• Ledare
  • Publicerad:

LEDARE | 2018-01



LÄS UTGÅVA 2018:01 AV TIDNINGEN KULTUREN

Kära läsare, medarbetare och medborgare. Jag är glad och stolt över att Tidningen Kulturen 2.0 nu är uppladdad och att vi är igång igen. Jag vill börja med att tacka den avgångne redaktören Guido Zeccola som sedan 2006 drivit tidskriften och gjort den till vad den idag är. Vi i den nya redaktionen kommer, även om tidskriften ändrat skepnad och inriktning, att respektera och följa Guidos oförtröttliga arbete för yttrande- och uttrycksfrihet. Det är ett arbete jag som redaktör anser vara av högsta vikt, särskilt i dessa dagar då våra friheter, inte minst yttrande- och uttrycksfriheten, inskränks på många viktiga områden. Filosofen på modet, Hannah Arendt, för vilken jag hyser den största respekt, menar att en fri press, ett autonomt rättsväsende och en fri akademi är grundpelarna för ett demokratiskt samhälle. Dessa tre pelare utgör ett bålverk mot de totalitära krafter som en gång hade Europa i sitt grepp och som idag åter gör sig påminda på skrämmande sätt. Tyvärr tycker jag mig se en tendens hos de liberaldemokratiska staterna att de för att försvara de frihetliga värdena just inskränker desamma. Begränsa friheten för att bevara den, verkar vara en legio uppfattning idag.

Tyvärr tycker jag mig se en tendens hos de liberaldemokratiska staterna att de för att försvara de frihetliga värdena just inskränker desamma. Begränsa friheten för att bevara den, verkar vara en legio uppfattning idag.

Det är en av anledningarna till varför vi beslutat oss för att ha en systemkritisk ledarsida. Den kan komma att upplevas som anarkistisk, och det är i så fall en korrekt iakttagelse. Den är korrekt såtillvida att jag menar att varje system och varje struktur utövar, inte bara makt utan också, illegitim makt. Jag anser att en av mina uppgifter som ledarskribent är att blottlägga den maktutövningen varhelst jag stöter på den. Som exempel, och jag kommer att återvända till det här ämnet mer ingående i kommande nummer, kan vi nu se hur de svenska universiteten fungerar sedan autonomireformen från 2011 till fullo slagit igenom. Resultaten ligger tydliga framför oss.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Genom autonomireformen ges universiteten frihet att själva utforma sina interna organisationer. Undantaget är styrelse och rektor om vilka regeringen fortfarande har ett fast grepp. En del av reformen innebär att bestämmelser om fakultetsnämnd och särskilda organ upphört att gälla. Kortfattat; man införde en linjeorganisation på bekostnad av det tidigare, mer demokratiska, kollegiala styret. Ett direkt utslag av reformen är, enligt min mening, den så kallade Macchiariniaffären. Ledningen för Karolinska institutet ville ha en klart lysande stjärna med internationell lyskraft. De kollegor som likt visselblåsare, larmade om missförhållanden och oegentligheter gällande Macchiarinis verksamhet tystades, trakasserades och mobbades. Resultatet är katastrofalt.

Situationen vid de svenska universiteten har föranlett Academic Rights Watch, att inte bara slå larm, utan dessutom lansera en internationell sajt: ”Svenska Akademiker Behöver Omvärldens Stöd”.[1] ARW menar att de svenska universiteten, vad gäller värnandet om de akademiska friheterna, uppvisar stora brister utan att åtgärder från politiskt håll vidtas. ARW skriver: ”Konkreta hot har uppstått mot i stort sett alla delar av den akademiska friheten. Undersökningar som Academic Rights Watch (ARW) uppmärksammat placerar Sverige i Europas bottenskikt när det gäller skyddet för den akademiska friheten”. ARW ser en radikal form av New Public Management som grundorsak: ”idealet är att styra högskolorna som om de vore privata företag, politisk detaljstyrning, internrekryteringar och generellt bristande meritokrati”. Ett resultat är att forskning och utbildning starkt politiserats. För att citera den idag något opportunistiske Ernst Jünger: ”Den fria forskningen är överflödig i samma ögonblick som man är på det klara med vad som skall vetas och vad som inte skall vetas”, vilket inte minst Macchiariniaffären tydligt visar. Det finns mängder med liknande exempel om än inte med samma katastrofala följder. Det handlar om ett strukturellt systemfel, om illegitim maktutövning.

Vi som ännu värnar demokrati, yttrande- och uttrycksfrihet samt de akademiska friheterna får söka andra forum att uttrycka oss igenom.

Ett av bålverken mot totalitarianism, ett av de viktigaste organen för värnandet av demokratin, universiteten, har därmed abdikerat. De är inte längre de demokratiska, sanningssökande, myndigheter de en gång var. De inriktar sig mer på marknadsmässig konkurrens än på att värna de akademiska friheterna, och som Simone Weil menar så ”föreligger det ett släktskap mellan totalitarianismen och lögnen”. Vi som ännu värnar demokrati, yttrande- och uttrycksfrihet samt de akademiska friheterna får söka andra forum att uttrycka oss igenom. Tidningen Kulturen utgör ett sådant forum för såväl konst som för poesi och essäer. Det är en kamp.

Låt mig då avsluta med några ord om vikten av de friheter jag talat om ovan, vad innebär de konkret för Tidningen Kulturen? Om vi åter lyssnar till Arendts ord, så menar hon att poesin är den uttrycksform som står tänkandet närmast. Hon skiljer mellan tänkande och intellekt, där tänkandet inriktar sig på mening medan intellektet inriktar sig på sanning. Intellektet verkar genom kognition vetenskapligt, och processen upphör i och med att det vetenskapliga projektet genomförts, resultatet är assimilerad kunskap. Så inte för tänkandet vilket inte följer en given process och vars verksamhet är den mest efemära av verksamheter. Tänkandet är personligt, uttrycks det så uttrycks det personligt genom exempelvis konst, poesi eller filosofi, men oftast endast genom samtal och efterlämnar då inga fysiska spår.

Intellektet uttrycks idag i vetenskapliga artiklar eller rapporter, genom ett språk som eftersträvar en exakthet som ingen skulle drömma om att avkräva poesin eller konsten. Också inom filosofin finns riktningar, analytisk filosofi och logik, som eftersträvar matematikens exakthet, idealet för naturvetenskaperna. Men som Hélène Cixous skriver, ”lyckligtvis finns en röst, rösten hos poesi/filosofi, att tänka med eller, i varje fall, att sjunga med”. All filosofi är inte analytisk, det finns andra tankevägar. Tyvärr har det vetenskapliga exakthetsidealet idag också drabbat såväl samhällsvetenskaperna som humaniora.

Vi vill därför ägna tid och utrymme åt en essäistisk diskussion om essän, poesin, konsten och deras kritiska betydelse.

Vi vill därför ägna tid och utrymme åt en essäistisk diskussion om essän, poesin, konsten och deras kritiska betydelse. Vi menar att dessa uttryck utgör blandformer av tänkande och intellekt. De är försök att närma sig områden som objektivt inte låter sig bestämmas, med samma lekfullhet som kännetecknar konstnärligt arbete, och samtidigt med det allvar som kännetecknar vetenskap. Dessa uttryck utgör frihetens och det kritiska tänkandets sista utpost. De är utslag för bildningstörst snarare än för utbildning till förutbestämda verksamheter inom samhällsekonomins ramverk

Cixous skriver om essän: “i vilken författaren behandlar hans eller hennes ämne utan att låtsas säga det sista ordet … om mitt tänkande kunde finna fast grund, skulle jag inte skriva essäer, jag skulle fatta beslut”, och det finns många beslutsfattare idag, men inga fasta grunder. Paul Celan skriver om poesin: “Ty dikten är inte tidlös. Förvisso, den gör anspråk på oändlighet, den försöker gripa genom tiden — genom den, inte förbi den […] Dikter är också på detta sätt på väg: de håller kurs mot något”. Dessa två citat är kännetecknande för de uttryck vi vill diskutera och ge utrymme.

Slutligen vill jag dels tacka alla de skribenter och konstnärer ni som läsare kommer att möta, dels min kollega och vän konstnären Gerd Aurell, som jag arbetat med både undervisningsmässigt och konstnärligt. Hon har utformat den nya logotypen, lindansaren, för Tidningen Kulturen, vilket betyder att Tidningen Kulturen redan i logotypen har ett konstnärligt anslag, ett anslag vi vill ska genomsyra tidskriften som sådan. Lindansaren är en symbol, en symbol för den verksamhet jag som redaktör tillsammans med Sebastian Andersson, samt den övriga redaktionen, vill bedriva. Därmed önskar jag er å redaktionens vägnar välkomna till Tidningen Kulturen 2.0.

För redaktionen
Per Nilsson


[1] http://academicrightswatch.se/?p=3105

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.