Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen 2

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.
Andra och Tredje berättelse: Siffermannen och Den kallsinniga isprinsessan




"Min tillvaro innehåller enbart matematiska formler och siffror, på så sätt att vanliga ordflöden i min hjärna omedelbart förvandlas till matematik. Jag tänker ord och meningar men ut kommer bara siffror och formler. Om någon säger till mig, som ett exempel, vilket fint väder vi har idag, svarar jag med siffrorna 27/48, vilket är den matematiska sifferkombinationen för, ja, jag instämmer i det du säger. Vilket i sin tur får mottagaren att se lätt konfunderad ut. Man till och med pratar bakom min rygg. Titta där går Siffermannen! Och den typen av kommentarer, det är inte kul. Men det värsta är att de är med sanningen överensstämmande. Min hjärna producerar enbart siffror. Inte här och nu förstås, denna text eller denna bekännelse körs genom en analog språkomvandlare, på samma sätt som en CD-skiva läses av en DA-omvandlare. Men man kan inte alltid och överallt släpa med sig en så pass otymplig apparat som denna.

Siffermannen

 

Näste berättare var Gordon Barsk, han var av normal längd men hade att par ovanligt stora händer, riktiga grabbnävar, som fick oss att tro att vi hade en grovarbetare framför oss eller åtminstone en karl som sysslat med grova ting. Men inget kunde vara felaktigare. Gordon var en matematikens skönande och, får man tillägga, fullfjädrade artist. Men hans berättelse hade något sorgset över sig. Det vilade en förbannelse över honom i allt han företog sig. Han får naturligtvis själv berätta med egna ord hur denna förbannelse visar sig. Men redan där, märker jag, har jag sagt för mycket. Det är inte ord han berättar med utan siffror. Också han behövde en apparat, ingen förstärkare denna gång utan en DA-omvandlare. Siffror stoppas in i ena änden och ord kommer ut ur den andra. Han är nu påkopplad. Först hör vi bara en radda siffror, sedan, efter en stund, kommer talet och orden. Han är då fullt begriplig, även om det han redogör för knappast är det.

 

"Min tillvaro innehåller enbart matematiska formler och siffror, på så sätt att vanliga ordflöden i min hjärna omedelbart förvandlas till matematik. Jag tänker ord och meningar men ut kommer bara siffror och formler. Om någon säger till mig, som ett exempel, vilket fint väder vi har idag, svarar jag med siffrorna 27/48, vilket är den matematiska sifferkombinationen för, ja, jag instämmer i det du säger. Vilket i sin tur får mottagaren att se lätt konfunderad ut. Man till och med pratar bakom min rygg. Titta där går Siffermannen! Och den typen av kommentarer, det är inte kul. Men det värsta är att de är med sanningen överensstämmande. Min hjärna producerar enbart siffror. Inte här och nu förstås, denna text eller denna bekännelse körs genom en analog språkomvandlare, på samma sätt som en CD-skiva läses av en DA-omvandlare. Men man kan inte alltid och överallt släpa med sig en så pass otymplig apparat som denna.

 

Jag är alltid noggrann med att låsa in apparaten i ett särskilt rum. Det gjorde jag också denna kväll då jag gick och la mig. Jag läste några sidor i en bok, jag kommer inte ihåg titeln, men den handlade om ett slott och en man som fått anställning där. Jag somnade ganska omgående. Boken kanade ur mitt grepp och hamnade på golvet. Jag sov djupt, det gör jag alltid. Men vad jag möttes av följande morgon, när jag kom till rummet, är inte lätt att beskriva. En enda röra. Låsen uppbrutna och apparaten pep och visslade som om den hade svårt att andas. Någon eller några hade gett sig på den och trott att det var en vanlig DA-omvandlare. De hade brutit sig in i rummet och av ren nyfikenhet börjat fingra på apparaten som i sin tur hade tappat fattningen och sparkat bakut. Jag städade upp och plåstrade noggrant om apparaten".

 

Gordon Barsk tackade för sig, det vill säga hans DA-omvandlare gjorde det. Den pep och visslade också, men enbart för att den var på gott humör. Den var nu ordentligt omplåstrad.

 

 

Den kallsinniga isprinsessan

 

Den tredje i ordningen av berättare var en kvinna i trettiofem årsåldern, klädd i någon slags ballerinadress. Den tillhörde en annan epok och en helt annan sfär än det högst prosaiska sammanhang hon nu befann sig i. Den hade också något tillgjort över sig. Kvinnan verkade dessutom vara för gammal för den. Hon hette Olympia.

 

"Mina föräldrars, ja, inte bara mina föräldrars utan hela släktens dröm var att jag skulle bli en framstående isprinsessa. Min mor och hennes systrar, mina mostrar, hade försökt men misslyckats. Så nu vändes alla blickar mot mig. Här skulle allt göras rätt från början. Redan i blöjåldern var jag sålunda tvungen att bära söta, vita, plisserade små klänningar med volanger. Min mors systrar flyttade dessutom hem till oss för att tillsammans med mina föräldrar sköta och övervaka inskolningen till isprinsessa, även om min far ganska omgående protesterade mot hela projektet och flyttade hemifrån. Detta pågick under hela min uppväxt och har inte slutat den dag som idag är. Men nu orkar jag inte längre. Samma kläder oavsett om jag är fem, femton eller trettiofem år, samma sockersöta klänningar. Det är därför jag kommit hit för att utföra den slutgiltiga avklädningsakten och förhoppningsvis släppa fram mig själv. Om jag finns kvar. Men nu går jag händelserna i förväg. Det finns en förhistoria, det gör det alltid. .

 

Kanske ni tycker det är konstigt att jag inte gjort mig fri. Då ska ni veta att jag försökt, många gånger. Men alltid misslyckats. Jag har inte mäktat med det. Min mor och hennes systrar har aldrig hotat mig, de har använt betydligt mer raffinerade metoder. Som att ljuga inför mina vänner och bekanta om mina framgångar och ständigt påminna mig om att konkurrensen är stenhård och ville man komma någon vart fick man offra mycket av det vanliga livet. Jag var inte direkt obegåvad. Men danspedagogerna ruskade på sina huvuden och lät förstå att det var hopplöst. Det sa dom aldrig till mig, men jag kände av det in på bara skinnet. Min mor och hennes systrar skulle dö, sa de, om jag avvek det minsta från de dagliga ritualerna. Och de dog. I tät följd dessutom, fast av helt andra orsaker förstås. Men det gav mig ett så dåligt samvete att jag inte kunde hoppa av utan fortsatte med mitt skådespel inför tomma läktare. Jag gick i samma kläder, undvek umgänge och slöt mig alltmer inom mig själv.

 

Tills han dök upp, den svartklädde prinsen, vilket inte förändrade någonting. Allt förblev vid det gamla. Efter hand så förstod jag att han levde under samma betingelser som jag, fången i en likartad dröm, drömd av hans motsvarigheter till min mor och hennes systrar. Vi blev till slut varandras fiender, tills han en dag försvann. Jag var ensam igen. Då dök min far plötsligt upp ur intet, där han tillbringat sin mesta tid, tillsammans med flaskan. Han hade tappat förståndet av det myckna drickandet och omhändertogs av personal från ett närbeläget dårhus och låstes in i ett rum där han endast hade tillgång till papper och penna. Där satt han uppflugen i sängens ena hörn, gav ifrån sig besynnerliga ljud, besinningslöst klottrande på en berättelse om en flicka som låsts in i en främmande kropp och bultar som en vansinnig för att få komma ut. Men ingen hör henne. Han däremot hör henne, han förstår henne. Det framgick av det klotter han under våldsamma utbrott ändå lyckades få ner på de papper som låg utslängda på golvet bredvid sängen där han en morgon hittades död".

 

Olympia var mitt i allt elände kallsinnig. Hon bevarade sitt lugn. Men nu skulle det ske, avklädningsakten, själva befrielsen från en konstlad gestalt som hon trots allt hade levt hela sitt liv med och i. Man kan verkligen fråga sig vem som var vem. Hade jag haft en virveltrumma, hade jag slagit en virvel på den. Situationen liksom krävde det. Som när en cirkusartist står inför ett livsfarligt nummer. Eller som finalen på en spännande film. Men vad hände? Hon skalade av sig lager på lager med vita klänningar, allt mindre storlek för var och en, liksom hon själv blev mindre och mindre, som om hon levde om sitt liv baklänges, tills hon kom till den sista av dem. Hon var då inte större än en halvmeter, hade blöjor och napp i munnen. Hon slet av sig den sista klänningen också ... men där fanns ingenting. Det var tomt.  

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

© Tidningen Kulturen, 2006-, samt respektive upphovsrättsinnehavare.
Materialet på denna sajt får inte reproduceras eller på annat sätt användas utan skriftligt medgivande från h:ström - Text & Kultur AB eller respektive upphovsrättsinnehavare.