Stefan Löfven
  • Politik
  • Publicerad:

Regeringsfrågan

Det politiska läget i landet är nu något brydsamt. Vi står möjligen inför en regeringskris. Misstroendeförklaring riktas mot tre statsråd, och statsminister Stefan Löfven kan ställa kabinettsfråga. I värsta fall får regeringen gå, men det är knappast troligt att de partier som ligger bakom förslaget till misstroendeförklaring önskar bilda regering så snart in på ett ordinarie val till riksdagen. Inte heller ett nyval synes lockande av samma skäl.




Den här temporära lösningen är helt och hållet konstitutionell. Den innebär inget systemskifte. Den kan lägga mer tyngd i riksdagens händer än på bra länge. Och partipiskan måste inte hela tiden vina. Förändringen kan också verka uppfriskande på den idag tämligen låsta opinionsbildningen.

Någon ny regeringskonstellation förefaller inte heller trolig. Tanken att Socialdemokraterna och den borgerliga Alliansen skulle bilda ett slags samlingsregering faller på att Sverigedemokraterna då skulle framstå som det enda reella oppositionspartiet och därmed växa ytterligare i attraktivitet och styrka. En stor koalition mellan socialdemokrater och moderater, som i Tyskland, har nackdelen ur ett partitaktiskt perspektiv att båda skulle förlora stort i väljarstöd. En minoritetsregering med få små partier – och de tre stora utanför – skulle skapa en väldig politisk instabilitet och knappast utgöra ett regeringsalternativ i september 2018.

I krislägen finns det emellertid en ytterligare utväg som har prövats blott vid två tillfällen sedan parlamentarismens genombrott i Sverige (men oftare i Finland), nämligen en ämbetsmannaministär. Den måste betraktas som en krislösning av temporärt slag – en sådan regering kan enligt författningen inte utlösa nyval och skulle i det tänkta läget få sitta endast fram till nästa allmänna val, det vill säga under ett år. Då får regeringsfrågan prövas på nytt. En ämbetsmannaministär av modernt snitt ska ha riksdagens förtroende, som alla andra regeringar, och måste ta hänsyn till rådande parlamentariska styrkeförhållanden när den lägger sina förslag. Riksdagens talman utpekar regeringsbildare.

Kommer övriga partier att tolerera en sådan ordning? Det är inte helt uteslutet. Den nuvarande ordningen med ett block av partier som inte har en majoritet av riksdagsmandaten och som inte i sin helhet regerar (Vänstern är ju utesluten) har varit ytterligt dysfunktionell. Med en ämbetsmannaministär startar nästa valrörelse från noll, och en ny regeringsbildning kan då ske relativt förutsättningslöst. SD:s bekymmersamma vågmästarroll skulle därmed kunna elimineras.

Den här temporära lösningen är helt och hållet konstitutionell. Den innebär inget systemskifte. Den kan lägga mer tyngd i riksdagens händer än på bra länge. Och partipiskan måste inte hela tiden vina. Förändringen kan också verka uppfriskande på den idag tämligen låsta opinionsbildningen.

Det finns en, som vi ser det, vägande invändning mot en sådan icke-permanent nyordning. Var ska man finna ministerämnena? Själva den stundande regeringskrisens upphov är ju en inkompetent och kriminell generaldirektör. Många toppar inom den svenska ämbetsmannakåren har råkat ut för den ena fadäsen efter den andra, och inte sällan är dessa avsuttna politruker. Sant. Men det finns två motinvändningar: 1. Svenska ämbetsmän är internationellt sett välutbildade och okorrumperade – det finns med andra ord att ta av. 2. Gör man en vid tolkning av ämbetsman hamnar inte bara höga statstjänstemän, domare, landshövdingar i den kategorin utan även företrädare för bransch- och intresseorganisationer, ledande akademiker, präster, kommundirektörer, advokater, personer verksamma inom media och så vidare.

En del sådana har under senare decennier fått plats även i renodlade partiregeringar, och ett statsråd i den sittande har alla kvalifikationer att ingå också i en ämbetsmannaministär, och varför inte och leda den: Anna Ekström, statssekreterare åt en socialdemokratisk regering, av Reinfeldtregeringen utnämnd till generaldirektör i Skolverket, dessemellan ordförande i Sveriges Akademikers Centralorganisation (och, enligt ryktet, tillfrågad att bli statssekreterare åt finansminister Anders Borg).

Idén om ämbetsmannaministär kommer förvisso att motarbetas, kanske också av diverse partiledningar. Men talman Urban Ahlin, som ansågs för lättviktig att bli utrikesminister, kan förmera sitt politiska kapital genom att agera skickligt och berömvärt i en besvärlig situation.

Sven Hofman
© Tidningen Kulturen, 2006-, samt respektive upphovsrättsinnehavare.
Materialet på denna sajt får inte reproduceras eller på annat sätt användas utan skriftligt medgivande från h:ström - Text & Kultur AB eller respektive upphovsrättsinnehavare.