och religiösa sammanslutningar. Det är när den viljan tas över av extremister och får många anhängare den blir farlig. Det är viljan om en stor åtskillnad mellan vi och dom som är farlig, den absolut gränssättningens vilja. Det är när den nationalistiska diskursen lyckas bli allmänt accepterad som den stora faran inträder, när liberaldemokrater i stort anammar och normaliserar den.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

I det kommande svenska valet hotar Sverigedemokraterna att gå starkt framåt, ja de kan bli Sveriges största parti. De framställer sig också som det enda oppositionspartiet, ett parti som slår ur underläge, som samlar de radikala krafterna i samhället, som står på folkets sida gentemot etablissemanget. Vi hör i den internationella debatten uttryck som ”fake news”, ”alternative facts” och nu sist, uttalat av den förre borgmästaren i New York, numera Donald Trumps juridiske rådgivare Rudy Giuliani, att ”truth is not truth”. Vi hör och ser hur Trump, likt en underdog attackerar den fria pressen med just dessa fraser. Trump, innehavaren av det mäktigaste politiska ämbetet i världen, lyckas bli en underdog, en fighter mot etablissemanget. Det finns nåt dadaistiskt över det hela. Men Dada är bara Dada utanför makten, utanför det etablissemang också Trump tillhör och är exempel på.

Samtidigt ser vi i Sverige hur den liberaldemokratiska demokratin tycks säcka ihop inför våra ögon. Vi ser hur svenska myndigheter alltmer toppstyrs och slutar fungera (polisen), hur universitetens toppstyrning och marknadsanpassning får både Karolinska institutet (Macchiarini-affären) och det nybyggda Karolinska sjukhuset att haverera, hur de akademiska friheterna sätts på undantag. Och det är bara toppen på isberget. Inför våra ögon säckar också svenska akademin samman, en av de ärevördigaste institutioner det svenska samhället haft. Om än Akademin aldrig varit en demokratisk institution så förmedlar dess kris en kris i det svenska samhället, ett ”there is something rotten in the state of Sweden”. Vi hör på nyheterna hur bilar brinner i förorterna, hur våra gränser översköljs av asylsökande och flyktingar. Vi ser hur Sverigedemokraterna kastar bensin på brasan, hur dom tar över debatten, hur alla andra partier låter sig påverkas i SD:s riktning. Faktum är att SD inte hade behövt åka till Almedalen i år, även om de gjorde det, hela spektaklet handlade ändå om dem. Men vi ser i stort sett inga prov på att de andra partierna tar den ideologiska debatten. Sakpolitiken regerar, något som bara gynnar SD än mer. Upplever vi en ideologiernas död där individens förfrämligande från samhället kan utnyttjas av nationalistiska ideologier, ideologier som under sjuttiotre år fört en tynande tillvaro i det svenska samhället. De spelar på nostalgi, på igenkänning, citerar Per-Albin Hansson och Pippi Långstrump, framträder i folkdräkt och kallar sig sverigevänner, alltmedan etablissemanget yrvaket ser på.

Vi ser också hur SD till stor del lyckats få debatten att handla om säkerhet, fler poliser, strängare straff, sätt in militär i problemområden, frukta muslimska terrorister och vänsterextremister. Man får känslan av att det kryllar av dessa element, att det är de som ligger bakom samhällets kris. Lösningen: en rörelse bort från mångfald, ett omfamnade av enfald. Den svenska kulturen, menar de, ska vara grunden för det svenska samhället, vår gemensamma historia, våra gemensamma värderingar och traditioner. De som inte omfattas av dessa är helt enkelt inte svenskar och därmed är de farliga, ett hot. Säkerheten SD hävdar, nu följd av flera partier i Sveriges Riksdag, står i bjärt kontrast till frihet. Att inte respektera den andre, att se den andre som ett hot, att säkerställa att samhället skyddar sina medborgare från den andre, är de första stegen på väg mot ett totalitärt samhälle, ett kontrollsamhälle, ett samhälle där marginaliserade och oliktänkande hårt ansätts.

Det är många grupper och oliktänkare som står inför ett ödesval den nionde september. Asylsökande och invandrare står i förgrunden, men också Hbtq- och icke-binära personer, muslimer och i förlängningen, som alltid Judarna och oliktänkande. En röst på SD är en röst mot liberal-demokrati, mot oliktänkande. Det är en röst för likriktning, för en nationell kollektivism.

Frågan är hur situationen ser ut den 10 september. Står vi då utan regering? Hur stora har SD blivit? Kan vi se en värdekonservativ, nationalistisk, falang växa fram mellan SD, Moderaterna och Kristdemokraterna, Centern och Liberalerna som marginaliserade mittenpartier och en rödgrön vänster som under den senaste mandatperioden inte lyckats stå upp emot SD:s nationalistiska attacker? Scenariot förskräcker. Min förhoppning är att opinionsundersökningarnas resultat är felaktiga. De har så varit förut i vår omedelbara samtid, Trump mot Clinton och Brexit, för att nämna några.

Jag vill avsluta denna ledare att citera en av liberalismens stora förkämpar, John Stuart Mill. Det är ett citat alla som säger sig stå bakom den liberala demokratin bör ta till sig och överväga innan de röstar nästa söndag:

I vår tid är blotta exemplet på självständighet, blotta vägran att böja sig under vanan, i sig en välgärning. Just medan den allmänna opinionens tyranni är sådan att det gör personlig excentricitet till ett brott, är det önskvärt att personer är excentriska, så att detta tyranni kan störtas. Excentricitet har alltid funnits i överflöd där det varit gott om starka karaktärer, och måttet på excentricitet i ett samhälle har vanligen stått i direkt förhållande till det mått av snille, själsstyrka och moraliskt mod, som där funnits. Att så få numera vågar vara excentriska betecknar just vår tids förnämsta fara.

Hävdandet av excentricitet som värde innebär en positiv syn på olikhet och mångfald, dess motsats innebär enfald. Gå och rösta för mångfald söndag, det är ett ödesval.

Per Nilsson

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.