Ett litet axplock bland 100-åriga faktasier

Marsfolket snattar jordatmosfär på omslaget till Erik Nybloms Fantastiska historier”Du kanske tror att framtiden står skriven bland alla kreativa tankar på internet? Så är det inte. Framtiden finns bland de dammiga böckerna på bibliotekens hyllor. De verkligt kreativa hjärnorna fanns för hundrafemtio år sedan. Då fanns knappt någon teknologi som vi ser den idag, utan man var tvungen att besitta verkligt futuristiska tankar om man skulle kunna bygga upp en idé, en uppfinning, eller en värld som höll 150 år senare. Och sanningen är att mycket av det som Science Fiction-författarna skrev om för länge, länge sedan, har blivit sanning. I vissa fall inte riktigt som de tänkt sig, i andra fall, nästan till punkt och pricka.”

 Så skrev Jörgen Städje i TechWorld 13/8 2010. Och visst är det så även om Emanuel Swedenborgs marsianer och Carl Michael Bellmans månvarelser inte visat sig existera, så har i alla fall Swedenborgs vision av en flygande Machine förverkligats och Bellmans föreställning om en månresa har som bekant också blkivit verklighet.

 Här ska vi emellertid nöja oss med att gå hundra år tillbaka i tiden, till

1910-talet då det skrevs en hel del faktasier på svenska. Faktasi är ett begrepp som skapades på 1950-talet av den självständigt skrivande författaren Sture Lönnerstrand. Denna verbala hybrid (fakta+fantasi=faktasi) är ett alldeles utomordentligt svenskt ord för science fiction.

1910-talet förekom en rad intressanta faktasiförfattare i vårt land. Mest känd är ingenjören Otto Witt (1875-1923), men där fanns också kemiprofessorn och ledamoten av Vetenskapsakademien Daniel Strömholm (1871-1961) som 1917 skrev följande om konsten att vara det vi i dag kallar astronaut: ”Att vara kapten på en rymdfarkost är bland de mest krävande befattningar man kan ha. Det är fråga om att hålla rätt kurs mot en bestämd punkt, då vi måste inträffa på en noga bestämd tid, och ändringar i kurs och hastighet kunna blott göras inom vissa gränser, bestämda av förrådet av ballast.” Hans anonymt publicerade skröna hette Rymdresor med underrubriken 1914 in memoriam: Efter expeditionens protokoll sannfärdigt skildrade.och handlar om resor i solsystemet.

Men låt mig välja ut två författare från detta årtionde, nämligen signaturen MAC i Dagens Nyheter, Erik Nyblom (1873-1947) samt signaturen Cobra, Harald Wägner (1885-1925), lundensare, fil lic i grekiska och bror till den mer kända Elin Wägner och pappa till Ria Wägner, som blev Sveriges första TV-idol.

Erik Nyblom (MAC)1910 kom Erik Nybloms Fantastiska historier, som innehöll tre sf-noveller. Samlingens första novell var ”När Golfströmmen stals. En ny istid öfver Sverige”. USA med stöd av Kanada har bestämt sig för att ändra golfströmmens lopp till en kostnad av två miljarder dollar genom att uppföra, eller man kanske ska säga nedföra, block till en dammbyggnad i Floridasundet. Det blir krig mellan Europa och Amerika och när den brittiska flottan besegras vid Bermudas är kriget är över och den 19 augusti 1917 är dammen färdig att tas i bruk.

 ”Golfströmmens hela omätliga vattenmassa rusade värmande och lifgifvande, upp efter den amerikanska kusten, mötte vid Newfoundland den kalla Grönlandsströmmen och pressade den våldsamt mot öster, mot Europa.”

Hela Skandinavien blir nedisat och människor flyr. Då inträffar en jordbävning utmed Mexikanska vikens stränder och Floridadammen kollapsar. Förenta staternas slagskepp Alabama tror sig ha lokaliserat resterna efter dammen på 1900 meters djup, ungefär lika djupt som British Petroleums oljekatastrof som drabbade samma område 2010. Sverige var räddat!

 Lennart Sörensen har beskrivit ”När golfströmmen stals” på följande sätt: ”Novellen har en stark suggestionsförmåga, är behärskad i tonfallet och rappt skriven. Och framför allt, den utgör äkta sf, d.v.s. den utgår från en långt ifrån orimlig vetenskaplig teori och visar vilka konsekvenser dess förverkligande kan medföra.”

 Erik Nybloms andra novell heter ”Vår strid med Mars”. Den handlar om hur människor plötsligt blir sjuka och det uppstår egendomligheter i atmosfären och stormar. Atmosfären håller helt enkelt på att förtunnas! Detta sker samtidigt som planeten Mars i början av november 1924 befinner sig i opposition med Jorden för första gången sedan september 1909. Även på Mars har något hänt med atmosfären. Planeten ter sig suddig och täckt av moln. En professor fastslår att det måste finnas intelligenta varelser på grannplaneten som är i full färd med att snatta atmosfär från Jorden. Man fastslår att marsborna använder elektricitet för att stjäla Jordens atmosfär. Jorden går till motattack och bringar förvirring ”genom öfvermakten af en elektrisk urladdning” som skapar oreda på Mars. Mars lamslås och Jorden räddas.

 Lennart Sörensen har även kommenterat denna numera över hundra år gamla novell och menar att den ”är mer bisarr, förtäljer nämligen om hur elaka marsianer bestjäl oss på luft och därigenom förorsakar våldsamma stormar runt jordklotet. Det är vetenskapligt naivt men torde vara det första svenska reportaget från ett interplanetariskt krig.”

 Erik Nyblom har nu dels hindrat stölden av Golfströmmen och dels stölden av atmosfären. Idén med att stjäla Golfströmmen tog Axel Klinckowström upp i romanen Skräck över Norden (1935) och Vladimir Semitjov använde samma idé året därpå i novellen ”Männen som ville flytta golfströmmen” (Lektyr 17/1936). Idén att stjäla jordatmosfären använde sig Sture Lönnerstrand av i novellen ”Stölden av atmosfären” i Levande Livets julnummer 1943. Men Nyblom var alltså först.

 Med novellsamlingens tredje och sista berättelse stadfäster Nyblom sin roll som faktasi-författare. ”En miljon i hafvet” heter den. Där går två svenskar, professor Stark och redaktör Kraft, ner till havets botten och trotsar det fruktansvärda trycket där nere. De har nämligen innan de iförde sig sina lätta dykarkläder intagit ett piller som gör det möjligt för dem att motstå trycket. Detta sker fyra dygns resa från Singapore. Där nere på bottnen finner de guldådror i berget som ska leda till gruvdrift och professorn har verkligen framtidsplaner för havsbottnen: ”Det skall komma den dag då städer och gator växa upp här nere och en ny kultur blomstrar här, ty, tro mig, min vän, med mindre nöjer mänskligheten sig inte!”

Harald Wägner som bland annat var utrikeskorrespondent i Berlin, Rom och Paris för flera svenska tidningar skrev bland annat deckare, men trots att han också författade en del faktasier är han inte direkt känd som science fictionförfattare. Det är i novellsamlingen Lögn och förbannad dikt (1913), som han levererar en rad omisskännliga faktasier. Samlingen inleds med ”Den sista striden”, där Sveriges utrikesminister den 2 mars år 2048 får besök av ett japanskt sändebud som i sin egenskap av ombud för Asiens förenta stater överlämnar en diplomatisk not.

I noten fordrades fullständig handels- och näringsfrihet inom republiken Sverige för alla medborgare i kejsardömet Japan och republiken Kina, rätt för alla sådana att oinskränkt förvärva fastighet inom landets gränser, att anlägga skolor och missionsstationer, såväl buddistiska som shintoistiska, var de behagade, rätt för anhängare av dessa religioner till alla statsämbeten …” 

Det utbryter krig och Wägner förutsäger faktiskt andra världskrigets kamikazepiloter i det att han låter lätta japanska biplan kollidera med svenska pansartriplan. Asiaterna vinner ett slag genom att bearbeta européerna med en maskin som riktar ett helvetiskt ljud mot försvararnas nervsystem. Bland de krigsmaskiner som Wägner tänker sig i detta framtida krig finner vi en av svenska ingenjörskompaniets officerare konstruerad maskin av förödande verkan:

Harald Wägners Lögn och förbannad dikt, men inte längre helt otänkbar

”Den kallades Blixten och stod nu uppställd på en kulle invid vägen där fienden skulle fram, om den ville forcera terrängen. Blixten bestod av en enorm konkav spegel, som genom kolossala pansarplåtar var skyddad från sidorna och framifrån mot fientlig eld. Denna spegel hade en omkrets motsvarande en cirkel med 20 meters radie och var ämnad att i sig upptaga solens strålar. Dessa skulle nu i sin tur reflekteras genom en väldig lins, och varje levande väsen som kom i brännpunkten för de genom denna lins brutna strålarna sveddes till döds.”

Med ens så tar Wägners novell en oväntad vändning. Varelser från Mars, som påminner om ”antropoida däggdjur” landar på jorden och ordnar en kongress där man ska försöka ordna varaktig fred inte bara på jorden utan också diskutera lämpligheten av att bilda en Solsystemets planetunion till bevarande av freden i universum och till gemensam aktion vid eventuella förvecklingar med andra solsystem. Detta skrevs långt innan liknande tankegångar blev vanliga i amerikanska pulpmagasin.

Den andra novellen i samlingen, ”När Titanic bärgades”, tycks Wägner ha författat omedelbart efter Titanics undergång. Bärgningen går till så att en hel stad av skepp – en grandios framtidsstad – samlas över vraket. Det är en flytande stad som ”innehöll hotell, med första, andra och tredje klass matsalar, fem barer, dansbana och varieté. Där fanns ett annat som innehöll tidningsredaktion och tryckeri, från vilket tidningen Excelsior utgavs. Denna utkom var dag med nyheter från arbetet och trådlöst nytt från hela världen. Där bodde också amerikanska reporters och fotografer. En annan ångare innehöll sportpalats, tennisbana, fotbollsbana, bowlingbana, allt utom plats för lopp på Marathondistansen. På andra bodde arbetarna, 800 till antal, och dessutom ingenjörerna.”

Vraket av Titanic lyfts till ytan med en kombination av magneter och luftfyllda pontoner. Själva skildringen av hur Titanic lyfts upp ur djupet och bryter igenom vattenytan påminner om hur det gick till när regalskeppet Wasa 1961 lyftes upp till ytan från sin grav utanför Beckholmen i inloppet till Stockholm, men hos Wägner är allt betydligt mäktigare.

Hos Wägner ligger Titanic på 2500 meters djup. Först 1985 kunde vraket efter Titanic lokaliseras och då på på 3810 meters djup. Det visade sig då att det brutits sönder i två delar, som ligger cirka 500 meter från varandra. Någon bärgning à la Wägner eller à la Wasa är alltså inte aktuell, men man har fiskat upp en hel del föremål från vraket. Wägner avslutar denna novell med en oväntad knorr som det är synd att avslöja.

I ”D:r Hardie från Chicago, Ill.” bjuder Harald Wägner på en svensk-amerikansk läkare, som lagar en trasig hjärna med hjälp av hjärnsubstans från en död mans hjärna. Han transplanterar helt enkelt delar av en hjärna in i en annan, skadad hjärna.

I ”Människans odödlighet – vetenskapens sista triumf” har professor Pletjnikov kommit fram till en teori om att det är möjligt att förlänga en människas liv med tjugo decennier, kanske till och med i oändlighet. Han får besök av en man som säger sig vara född i Indien 970 år före Kristus. Han har svängt offerkniven som präst i Ras tempel i Heliopolis, suttit vid Buddhas fötter nära den susande vassen där lotusblomman gungar, druckit Ahura Mazdas heliga dryck och invigts i de eleusinska mysterierna. Papyrusen där odödlighetens hemlighet står nedskriven smulas tyvärr sönder och faller samman till stoft i professorns händer.

Harald Wägner med sin syster ElinI ”Självmordskandidaten” ger Harald Wägner sin syn på hur Stockholm omdanats, sett hundra år in i framtiden: ”Det var en sommarafton år 2012 i Stockholm. Ett lätt dis låg över Sverges huvudstad. Rötmånadens solrök förtog glansen av solglittret över Strömmen och vikarna, alla träd hängde med halvt neddammad grönska och söderifrån drev röken från fabriker i tunga skyar ned över hustakens myriader. Det började redan lägga sig något av kvällens ro över storstaden. Bullret från de tusentals arbetsvagnarna, de tunga lastautomobilerna, som dagen i ända skakade genom gatorna, började lägga sig, slamret från fabrikerna, som förut symfoniskt och entonigt brusade i örat, tystnade, fotgängarnas steg saktades och blevo mjukare. Storstaden redde sig att hämta andan efter arbetsdagens brådska. Endast aeroplanens motorer surrade, när de nu, lastade med hemåtvändande arbetare och uttröttade kontorsslavar, korsade lufthavet på väg från fabrikskvarter och kontorscentra. Lätta och mjuka gledo Sedabs (Stockholms Elektriska Drosk Aktie Bolag), de elektriska automobilerna, fram över gatornas asfalt eller fintuktade sten, forslande nervöst brådskande bolagsdirektörer till skärgårdsångaren eller glada sällskap, som åkt sig blaserade på lufttrafikens ilsnabba fordon, till utvärdshus eller dansbanor. Ingenjör Harry Ram kom långsamt gående på den breda chaussée som i direkt fortsättning av Vasabron löpte fram till Konhamstorg (enligt ett nu försvunnet uttal fordom stavat Kornhamnstorg). Här var huvudstadens modärnaste stadsdel. Allra senast hade Stadens mellan broarna gamla hus fått vika för regelrätta skyskrapare av gjutjärn och glas. Ingenjör Ram hade intet bestämt mål för sin vandring, en dunkel känsla hade drivit honom att styra sina steg åt Staden mellan broarna, som i hans tidigaste barndom ännu hade bevarat en viss karaktär från svunna århundraden. Han längtade efter att än en gång få som förr krypa ut och in genom grändernas pittoreska skumrask och gömma sig i dunkla portvalv med antika och jättelika järnkrampor. Nu stod på torget en staty, föreställande konung Oscar II, ett konstverk, tillkommet under den tid, då kubismen var den härskande smakriktningen.”

Inte så illa förutspått menar jag som skriver dessa rader just 2012. Och Wägners idéer om reklamen i Stockholm 2012 ter sig forfarande avancerade: ”Medan han stod på Konhamstorg, sköt med ens en ljusstråle upp framför honom och i nästa ögonblick flammade mot himlen som bakgrund en jätteannons: Far till Mosebacke i afton! Storartad varietéföreställning. – Med vederbörligt tillstånd serveras voluptol till spisande gäst. Ingenjören kastade en blick på de jättestora bokstäverna, som tycktes gunga när någon molntapp for förbi. En annan nöjesannons sköt upp ett stycke därifrån, längre bort reklamerades ett munvatten och ett homeopatiskt piller. Ram stack handen i västfickan han hade ännu tre francs och femtio öre. Han skulle inte kunna komma in på varietéföreställningen, men det räckte till en ask piller – bittra ironi! Det borde vara förbjudet att besudla himlen med våra mänskliga bagateller och humbugsreklamer, mumlade han.”

Wägner har dessutom inte helt oävna tankar om kommunikationerna i det framtida Stockholm: ”Och då nu luftbanans expressaeroplan i detsamma stannade på Konhamstorg, sista stationen före Mosebacke, sprang han uppför trappan till den stora järnplatåen, där aeroplanen brukade landa, löste en biljett med tio öre och steg ombord. Gonggongen ringde, konduktören blåste i en visselpipa, motorn började surra och det jättelika triplanet satte långsamt, men pilrakt kurs på ändstationen, platåen uppe på Mosebacke. Och människorna därnere förminskades för hans ögon, spårvagnarna blevo till leksakståg och i stället växte husens skorstenar och telefonnätets galgar. Ingenjören funderade om han skulle kasta sig ut från triplanet och såg ned; hu, då skulle hans kropp som en atom förintas i mellersta stationens svarta jättegryta. Han vände sig om mot andra hållet och – ah, vad världen ändå är skön! bröt det fram inom honom. Kvällsvinden blåste undan töcknen, solens sista avskedsstråle glittrade på de krusade böljorna, där Skepps- och Kastellholmarna summo som ett grönt Atlantis, och långt borta tycktes havet vinka i ett förtonande blått, med ett löfte om friskare, saltare luft. Han slöt ögonen för att slippa längta att leva igen. Och nu landade triplanet på platåen efter sin gungande färd genom luften. Ram steg ur med de andra, begärde en femtio öres-plats och fick genom en underbar tur en plats vid estraden med utsikt över fjärden och över staden.”

Detta är faktiskt bara ett litet axplock ut 1910-talets faktasier. Den svenskspråkiga science fictionlitteraturen är betydligt mer omfattande än de flesta anar. I allmänhet brukar Oxygen och Aromasia, av Claës Lundin (1825-1908), som kom 1878, anges som den enda och äldsta svenska sf-romanen, men så är långt ifrån fallet. Det vimlar av faktasier både långt före och långt efter Lundin.

 

Bertil Falk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

© Tidningen Kulturen, 2006-, samt respektive upphovsrättsinnehavare.
Materialet på denna sajt får inte reproduceras eller på annat sätt användas utan skriftligt medgivande från h:ström - Text & Kultur AB eller respektive upphovsrättsinnehavare.