Modernismens förlegade idiom

 Pierre Boulez, Structures

Det blir lätt komplicerat när musik och ideologi blandas ihop. När det sker från ett musikaliskt perspektiv uppstår idiom och ivissa fall dogmer, när musik istället används i politiskt syfte uppstår propaganda. Finns det egentligen musik som är försvarbar på ett ideologiskt plan, och kan musik missbrukas i ideologiska syften? Kring andra världskriget blev det som mest förvirrat kring musik och ideologi, med långtgående konsekvenser för den modernistiska synen på kultur som det fortfarande finns spår av.

Efter andra världskrigets slut infann sig en stark vilja till förändring i Europa; efter att hitta nya vägar, nya sanningar som inte skulle kunna leda till något av så gruvliga proportioner igen. Så även inom konstmusiken. Man satte stark tilltro till serialismen och den inneboende objektivitet som dess systematiska metoder tycktes resultera i. Adolf Hitlers användande av känslostark, romantisk musik som t.ex. Wagner hade fått en avskräckande effekt, och bland andra Stockhausen och Boulez ville producera en musik som inte kunde missbrukas i subjektiva och vilseledande syften, och som i sin själva struktur gjorde sig av med gamla hierarkier och maktindelningar; detta innebar en total likriktning av form, struktur, orkestrering, toninnehåll och rytmik. Denna totala organisation som serialismen eftersträvade blev snarare en förtryckande dogm än ett frigörande och demokratiskt uttryck. En intellektuell och teoretisk strävan efter objektivitet resulterade i stycken som Boulez Structures och Stockhausens Kreuzspiel. Bland deras motståndare uppfattades detta som ett kallt och beräknande musikskapande, vars rationaliserande idiom saknade mänsklig värme.

Karlheinz Stockhausen Foto Gudrun EdelMin uppfattning är att dessa idiom i viss mån lever kvar inom konstmusikaliska kretsar (framförallt de tyska och tysk-influerade) och fortfarande påverkar synen om vad som kan anses vara kvalitativ kultur. Vissa självutnämnda förespråkare hävdar fortfarande att det objektivt går att bedöma konst, när man i själva verket bara har ärvt en väldigt specifik och inskränkt subjektivitet. På så vis har man fastnat i ett synnerligen restriktivt idiom i vars natur det ligger att förkasta i princip allt som inte går motivera med samma underliggande koncept av att frigöra sig från hierarkiska strukturer. Dessutom är det elitistiska förhållningssätt som alltför ofta ackompanjerar ovan nämnda idiom tydliga symptom på ett i högsta grad hierarkiskt synsätt; man tror att ens konstnärliga utövande överstiger gemene mans fattningsförmåga.

Att verkligen avskaffa konstnärliga hierarkier skulle kräva en drastisk dekonstruktion av konstnärsbegreppet. En mer demokratisk kreativitet skulle uppstå först om man avskaffade institutioner och i stället öppnade upp fria, offentliga utrymmen, där vem som helst kunde praktisera sitt skapande. En mer demokratisk kreativitet kräver ett avskaffande av objektiva dogmer och en acceptans av varje människas inneboende subjektivitet. Tendensen att dela in kultur i olika grader av sofistikerad kvalitet är även det symptom på ett borgerligt kulturperspektiv. Så när Adorno grinigt kungör att jazz är en kommoditet, en handelsvara, speglar det en ytterst hierarkisk syn på kultur, en nedlåtande och uteslutande syn som i sin iver att förnya och rensa ut förlegade idiom bara skapar nya, samt upprätthåller en långtgående tradition av att förkasta allt som inte anses möta de kriterier man själv utgår ifrån.

Vårt samtida Europa styrs av helt andra mekanismer än under efterkrigstiden. Marknadsekonomi och tillväxt går inte att förhålla sig till på samma sätt som totalitära ideologier och aggressiv krigföring. Miljöproblem och hållbarhet har ingen koppling till ett utslätat och formlöst musikaliskt uttryck. Vad som behövs är istället en diversifiering med en övergripande respekt för olika uttryck och konstformer, fri från rynkade näsor och nedlåtande blickar.

Hanna HartmanModernismen är i många avseenden förlegad och bör förpassas till historien. Jag tycker absolut att konst kan användas i idealistiskt och politiskt syfte, och att ett skapande som inte drivs av någon kommersiell mekanism är en form av idealism, men min poäng är att inget av det egentligen har något med konstverkets inneboende struktur att göra, och att göra anspråk på det är en smula pretentiöst.

Jag upplever en väsentlig skillnad i attityd och kulturell miljö mellan t.ex. Sverige och Tyskland. I Tyskland spökar fortfarande Darmstadt och den stagnerade ideologin och dess tillhörande musikaliska uttryck som präglar Claus-Steffen Mahnkopf, Brian Ferneyhough och Helmut Lachenmann. I Sverige finns en större öppenhet och bredd inom konstmusiken, kanske som en följd av att vi saknar de tunga, konservativa traditionerna som Tyskland har. Det svenska, öppnare klimatet verkar samtidigt möjliggöra en starkare och växande kvinnlig närvaro på konstmusikscenen; Åsa Stjerna och Hanna Hartman är två exempel på en fräschare generation ljudkonstnärer som inte behöver någon ideologisk övertygelse för att verka som konstnärer, och som kan vara både nyskapande och personliga bortom ett pådyvlat komplexitetsideal.

Oliver Bowers

 

 


 

© Tidningen Kulturen, 2006-, samt respektive upphovsrättsinnehavare.
Materialet på denna sajt får inte reproduceras eller på annat sätt användas utan skriftligt medgivande från h:ström - Text & Kultur AB eller respektive upphovsrättsinnehavare.